Huller-om-buller-tavla till Benjamin

Nu har vi haft ett skönt sportlov. Wilma, min äldsta dotter har hälsat på sin farmor i Eskilstuna nästan hela veckan. Så jag och hemmavarande barn har roat oss med bowling, badhus och bio. Som så många andra sportlovslediga tydligen :) 

Jag har även gjort en del fransförlängningar, jag har ju gjort min utbildning och ska nu göra 15 nyset innan jag är redo för att göra provet och förhoppningsvis bli certifierad. Om du bor i Borlänge-trakten och vill prova så skicka ett mail så bokar vi en tid. Ord pris för ett nyset är ungefär 1 600:- men jag gör det nu till elevpriset 600:- Tänk på att du behöver avsätta ca 3,5 timme. Inom 4 veckor gör man sedan en påfyllning som tar ca 1,5 timme där man täpper igen eventuella luckor. På så sätt har man alltid långa och fylliga ögonfransar. 

Min minsta, Clara älskar pandor så igår gjorde vi en vinyl till hennes dörr till rummet. Jag använder mig av Silhouette Cameo som skriver ut vinyler till t ex väggar, bilar, skyltar eller kläder. Man kan även använda den till pappersfigurer (t ex till Scrapbooking) men det har jag ännu inte provat. Det är lite för få timmar på dygnet fortfarande. 

Nedan syns också en huller-om-buller-tavla till en liten Benjamin. Han har fått ord som passar till honom samt blåa hjärtan. Tänk på när ni gör beställningar av huller-om-buller-tavlorna att ni skriver om ni vill ha detaljer i t ex blått, rosa eller någon annan färg. Jag brukar inte lägga till dessa per automatik eftersom en del av er vill ha den i enbart grått och svart. Lite kul också att ni brukar be om figurer, babblarna, tigrar, nalle puh och olika blommor är några av dom symboler ni efterfrågat. Sedan som vanligt, 12-15 ord, barnets fullständiga namn, vikt, gram, dopdag, födelsedag (plus ev klockslag). Beställningar görs till ljusarumidalarna@gmail.com. 

Snart kommer tre möbler (halleluja) till salu. Det var riktigt längesen.. Det kommer att komma två vitrinskåp och en byrå. Många mailar mig och frågar om växasängar nu och kanske kommer jag att måla några under våren.

Kramar till er alla och tack för att du tittade in. 

PS Vill ni se mer dagligen vad jag gör så försöker jag att starta upp och skapa rutin med mina sociala medier. Ljusa rum i Dalarna finns på både Facebook och Instagram, följ mig gärna där. Kanske ser du din beställning där. 

Ingen tvekan om att det bor en pandaälskare här <3 td="">

Framförlängning före och efter. 

Smoothies

Grön smoothie med spenat, citron, ingefära, kiwi och chiafrön. 

Smoothie med hallon, kvarg, blåbär och rödbeta.

Det fanns en anledning till att jag slutade vara personlig i min blogg för några år sedan. Mina trogna läsare och mina närmaste vänner vet varför. I år kanske jag backar i det beslutet och delar med mig lite mer av mig själv och mitt liv. Det har gått några år och jag har fått distans till det som hände mig och min familj. Det kommer aldrig att vara glömt och förlåtet, men det får inte längre stå i vägen för det jag själv vill göra med mitt liv. 

Så idag får ni se lite bilder på smoothies. Mest bara för att dom är väldigt fina och kanske kan inspirera någon annan att köra en omgång med blendern igen. Sen är det ju så fantastiskt roligt att fotografera allt som har med mat att göra. Jag har alltid varit periodare när det gäller smoothies, men just nu är mina barn väldigt positiva till det så då känns det extra kul. Att få i dom en näve med spenat på tallriken är svårare. 

Kram/Veronica

Ett barn - bräda

Nu har jag inga dagisbarn längre. Det har jag haft i 8 år, så det var med lite vemod vi sade tack och hejdå till förskolan. Till hösten börjar Clara i F-klass vilket sker på skolan där vi bor. Vi har bara bra erfarenheter av förskola och pedagoger. Säkert har andra människor andra erfarenheter på andra håll, men hos oss har vi alltid lämnat barn som gladeligen skuttat in genom dörren och alltid pratat om sina fröknar med värme i rösten när dom kommit hem för dagen. 

Människor som delat fina värderingar, torkat tårar, peppat, firat fina traditioner, ätit matsäck i skogen, gjort utflykter, skrattat men framförallt lärt dom mycket. 

Väldigt varma och fina med både barn och föräldrar. Eftersom barnen spenderar lika mycket tid på dagis som hemma nästan, så känns det så skönt att veta att dom blir sedda och kramade. Man lämnar det käraste man har i händerna på andra människor en stor del av dagen, så när både barn och föräldrar känner sig trygga så blir man lycklig och varm. 

Jag gjorde en tavla till Claras fröknar. En bräda i A3 plus som ett litet tack till irene, Kerstin, Birgitta, Maggan, Maria, Maria, Marie, Hasse, Gittan, Therese och övriga. 

