Hes och ont i huvudet

Jag har tappat rösten helt idag och försökt undvika alla situationer där man behöver prata. För hoppningsvis så blir det bättre till i morgon.

I morse var jag på "sköna rörelser i vatten" vilket kändes lite lagom. Sedan packade jag min lilla ryggsäck igen med filt, vatten och bok och gick och la mig i grässlänten igen. Jag kom på mig själv att jag bara låg och stirrade upp i himlen. Det är ganska fashinerande egentligen. Här ligger jag på planeten jorden, på en liten gräsplätt i Falköping och stirrar rätt ut i universum;


Var tvungen att fota min nya fina skor också:

Klockan 12 var jag hos sjukgymnasten som hade gjort i ordning ett program till mig. Vi gick igenom det men hon tyckte inte att jag skulle träna idag utan avvakta tills i morgon utifall det är en förkylning jag har dragit på mig. Programmet bestod av 5 enkla övningar vilket kändes bra. När det är få övningar är chansen att man gör dem större an när det är ett längre komplicerat program.

Till lunch var det Ärtpure soppa som var jättegod!
Efter lunchen promenerade jag till apoteket på sjukhuset här och hämtade ut mer Diklofenac (voltaren). De tror jag har en inflammation mellan skulderbladen då jag är svullen där och är stel. Alternativt att det är kortisonet som gjort att jag är svullen även runt nacken till baksidan. Så här svullen som jag är efter kortisonet nu har jag aldrig tidigare varit. Jag åt ju väldigt mycket kortison hösten 2008 och blev som en fotboll i ansiktet, men nu är det värre.
Vems haka är det här?? (Inte min i alla fall....eller?);

Suck, undrar när det ska börja ge med sig lite? Någon skrev att det tar en månad att bli av med svullnaden... lagom till skolavslutningen.

På eftermiddagen var sjuksköterskan här hos mig på rummet och tog prover då jag har haft problem med sendrag och kramper i ben, fötter, händer och fingrar det senaste dygnet. De ska kolla upp om jag har brist på något. Får svar i morgon.

Mellan 16-18 sov jag middag!!! Det hör inte till vanligheterna men här finns ju tiden att koppla av och jag hade så ont i huvudet så jag tog en alvedon forte och gick och la mig. Balkongdörren stod på vid gavel och jag somnade skönt med solen som sken utanför och en bris som svepte in då och då. Tyvärr hade jag fortfarande ont i huvudet när jag vaknade men det känns bättre nu på kvällen.

Onkologisk rehab 12 dagar

Ett dygn har jag nu varit här. Allt känns under kontroll men mina förväntningar kastades omkull när jag kom hit. Jag hade hört att Mösseberg skulle vara mycket finare än Alfta rehab där jag var förra våren. Rummet var typ i samma skick som på Alfta. Här har man dock egen TV på rummet vilket är ett plus, samt att man har en egen balkong. Det är dock den sunkigaste balkong jag någonsin skådat och den är i stort behov av renovering, likaså rummet behöver renoveras omgående. (Men jag ska inte klaga, det är helt ok, det var mina förväntningar som var för höga.)Maten är bra här men kan inte jämföras med Alftas nyttiga kök. Pool och SPA delen är tvärtom SÅ mycket fräshare här på Mösseberg än på Alfta. Så allt har sina för och nackdelar.
Mitt rum;

Min Balkong;

Omgivningen är underbar och anläggningen ligger väldigt naturskönt på sluttningen på Mösseberget. Det finns många gångvägar och stigar man kan promenera och utsikten är häpnadsväckande. (Jag har i och för sig min balkong i norrläge upp mot berget och kvällssol.) Djurlivet med allt fågelkvitter är som balsam för skälen. Jag har sovit med öppen altandörr i natt och förutom allt fågelkvitter så är det tyst i övrigt.
Utsikt från min balkong;

Idag har det varit välkomstmöte för oss hela rehabgruppen. Det är en väldigt blandad grupp och jag känner att jag stängt av större delen av gruppen och kommer att helt fokusera på mig själv. Jag har inget behov att ta massa nya kontakter. De jag känner lite samhörighet med är 5 tjejor som jag var ute och promenerade med igår. De är alla i 40-45 års åldern.(De är dock "friska" från sin bröstcancer och ska tillbaka ut i livet.)
Sedan är det 8-10 pensionärer (några av dem en bra bit över 80 år, kanske att någon till och med är över 90!) som jag inte har riktigt koll på vad för slags rehab de är här på. Några har nog cancer eller har haft men någon har "bara" bytt ut någon höftled. Och några kvinnor har lymfödem. Väldigt blandad grupp alltså.

