London, jag försökte se ut som henne. Hade jeansvästen, det toviga håret, mouchen.
Fuck-off-attityden.
Och så reste jag ofta till NY och klubbade runt på ställen jag knappt minns med folk jag inte kommer ihåg.
Limelight, nattklubb i en kyrka, enda sättet att komma in var att skapa STOR SCEN när man trillade ur taxin.
Vi kom in.
Hon sjöng Borderline och jag ÄLSKADE det kluvna.
Stod hon på branten av olycklig kärlek och tänkte slänga sig ut eller insåg hon att killen hon hade gillat var dum i huvudet?
Låtar letar upp mig. Går i skogen och lyssnar på hennes från då med mina öron från nu.
Nu vet jag.
Det enda hon bad om var respekt för att få vara sig själv.
Inte så fel.
Och jag har kvar västen.
