flytta, komma på besök och leta sin plats

En del säger att det är nyttigt att flytta och se något annat än hembygden. Visst kan jag hålla med. Samtidigt måste det finnas en trygghet i att ha växt upp och stannat kvar på en plats. Jag som har flyttat mycket och sett en del av världen kan ibland känna mig förvirrad och vet inte var jag hör hemma. Det jobbigaste är att komma tillbaka på ett kort besök till en plats där man bott , levt och haft en vardag. Man är där och träffar alla vänner och har kul men hör liksom inte dit på samma sätt längre. Man är en tillfällig gäst fast ändå inte.

Min värsta flytt var att komma tillbaka till Uppsala efter 15 år. Inget från tiden då jag bodde här fanns kvar. Jag var i en stad jag kände utan och innan (vilket går fort med en småstad som Uppsala) men kände nästan ingen.

Nu snart två år senare har jag på något sätt landat. Jag har en vardag , ett liv och vänner här i stan. Ändå längtar jag bort ibland. Jag tror inte jag kommer att leva här resten av mitt liv men vet inte var jag vill leva.

I somras var jag på väg bort. Jag hade kunnat få ett jobb i en annan stad i ett annat land på andra sidan Atlanten. Fixade det genom en amerikansk vän vars föräldrar har ett större företag men velade och drog mig ur. Jag har ju barn. jag har ju ansvar. Jag har ju sysselsättning och bostad här.

Jag har ångrat mig. Jag har ångrat att jag lämnade Madrid. Jag har ångrat att jag inte åkte till ett annat land i Europa när möjligheten kom upp för nästan ett år sen. Jag har varit på väg tillbaka till Göteborg och till Stockholm. Ändå blir jag kvar utan att ångra att jag blir kvar. Det blir lättare och lättare att leva här. Fast detta är ändå en parentes av livet. Liksom Göteborg var , liksom Madrid och Sevilla var. Någonstans och någon gång ska jag hitta min plats där jag vill bo och leva. Men fram tills dess ska jag ha kul och trivas på platsen där jag bor.

Jag har väl en inneboende rastlöshet som vill dra mig vidare till andra platser. Än vet jag inte var jag vill landa. Eller så är det just här jag vill landa men vet det inte än. Trots allt är jag just nu rätt nöjd med livet.

Göteborg var platsen där mina barn föddes. I Madrid fick dom ett extra språk som dom idag hjälpligt hankar sig fram på. Dottern pratar också en hyfsad engelska som hon använder på mina icke-svenskspråkiga vänner regelbundet. Igår pratade vi med mina grannar från Sydamerika. Dottern pratade sin bristfälliga men fullt begripliga spanska och bad dom (på spanska) att inte tala om för hennes vänner att hon kunde andra språk än svenska.

Jag känner två personer som växt upp med en pappa som varit diplomat. En av dom älskade att flytta mellan länder, byta skolor , lära sig nya språk och få nya vänner. Den andra hatade det. Själv känner jag nog inte att jag varken kan eller vill flytta runt med mina barn. Jag saknar ofta en större stad med mer folkliv men är samtidigt glad att jag inte packade väskorna och åkte till Toulouse eller New York när jag hade möjlighet för ett år sen. Fast då var det inte för att jag ville dit utan mest för att jag ville bort härifrån. Nu vill jag inte längre bort. Inte jämt iallfall. Det kommer nya möjligheter. Kanske vill jag då , kanske är jag nöjd med livet här.

Den enda stad där jag har bott som det inte är svårt att komma till är Stockholm. Det är bara 40 minuters tågresa härifrån. Där bor större delen av min släkt och en del vänner. Där är jag regelbundet. Visst skulle jag vilja bo där men skulle det göra någon skillnad?

Kanske är det mänskligt att alltid längta bort. Att alltid tro att gräset är grönare på andra sidan. Naturligtvis är det en myt. Man får en vardag både i Madrid och i Uppsala med jobb , dagis/skola , handla mat och sånt. Men vad är det för fel på en vardag? Den kan vara nog så trevlig med rätt människor att dela den med oavsett var i världen man bor.

Visst är det nyttigt att flytta och resa och lära känna nya människor och kulturer men samtidigt kan man nog vara lycklig på en plats också. Bodil Malmsten säger att det finns en plats för alla männsikor precis som det finns en partner för alla människor. Jag vet inte men jag tror det kan finnas fler platser och fler partnerts. Kanske kan ställen där man bott jämföras med gamla partners. När man kommer dit på besök är det trevligt och välkänt men man är inte längre en del av platsen man hör inte dit.

Som jag skrev just nu trivs jag med platsen där jag bor och någon flytt är inte aktuell för tillfället men i framtiden vet jag inte. Första året här var fruktansvärt ensamt och jobbigt. Något likande vill jag inte gå genom igen.

Nu står jag inför ett besök i en stad där jag tidigare bott. Jag ser fram emot det. Ska bli kul men samtidigt det är inte min stad. jag hör inte längre dit. Jag har inte någon vardag där. Jag är bara en tillfällig gäst. Det känns lite vemodigt.

Samtidigt har jag vänner i alla världens hörn och jag har upplevt hur en vän ville ta ett tidigare plan från Latinamerika för att jag skulle slippa känna mig ensam en kväll. En annan vän har velat bjuda mig till Japan och ytterligare en har erbjudit mig en resa till USA. Bara för att slippa ensamheten. Nu är den inte längre så stor men det har tagit tid. Jag har vänner över hela världen och i hela Sverige fast vi inte längre har någon vardag ihop.

Jag minns mitt 70-tal

Det är alltid trist när bloggar man följer slutat skriva. Men roligt om dom ångrar sig och återkommer till bloggosfären. Nu har jag den glädjande nyheten att meddela att 70talas Per har börjat blogga igen. För alla som vill bli nostalgiska och minnas 70-talet. Mycket bilder och videoklipp. Bloggen handlar om "allt från progg till att bli jagad av moppegängen som sniffade lim". Per beskriver sig själv som en tvåbarnspappa och forskare som lever i det förgågna. I mitt barndoms 70-tal var det alltid soligt, glatt och solidariskt (allt annat är lögn!) så gå in och läs och skratta
Jag minns mitt 70-tal

svärföräldrar

Den här komiska videon där man ser kungen och Silvia välkomna Daniel i familjen genom att läsa innantill på fusklappar har väl alla sett vid det här laget. Det skulle kunna vara ett inslag från Hey Baberiba. Verkligen en parodi. Daniel måste ju verkligen känna sig varmt välkommen i familjen.

Det kan inte har varit lätt för Daniel första gången han träffade sina blivande svärföräldrar. Kanske är det inte lätt för någon. För mig var det så längesen jag träffade svärföräldrarna första gången så jag minns faktiskt inte om jag var nervös. Dom bodde ju i en annan stad och jag och mannen hade varit tillsammans några månader när jag följde med dit. Idag bor jag inte med mina barns pappa men vi kommer bra överens och umgås precis som jag gör med hans föräldrar.

För väldigt , väldigt längesen träffade jag en kille på en fest. Vi hade trevligt tillsammans och bestämde att vi skulle fortsätta ses. Några dagar senare åkte jag hem till honom. Han var några år över 20 och bodde ensam i en lägenhet i centrala Stockholm. Jag hade inte varit där lång stund förrän det ringde på dörren och hans mamma och lillasyster dök upp. Tydligen hade han bjudit dit dom för att dom skulle få träffa mig. Jag kan väl inte påstå att jag kände mig särskilt bekväm i den situationen. Jag kände ju knappast killen i fråga och vi träffades inte mer än ett par gånger till innan allt rann ut i sanden.

