Mamma. Om natten drömmer jag om dig. Jag når inte fram till din dörr, du försvinner i flyende taxibilar innan jag hinner ner på gatan, du svarar inte på telefon eller för den som knackar på din dörr. En gång ser jag ditt flyktiga leende i en folkstorm. Du ler mot mig. Ler och går. Och jag får frågan hur jag kommer att känna den dagen du går din väg. Jag tänker efter, noga noga, försöker fånga det obegripliga i tillräckligt stora ord. Men det behövs aldrig, för just då minns jag. Du är redan död. Men så börjar drömmarna om. Från en annan stor stad ringer och ringer jag, men inte ens mostrarna får tag i dig. De som vakade vid din sida natt som dag, och skrattade sig halvt fördärvade åt den där läkaren som inte förstod att det du verkligen borde göra den där sista veckan i livet, var att följa med dem på modemässa i Paris. Så jag skickar pappa, men det är något med porten, precis som den där gryningen när ambulansen kom. Jag ber någon kolla posten, har du öppnat den eller trängs den på din hallmatta nedan din mässingsskylt? Mina agenter bär jublande med sig all post till mig i London, mina böcker går jättejättebra, men ingen vet något om dig. Jag vaknar och snoozar, vaknar och snoozar, groggy av allergimedicin och kliet från de nya lakanen.
Så vaknar jag och vet. Det är augusti. För 24 år sedan var du döende. För 24 år sedan var jag 24 år. För 24 år sedan var du 48 år. Och om 2 + 2 blir 4 så blir 24 + 24 = 48. Jag ska bara ta mig igenom augusti.
Det här är ett smågrymt inlägg, förlåt. Men augusti är en smågrym månad.
Soundtrack of our lives? Vem tänder stjärnorna med Eva Dahlgren såklart.