Ett barn som kritiseras - lär sig fördöma
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss
Ett barn som hånas - lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete
Men...
Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod
Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa
Ett barn som känner väns
kap - lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen

Kram/Veronica

Nytt på verandan

Nu är sommaren här, och då vill man ju sitta ute och äta både frukost och middag samt njuta av sommarkvällar. Hittade så mysiga rislampor på ikea med solcellslampor. Hängde dessa runtom och satte även upp en vajer med en enkel och billig gardin av myggnätstyp. 

Det ser rätt mysigt ut på bilden, men det är inget emot hur det känns när mörkret faller och dom börjar lysa.

Kram/Veronica

Bilder från april

Tänk vad tiden går fort ändå... Påsken är snart här och sedan går vi in i maj. Och nyss var det julafton. Vi var bjudna på dop förra helgen. Det var så fint.. Och det är så rörande med barndop när prästen pratar om den stora kraften i kärleken och att det kan resultera i en ny, alldeles unik människa. 

Hoppas att din vår är fylld av solens varma strålar och positiva tankar som inger hopp. 

Kram/Veronica

Något annat än huller-om-buller-tavlor

....lite kalasbilder för omväxlings skull, det var ju så länge sen sist. Tårtan var en god marängtårta med hallongrädde och mjölkchokladtryffel. Recept hittar ni här. 

Kram/Veronica

Att skapa mening i det meningslösa

Sällan är man väl så förberedd på att döden kan komma som man var i fallet med Kristian Gidlund.   Ändå vaknade jag igår och blev väldigt ledsen när jag möttes av nyheten att han nu nått sin sista vila. 

Men jag tänker ändå att leva med cancer måste vara att leva i krig och att strida. Kämpa emot och att försöka överleva. Med närstående som också har sin kamp för att överleva när det käraste tynar bort. Livet kan inte vara som vanligt när man ständigt har detta mörker runtom sig. Den där elaka cancern. 

Att slutligen få lägga ner stridsyxan och få somna in kanske ändå är en befrielse. Både för den som drabbats och för dom som står runtom. När döden tar en i handen och för en hem. Att bli fri ifrån smärta, undersökningar, bromsmediciner och kamp. 

Sällan har någon påverkat så många på så kort tid. Nu hoppas jag att Kristian fortsätter på andra sidan och att det är en ljusare och vackrare plats än här på jorden. Och att han får tillbaka kraften i kroppen sin. Och i all meningslöshet som cancern förde med sig så lyckades han skapa en mening med sitt lidande. Att bli en budbärare och en röst för något som så många människor lever med varje dag. I sin egen kropp eller sida vid sida med någon annan.  

Och vi har ju alla lärt oss av honom att målet är kanske inte att leva i 100 år. Målet är kanske att använda dagarna och de åren man har till att göra det man vill och uppnå de drömmar man har.  Sov gott Kristian!

Rör på plats

Så är vi klara med öronoperationen. Nya rör insatta på lilla Clara. Hennes bästis Woodie fick vara med och även han fick påkopplade slangar. Tack för att det finns så fina människor inom vården. 

Clara var så duktig och allt gick så fint. Att söva sitt barn var hjärtskärande, jag sänder många varma tankar till alla föräldrar med barn som är sjuka och när sjukhusbesök är en del av vardagen. Jag är lyckligt lottad som aldrig behövt uppleva detta tidigare. 

Direkt efter uppvaknandet hörde hon väsentligt bättre, vilket varit problemet för henne. En piggelin fick hon serverat, men efter att ha fastat många timmar så var ostmackan mer lockande. Nu hoppas vi att rören får sitta på plats länge. 

Kramar/Veronica

Wilma 8 år

Tänk att jag numera är mamma till en tweenie. 8 år har hon blivit min lilla tjej och jag undrar varför inte jag har blivit ett dugg äldre? Det verkar bara vara barnen som växer så det knakar :) 

Nu är hon stor och ändå liten. Hon är klok och snabbtänkt. Hon är varm och empatisk. Hon är en riktig liten kompis. Jag kommer på mig själv med att vi börjar få mycket utbyte av varandra. Föra långa samtal om allt mellan himmel och gjord. Häromdagen hade vi ett långt samtal om organdonation?! :) En annan kväll pratade vi om vad det innebär att vara flykting. Om olika livssituationer.  Hon ställer kloka frågor och reflekterar. 

Ibland går vi på bio och jag kommer på att det är som att vara ute med en kompis. Inte som när hon var hälften så gammal och man undrade om hon skulle orka se en hel film, hjälpa till så att inte popcornen välte, knyta skorna och ta hand om ytterkläderna. Nu sitter vi där intill varann, skrattar åt samma saker och delar så många upplevelser. 

Varje kväll innan vi somnar läser jag för henne i hennes säng. Det är våran egen lilla stund varje dag och nu läser vi en spännande bok tillsammans. Det behövs inte ens bilder till böckerna längre utan det mysigaste är att bara ligga mot min axel under täcket och lyssna på spännande historier. Astrid Lindgrens Mio min mio är ju t ex fantastisk som högläsningsbok. 

