Havssula.

Jag hoppades här i några veckor att jag kanske, kanske skulle få åka till Nordpolen.
Med Oden, ett isbrytarforskninsgfartyg.
Man skulle flyga till Alaska och sen åka med Oden nästan över Nordpolen till Tromsö och det hade varit jättekul.
Men sen valde de någon annan och det var över hundra sökande så nu är vi nog många som är lite besvikna.
Om jag hade fått åka, då hade jag till exempel kunnat få se en havssula.
Det hade jag gillat!

Textknappar.

Jag har ett knep för att få överblick över en längre text.
I går använde jag mitt knep, så här; jag skrev ut alltihop och la det i ordning på golvet.
Sen tog jag färgsorterade knappar och la på papperna. Varje färg betyder ett tema eller vad man ska säga. En känsla kanske, eller något annat som återkommer då och då. Med knapparnas hjälp ser jag om rytmen fungerar.

Sen hade det förståss varit skönt att ha texten liggande sådär ett tag men det går inte för jag har en katt. Så jag samlade in alla knappar igen. Det blev ungefär lika stora högar av varje färg utom av de lila.
Jag tror att det är bra.

Det är bara innehålls-rytmen som syns på det sättet. Om jag vill veta hur texten låter får jag läsa den. Högt.
Gissa om jag helst är ensam hemma när jag gör det?

Vissla i skogen.

Just när jag gick där och tänkte hur jag nästan glömt bort hur man gör. När man är med om saker alltså, det har känts lite den här vintern som att världen studsar på ögonen hur gärna jag än vill se ordentligt.
Just när jag tänkte på det.
Då hörde jag någon vissla bakom mig på stigen. Eller stigen och stigen förresten, det är nog en väg. Runt Lilla Delsjön och nu när den är nygrusad så låter den väldigt mycket också. Lite väl högt, det är svårt att tänka då.
I alla fall. Någon visslade bakom mig. På en vacker melodi, lite lagom avbrutet så där som man visslar när man egentligen tänker på annat. Jag vände mig inte om för då kanske det skulle sluta? Istället gick jag med så tysta steg jag kunde och låstades att jag tittade på sjön.
Sjön var jättefin.
Efter en liten stund blev jag omcyklad av en pappa och ett barn. Pappan vinglade långsamt fram och tillbaka över vägen samtidigt som han visslade, liksom lyckligt? Ja, så lät det. Som att vissla i skogen, en väldigt bra sak. Efter kom ungen ihärdigt trampandes på oväxlat 7-årsvis med svettig lugg och cykelkorgen full av grankvistar.
Ja.
Så då var jag med om det. Och märkte när det hände, rakt in genom både öron och ögon. Vilken tur!

Och det här är Alva och hennes mamma när de har stannat cykeln för att kolla på morgonstjärnan. Vill ni läsa om Alva får ni gå till biblan eller beställa böcker från mig.

Isväder.

Om man bara sticker ut näsan genom dörren är det faktiskt rätt vidrigt.
Men om man klär på sig och verkligen går ut, då är det riktigt skönt märkte jag. Och kul.
Så här blev det:
Först klädde jag på mig jättemycket. Alltså yllefillingar, vindbyxor, halsduk och vinterkängor. Bland annat. Och sen när jag stod på trappan och drog på mig storvantarna kände jag i händerna en reflex som ville rätta till isdubbarna. Fast jag hade inga isdubbar, det är ju inte ens någon is. Faktiskt är det knappt en iskallt om det inte vore för vinden.
Men lite is finns det för längs stranden såg jag små, vackra isklumpar längst ner på varje vasstrå. De rörde sig med vinden och vattnet men nådde aldrig varandra hur de än sträckte sig. Vackert och bra att se. För de var liksom ensama tillsammans isklumparna och just det behövde jag för att nu strax sätta mig och skriva lite.
På ett annat ställe hade vattnet slagit upp på land med tusen droppar. Nu låg där som runda bollar av klar och vitfrostad is. Jag är inte säker på om jag sett just sådan is förut?
Ja, och sen när jag stod på blåsigaste bryggkanten såg jag en skarv utanför mig. Den balanserade på den övergivna dykbryggan ute i vattnet, på yttersta hörnet, rakt mot vinden. Skarven såg ut att ha så roligt!
Det blir ingen bild.

Nytt år, nya vingar...

Igår var det inlämning på kursen jag går.
Senast 18.00 skulle materialet vara inskickat - så långt man nu kommit. Examinationen är på torsdag och till dess får vi jobba vidare om vi vill.
Jag vill.
För det är roligt! I mappen jag skickade in var det en del luddiga skisser och nu tänker jag rita rent dem. I och för sig fortsätter de att vara just skisser ändå. Jag har bestämt att det är så. Ofärdigt tills det är helt klart, allt kan ändras, alla bilder göras om, alla färger bytas ut och hela historien bli annorlunda.
Nej, kanske inte det sista, men det gäller ju att få bilder och ord att berätta just det jag vill berätta.
Det är svårare än det låter.
Eller också låter det tillräckligt svårt?
Hur som helst, nu fick historiens jäntunge lite vingar hon också, till slut. Fast de måste nog växa lite innan de går att flyga med tror jag...

Skrymmande.

Jag går en kurs den här hösten, en termin helfart om att göra bilderböcker på HDK.
Lyxigt.
Så då har jag ett läxprojekt att jobba med just nu. Det liknar på alla sätt det jag annars gör, men idén kommer ur en övning på kursen och dessutom får man handledning.
I alla fall.
Förmodligen är det en bra sak, men nu VÄXER figurerna väldigt snabbt. Först var det svårt med vingspetsarna, att de kom utanför. Sen var det en dansare som behövde ett helt A3 själv.
Och så i går.
Berättelsens pappa, jag fick lägga till först ett och sen ett A3 papper till och då är han i halvfigur. Håret har jag samlat ihop i truls men han sträcker sig över stora ytor ändå...
Det är så rolig att rita!
Jag använder svarta tuschpennor, ganska tunna. Sen monterar och krymper jag bilderna i datorn och då gäller det att linjerna inte är för tunna. Större orginal behöver tjockare linjer och de som är små redan från början ska göras med extra tunn penna. Det gäller att komma ihåg det!
Ja.
Nu ska jag rita fjädrar, jättemånga.

Adventspresenter.

I går var det första advent.
Vi hade adventssöndag, alltså en vanlig siencefiction-söndag förstärkt med glögg, pepparkakor, ljus och pappersstjärnor. Gästerna var kompletterade med pappa.
Ibland när man har gäster så har de med sig presenter och om man har tur får man sådana presenter som verkligen passar bra, alltså att den som ger dem har tänkt. Nu fick vi till exempel hutlösa mängder smågodis.
Det passade utmärkt! Jag, och inte bara jag för den delen, älskar smågodis och nu när  jag skriver det här känner jag att jag är lite klibbig..
Pappa hade också en present. Hans presenter är nästan alltid helt rätt som presenter TILL mig, men framför allt är de presenter FRÅN honom. Gårdagens presenter var två stycker ursnygga svamppinnar. En mörkturkos och en orange.
Fast ingen av oss visste säkert vad det var, mer än någonslags röta. Den oranga pinnen ser ut att vara asp eller körsbär men den turkosa vet jag inte. De är helt mjuka båda två. Och snygga.
Kanske någon annan som vet vad det är för en svamp?