Onkologisk rehab 12 dagar

Ett dygn har jag nu varit här. Allt känns under kontroll men mina förväntningar kastades omkull när jag kom hit. Jag hade hört att Mösseberg skulle vara mycket finare än Alfta rehab där jag var förra våren. Rummet var typ i samma skick som på Alfta. Här har man dock egen TV på rummet vilket är ett plus, samt att man har en egen balkong. Det är dock den sunkigaste balkong jag någonsin skådat och den är i stort behov av renovering, likaså rummet behöver renoveras omgående. (Men jag ska inte klaga, det är helt ok, det var mina förväntningar som var för höga.)Maten är bra här men kan inte jämföras med Alftas nyttiga kök. Pool och SPA delen är tvärtom SÅ mycket fräshare här på Mösseberg än på Alfta. Så allt har sina för och nackdelar.
Mitt rum;

Min Balkong;

Omgivningen är underbar och anläggningen ligger väldigt naturskönt på sluttningen på Mösseberget. Det finns många gångvägar och stigar man kan promenera och utsikten är häpnadsväckande. (Jag har i och för sig min balkong i norrläge upp mot berget och kvällssol.) Djurlivet med allt fågelkvitter är som balsam för skälen. Jag har sovit med öppen altandörr i natt och förutom allt fågelkvitter så är det tyst i övrigt.
Utsikt från min balkong;

Idag har det varit välkomstmöte för oss hela rehabgruppen. Det är en väldigt blandad grupp och jag känner att jag stängt av större delen av gruppen och kommer att helt fokusera på mig själv. Jag har inget behov att ta massa nya kontakter. De jag känner lite samhörighet med är 5 tjejor som jag var ute och promenerade med igår. De är alla i 40-45 års åldern.(De är dock "friska" från sin bröstcancer och ska tillbaka ut i livet.)
Sedan är det 8-10 pensionärer (några av dem en bra bit över 80 år, kanske att någon till och med är över 90!) som jag inte har riktigt koll på vad för slags rehab de är här på. Några har nog cancer eller har haft men någon har "bara" bytt ut någon höftled. Och några kvinnor har lymfödem. Väldigt blandad grupp alltså.

Jag har träffat läkare, sjuksköterska och sjukgymnast idag på mitt individuella schema och sedan har jag haft vattengympa på eftermiddagen.
I morgon har jag "sköna rörelser i vatten" på morgonen innan frukost och träff med sjukgymnasten igen. I morgon eftermiddag får jag ett nytt individuellt schema och där vet jag att de även ska lägga in samtal med diankonissan här på Mösseberg. Samtalsgrupp har jag sagt ifrån mig då det inte finns någon här i min ålder och med min diagnos.

Idag före lunchen så tog jag med mig mina scheman och la mig i grässlänten en stund. SÅ SKÖNT! Detta är rehabilitering!!

Jag passade på att ringa hem till Jörgen och även till mamma. Jörgen lät meddela att han lämnat in vårt guld nu. (från guld i byrålådan till pengar i handen...) Jag har rensat mina gamla guldsmycken och sådant jag fått ärva av min farmor. Jag använder aldrig guld och har ingen dotter som kan ärva efter mig så jag har varit på väg i flera år att lämna in det och NU så äntligen gjorde Jörgen det idag. För 2 armband med lite berlocker, 2 halsband, 3 ringar och några örhängen fick vi 10000,-!!!!

Efter middagen tog jag en liten kvällspromenad i villaområdet intill på 2km och det kändes som om det var en kväll i juni, en ljummen sommarkväll. Det doftade nyklippt gräs och återigen alla fåglar som kvittrade. Man ser att det har slagit ut mer här nere i Falköping än hemma i Stockholm och gräsmattorna är riktigt gröna och spireorna blommar.

I går kväll efter middagen gick jag tillsammans med 5 andra bröstcancertjejor. Vi bestämde inte hur långt vi skulle gå innan utan vi knatade bara på och ena tjejen hade på sin GPS i Iphonen och det visade sig att vi gick närmare 6 km!! Vi var ute en timme och precis som ikväll så var det helt underbart väder igår också.
Utsikten över Falköping;

Det är brant att ta sig upp och ner till "platån". Efter 6 km på platån SKREK mina knän när jag skulle ta mig ner de sista 500 meterna tillbaka till hotellet. Att gå platt är inga som helst problem men sedan nedför.... ingen barnlek;

Just nu sitter jag och bloggar på min lilla balkong endast iförd yogabyxor och en t-shirt och klockan är 21.30. Men nu börjar det bli kyligare så jag tror jag flyttar in och avslutar detta inlägg.