Jag vet också personer som har väntat i flera år med att presentera en partner för föräldrarna eller träffa sina svärföräldrar. Det har inte handlat om kungen eller andra alltför jobbig och granskande föräldrar och svärföräldrar utan helt vanliga människor.

Så hur länge ska man vänta med att besöka svärföräldrar när man träffat någon? Är det bäst att hålla sig undan så länge det går eller bäst att få det överstökat snabbt? Vad gäller när man ska bjuda hem en ny partner till sina egna föräldrar? Ska man ta det så fort som möjligt eller förhala det så länge man bara kan? Visst jag förstår att det är olika från fall till fall och det bästa är väl något mellanting mellan första dejten och flera år. Fast lite diskussion är ju alltid kul. Så ungefär hur länge är lagom att vänta och varför drar man ut på det eller skyndar på det? Har någon en rolig berättelse om när ni träffade svärföräldrarna eller tog med partnern hem till era föräldrar får ni gärna dela med er.

Om det är någon som står inför ett första möte med svärföräldrar så har jag naturligtvis några goda råd. Folk som inte dricker kaffe uppfattas som suspekta av många svärföräldrar så även om du vanligtvis inte dricker kaffe gör ett undantag. Säg också att kaffet var stark och gott och låt dom får intryck att du normalt bälgar i dig kaffe även om det inte skulle vara så.Samma sak om det bjuds på alkohol. Nykterister kan anses suspekta så ta emot den rejäla whiskyn svärfar bjuder på och berätta utförligt hur god den är och det är ditt favoritmärke.
Serveras mat eller bakverk beröm anrättningen utförligt och fråga om recept.
Blir det en tur i trädgården eller garaget klappa på gräsklipparen , jordfräsen , båtmotorn , bilen eller andra maskiner och säg att det är rejäla grejer fråga lite om hästkrafter och sånt och verka imponerad.
Även om det är lögn dra gärna lite anekdoter där det kommer fram hur händig du är. Om du är kvinna berätta hur du lagar mat , bakar , stickar , syr och pysslar. Är du man berätta hur du snickrar , svarvar , fräser och meckar med motorer. Då framstår du som rejäl och bra.

Eller så kanske ni bara ska skita i mina tips och vara er själva. Dom flesta föräldrar är säkert bara glada att sonen eller dottern har träffat någon. Dom tycker nog bara det är kul att träffas och lära känna sonen eller dotterns partner så man behöver nog inte vara så nervös. Om det nu inte är kungen och drottningen man fått till svärföräldrar förstås. Det verkar inte vara någon höjdare.

Upprörande?

Jag hade inte tänkt att skriva något mer om den här förlovningen mellan Victoria och Daniel. jag tycker kungahuset känns som en otidsenlig relik som inte passar in i en modern demokrati och brukar inte bry mig så mycket vad dom sysslar med.

Men nu kan jag inte låta bli. Ibland förstår jag mig verkligen inte på människor. Läser i GP att folk har blivit vansinnig upprörda över en bild tidningen publicerade. Bilden är respektlös mot kungahuset. Upprörande och Daniel förnedras. Journalisterna som valt att publicera den är kommunister som vill ha bort kungahuset. Det handlar inte om en bild där Daniel smygfotats på toaletten eller något sådant. Så jag förstår faktiskt inte alls vad som är så upprörande. Det enda killen gör på bilden är att rätta till sina byxor. Jaha. Hur kan man ens komma på tanken att reagera så på en sån bild. Alltså är undersåtarna lika otidsenliga som monarikin?


Någon som blir upprörd?

Ljus i vintermörkret

Sanbarnet som bloggar från det vackra Andalusien i Spanien har gett mig den här fina utmärkelsen. Jag känner mig smickrad och tackar och bockar Det är meningen att jag ska skicka den vidare. Hela min länklista består av bra bloggar så det är alltid svårt att bara välja några. Men jag ska göra ett försöka.

Naturligtvis skickar jag utmärkelsen tillbaka till Sandbarnet

Sara som bloggar från Korsika skriver roligt och intressant och tillhör daglig läsning för mig. Jag missar nog aldrig att läsa ett enda inlägg på hennes blogg.

Lisa bloggar från Seyschellerna och skriver också väldigt roligt och intressant. Så det blir dagliga besök från mig.

Nadia som bloggar från Chiles huvudstad santiago är också en favorit. Bra , roligt och intressant om Chile och Latinamerika.

Pumita måste få en utmärkelse för att hon förgyller våra måndagar med fotokedjan Utan Ord. Så delar hon också mitt intresse för den spanskspråkiga världen. Dessutom tror jag vi har ungefär samma goda smak när det gäller film och böcker.

Var Dag ett Äventyr skriver inte bara bra utan har så otroligt vackra foton. Jag kikar ofta in men är dålig på att kommentera.

Gillar man Madrid och katter får man inte missa Karlavagnen som också får en utmärkelse från mig.

Så vill jag gärna skicka ytterligare en utmärkelse till Krokofanten i Paris.

Det finns egentligen många fler som förtjänar en utmärkelse och jag hade en längre lista i tankarna. Ni kommer med en annan gång jag lova.

dresscode

Både Sandbarnet och Var Dag ett Äventyr har skrivit intressanta inlägg om att ta seden dit man kommer när det gäller kläder. Båda bloggarna är mycket läsvärda så har ni ännu inte hittat dit har ni mycket rolig och intressant läsning att upptäcka.

När jag var i Indien klädde jag mig i Salwar Kameez för att så gott det gick smälta in i den lilla byn där jag bodde. Att gå omkring där i shorts och linne hade känts som en omöjlighet. Eftersom knappt några utomstående hade besökt byn och definitivt inga européer fick jag ändå lite väl mycket uppmärksamhet men det var vänlig och nyfiken uppmärksamhet. När jag kom till större städer som Udaipur och Dehli märkte jag att min Salwar Kameez gav mig mindre oönskad uppmärksamhet än vad en svensk sommarklänning gjorde. Så jag använde mina Salwar Kameez (köpte tre stycken som fortfarande ligger i min garderob och sällan används) en hel del. Fast visst gick jag också i klänning och kjol ibland.

Jag fick en del beröm av indier för att jag klädde mig i deras kläder. Samtidigt kunde jag inte helt bli kvitt känslan av maskerad ibland. Det var liksom inte jag eller den typ av kläder jag skulle välja även om jag trivdes i dom och dom var vackra.

Jag tycker i princip att alla ska få klä sig som dom själva vill. Jag skulle ha svårt för att en speciell typ av klädsel var ett tvång från staten eller familjen.

Jag har inget emot kvinnor som går i burka, chador eller har sjal så länge det är något dom själva väljer. Jag har inget emot att kvinnor klär sig så i Sverige eller andra länder om dom själva vill.

Jag liksom dom flesta av oss tycker nog det är helt okay att klä sig lite annorlunda när vi besöker vissa länder. Fast jag liksom många andra tycker inte heller att dom som kommer på besök till Sverige ska ändra sin klädstil.

Jag tycker det är kul när det finns variation i klädstil oavsett om det handlar om traditionella kläder som salwar kameez och chador eller bara en viss stil som punkare eller något annat.