Min lilla stora tjej har fyllt 8 år. Det blev många kalas i år. Ett i Thailand, ett hemma för familjen och ett för kompisarna. Det kalaset delade hon med sin bästis och vi hyrde badhusets pool och slog till med badkalas som blev jätteroligt för hela klassen. Bilderna ovan tagna med iPhone. 

Kram/Veronica

i det lilla bor det stora...

Det slår mig en dag, hur märkligt livet egentligen är. Och vilka historier alla bär på. Man ser sig omkring och tycker att alla verkar vara så lyckliga, så harmoniska. Lever sitt liv utan minsta lilla katastrof. Och så skrapar man lite på ytan. Jo, min mamma fick bröstcancer. Min pappa dog hastigt och oväntat. Min väns fru var otrogen under ett år och nu ska dom separera, stackars deras små barn.

En annan har det svårt i skolan, ingen riktig vän. En annan trivs inte riktigt med sitt jobb, men vad ska man göra istället man måste ju ha en inkomst?

En person hittar ingen tid till att göra det man helst vill, och en annan spenderar all ledig tid med sin hobby för att slippa vara hemma.

Någon stressar för att hinna med så mycket som möjligt under dagens vakna timmar, en annan kanske ligger under ett täcke och mår för dåligt för att gå ut och hämta posten.

En skäms över sin kropp och svälter sig själv. En annan hetsäter och spyr. Få människor är helt nöjda.

En tjej blir retad i skolan, och för varje dag blir det svårare att orka med att vara där, den där känslan av att inte bli sedd.

Någon söker sina rötter, den där föräldern man aldrig fick lära känna. En annan går vidare utan sina föräldrar.

Det föds barn varje minut och för dessa föräldrar står tiden stilla. Men i avdelningen intill ligger en man vars hjärta inte orkade längre.

Det kallas nog livet. Visst är det bra märkligt. Det enda vi vet med säkerhet är att föds och vi dör. Däremellan är det ett lotteri och alla får sin beskärda del av kärlek och fruktan. När livet har sitt lotteri så är det bara frågan om vilka nummer man får på sin bricka. Och visst är det skönt att man inte vet.

Men om varandra vet vi inget. Vi kan inte döma någon utan att känna en person på djupet. Vi vet ingenting om denna persons största sorg, största misslyckande, högsta drömmar eller det bästa ögonblicket. Och det intressanta är ju att detta är en ständigt pågående process. Om jag frågade min bästa vän H för 15 år sedan vad som var hennes högsta dröm så skulle nog svaret vara något annat än det jag skulle få idag.

Jag skulle nog instinktivt säga att jag känner min Jeppe utan och innan. Jag vet att han biter på knogarna när han tänker. Att han grimaserar med tänderna när han ska ta i, som att skruva av ett tungt lock. Jag hör på hans röst när han pratar i telefonen ungefär vem det är eller vad det handlar om. Jag ser på honom direkt vid frukostbordet om han sovit dåligt eller är peppad för dagens aktiviteter.

Jag vet att han måste skära av samtliga ostkanter innan han kan äta, och att han inte äter det vita hårda inuti tomaten. Jag vet att ljudet av när någon annan borstar tänderna är det värsta ljudet som finns och jag vet att han är duktig på att starta nya projekt men tycker det är tråkigt att slutföra.

Det är så fint när man känner någon så bra, och samtidigt kan vi sitta bredvid varandra i soffan en kväll och säga "vem är du egentligen"? Sedan skrattar vi gott. Det finns situationer när han gör helt tvärtemot vad jag trott att han skulle göra och då blir jag bara lycklig. Man kan aldrig äga en annan människa och vad vet man egentligen. Man är ju en ständigt pågående process som åker i olika riktningar.

Jag är tacksam för det lilla och försöker att se dom där små sakerna. Att spela ballongjakten med min 4-åring kan vara dagens höjdpunkt. Att hitta balansen mellan arbete och vila. Eller att få en halvtimme vid datorn och skriva ner dom där tankarna som snurrat i ett blogg inlägg. Kriser och katastrofer kommer till oss alla, förr eller senare, lika bra att njuta däremellan.

Kram/Veronica

Thailand del 2

Så kommer här som utlovat, några fler bilder från vår resa. Nu har vi varit hemma över en vecka, men jag blir fortfarande varm i kroppen när jag tänker tillbaka och bläddrar bland bilderna. 

Känslan är fortfarande så nära, man minns tydligt hur det känns under fötterna att promenera längs stranden under de varma kvällarna, känslan av att inte behöva ställa alarmet innan man somnar utan bara att vakna och strosa ner till en färdigserverad frukostbuffé, att lägga sig i en nybäddad säng med vita hotellakan. Att inte behöva stressa eller planera speciellt mycket. När dagens största familjeråd handlar om vilken restaurang man ska äta middagen på. 

Vi gjorde en båtuflykt och besökte Phi phi, Khai island, Monkey Bay, och Maya Bay. Kan väl lätt säga att hela familjen var helt överens om att om det gick att bosätta sig på Khai island så hade ingen av oss tvekat en sekund. 

Kram/Veronica