Veckans Fototriss har temat Minne och det kan ju tolkas på många vis, förutsatt att man har minnen, eller minnet, i behåll. Men det har väl de flesta om det nu inte är så illa att man drabbats av total minnesförlust. Mina bilder föreställer, uppifrån och nedåt: 1. Några vykort/hälsningar av alla de som jag samlat på mig från folk som genom åren skickat dem till mig. Jag tittar förstås sällan på dem, men de är förknippade med fantastiska minnen av människor som jag känner eller har känt. Ett vykort eller en annan personlig hälsning via brevlådan slår ut allt vad digitala sociala medier heter, med en rejäl käftsmäll. 2. Vinylskivor valda på måfå ur den bunt jag har. Var och en förknippad med minnen som jag skulle kunna berätta om vi bara hade tid. 3. Ett svartvitt foto, taget och framkallat av mig, ur ett av mina fotoalbum. En fin konsert förvisso, men det hände så oerhört mycket mer att minnas denna afton i Bristol, England 1975. Mer säger jag inte. Vill ni se andras minnen så går ni till länken här. Jah Hollis PS. Jag vet att bilderna är lite suddiga, men de är tagna med en handhållen fickkamera i dagsljus som faller på mitt köksbord. Då blir det inte perfekt, utan lite suddigt, som minnen kan vara. DS. Läs även andra bloggares åsikter om Fototema, Fototriss, Minne, Minnen, Vykort, Människor, Vänner, Skivor, LP, Vinyl, Santana, Bristol, 1975
I dag, den 9 november, är det 20 år sedan Berlinmuren, den betongmur Östtyskland (DDR) byggde runt Västberlin, började krackelera på allvar. Då fick de boende i Östtyskland chansen att passera muren och besöka Västberlin. Och västberlinarna kunde, mot att för en mindre summa köpa ett visum, passera någon av kontrollstationerna (checkpoints) och ge sig in i öst. Detta var naturligtvis en revolution som så småningom ledde till att muren efter nära 30 år revs och till att DDR uppgick i Västtyskland. 20-årsjubileet kommer givetvis att firas och får väl påminna om detta bisarra bygge som skulle hålla det renläriga DDR fritt från västs dåliga inflytande och samtidigt hindra DDR-medborgarna att fly sitt land och dra till Västberlin. Murjubileet har uppärksammats i både radio, tv och i pressen här i landet, Senast i dag hade till exempel Sydsvenskan flera sidor om Berlin på kultur/nöjessidorna och i Söndagsbilagan ett reportage om vad som hände med muren efter den 9 november 1989. Själv kan jag berätta vad som hände med några skärvor av den. Våren 1990 var jag och några arbetskamrater i Berlin en långhelg och då var muren inte riven, även om det knackades och bankades på den friskt. Det var inga problem att få låna hammare, släggor och stämjärn av någon på västsidan och hacka loss sig några bitar. Åkte de in genom hålet till östsidan kunde det mycket väl stå en vakt där som vänligt sträckte tillbaka de borttappade bitarna (och ville man över till öst fick man fortfarande betala för det där visumet och passera genom Checkpoint Charlie). På bilden ovan syns de två bitar Berlinmur jag har kvar (ett par gav jag bort). Någon i sällskapet tyckte det var osmakligt att ta med bitar av muren hem och jämförde det med att man skulle plockat med sig en bit av Auschwitz om man besökt koncentrationslägret. Jag förstod inte den jämförelsen då, och jag förstår den ännu inte. Men det är viktigt att inte glömma vare sig Berlinmuren eller Auschwitz.
Jag vet inte riktigt vad det är som påverkar det som finns gömt långt där nere i minnet. Men i går natt, innan jag skulle avsluta mitt jobb, kom jag att tänka på en låt från väldigt länge sedan, en riktigt pärla som nog inte så många hört även om den var en smärre hit i USA. Låten kom i vågen av black power i USA och en av kompositörerna är Toni Wine och det är väl svårt att inte höra att det är Phil Spector som står för den maffiga produktionen. Varför är det så svårt att hitta sådan här musik i dag? Sade han gnälligt.
Jah Hollis
PS. Ja, låten heter Black Pearl och gruppen Sonny Charles & The Checkmates, Ltd. DS.
Utan tvekan lever vi i ett kodsamhälle och det verkar som om vi kommer att få fler och fler koder att hålla reda på. För en tid sedan fick jag besked från min bank att det i fortsättningen kommer att kosta att använda Visakortet för att ta ut pengar i Bankomaten. Därmed var jag tvungen att aktivera ett bankkkort jag länge haft men faktiskt aldrig använt tidigare. När jag väl hittat papperet med koden till bankkortet uppstod nästa problem: hur ska man komma ihåg ännu en av alla dessa koder utan att det finns risk att någon obehörig kommer över den? Jag vet inte. Min skalle börjar bli full av dessa fyrsiffriga, och andra, koder nu. Snart kommer det ännu en kod, till dörrarna på jobbet som jag tidigare kunnat öppna med en nyckel. Och vad är då grunden till denna kodhysteri? Jo naturligtvis att det finns en del av oss som tycker det är enklare att skaffa pengar och tillhörigheter genom att ta för sig av det som andra skrapat ihop, än att själva jobba ihop pengar. Kriminalitet är roten till mycket ont och till mycket krångel i livet. Eller finns det någon annan, d-j-u-p-a-r-e, förklaring?
Det har varit en prima februaridag i Malmö idag. Solen har lyst som en stor gul grapefrukt på himlen och det verkar som om folk har blivit lite gladare av det (även om det de facto var rätt kallt ute). Själv har jag varit ledig och så pigg av ljuset att jag gav mig ut på förmiddagen för att vattna blommor och kolla posten i min vän BT:s lägenhet. När jag skulle kolla ett av kuverten som låg innanför brevlådan kände jag att något var fel. Jag hade inte glasögonen på mig. Här ska jag infoga att jag under många år kämpade mot det faktum att jag behövde glasögon för att hitta rätt här i världen. Men jag fick så småningom böja mig för fakta. Och när jag skulle ta körkort var det inget snack. Hade jag inte glasögon så blev det inget körkort. Nåväl, jag tänkte att jag av någon anledning tagit av mig glasögonen och lagt dom någonstans i lägenheten. Men mitt letande på den lilla yta där jag tankspritt skulle ha kunnat lägga glasögonen var resultatlöst. Så jag fick återvända hem, via en tur in på Konsumbutiken, utan några glasögon. Till min förvåning såg jag rätt bra utan dom, men samtidigt kände jag mig lite naken. Väl hemma kunde jag i alla fall konstatera att glasögonen låg kvar på köksbordet och att jag helt enkelt glömt att ta på mig dom när jag gav mig ut. Så kan det gå.