Jag har förresten en historia från hemmaplan om klädkoden för att komma in på en bar. Det var en kall och regnig höstkväll för många år sen. Vi var ett gäng som hade varit på teater och skulle ta en öl. Alla var väldigt vanligt klädda men en kille i sällskapet hade gummistövlar. Det blev stopp i dörren. Trots att det inte var något särskilt tjusigt ställe man behövde vara uppklädd på. Medan vi stod där och diskuterade med vakten kom en tjej endast iklädd bikini-överdel , minimala shorts och en genomskinlig regnkappa. Hon kom in utan problem. Vakten hämtade till och med en anställd och båda verkade lika tveksamma till gummistövlar. Vi diskuterade en stund med dom men tänkte sen ge upp och leta efter ett annat ställe. Då blev vi till slut insläppta om han med gummistövlarna lovade att ha byxorna utanpå stövlarna så dom syntes så lite som möjligt.

Jag är ju inte så förtjust i att lägga upp bilder på mig själv här på bloggen men den här har varit med förut. Den är väl ci8rka 1.5-2 år gammal och jag är iklädd en av mina salwar kameez

Botaniska trädgården i Alcobendas

Mitt förra inlägg där man skulle gissa en plats var väldigt svårt. Nog nästan omöjligt att gissa. Kul ändå att några var modiga och försökte.

Bilden är från botaniska trädgården i Alcobendas norr om Madrid. Trädgården hade en mindre japansk avdelning. Den låg bara några minuters promenad från lägenheten där vi bodde och där fanns både lekplats och café så vi var där ganska ofta. Alcobendas är , för den som inte vet , en stad 13 kilometer norr om Madrid. Här bor nästan 200000 personer. Jag trivdes bra för det var lugnare och grönare än Madrid samtidigt som allt man kunde önska sig i form av restauranger , affärer , shopping och sånt fanns. Kommunikationerna in till Madrid är också bra. Det går många bussar , tunnelbana och pendeltåg nästan dygnet runt.


japansk damm


olivträd

buskar

palmer

banan

gissa platsen

Jag har tråkigt så det blir lite fulblogg. Vi tar en gissa platsen. Om någon vågar sig på en gissning. I vilket land, vilken stad och på vilken plats hittar man den här? Alltid kul med gissningar hur rätt eller fel dom är. Det här kanske inte är helt lätt. Platsen är inte världens mest kända men inte heller helt okänd. Bilden har varit med förut här på bloggen fast det är längesen. Jag kan bidra med lite ledtrådar om någon önskar det.

Telefonica och dess svenska motsvarighet

När jag bodde i Spanien skrev jag en del inlägg om Telefonica. Hade en del duster med dom. Jag var nog inte ensam för Telefonica hade ett kontor alldeles i närheten av där jag bodde som var omgivet av murar och taggtråd med en vakt utanför. Kändes mer som en topphemlig försvarsanläggning än ett telefonbolag.

I Spanien funkade dock min telefon hela tiden det var bredbandet som strulade lite för ofta. Dessutom tog det över tre veckor att få det påkopplat hemma när vi flyttade. Tre veckor med tjat på Telefonica och två besök av en tekniker.

Nu verkar mitt svenska telefonbolag ungefär lika struligt som Telefonica. Min telefon har inte gått att ringa från bara att ringa till i en vecka nu. Dom har inte hittat något fel. Samma sak hände i somras fast då bara under två dagar. Men idag funkar det igen. Fast det är nog läge att fundera på byte av telefonbolag. Jag är så dålig på sånt bara. Att välja , jämföra priser och annat. Eller säga upp fasta telefonen och nöja sig med mobilen. Brukar ju inte tänka så mycket på sånt med byten när allt funkar heller och idag känner jag mig bara glad över att kunna ringa igen.

Mitt bredband har dock funkat helt utan problem för det har inte mitt telfonbolag något med att göra. Funderar seriöst på det där bytet. Vet någon var man kan hitta ett billigt och fungerande abonnemang som fungerar?

Rojalistisk yra

Ingen har väl missat att Victoria och Daniel har förlovat sig. Som många andra såg jag delar av det på TV. Visst är det roligt för dom. Visst blir man glad av att se hur kära och lyckliga dom såg ut. Men samtidigt känns det lite som ett spektakel. Först skulle kungen godkänna det hela. Sen möte med statsministern. Sen konselj (säkert ett nytt ord för dom flesta) med hela regeringen som skulle ge sitt godkännande. Sen skulle en eklatering (också ett nytt ord för många) av förlovningen ske.

När man såg Victoria , Daniel , Kungen och Silvia på en liten film sitta och läsa innantill från fusklappar hur glada dom var kändes det väldigt mycket Hey Baberiba över det hela. Även det lilla jag såg när dom satt i soffan och pratade med pressen kändes väldigt mycket Hey Baberiba.

Ingen annan 31 åring i Sverige behöver be om lov för att få gifta sig med sin 35 åriga pojkvän. Paret har dessutom tydlgien varit tillsammans i sju år och i hemlighet tydligen varit sambos en tid. För som kunglig anses det visst inte passande att vara sambo innan förlovning. Det hela känns mest gammaldags och bisarrt. Ger känslan av att Victoria är mer eller mindre livegen av sin pappa och den känslan blev inte mindre av att höra Herman Lindqvist på radion berätta att hon var rädd för pappa kungens vrede.

Jag tillhör dom som är ganska skeptisk till det här med monarki och oftast ointresserad av vad kungafamiljen sysslar med. Så jag har lite svårt att komma i stämning för någon rojalistisk yra. Jag tycker det känns väldigt gammaldags att födas till ett ämbete. Kungar och drottningar borde höra hemma i sagor. Hela institutionen kring kungahuset verkar både bisarr och gammalmodig. Jag är tveksam till om dom gör så otroligt bra PR för Sverige som rojalisterna påstår.

Vet jag inte om jag är så sugen på en president heller. Det finns ju presidenter utan makt som har ungefär dom uppgifter som kungen till exempel på Irland. Fördelen är att man kan rösta bort dom. Ytterligare en fördel är att inga barn behöver växa upp under så bisarra omständigheter med sin framtid så utstakad som kungliga barn gör idag. Men vi skulle väl kunna skippa både kungahus och president.

Sen kan jag inte låta bli att citera Fredrik Reinfeldt "I en i övrigt ganska dyster stund så tänder detta ett ljus av hopp." Vilken floskel. Snacka om att överdriva betydelsen av bröllopet rejält.

fotogeniska kakor

Macaron måste vara världens mest fotogeniska kakor. Väldigt vackra att titta på och goda att äta. En macaron är ett traditionellt franskt bakverk, ursprungligen från Nancy i departementet Meurthe-et-Moselle i nordöstra Frankrike. Nutidens macaron är små med biskviformade, mandelsmakande och marängliknande botten och topp, där i mellan ligger ett lager med smörkräm som är smaksatt med till exempel hallonsylt eller choklad (efter smak). De små bakelserna är ofta fint pastellfärgade med karamellfärg.

Macarones tror jag är svåra eller helt omöjliga att hitta i den lilla svenska stad där jag bor så jag är lite sugen på att prova att baka egna. Någon som har gjort det? Var det svårt? Tidskrävande? Har ni kanske ett bra recept att dela med er av skulle jag bli väldigt glad.