Jag har träffat läkare, sjuksköterska och sjukgymnast idag på mitt individuella schema och sedan har jag haft vattengympa på eftermiddagen.
I morgon har jag "sköna rörelser i vatten" på morgonen innan frukost och träff med sjukgymnasten igen. I morgon eftermiddag får jag ett nytt individuellt schema och där vet jag att de även ska lägga in samtal med diankonissan här på Mösseberg. Samtalsgrupp har jag sagt ifrån mig då det inte finns någon här i min ålder och med min diagnos.

Idag före lunchen så tog jag med mig mina scheman och la mig i grässlänten en stund. SÅ SKÖNT! Detta är rehabilitering!!

Jag passade på att ringa hem till Jörgen och även till mamma. Jörgen lät meddela att han lämnat in vårt guld nu. (från guld i byrålådan till pengar i handen...) Jag har rensat mina gamla guldsmycken och sådant jag fått ärva av min farmor. Jag använder aldrig guld och har ingen dotter som kan ärva efter mig så jag har varit på väg i flera år att lämna in det och NU så äntligen gjorde Jörgen det idag. För 2 armband med lite berlocker, 2 halsband, 3 ringar och några örhängen fick vi 10000,-!!!!

Efter middagen tog jag en liten kvällspromenad i villaområdet intill på 2km och det kändes som om det var en kväll i juni, en ljummen sommarkväll. Det doftade nyklippt gräs och återigen alla fåglar som kvittrade. Man ser att det har slagit ut mer här nere i Falköping än hemma i Stockholm och gräsmattorna är riktigt gröna och spireorna blommar.

I går kväll efter middagen gick jag tillsammans med 5 andra bröstcancertjejor. Vi bestämde inte hur långt vi skulle gå innan utan vi knatade bara på och ena tjejen hade på sin GPS i Iphonen och det visade sig att vi gick närmare 6 km!! Vi var ute en timme och precis som ikväll så var det helt underbart väder igår också.
Utsikten över Falköping;

Det är brant att ta sig upp och ner till "platån". Efter 6 km på platån SKREK mina knän när jag skulle ta mig ner de sista 500 meterna tillbaka till hotellet. Att gå platt är inga som helst problem men sedan nedför.... ingen barnlek;

Just nu sitter jag och bloggar på min lilla balkong endast iförd yogabyxor och en t-shirt och klockan är 21.30. Men nu börjar det bli kyligare så jag tror jag flyttar in och avslutar detta inlägg.

Ridning med Joel igår lördag

Nu hamnar inläggen lite i fel ordning men igår när jag skulle försöka lägga upp mina små filmsnuttar av Joel från hans ridning så fungerade inte youtube.
Igår lördag var jag för första gången i hela mitt liv i ett stall. Eller, inte i ett stall men jag var utanför i alla fall. (allergisk)

Jag var med Joel på hans handikappsridning på Evlinge där han rider varje lördag med farmor och mormor. Det var en helt underbar vårdag och jag ville följa med och filma lite. Jag var aldrig med in i stallet men väl där utanför när han skulle upp på hästen och sedan gick vi på promenad över ängarna en halvtimme i rask takt. Joel sjöng hela vägen och är SÅ nöjd när han sitter på hästen. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Vilken tur att han har möjligheten att få rida trots att jag inte kan vara med på grund av allergi.

Här kommer ett klipp på Joel när han rider... Det får mig att tänka på det tecknade klippet av "och här kommer MATADORERNA...." ha ha ha.
Nåja, Jag tycker han är JÄTTEDUKTIG som kan sitta på hästen och hålla i sig själv. Det där med rak i ryggen etcetera får vi öva lite mer på;

Efter ridningen "kurrar det i magen" säger Joel VARJE gång. Och då är det tre pannkakor med sylt och grädde som gäller och tallriken är renskrapad efter.
Igår hade vi ingen tid att passa efter heller så vi blev kvar flera timmar. Först lunch och sedan fikade vi. Jag träffade min kompis Helene där och tiden rullade på. Joel åkte lite rutchkana och gungade.
Här, en helnöjd Joel i barngungan;

