Ibland tänker jag vad bra det vore om man fick säga vad man tänker, fast tankarna är motstridiga och inte riktigt klara. Som igår, när min älskade kompis Elli köpte lunch till mig, för att hon har mer pengar än jag, och jag till flickan som tiggde utanför dörren, för att jag har mer än henne. Elli och resonerade, ville flickan ha leverpastej eller skinka, på mörkt eller ljust bröd. Mjölk och socker i kaffet? Visade att hon helst ville ha te, men då var det för sent att byta. Missnöje, för mig som har förmånen att ha tacksamhet som parameter i mitt liv. Medan en kvinna som såg snäll ut, men måste varit elak eftersom hon syrligt kommenterade nåt om att "hon vill väl bara ha pengar." Så åt jag, och erkänner med lättare samvete för en liten stund, tills jag kom ut och kvinnan frågade efter mer mat, och min sjal till sina barn. Min fina blommiga sjal som jag köpt för att fira våren, och för att jag inte längre bara vill klä mig i osynliga färger och mjuka tyger. Jag som har bestämt mig för att mina växelpengar i en mugg här och där är vad jag kan ge, mina pantflaskor, en croissant och en kaffe när jag handlat, ihop med framförallt mitt hej och leende som säger mer än pengarna är värda. För mig ja. Och för mig är det ett ställningstagande, en bekräftelse på att alla människors lika värde, och insikten om att vi själva har skapat de problem som är våra att lösa. För hey, nog kunde vi förutse det här va, med Schengen och allt. Varför är vi då så överraskade, är det bara vissa som ska få röra sig fritt över gränser. Bara det att mitt perspektiv är ganska så långt ifrån det du bollar med när du sitter på en våt gatstump och är oälskad och illa omtyckt av alla.