Suget att prova på macarones-bakning har jag haft länge men idén att skriva om det fick jag när jag såg Saras vackra bilder på det lilla franska bakverket. Mycket häftigare och finare än bilden jag har med här. Så gå in och kolla.

Fast svenska bakverk är inte heller så dåliga. Idag har jag vräkt i mig en hel del på ett fik med ett rejält sortiment och rejält tilltagna bakverk. En mycket trevlig fika med en mycket god vän. Men som sagt , ett bra recept på macarones efterlyses.

Till skillnad från macarones är jag allt annat än fotogenisk. Googlade ordet och såg att det finns knep för den som vill bli mer fotogenisk men det låter lite jobbigt. Så viktigt är det inte. Jag får trösta mig med att jag ser bättre ut i verkligheten än på bild. tror jag föredrar det istället för tvärtom. Så håller mig nog helst borta från kameror så mycket det går även i fortsättningen. Föredrar att vara den som tar bilden. Naturligtvis blir det fotobevis här när (om) jag bakar egna macarones.

potatis- och gestost-kaka

Jag har en släkting som är fotograf. Han fotar ofta matreportage till olika tidningar. Tydligen ingår också provsmakning efteråt. Det låter inte som ett helt tråkigt jobb. Jag var på middag i förra veckan och tog en del bilder. Dom flesta blev för mörka och jag känner lite så där inför att lägga ut bilder på andra. Men den här bilden på min potatis- och gestost-kaka kan ju få vara med. Den var väldigt god men det var även jordärtskocksoppan till förrätt och den chokladaktiga efterätten som jag inte har bild på.

 

Utan Ord

 

Se fler bilder utan ord hos Pumita

finkina

Jag har struntat i bloggen , mail och internet överhuvudtaget under hela helgen och gjort annat roligt istället. Ganska skönt med en nätpaus ibland. Har väl saknat inspiration när det gäller bloggen och haft annat att tänka på. Dessutom haft ganska mycket annat att göra. Alltså vanligt helgmys. Bio , restaurang , kladdkaksbakning , simskola och sånt.

Känner inte att jag har något vettigt att skriva om nu heller. Hade tänkt att ta det där med fulkina igen. Alltså varför alla kinarestauranger i Sverige är ganska sunkiga tillhåll för alkisar och tonåringar som vill dricka billig öl utan att visa leg. Dessutom ar dom ungefär likande namn Golden Palace , China Palace , Dragon Palace , Golden China, Ming Palace och likande. Maten som serveras är ofta god och billig men inte smakar den som i Kina. I helgen har jag faktiskt upptäckt att det finns ett undantag en kinakrog som serverar mat som smakar som i Kina. Tydligen äter kineser här och miljön är inte alls så sunkig som på dom vanliga fulkinorna. Så har man vägarna förbi Söder i Stockholm kan man äta riktigt hyfsad kinamat. Det borde finna fler såna ställen men vad jag vet är det , det enda i Sverige.

Så nu skulle jag vilja hitta en indisk restaurang där maten smakar som i Indien. Även om dom indska restuaranger jag har besökt i Sverige inte ens är i närheten av att vara så sunkiga som många kinakrogar.

Vill också påpeka att jag gärna äter på sunkiga kinakrogar även om det sitter alkisar och dricker billig öl där. Maten är som sagt ofta god och billig men ibland skulle jag vilja ha kinamta som smakar som i Kina. I fortsättningen får jag väl ta mig till Söder i Stockholm då. Inte så långt egentligen men jag är dålig på att ta mig från Uppsala till Stockholm fast jag har både släkt och vänner i Stockholm.

varför?

Sitter här sminkad och finklädd och ska i väg på fest. Så får jag besked att en gammal kompis dött. Blev både ledsen och mycket chockad. Vi var ungefär jämngamla och umgicks mycket för några år sen. Tappade kontakten när jag flyttade och hördes bara sporadiskt. Såna besked är aldrig roliga att få och i synnerhet när det handlar om relativt unga människor. Så kommer obehagliga tankar på att man själv inte heller ska leva för evigt. Jag hade svårt att hitta mitt festhumör tidigare idag och nu blev det inte direkt lättare.

Fast samtidigt som jag fick veta det här jobbiga fick jag också veta något som gjorde mig otroligt glad. Något jag hoppats på länge som äntligen blir av.

Har i allafall en fin känning på mig och ska försöka gå på fest och ha roligt trots att det känns lite svårt just nu. Blev väl personlig inlägg nu. Men det kan ju också vara okay ibland. Men det blir nog ingen vana.

duvor

Jag har lite svårt för fåglar i allmänhet och duvor i synnerhet. Tycker inte att fåglar är speciellt fina utan mest skräniga och skräpar ner. Har faktiskt haft en duva på besök i mitt kök när jag bodde i Göteborg. Den var inte lätt att få ut.

Idag skriver DN om duvor i Stockholm. Så jag tänkte dela med mig av lite duv-information. Man räknar på 1 duva per 20 invånare i europeiska storstäder. Så i Stockholm finns alltså cirka 40000 duvor. En duva producerar cirka 12 kilo avföring per år. Vilket innebär att Stockholms kommun årligen bombarderas av drygt 484 ton duvspillning.

Duvor finns verkligen överallt. Här i stan har vi förutom duvor också sjukt mycket kajor. Dom kommer i stora flockar och är precis som duvor en sorts "befjädrade råttor". Fast jag gillar nog råttor bättre än fåglar. Men jag har ingen fågel-fobi. I skogen stör dom mig inte och på stan ignorerar jag dom.

Om någon som läser det här gillar duvor och känner sig ressugen kan jag också tala om att enligt DNs artikel är världens mest duvtäta platser. Fast att åka på duvturism verkar ju lite som "att gå över ån efter vatten". Duvor kan man ju kika på överallt om man vill.

Trafalger Square i London
Piazza San Marco i Venedig
Placa Catalunya i Barcelona
George Square i Glasgow
De Dam i Amsterdam

Kajor och duvor. Bilderna hittade jag på Wikipedia.

Lyxproblem

Ikväll ska jag på fest. En kompis har skrivit en avhandling i matematik som jag inte förstår något av. Men det ska naturligtvis firas med disputationsfest på en av stadens bättre restauranger. Jag har aldrig varit där så det ska bli spännande. Krogen som har bra men dyr mat ligger i ett gammalt hus som till och med har delar från 1330-talet kvar. Troligen kommer jag inte att känna särskilt många men det går ju att ändra på. Blev lite förvånad men mycket glad att överhuvudtaget bli bjuden för jag känner egentligen inte han som disputerar särskilt väl.

Trots att jag har väldigt mycket kläder och i synnerhet många klänningar är det alltid problem vad man ska ha på sig på fester. Varför är det så? Jag har ju t.o.m flera klänningar som jag aldrig använt. Ändå tycker jag alltid att jag inte har något att sätta på mig. Lyxproblem som så klart kommer att lösa sig på eftermiddagen. Tänker inte fota någon outfit här på bloggen men det blir nog klänning och höga klackar och inga jeans eller silverleggings

Förutom kläder behöver jag hitta mitt festhumör. Förstår inte vart det har tagit vägen. Just nu känner jag mig mest seg och lite låg och vill stanna hemma med en god bok eller en bra film. Förhoppningsvis löser sig det också under eftermiddagen eller senast när jag kommer till festen.

