I fredags var det dags. Rod Stewart kom till Malmö för första gången någonsin, och gav konsert inför 12 000 personer (sägs det) på Malmö gamla stadion. Jag hade väl satt förväntningarna på en sansad nivå, Rod The Mod är ändå 65 år nu, och så blev det hela en mer positiv upplevelse än vad jag trott det kanske skulle bli. Dessutom fick jag trevligt sällskap där på 15:e raden: två gamla quizkamrater och en bloggbekantskap jag aldrig tidigare träffat i verkliga livet. En av quizkamraterna är nämligen god vän till bloggbekantskapen och bloggbekantskapen kom den vägen över den sista biljetten jag hade till konserten. Så vi inledde med drink och käk hemma hos ena quizkamraten och hann bänka oss på stadion precis lagom till att hela bandet och Sir Roderick spatserade in på scenen, proffsigt punktliga, och drog igång showen. Visst, jag saknade mycket i repertoaren, men det var å andra sida få döda punkter i föreställningen. Och rösten, utstrålningen och en nödvändig självdistans var med. Tappade man intresset under någon låt var det andra som var desto mer entusiastiska. Mogna damer i sina bästa år blev som tonåringar på nytt och jublade i högan sky när 65-åringen i de färgglada kavajerna vickade strategiskt på vissa kroppsdelar. Någon recension ger jag mig inte på, det sköter andra ganska bra. Vi fyra som var där tillsammans var i alla fall nöjda med upplevelsen allihop. Och damerna som dansade så entusiastiskt i bänkraderna framför oss skulle nog ge det hela full pott.
Ja, i kväll är det dags. Jag ska äntligen få se en av mina gamla favoritsångare i verkligheten. Rod Stewart kommer för första gången till Malmö, till gamla stadion där jag sett Malmö FF spela många gånger, och jag och mina vänner kommer att sitta långt framme, i The Golden Circle. Jag har egentligen inga stora förväntningar. För mig var Rod Stewart (med Jeff Beck Group, The Faces eller som soloartist) riktigt, riktigt bra fram till Atlantic Crossing (den med Sailing), sedan har det mest gått utför (hans American Songbook-skivor orkar jag inte ens lyssna på). Det har varit långt mellan höjdpunkterna och många och djupa dalar i stället (och inte någon återförening av Faces). Någon amerikansk musikjournalist skrev något i stil med att Rod Stewart är den största och mest bortkastade talang vi haft inom popmusiken. Att döma av recensioner från Stockholm i går gör jag rätt i att hålla förväntningarna nere. Tydligen ingår inte ens Gasoline Alley (se ovan) eller mycket annat av det bästa från tiden före Sailing i repertoaren numera. Synd, men jag ger Sir Roderick en chans nu när han ändå är i stan. Jag hoppas kunna återkomma med åtminstone en halvpositiv rapport från aftonen.
I dag, den 9 januari, skulle min storebror Jan ha fyllt 65 år om inte cancern tagit honom ifrån familj och vänner för snart två år sedan. Det känns ännu väldigt sorgligt och ljuset är för honom. I går, den 8 januari, skulle Elvis Presley fyllt 75 år om inte han dött bara 42 år ung. Elvis var för övrigt en av min brors favoritartister och brorsans Elvisskivor var på många vis en väg in i rockmusiken för mig. I morgon, den 10 januari, fyller Roderick "Rod" Stewart 65 år. Kanhända ger han ut hissmusik i dag, men en gång i tiden var han en av de bästa rocksångarna på planeten. Jag ska gå och se honom på Malmö stadion i sommar. Det får låta hur det vill, men jag måste bara se honom någon gång i livet.
I morgon kommer sångerskan Oumou Sangaré till KB i Malmö och vi är några stycken som ska dit och kolla in henne. Jag misstänker att det kommer att vara värt de futtiga 250 kronor biljetten kostade. Och i samma veva som jag inhandlade dessa biljetter upptäckte jag att man just släppt biljetterna till Rod Stewarts konsert på Malmö gamla stadion i midsommarveckan nästa år. Rod Stewart ja. Den där kostymklädde (Londonfödde) skotten som bor i Los Angeles och gödslar oss med skivor med gamla amerikanska schlagersånger. Fast det stämmer inte riktigt in på min Rod Stewart. Han var en gång en lysande sångare med The Steampacket, Jeff Beck Group och inte minst med The Faces. Han som gjorde en rad mycket bra soloskivor innan han smittades av någon slags discofeber och försvann in i glitterdimmorna. Nu har jag handlat upp mig på ett gäng biljetter till konserten i Malmö (de dyraste i det man nu kallar The Golden Circle) i hopp om att i alla fall få en liten skärva av den gamle rock´n´soulsångaren Roderick Stewart som jag aldrig sett live. Så som han lät i videon här ovan tillsammans med sina Faces.
I dag, den 10 januari 2009, fyller en av rockvärldens riktigt stora, allas vår Rod Stewart, 64 år. Och innan jag hör er börja bua nu, vill jag gärna berätta att det fanns en tid då Rod Stewart var en rocksångare av guds nåde. Det var innan han via discon gick till en ny karriär och blev någonslags smörig schlagersångare. Synd på så rara ärtor tycker jag och om ni inte tror mig, kolla videon med Faces här ovan. De var ett band som som kunde konkurrera med Stones om titeln The Greatest Rock´n´Roll Band in the World, tro mig (och visst är det Ron Wood, pre-Stones, ni ser och hör på gitarr). Men inte nog med detta. En annan av mina personliga favoriter, Donald Fagen i Steely Dan, fyller 61 år i dag (nej, ingen av oss blir yngre). Det firar vi med Steely Dans version av I.G.Y. som finns med på Donald Fagens soloplatta The Nightfly.
I fredags var det dags. Rod Stewart kom till Malmö för första gången någonsin, och gav konsert inför 12 000 personer (sägs det) på Malmö gamla stadion.
