Vissla i skogen.

Just när jag gick där och tänkte hur jag nästan glömt bort hur man gör. När man är med om saker alltså, det har känts lite den här vintern som att världen studsar på ögonen hur gärna jag än vill se ordentligt.
Just när jag tänkte på det.
Då hörde jag någon vissla bakom mig på stigen. Eller stigen och stigen förresten, det är nog en väg. Runt Lilla Delsjön och nu när den är nygrusad så låter den väldigt mycket också. Lite väl högt, det är svårt att tänka då.
I alla fall. Någon visslade bakom mig. På en vacker melodi, lite lagom avbrutet så där som man visslar när man egentligen tänker på annat. Jag vände mig inte om för då kanske det skulle sluta? Istället gick jag med så tysta steg jag kunde och låstades att jag tittade på sjön.
Sjön var jättefin.
Efter en liten stund blev jag omcyklad av en pappa och ett barn. Pappan vinglade långsamt fram och tillbaka över vägen samtidigt som han visslade, liksom lyckligt? Ja, så lät det. Som att vissla i skogen, en väldigt bra sak. Efter kom ungen ihärdigt trampandes på oväxlat 7-årsvis med svettig lugg och cykelkorgen full av grankvistar.
Ja.
Så då var jag med om det. Och märkte när det hände, rakt in genom både öron och ögon. Vilken tur!

Och det här är Alva och hennes mamma när de har stannat cykeln för att kolla på morgonstjärnan. Vill ni läsa om Alva får ni gå till biblan eller beställa böcker från mig.