Har inte haft tid och ork att svara på kommentarer än. Men det kommer också. Har naturligtvis läst och ni som skriver kommentarer här skriver som vanligt så kloka , intressanta och tänkvärd saker. Jag blir jätteglad för alla kommentarer och läser och svarar alltid även om jag ibland kan dröja med att svara.

Men nu fundera på kläder och försöka hitta det försvunna festhumöret.

den asiatiska mannen

Jag lyssnar tyvärr alldeles för sällan på radio. Men lyssnar jag blir det mest på P1 som är en ruggigt bra kanal med många bra program. Idag var en gammal kompis till mig med i ett program om föreställningar kring den asiatiska mannen. Programmet är bara 20 minuter långt och gav en hel del aha-upplevelser. Min kompis klarade sig dessutom utmärkt. Lyssna gärna här

En sak som jag verkligen inte förstår från programmet är att svenska tjejer inte kan tänka sig att vara tillsammans med en asiatisk man. Varför då? Jag har aldrig varit tillsammans med en asiatisk man men jag har manliga vänner från Asien. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att jag inte skulle kunna ha ett förhållande med en man från Asien. Jag har heller aldrig varit tillsammans med en man från Australien , Afrika eller Östeuropa men har aldrig heller tänkt att det skulle vara tabu. Länge hade jag heller aldrig varit tillsamns med någon från Latinamerika men det har ändrats. Jag sorterar inte bort dejter och pojkvänner på grund av deras ursprung. Det verkar ju helt befängt att göra det.

Men elingt programmet har många en föreställning om att den asiatiska mannen är töntig, omanlig och ingen man tar på allvar. Han ler ofta, tittar ner och bugar. Lyssna här

Carla och jag

Facebook är ett kul ställe. Jag var länge skeptisk men efter att ha gett det en chans så fick jag kontakt med en hel del gamla vänner, före detta klasskompisar och fina bloggkompisar.

Idag fick jag ytterligare en facebook-vän. Carla Bruni-Sarkozy ville vara min vän. Klart jag accepterade så nu förväntar mig mig snart en inbjudan till en tjusig middag i Elysee-palatset. Skulle Carla ha vägarna förbi Uppsala bjuder jag gärna på kaffe.

Jag har förresten lagt ut en liten länk till min sida på facebook här på bloggen. Kika i högra kanten. Om någon som läser bloggen skulle vilja skicka mig meddelande via facebook eller lägga till mig som kompis eller något sånt är det bara trevligt. Det är kul att få kontakt med alla som läser här ibland.

Min nya kompis på facebook

Ring P1

I morse lyssnade jag för första gången på länge på det fantastiska radioprogrammet Ring P1 Idag var programledaren Täppas Fogelberg vilket alltid är en liten höjdpunkt.Programledarna varierar från vecka till vecka men Täppas är ofta med.

För er som inte känner till Ring P1 så är det ett program dit vem som helst kan ringa in och diskutera vad som helst. Här diskuteras allt mellan himmel och jord , både små och stora ämne ,vettiga människor så väl som kufar och extremister ringer in och för fram sina åsikter. Programmet sänds på vardagar mellan 9.20 och 10.00. Om någon blir debattsugen så är till Ring P1 är 099-510 10 och samtalet kostar en krona.

När jag bodde i Spanien hände det ofta att jag drack mitt morgonkaffe på min terrass i sällskap med Ring P1 på webben. Att lyssna på programmet från utlandet gav en speciell känsla. Här kommer man rakt in i debatter som förs vid köksbord och fikarum , allt från stora värlsproblem till små vardagsbekymmer avhandlas ocensurerat. Galningar och icke-politiskt-korrekta åsikter som filtreras bort i övrig media gpr rakt ut ur etern. En fantastisk inblick i vad som diskutera i dom breda "folkdjupen" så att säga. Visst är det mycket galningar , kufar , extremister , rasister , tok-kristna och andra som inte hörs i media så ofta som ringer. Men det kanske är en del av charmen med programmet. Helt utan mothugg får man inte heller vräka ur sig sin åsikt för programledarna och då speciellt Täppas är bra på att käfta emot.

Programmet går att lyssna på i efterhand på webben Här och naturligtvis kan man lyssna direkt över webben också när det sänds.

låneord

Idag hörde jag på radion att fram till en bit in på 80-talet fick den journalist som använde utländska låneord i fransk radio eller TV böta. Spontant ställer jag mig lite skeptisk till sanningshalten i ett sånt påstående. Ni som känner till Frankrike får gärna intyga eller dementera påståendet.

Till vem skulle man böta? Hur stort bötesbelopp? Vilka ord är låneord och vilka är godkända? Vem definierar vilka ord som är okay och vilka som inte är det. Nästan alla språk innehåller mängder med låneord. Många låneord har funnits så länge i språket att dom blivit en del av språket. På medeltiden när Hansan var det starka handelsförbundet kring Östersjön började vi i Sverige använda många tyska låneord som idag är en del av svenska språket. Liksom det på 1700-talet kom många franska låneord till Sverige och idag är dom helt accepterade svenska ord. Idag ser vi ju ett stark inflytande från engelskan. Fast det är svårt att säga hur många engelska ord och uttryck som om några hundra år kommer att vara accepterade som svenska ord.

Hur mycket fransmännen har ansträngt sig för att undvika utländska låneord i språket vet jag inte. Skulle dom ha gjort det har dom inte helt lyckats. Språk är och ska vara föränderligt och det är naturligt att människor som talar ett språk påverkas av möten med andra språk. Att ord och uttryck lånas från olika språk. Jag tror inte att det går att förhindra och inte heller att det är önskvärt att förhindra.

Isländskan är däremot känd för att ha lyckats hålla alla ord från främmande språk borta. Man gör om orden något isländskt. Ord som biologi , geologi , zoologi heter saker i stil med läran om liv , bergarter , djur. Kopiator lär heta något i stil med kasta-papper om jag inte är helt felinformerad. Veterinär heter djurläkare. Jag kan ingen isländska men jag hittade en kul lista på några ord som gjorts om till isländska.

bibliotek = bókasafn (boksamling)
kontor = skrifstofa (skrivstuga)
teater = leikhús (spelhus)
pass = vegabréf (vägbrev)
dator = tölva (sammansättning av tal och völva (spåkvinna) )
telefon = sími (tråd)
barometer = loftvog (luftvåg)
margarin = smjörlíki (något smörliknande)
bli opererad = vera skorinn upp (bli uppskuren)
demonstrera = halda kröfugöngu (hålla kravgång)
www = veraldarvefurinn (världsväven)

ressällskap

Jag har rest en hel del med min familj men också med kompisar och några gånger ensam. Bland annat reste jag runt i Asien ensam för några år sen. Jag hann med Hong Kong , södra Kina , Bangkok , Malaysia och Singapore. Det var kul. Många och långa flygresor , jag såg och upplevde mycket och träffade många människor. Jag har också gjort några kortare resor i Europa på egen hand bland annat till Spanien , Portugal ( till potugal reste jag visserligen ensam men det var för att träffa någon men jag valde själv att åka dit flera dagar innan mitt ressällskap dök upp) och England.

Jag tycker om att resa med familjen och/eller med kompisar men jag gillar också att resa ensam. Jag tycker det kan vara ganska skönt och spännande att upptäcka nya platser och möta nya människor helt på egen hand. Det kan vara skönt att helt bestämma vad man vill göra och se. På något sätt tror jag också att man kanske lättare möter nya människor när man är ute och reser ensam. Kanske för att man är mer öppen för att möta folk när man inte har sällskap.