På kvällen var vi hos Jessika och Mattias och grillade. Jörgen fick jobba av middagen innan genom att tvätta Mattias nya bil... (nej då, det var frivilligt)

Måste också lägga in en bild på "barnen" när de spelade fotboll på tomten. (Isac var också med men för tillfället fälld av Adam och låg utanför bilden)

Vi vuxna pratade om hur härligt det är att se när barnen är ute och leker och skrattar och stojjar. Det är inte så ofta nu för tiden. Inte som när vi var barn. Så att höra barnen ha roligt och riktigt kikna av skratt ute i solskenet gör att man blir alldeles varm i hjärtat.

NU är jag på väg. Sitter på tåget.

Jag har knappt vågat nämna det i mina sista inlägg att jag idag den 8 maj ska till kurorten Mösseberg på rehab i 12 dagar. Egentligen skulle jag ha åkt den 27 mars men då blev allt avblåst på grund av hjärnröntgen och cellgiftsbehandling. Och efter mina äventyr i påskas in och ut på sjukhuset så har jag kännt en liten pirrande oro varje dag och rädd att något ska hända.
Måste dock erkänna att i går så började jag känna mig lite irriterad i halsen och i morse så blev det bekräftat. Röd i svalget och sandpapprig i halsen. Har dock inga övriga symtom och inte ont när jag sväljer.
Jag började redan igår med min Oxis som jag inhalerar så snart jag börjar känna mig det minsta förkyld och sedan var jag förbi apoteket i morse och kompletterade med lite strepsils och nässpray utifall att. (Funderade på om jag måste meddela hemsjukvården men gjorde inte det utifall de skulle få för sig att hålla mig hemma... Vet att jag måste till sjukhus om jag får mer än 38,5 i feber men lite halsont??!. Njä, med lite vila så går nog detta över snart.)

NU sitter jag i alla fall på tåget som tar mig till Skövde där jag ska byta till något mindre tåg till Falköping. Väl i Falköping så tar jag en taxi till Mösseberg.
Jag stter i första klass och riktigt njuter av färden. Man sitter bra, det är lungt och tyst och man har tid att både läsa och fundera.

Läser i Expressen om en Anders som jobbar på iKEA för Kamprad. Han har i hela sitt liv varit en träningsfanatiker och renlevnadsman och aldrig varken rökt eller druckit. Denna Anders har drabbats av kronisk cancer precis som jag. Jag har sagt det så många gånger förr och jag säger det igen; LIVET ÄR ORÄTTTVIST!

Sista meningen i artikeln har jag här nedan kapat rakt av. Precis så här känner jag också;
Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig och jag vill inte vara någon hjälte, men jag hoppas att på något sätt kunna inspirera min omgivning att få perspektiv på sina egna problem, för vi har alla utmaningar.

Nästa inlägg kommer från Mösseberg!

PROVENCESTIPENDIET 2011

Ni som har läst min blogg och hängt med ett tag vet att jag fått låna en stor fin villa för 8 personer i Provence i september. Vilken grej. Tänk att JAG har fått ett stipendium!?!? Det är första gången i livet. Lite tråkigt att det är under dessa omständigheter men jag känner mig otroligt glad och utvald som får den här möjligheten. Självklart är jag rädd att någonting ska ställa till det på vägen och att jag inte ska kunna komma iväg men så får man inte tänka, det vet jag. Nej, positiva tankar och energi! Man måste våga TRO, DRÖMMA och HOPPAS!

Jag har stött och blött fram och tillbaka vad jag ville göra med denna vecka. Ta med mig bara familjen? Några par? Eller några väninnor? Vilka väninnor? De jag känt längst? Aerobicgänget? Jag har ett stort nätverk och väldigt många av mina tjejkompisar betyder SÅ OERHÖRT mycket för mig så jag skulle behöva dubbelt så stort hus i Provence.
Vad det gäller familjen så är Adam inte intresserad för fem öre. Det är mitt i TVpucken perioden i höst. Isac vill bara följa med för att det finns pool. Joel har ingen talan riktigt än och kräver mycket jobb. Åka några par blir som en vanlig semester.