NU är jag på väg. Sitter på tåget.

Jag har knappt vågat nämna det i mina sista inlägg att jag idag den 8 maj ska till kurorten Mösseberg på rehab i 12 dagar. Egentligen skulle jag ha åkt den 27 mars men då blev allt avblåst på grund av hjärnröntgen och cellgiftsbehandling. Och efter mina äventyr i påskas in och ut på sjukhuset så har jag kännt en liten pirrande oro varje dag och rädd att något ska hända.
Måste dock erkänna att i går så började jag känna mig lite irriterad i halsen och i morse så blev det bekräftat. Röd i svalget och sandpapprig i halsen. Har dock inga övriga symtom och inte ont när jag sväljer.
Jag började redan igår med min Oxis som jag inhalerar så snart jag börjar känna mig det minsta förkyld och sedan var jag förbi apoteket i morse och kompletterade med lite strepsils och nässpray utifall att. (Funderade på om jag måste meddela hemsjukvården men gjorde inte det utifall de skulle få för sig att hålla mig hemma... Vet att jag måste till sjukhus om jag får mer än 38,5 i feber men lite halsont??!. Njä, med lite vila så går nog detta över snart.)

NU sitter jag i alla fall på tåget som tar mig till Skövde där jag ska byta till något mindre tåg till Falköping. Väl i Falköping så tar jag en taxi till Mösseberg.
Jag stter i första klass och riktigt njuter av färden. Man sitter bra, det är lungt och tyst och man har tid att både läsa och fundera.

Läser i Expressen om en Anders som jobbar på iKEA för Kamprad. Han har i hela sitt liv varit en träningsfanatiker och renlevnadsman och aldrig varken rökt eller druckit. Denna Anders har drabbats av kronisk cancer precis som jag. Jag har sagt det så många gånger förr och jag säger det igen; LIVET ÄR ORÄTTTVIST!

Sista meningen i artikeln har jag här nedan kapat rakt av. Precis så här känner jag också;
Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig och jag vill inte vara någon hjälte, men jag hoppas att på något sätt kunna inspirera min omgivning att få perspektiv på sina egna problem, för vi har alla utmaningar.

Nästa inlägg kommer från Mösseberg!

Behövd

(Bild tagen av Gitt Willner 2008)
Jag är fortfarande i Orbaden, sista dagen i morgon fredag.
Vi pratar mycket om meningen med livet och att känna sig behövd. Och om tiden då vi inte kommer finnas längre. Livet kommer ju att gå vidare för våra anhöriga trots att vi inte är kvar och delar livet med dem. De som har familjer oroar sig för sina män och barn. Hur ska det gå? Hur kommer de klara sig?
Jag oroar mig mest över Joel och vill att han ska få de bästa förutsättningarna i livet och bli rättvist behandlad.

Mina älskade barn. Kommer de någonsin förstå hur mycket jag älskar dem? (Foton från sommaren 2008.)


Jag ringde hem idag och pratade med Jörgen, och allt var bara bra och flöt på som vanligt och det var ingen fara att jag var bortrest. Hur ska man tolka detta?

Jag tänker att det finns två olika sett att se det på.
Antingen så blir jag ledsen att de inte saknar mig tillräckligt och att jag inte behövs, eller så ser jag det som positivt att Jörgen och barnen faktiskt kan klara sig själva utan min hjälp.
Nu vet jag ju också att vi har underbara föräldrar som ställer upp under den här veckan med skjuts till och från träningar och matcher. Det verkar ju fungera, och jag borde väl känna ett lugn av att veta att allt rullar på trots att inte jag är hemma.

Kluven. Känns tryggt att de klarar sig men jag vill fortfarande känna mig behövd ett långt tag till!

Jag vet att det är tunga tankar som hamnar på bloggen idag men det är skönt att skriva av sig. Jag är påverkad av att Linda (årets Hjältemama) har akut hamnat på sjukhus. Hon har precis börjat med samma cellgift som mig, Xeloda. Ytterligare en tråkig nyhet är att en pappa med cancer från Värmdö nu i veckan har blivit en stjärna på himlen och efter sig lämnar han fru och barn.
Livet är så skört och orättvist.