Fast naturligtvis finns det också nackdelar med att resa ensam. Man har ingen att dela upplevelserna med , särskilt inte efter resan. För visst man kanske träffar folk som man gör saker ihop med men sen skiljs man och åker hem till sitt och kanske tappar man kontakten. En del av resan är faktiskt att ha minnen att dela med någon kompis eller familjemedlem när man kommer hem.
Ytterligare en sak jag har upplevt som lite tråkigt är att gå ut och äta ensam. Visst kan det vara trevligt och skönt att sitta ensam på en restaurang eller ett café då och då men kanske inte nästan varje dag under 2-3 veckor eller längre tid.

På sista tiden har det varit dåligt med resande för mig. Men det hoppas jag ska ändras snart. jag vill gärna fortsätta resa på olika sätt , ibland ensam , ibland med kompisar och ibland med familjen. Fast det sätt att resa som jag har gillat bäst har varit att resa med små barn. Jag har gjort två längre resor i Latinamerika när mina barn var mindre. 3 månader i Mexico och Centralamerika och 6 veckor i Venezuela. Det var jättekul och det är så otroligt lätt att komma i kontakt med lokalbefolkningen när man reser med barn och hänger på lekplatser och såna ställen. Just i Latinamerika får barnen så mycket positiv uppmärksamhet också. Blev nästan lite kulturkrock att komma hem till Göteborg, sitta på spårvagnen och se någon möta min tvåårings skratt med en sur blick.

Visum till Indien

För några år sen var jag i Indien och bodde en månad hos en familj i en fattig by i södra Rajasthan. Vi deltog i ett numera nerlagt SIDA-projekt och skulle undersöka vilka barn som gick i skolan , hur länge dom gick i skolan och lite sånt.

Att bo hos en familj i en by som saknade el , rinnande vatten , toalett (man fick gå till valfri buske och uträtta sina behov), toalettpapper (man fick ta med en flaska vatten och använda det istället) och mycket andra bekvämligheter man är van vid. Vi åt med händerna , underbara måltider som lagats i en murad ugn sittandes på stampat jordgolv , vi sov inne med familjen och djuren , vi hade en tolk för vi kunde inte tala med familjen. Tolken var dock bara där på dagtid och då och då passade han på att smita iväg och träffa sin älskarinna så då fick vi försöka kommunicera med familj och grannar ändå och det funkade faktiskt över förväntan.

Maten var verkligen underbar. Jag älskar indisk mat och den har aldrig smakat så gott som på golvet hos min familj i Sundapur. Jag åt lunch på en indisk restaurang här i stan idag. det var gott men inte i närheten av det jag åt i Indien. Under min resa i Indien åt jag indiskt varje dag i mer än en månad utan att tröttna.

Området där vi befann oss var väldigt fattigt och människors utbildning låg och vidskepelse av olika slag var utbredd som jag skrev om i det här inlägget. Äktenskap var en uppgörelse mellan familjer även i rikare indiska familjer är så kallade "love marrige" ännu ovanliga. Sysslorna var mycket uppdelade mellan manligt och kvinnligt.

Min familj undrade vad en ung ogift kvinna som jag gjorde så långt från mitt hemland. När jag påpekade att jag varken var ung eller ogift (visserligen var jag inte gift utan sambo sen många år men det begreppet existerade nog inte där) och att jag till och med hade barn blev dom ännu mer undrande. Vad gjorde jag så långt borta från min man? Vem tog hand om barnen? hur kunde min man låta mig åka? Tror aldrig dom fick någon klarhet i detta för det var rätt svårt att förklara.

När man som svensk ska resa till Indien krävs visum. Är man kvinna och söker visum finns en ruta där man ska fylla i om man är gift eller ogift. Svarar man att man är gift så får man sen uppge sin makes namn och adress. Svarar man att man är ogift får man uppge sin pappas namn och adress. Alltså bara om man är kvinna. Män behöver inte svara på detta. Min rebelliska sida tyckte att den frågan var irrelevant så jag lämnade rutan blank. Var lite nervös att det skulle dra ut på tiden att få visum men dom verkade inte bry sig på indiska ambassaden.

Till sist måste jag påpeka att jag ÄLSKADE Indien. jag har tjatat om det förr men det är ett av dom mest spännande länder jag har besökt och jag vill verkligen tillbaka och se mer av landet. Jag levde ju i en fattig by i en ganska avlägsen del av den indiska landsbygden även om jag hann besöka huvudstaden Dehli och några andra trevliga storstäder så upplevde jag ändå en begränsad del av landet. Det är enorma skillnader mellan regioner , stad och landsbygd , rik och fattig och ett land där verkligen allt och alla livsstilar finns. Så mina berättelser från byn är absolut inte representativa för hela Indien. Jag vill och jag ska tillbaka.

Utan Ord - Cibeles staty , Madrid

Se fler bilder utan ord hos Pumita

Jag finns inte...

Rubriken har jag snott från Karlavagnen I en kvällsblaska påstår en känd svensk kvinna och en psykoanalytiker att den lyckliga singeln bara är en bluff. Myten om den lyckliga singeln likställs med myten om den lyckliga horan. Ingen är singel frivilligt , alla har behov av en partner att dela livet med o.s.v...

Idag är jag väl inte riktigt singel (så rubriken kanske borde ha varit jag fanns inte - fast jag är inte så icke-singel att jag vet hur det blir - så helt fel äre inte rubriken heller) men jag har varit det i perioder och trivdes väldigt bra med det. Jag har inte alls letat någon partner att dela livet med. Dyker det upp någon så visst är det trevligt men det är faktiskt väldigt trevligt att vara singel också. Singelliv och att leva själv har faktiskt många fördelar och det tror jag alla som någon gång varit det kan instämma i. Precis som det så klart har många fördelar att leva med tillsammans med någon också.

Jag tycker det här var ett väldigt fånigt och kategoriskt uttalande. Jag är övertygad om att dom flesta som varit eller är singlar har trivts med det i perioder. Fast visst kan det vara ensamt ibland men det är nog ännu mer ensamt att känna sig ensam i ett förhållande.

akvarium , filmer och dykning

Igår var jag och kikade på flera stora akvarium och filmer om korallrev. På stället fanns också en lekhörna , ett fik och ett ställe där man kunde göra experiment. Ganska nytt ställe här i stan och det hade gärna kunnat vara lite större men jag tror det ska bli det. Kändes väl inte riktigt värt inträdet även om det var kul.

Blev otroligt sugen på att dyka. Har dykt lite förut men sen min dotter var bebis har det inte blivit något alls. Får väl försöka komma iväg för det är verkligen en annan känsla att simma med fiskarna än att titta på akvarium och filmer. Tyvärr erbjuder ju inte Uppsala så otroligt bra dykmöjligheter. Vi har en å - Fyrisån - men den vill jag nog helst undvika närmare kontakt med.

Den här muränan heter Leo fick vi veta

Porrpengar eller inte?

Såg lite av en debatt på TV igår. Själva debatten var väl inte särskilt bra. Den handlade om att "Porrkungen" Bert Milton ville skänka 8 miljoner till Stadsmissonens arbete för hemlösa. Pengar som Stadsmissionen inte ville ta emot eftersom dom kom från porr. Tydligen har många hjälporganisationer ungefär samma policy för bidrag så detta verkar inte vara något unikt för Stadsmissionen. Samtliga organisationer vägrar även ta emot pengar som kommer från företag med verksamhet inom tobak och alkohol.