Hmmm, så VAD VILL JAG innerst inne? Och VAD mår JAG bäst av? Vad behöver JAG?
Svaret blev att jag tar med mig de personer (kvinnor måste jag kanske lägga till annars undrar ni varför inte Jörgen är med på listan) som stått mig närmast och stöttat mig mest under min sjukdomstid. HELST skulle jag vilja ta med mig ALLA i min närhet men nu finns det bara 8 platser och då har jag valt….
Vem tror ni står högst på min lista om inte MAMMA!!!

MAMMA för att du ALLTID finns här för mig och för att MAMMA alltid är MAMMA. Älskar dig så!

SVÄRMOR som också alltid finns till hands och ställer upp som barnvakt i ur och skur. Vill verkligen visa min tacksamhet och tycker det ska bli så härligt att få ta med dig till Frankrike.

ÅSA som under hela min behandlingstid skjutsat mig till och från sjukhuset, suttit och vakat när jag mått illa, torkat svett och tårar, hjälpt mig med allt från himmel och jord, och dragit runt mig på resor och roliga saker. Och fler blir det…

PERNILLA en ganska nyfunnen vän. PERNILLA, underbara människa, även hon drabbad av denna sjukdom. Vi stöttar varandra och finns här för varandra.

JENNY som jag känt i 20 år och som alltid funnits till hands genom tuffa skeden i livet. Min första bröstcancer 1997, den traumatiska upplevelsen med Joel när han föddes 3 månader för tidigt och du var och hälsade på mig ett antal gånger under den jobbiga första tiden. Och nu, trots att ditt eget liv går på högvarv så ringer du alltid för att stämma av hur jag mår.

GITT som jag lärde känna genom JENNY för några år sedan. GITT skaparen av min blogg! Det är tack vare henne som jag bloggar och hon fungerar som min egen servicedesk. Det var även GITT som var den drivande länken då jag var nominerad till Årets Mama 2009. GITT ställer upp i vått och torrt! Hon har även tagit på sig att göra min blogg till bok då den dagen kommer.

MARIA för att du är den du är. Du har lärt mig värdera livet högt, göra prioriteringar, ta hand om positiv energi och leva livet på ett sunt sätt. Vi tar värdefulla pauser i livet tillsammans när vi går våra skogspromenader och njuter av en fika i solen. Att jag sedan kan smsa dygnet runt och du alltid står redo på min trapp är ett plus i kanten, ha ha. 

Vilket stöd ni är för mig och för varandra. Det är inte för intet som jag har valt att ta med er på min resa till Provence i höst.


Nu håller vi tummarna att mina cellgifter fungerar och att jag kan få se fram emot en underbar höst med en vecka i PROVENCE!

Joel rockar loss

Fina bilderna av Joel har Gitt tagit i måndags när vi hade tjejkväll hos Åsa.
Idag efter dagis så hade Joel rock konsert här hemma med sin Paper Jam gitarr för farmor, farfar, morfar, Adam, Isac och mig;

Hemsjukvård och Tjejmiddag

Trots att jag går och lägger mig runt midnatt varje kväll så vaknar jag runt 5 varje morgon. Helt hopplöst. Sedan ligger jag liksom och väntar på att det ska bli ”lagligt” att gå upp. I går måndag vaknade jag återigen vid 5 men låg kvar i sängen till 7 i alla fall. Farmor kom hit och tog hand om Joel och såg till att han kom iväg med färdtjänsten till sitt studiebesök på Jorielskolan. Jörgen och farfar åkte iväg till Permobil i orminge för att lämna in Chryslern för lite ytterligare ombyggnation. (Vi ska få skenor i bilen så att vi kan köra in elrullstolen)

Jag körde Adam till badhuset till klockan 8 och då det kändes som en bra dag så passade jag också på att simma. För tillfället är jag ju fri Piccline och allt vad infarter innebär så det är väl bara att passa på. Det var flera månader sedan jag simmade men självklart var målet som vanligt 1000 meter, och jag ger mig inte i första taget. Det blev dock i 3 etapper, 500+250+250, men jag gjorde det och det kändes jätteskönt i duschen efteråt.