Jag andas

Sitter i en relaxstol och tittar ut över viken. Det börjar bli mörkt. Har precis fått en ansiktsbehandling de lux med ansikts-, fot-, och handmassage. Dricker en smoothie på banan, apelsin och cashew. Idag på dagen har vi haft 2 samtalsgrupper samt varit ute och gått en timme i kylan. Friskt och härligt. Middag kl 18 sedan lediga.
Här är mina småkompisar som gör mig sällskap om natten;

Hemma över helgen

Igår klockan 14.07 skulle bussen gå från Alfta busstorg och i Söderhamn så skulle jag ha 11 minuter på mig att byta från buss till tåg. Verkligen små marginaler men jag har ju bokat via SJ så man antar ju att det ska fungera. När klockan är 14.20 och ingen buss börjar jag känna mig uppgiven.
Plötsligt får jag syn på Helen (en tjej från Rehabgruppen som är hemmahörande i Timrå) komma utspringandes från Ekmans (Alftas butik som har ALLT...)
När hon och hennes Sundsvallkompisar åker förbi viftar jag förtvivlat och gestikulerar att det inte kommit någon buss.
Vi trängde ihop oss i bilen och de körde mig till Söderhamns tågstation. Som tur var så var det ingen omväg för dem och jag fick en timmes trevligt sällskap.

När jag kom till tågstationen så frågade jag om det var så att tåget hade väntat på bussen men så var det inte utan då hade jag fått hoppats på att det fanns plats på nästa tåg som gick två timmar senare.
Jag kommer vara Inger, Agneta och Helen evigt tacksam att jag fick skjuts till Söderhamn. Efter den här veckan med så mycket känslor som har svallat upp och ner så tror jag att jag hade brutit ihop totalt om jag missat min fredagsmys med barnen.
Den här helgen känns otroligt viktig att jag fått komma hem och "Barn boosta" som Gitt uttryckte det. Detta för att orka vara borta från barnen en vecka till.

Nu hann jag hämta Joel hos mormor och sedan åka och kolla på Isac som spelade fotbollsmatch innan det blev soffmys med alla barnen.

Idag har jag varit på BodyBalance på förmiddagen (ett av mina uppsatta mål under veckan är att minst en gång i veckan gå på en Yoga eller Balanceklass).
Sedan hade Isac fotbollsmatch igen. Denna gång stod han i mål. Det var första gången och med facit i hand så tror jag han är hundra gånger bättre som utespelare. De förlorade med 3-1 borta mot Saltsjöbaden.
Lunchen blev på Mc Donalds till Isac och Joels förtjusning. Min kropp hamnade nog i chock efter att ätit så god och nyttig mat i Alfta under en vecka.
Adam har haft fystester på Bosön hela dagen.

Ikväll har vi ätit tacopaj och sallad. Och efterrätten blir fruktsallad strax.

I morgon kommer Jörgen hem från sin golfsemester i Kalmar och han hinner precis hem så att han kan skjutsa in mig till bussen i stan. Jag ska åka Härjedalingen upp till Alfta klockan 16 i morgon eftermiddag.
Det är med blandade känslor jag åker dit igen.
Under veckan som varit så har vi varit 23 stycken, 3 från Stockholm med återfall och de övriga kom från Sundsvall och var alla "friska". Om man nu kan säga friska, men de har i alla fall lyckats få sin cancer bortopererad och har inga monster i kroppen för tillfället i alla fall.
Hela Sundsvallsgänget var bara där veckan som varit och nu är vi alltså bara 3 stycken i kommande vecka.
Redan från första stund när jag anlände förra söndagen så mötte jag Karin. Karin var min livlina hela veckan. Vi har aldrig träffats förut men ändå så visste jag första gången vi tittade på varandra att det här "förhållandet" kommer bli tills jag dör.
Vi har gråtit och skrattat tillsammans och ibland under träningarna eller gruppsamtalen så har en blick räckt, och vi förstår precis vad den andre menar. "En blick säger mer än tusen ord".
Även Helen från Timrå har vi hängt ihop med under veckan och det var en naturlig konstelation då det var vi tre som var i ungefär samma ålder och hade barn hemma.

Det har varit en tuff vecka psykiskt. Mycket som jag försökt lägga åt sidan har rivits upp och även om jag är fullt medveten om att jag är dödssjuk så har jag förträngt det i vardagen.
Det är som sagt med blandade känslor jag kliver in på Alfta Rehabcenter i morgon kväll igen. Skönt med tid för reflektion men tomt utan Sundsvallsgänget.
Och hur ska jag klara mig utan Karin?
Sista gruppterapin igår läste Karin upp ett stycke ur hennes dagbok som hon skrivit tidigare på morgonen. Hon berättade om sin syster och ju längre versen gick förstod jag att det även handlade om mig, Karins andra syster.