Jag vet inte riktigt vad jag själv tycker i frågan. Jag kan förstå hur Stadsmissionen resonerar. Jag förstår att den typen av organisation inte vill förknippas med porr. Samtidigt är 8 miljoner väldigt mycket pengar som kan hjälpa många hemlösa. Jag gillar inte själv porr men det är ändå ingen olaglig verksamhet att bli rik på. Även tobak och alkohol är laglig verksamhet även om det är sånt som förstör många människors liv och hälsa och en verksamhet som många ogillar.

Känner mig lite kluven så jag vet inte om jag tycker Stadsmissionen gör rätt eller fel. Känner att jag har förståelse för både dom som tycker att Stadsmissionen ska ta emot pengarna och dom som tycker tvärtom. Knepig fråga som jag aldrig tänkt på tidigare. Samtidigt tror jag att om jag var hemlös och i stort behov av hjälp från Stadsmissionen skulle jag troligen strunta i varifrån pengarna kom. Vad säger ni som läser? Gjorde Stadsmissionen rätt eller fel som tackade nej till Bert Miltons 8 miljoner? Ska hjälporganisationer vägra ta emot pengar för att pengarna kommer från en viss typ av verksamhet och var ska man då dra gränsen?

Kränkande attityder

Jag är väl sist med att kommentar poliserna i Skåne som kallade ungdomar för apa och blatte och vräkte ur sig en hel del andra otrevliga saker också. Som att någon skulle ha duktigt med styk , så mycket att han blev steril.

Dessutom har man i övningar under internutbildning inom Skånepolisen använt dom fiktiva namnen Neger Niggersson och Oskar Neger

I ett mail har polisen i Landskrona efterlyst en neger iklädd militärgrön jacka

Jag saknar egentligen ord för att kommentar det här. Blir både ledsen och arg när jag hör sånt här. Ska man verkligen kunna arbeta för polisen med en sån här attityd? Kommer dom här poliserna att komma undan med en varning och sen få fortsätta sitt arbete som om inget hänt? . Jag kan förstå att polisen har ett påfrestande jobb och jag kan förstå att man tappar humöret och överreagerar ibland men den här typen av kränkningar är långt över gränsen.

Alla hjärtans dag

Tittar man i skyltfönster på stan , läser tidningar eller ser reklam kan man inte ha undgått att det är Alla Hjärtans Dag på lördag. Man ska köpa presenter till älsklingen , gå ut och äta middag gärna hjärtformad mat , titta varandra i ögonen och tala om hur mycket man älskar varandra och allt ska vara så underbart.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker dagen känns kommersiell och konstruerad. Man kan väl göra allt det där vilken dag som helst. Det känns som något påhittat av handlarna för att sälja mer efter januari som brukar vara en ganska dålig månad för handeln. Nu är detta egentligen inte riktigt sant för dagen har faktiskt gamla anor. Man vet att redan på 1300-talet och troligen tidigare fanns olika typer av parbildningslekar den här dagen särskilt i England och Frankrike. Det fanns en föreställning att den 14 februari bildade fåglarna par och då skulle unga människor också träffa sin Valentin - den man skulle hålla ihop med under året. Det förekom tidigt även Valentin-kort med små dikter och presenter. Fast till Sverige kom inte dagen förrän på 1960-talet då NK försökte lansera den. Länge gick det trögt och det var inte förrän på 90-talet Alla Hjärtans dag blev riktigt populärt.

Själv har jag nog aldrig firat det något speciellt även när jag varit tillsammans med någon. Dom jag har varit tillsammans med har varit ganska bra på små presenter , blommor , choklad och sånt ändå så den här dagen har jag inget minne av att jag gjort något speciellt någon gång. Fast jag ska erkänna att när jag varit singel har jag känt mig lite extra singel just den dagen och veckan innan.

Sen några år får jag i allafall vackra kort varje 14 februari. Mina barn tycker nämligen att dagen är viktig och brukar rita små kort med hjärtan , glitter och sånt på och skriva något i stil med "Mamma jag älskar dig". Så klart får jag en massa pussar och kramar också men det är dom bra på att ge mig alla dagar.

Naturligtvis tycker jag inte det är något fel att fira med sin partner om man nu vill det. Fast för mig har det aldrig känts viktigt att fira något speciellt just den här dagen. Det är inte så att jag inte uppskattar middagar , presenter, choklad , blommor och kärleksförklaringar och det är inte förbjudet att ge mig det den 14 februari men det går bra vilken dag som helst på året.

Mina fördomar säger mig att det är folk som är väldigt mycket yngre än mig som tycker den här dagen är viktig. Fast jag kanske har fel. Jag vet inte om jag är ovanligt negativ eller kanske mer likgiltig inför denna viktiga dag. Tycker ni som läser här att Alla Hjärtans dag är viktig , brukar ni fira och i så fall hur?

Livets steg

För en och en halv månad sen var jag på en fantastisk utställning på Upplandsmuseet. Utställningen heter Livets Steg och det är fotografen Anders Rymans bilder från hela världen som visas. Han har under sju års tid rest runt i världen och dokumenterat de faser människan passerar på sin väg genom livet och de ceremonier, från födelse till döden, som är förknippade med övergången mellan dem.
I alla kulturer finns ett grundläggande behov av att markera de steg människan tar i livet, de tillfällen på livets väg då hon lämnar en livsfas och träder in i en ny. I utställningen möter vi människor i olika åldrar, från alla världsdelar, från alla de stora världsreligionerna och även från en del kulturer tillhörande mindre stamreligioner.

Syftet med projektet LIVETS STEG, bok och utställningar, är att visa på den stora kulturella mångfalden i världen och på hur lika vi människor trots detta är när det gäller de avgörande faserna i livet.

Tycker man om vackra foton och är intresserad av att lära sig mer om olika kulturer och olika delar av världen får man inte missa utställningen. Utställningen och boken består av 66 bilder och kan ses på Upplandsmuseet fram till 19 april. Efter 19 april tror jag den ska visas i andra delar av landet så håll utkik om ni inte har möjlighet att se den i Uppsala. För den kan verkligen rekommenderas.

Jag tog inga bilder inne i utställningslokalen utan bara på dom stora skärmar med foton som står utanför Upplandsmusset. Det är därför man på en del bilder kan se ett vintrigt Uppsala , en bit domkyrka och en asp-trappa i bakgrunden. Bilden överst i inlägget sitter på väggen till Upplandsmusset och fotot är taget från Dombron.

Klicka på bilderna för att se dom större.

Bolivia

Ryssland

Nepal

Berberflicka

Mali

Navajo

hur lär man känna nya människor?

Det känns som det blivit mycket länkande till Saras blogg men den är väldigt bra helt enkelt. Ni som inte upptäckt den än måste absolut surfa dit och läsa.

Sara har skrivit ett väldigt bra inlägg om hur det är att vara ny i en stad där man inte känner någon. Alla vi som har flyttat en del känner säkert igen oss. Även om man inte har flyttat mycket kan man ha upplevt perioder av ofrivillig ensamhet. Även om det är mysigt med familjen , barnen , partnern så tror jag man behöver kompisar också.

