Finporslin

Jag är inte den typen som köper gammalt Arabia-porslin för dyra pengar och inte heller söker jag aktivt efter sådan. Om jag däremot FÅR dylikt blir jag förstås glad, som dessa söta kaffekoppar svärmor köpte åt mig från loppis. Några fat fattas, så nu håller jag ögonen öppna efter Arabia-porslin i alla fall, för att komplettera servicen.

 Lite roligt känns det att få servera kaffe i såhär söta och spröda kaffekoppar. För övrigt är jag fascinerad över mängden Arabia-porslin som producerats genom tiderna. Det finns ju massor av varianter och modeller! Jag är verkligen ingen porslinssamlare som håller koll på märken, men allt som oftast när man vänder på nån kopp man ser på loppis så hittar man Arabiastämpeln under.

Polulu

Blev aningen sentimental häromdagen när jag fick stifta bekantskap med makens tidigare gosedjur Polulu. Käraste Polulu har tappat nosen och svansen sitter löst, men detta vittnar bara om hur mycket han betytt för min kära make. Han fick i tiderna önska sig en julklapp av en av sina äldre systrar, och önskan löd: en Polulu. Hans syster läste nämligen Bomba-böckerna åt honom på lördagsmorgnar och där förekommer puman Polulu. Han fick sin önskan uppfylld och även om gosedjuret ser misstänkt katt-lik ut, så tvivlade han aldrig på att det var just puman Polulu som nu var hans. Jag har levat ovetande om Polulu tills alldeles nyligen när den hittades i makens hemgård och fick följa med sin rättmätige ägare till Lufolk. Således har jag fått en liten glimt tillbaka till makens tidiga barndomsår. Mysigt!

Trälåda

Hittade häromdagen en fin trälåda i vårt "föus". Den påminner om något sorts skrin, men jag har ingen aning om vad den använts till. Kunde inte låta bli att ta hem den och skura upp den för att få den i användning igen.

Hinkar

Frosten har nu tagit de flesta av uteblomstren och hinkarna står nu tomma i väntan på nästa sommars fröjder. Bordet kommer från samma ställe som oljelampan i det tidigare inlägget, dvs från ett gammalt skjul som kommunen skulle bränna. Jag ringde kommunen och frågade om jag fick ta det, och så var bordet mitt. :-)

En rejäl äkta gammaldags hink fick jag häromdagen av min käre far som hade köpt den åt mig från arméns lagerförsäljning. Han tyckte att jag behövde en sån för att få upp vatten ur brunnen. Hittills har vi öst upp vattnet med en plasthink som måste landa precis rätt i vattnet för att fyllas. Jag behöver väl knappast nämna att jag blev glad.

Hinkarna på översta bilden har alla söndrigt botten, så från och med nu ska här hinkas vatten!