Jag fick tala med en gammal hjälte i telefon

Jag fick, utan att jag direkt insåg det, tala med en gammal hjälte från 60-talet i förra veckan.
Det var en person som ringde jobbet och sökte en person som sommarvikarierade för en person som hade semester.
Uppringaren hade blivit vidarekopplad via den ”förnämliga” telefonanordning vi har där det inte finns några fasta telefoner, utan bara mobiler.
Eftersom ingen svarade på vidarekopplingen hamnade han hos mig, som har ett så kallat gruppnummer där man förr eller senare hamnar om ingen annan svarar.
Och jag kände av någon anledning att jag nu verkligen ville hjälpa uppringaren och hitta vikarien som inte svarade.
Men vikarien stod inte att finna och jag sade att jag skulle ta uppringarens nummer och skicka det vidare till den han sökte.
”Men jag kan ringa senare annars”, sade uppringaren.
”Nej, nu ska vi fixa detta. Vad heter du, och vad har du för nummer?”.
”Okej, jag heter Klas Burling …”
”Klas Burling, det låter bekant”, svarade jag och jag förstod att det var flera som sagt så till honom.
Och det var dessutom årets underdrift: Klas Burling var mannen som ledde rock- och popprogrammen av betydelse i Sveriges Radio under början av 60-talet, då min musikaliska värld formades.
Han spelade alltid den senast musiken från England och USA och jag var klistrad vid radion under hans program.
Han upptäckte tidigt The Beatles, intervjuade dom och såg till att de redan 1963 kom till Sverige och spelade live i radion.
Och han har gjort en kultintervju i radio med en Bob Dylan som befann sig i en rusch av framgång i karriären i mitten av 60-talet och då besökte Sverige för första gången.
Detta nämnde jag givetvis för honom innan jag avslutade samtalet och han förklarade att Dylan varit hög som ett hus under intervjun, den intervju som är en kultklassiker bland Dylans fans och till och med följde med på cd i en återutgivning av Dylans bok Tarantula i Sverige för några år sedan.
Intervjun borde vara obligatorisk att lyssna på för alla aspirerande journalister.
Den är ett skolexempel på hur man med envishet och följdfrågor kan få en person som Dylan, som vid tillfället var mycket skeptisk till alla journalister och deras ”töntiga” frågor, att tina upp, släppa sin ironiska gard och faktiskt säga några vettiga saker.
Något han sällan gjorde på den tiden.
Intervjun finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobbet, Telefon, Telefoner, Samtal, Klas Burling, Rock, Pop, The Beatles, Bob Dylan, Tarantula, Kult

Peps - en värdig Cornelis-stipendiat

Det är onekligen inte vem som helst som kan bli en värdig mottagare av Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Men Cornelisstiftelsen har helt klart träffat mitt i prick när man nu ger stipendiet till minne av den oförliknelige Cornelis till Peps Persson.
Cornelis Vreeswijk var en musiker och sångare som stöd högt i kurs hos oss som gillade Beatles och Stones och Dylan på det rosenröda 60-talet. Och på något vis behöll han sin integritet genom åren: gjorde han mera lättviktigt material, så gjorde han det med glimten i ögat.
Peps är ju den musikaliska integriteten pers(s)onifierad, en musiker som gått sin egen väg och som fullständigt tycks ha struntat i vad andra tycker om honom. Och att även han har glimten i ögat, det behövde man väl inte tveka om när man fick bevittna detta.
Det är enda gången jag bänkat mig framför burken för att se Allsång på Skansen.
Grattis Peps!

Jah Hollis