Direkt från badet åkte jag till vårdcentralen för att möta upp farfar igen klockan 9.10. Denna gång med Isac med sig i bilen. Isac har blivit allergisk mot pollen, och eventuellt pälsdjur. Han har tagit ett blodprov idag som tydligen kan visa på pälsallergi också. Vi får se. Han har aldrig tidigare varit allergisk men i år ända sedan vi var i Paris har ögonen varit igensvullna och näsan rinnig fram och tillbaka. Vi har medicinerat med Clarityn och ska fortsätta med det samt komplettera med ögondroppar.
Från vårdcentralen och sedan hem då hemsjukvården skulle komma till mig mellan 10-12. Kändes lite dumt då jag precis kom från vårdcentralen… (farfar körde Isac tillbaka till skolan)

Jag passade på att äta lite frukost nummer två när hemsjukvården var där och blev SÅ TRÖTT. Efter ganska mycket på morgonen på kort tid så gick musten ur mig. Men jag inser nu ändå hur bra jag tror det kommer att bli med SAH (hemsjukvård). Precis innan sköterskorna kom ringde nämligen kuratorn från SAH och presenterade sig och kommer på hembesök hit idag tisdag eftermiddag. Hoppas på att det kan bli en bra lösning då min kurator på vårdcentralen som jag har träffat nu på förmiddagen går i pension till sommaren. Ser med spänning på mötet i eftermiddag. Ska försöka lägga mig en timme innan hon kommer. (I natt har jag sovit mellan 02-07 och det känns lite för lite…)

När sköterskorna hade gått igår och min säng riktigt skrek på mig så ringde sjukgymnasten från SAH. Suck kände jag först, orkar inte prata mer nu, men förstår att hela teamet vill träffa mig nu så snart som möjligt och lägga upp min ”profil” för planen är ju att jag ska åka bort på rehab i två veckor och det är bra om allt blir gjort innan. Även sjukgymnasten kommer hem till mig. Möte bokat på torsdag eftermiddag. Jag berättade att jag simmat 1000 meter på förmiddagen….. tror han blev LITE förvånad. Det är ju en så konstig sjukdom man har med smärta som kommer och går och ena dagen kommer man inte ur sängen och som under påsken hamnar man både i amulans och rullstol och kan inte gå alls. Jag förstår att omgivningen ibland kan se ut som frågetecken. Jag känner likadant. Varje morgon jag vaknar nu så undrar jag ju hur min dag kommer att se ut.

Mellan 13-15 gick jag i alla fall och la mig i sängen. Jag somnade aldrig men fick rejäl vila i alla fall. Först kom Isac hem, Jörgen någon timme senare och sedan Mamma som kom hit som boendestöd för att hämta Joel på dagis.
Utsikten från min säng igår. Idag är det skönt att inte solen skiner in. Idag är det riktigt rugggväder ute;

På sena eftermiddagen kom en ny sköterska från SAH med ytterligare medicin. Det visade sig att jag har fått svamp i hela munnen av kortisonet och nu måste jag medicineras för det. (misstänkte väl det men man blir liksom van av alla biverkningar)

Klockan 18 bjöds det på tjejmiddag hos Åsa. (mamma och Joel skjutsade dit mig då jag skulle få skjuts av Maria hem) Vi som var där var jag, Åsa, Lotta, Gitt, Jenny, Pernilla och Maria. Och som vanligt när Åsa bjuder till så smakar allt fantastiskt och man äter SÅ mycket mer än vad man bör. Att sedan avsluta med den mäktigaste och den absolut godaste morotskakan jag någonsin smakat gjorde ju inte att min mage minskade i omfång. Att jag DESSUTOM var tvungen att ta om och sedan avsluta med att slicka av tårtspaden när vi dukade av gjorde inte saken bättre… (jag skyller på kortisonet som de säger ökar aptiten)
Bilder på gänget. (Maria saknas då hon kom senare)

Både Lotta och Åsa har precis köpt hus så vi tittade i lite prospekt också. Lotta i Hässelby med utsikt över mälaren och Åsa i Skuru;

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. ÅSA, du är fantastisk i köket. Eller låt oss avsluta meningen med bara ÅSA, du är fantastisk!

MIN PLAN just nu är att kunna trappa ut kortisonet helt tills på söndag när jag ska åka till Mössebergs Diakoni. Och med det hoppas jag svullnaden i ansikte och buk ger med sig och att mina muskler har lust att återvända i benen och då kanske mina knän mår bättre. Mår mina knän bättre kan jag gå mer, träna mer, få starkare ben igen och orka mer. Och DÅ blir det ännu svårare för de små ”jävlarna” i kroppen att erövra mig!