Hur gör man för att lära känna folk som nyinflyttad till en stad där man inte känner någon? Som barn räckte det ju med att ett annat barn stod utanför mitt hus så kunde man gå ut och börja leka. Hade man sen samma favoritgodis var man bästisar direkt. Som vuxen kan man ju inte direkt gå ut till andra vuxna som står utanför ens hus och fråga vilket favoritgodis dom har och om man ska leka.

När jag kom tillbaka till Uppsala efter massor av år i Göteborg och några i Spanien hade jag inte bott här på 14-15 år. Nästan alla gamla vänner hade jag tappat kontakten med och dom jag hade kvar kontakten med hade flyttat från stan. Första tiden var hemsk , jag har aldrig känt mig så ensam. Värst var det på såna dagar då alla "ska" festa umgås och ha kul och jag satt hemma. Visserligen med mina barn och vi hittade på mysiga saker så det var trevligt men jag längtade verkligen efter mer umgänge med andra vuxna.

Fortfarande är mitt sociala liv sämre än var det någonsin har varit innan jag flyttade hit men inte så rysligt dåligt ändå. Sakta men säkert har jag lärt känna folk och idag känner jag mig inte längre så ensam. Några av mina barns kompisar har föräldrar jag börjat umgås med. Barnens pappa kom hem från Madrid och han kände lite folk i stan så via honom träffade jag mer folk. Efter visst motstånd gick jag med i facebook och där har jag hittat några gamla vänner som bor kvar eller bor i Stockholm som jag har träffat och det har varit jättekul. Idag väntar en fika med en gammal barndomskompis som jag hittat via facebook efter 15 års tystnad.

En av mina barndomskompisar som bor över 20 mil från Uppsala är numera här flera gånger i månaden. Hon kör någon sorts veckopendling fast hon inte är här hela veckor. Det har också utökat mitt sociala liv.

Så har jag börjat inse att även folk jag inte träffat så mycket ändå kan vara bra vänner. Förra veckan kom en inbjudan till en disputationsfest på en av stans finare restauranger från en person jag gillar men egentligen bara känner vagt. Sånt blir man otroligt glad över.
Även om jag nu har lärt känna tillräckligt med folk för att ha hunnit med en hel del sociala grejer som roliga fester . middagar , luncher , fika , bio , museum , pic-nic och annat.

När det var som mest ensamt och jobbigt hade jag planer på att gå kurser och aktivera mig i föreningar eller något. Tänkte till och med tanken att börja nätdejta - inte för att jag var singel och ville träffa någon utan mer för att komma ut och träffa lite nya människor. Visserligen var det bara en tanke och inget jag på allvar skulle göra men jag tänkte lite oseriöst på det ibland. Det kändes väl inte riktigt rätt att göra så mot dom jag skulle dejta och inte heller rätt mot någon annan eftersom jag inte direkt var singel. Jag har aldrig provat nätdejting men känner mig inte heller lockad av det även om jag naturligtvis inte tycker att det är fel att dom som tycker det känns okay gör det.

Men eftersom jag och vissa av mina vänner flyttat mycket har jag kompisar utspridda i Sverige och världen så periodvis har det blivit mycket telefon , mail , sms , skype men även bloggen har varit en social grej. Dom av er som kikar in här regelbundet och kommenterar och jag kikar på era bloggar känns som nära vänner fast vi aldrig har träffats. Två bloggkompisar har jag träffat och fler har jag mailat och haft kontakt med på¨facebook regelbundet. Jag hoppas få träffa fler av er i framtiden för jag tror jag skulle ha väldigt trevligt tillsammans med många av er.

Sara , om du någon gång flyttar till Uppsala (eller bara har vägarna förbi) så behöver du inte känna dig ensam. Jag kan bjuda på kaffe , vin och mat. Vi kan prata allt från ytligheter som kläder och smink till relationer , barn , Frankrike , resor och annat.

En andra chans , kanske

Igår var jag på någon slags försenad julgransplundring och italiensk buffé. Otroligt gott. Oliver , soltorkade tomater , sallader , sallad med tomat, mozzarella och färsk basilika , två olika lasagne en vanlig och en vegetarisk med ratatouille och getost , parmaskinka , salami , hembakade baguetter med soltorka tomat och basilika , goda ostar och vin. Vinet fick jag dock skippa för jag körde bil men jag hjälpte barnen att tömma dom sista flaskorna julmust. Så var det fiskdamm ,godis. ballonger , serpentiner, teckand film och lekar. Till efterätt en otroligt god och kompakt chokladkaka med vaniljglass.

Min thailändska kompis med man och barn var också där. Vi pratade Thailand och thaimat. Min bror har nyligen varit på två veckors semester i Bangkok så även med honom har jag pratat en del Thailand på sista tiden.

För 3-4 år sen var jag i Bangkok i 5 dagar under en tre veckor lång rundresa i Asien. Jag ska ärligt säga att jag inte blev överförtjust i staden. Ogillade den inte heller men ingen plats jag längtat tillbaka till. Det finns andra städer och länder jag har besökt som jag känner att jag skulle kunna återvända till hur många gånger som helst. Men Bangkok gav inte mig den känslan. Jag har faktiskt haft lite svårt att förstå att alla svenskar älskar Thailand så mycket. Så fantastiskt var det väl inte blev lite min känsla. Men kanske skulle jag också börja älska Thailand om jag ger landet en andra chans.

Men nu har umgåtts ganska mycket med en thailändska jag visserligen känt över tio år men tidigare har vi träffats rätt sällan. Ofta har vi pratat Thailand och jag blir ofta sugen på att ge landet en andra chans. Jag skulle gärna se lite mer än bara Bangkok men gärna skippa dom värsta semesterorterna. Min thailändska kompis är förresten utbildad kock i Thailand och har haft restaurang där. Henne thaimat är den absolut godaste jag har ätit. Mycket bättre än någon restaurang kan erbjuda.

Om jag nu verkligen kommer att ge Thailand en andra chans i framtiden är dock ovisst. Det finns ju så många platser jag ännu inte har varit på som jag är otroligt nyfiken på. Av alla länder jag har varit i så ligger nog Indien överst på land jag bara måste tillbaka till och se mer av. Fast Mexico , Venezuela och Kina ligger också bra till när det gäller länder jag måste återvända till. Så behöver jag en dos Spanien då och då. Och utan Paris kan man väl inte leva?

Marknad i Bangkok

Utan Ord - vegetarisk sushi

Se fler bilder utan ord hos Pumita

"Varje människa är som Gud har skapat henne och ofta sämre" (Miguel Cervantes)

Alla har vi väl någon eller några böcker eller författare vi länge tänkt läsa men det blir aldrig av. Jag har fortfarande inte läst Flyga Drake fast jag tänkt på det hur länge som helst. Älskade verkligen filmen. Fast egentligen bör man väl kanske läsa boken innan man ser filmen. Eller jag vet inte. Vindens skugga låg hemma hos mig i över ett halvår innan jag äntligen läste den. Isabel Allendes La suma de los dias skulle jag också gärna läsa men den har varit utlånad när jag har kollat på biblioteket.

Den bok jag dock tänkt på att läsa i många år men det verkar aldrig bli av är Don Quijote de la Mancha av Spaniens nationalskald Miguel Cervantes. Boken har kallat världens första moderna roman och blev för några år sen utsedd till den bästa bok som någonsin skrivits i någon stor omröstning. För några år sen bläddrade jag i ett exemplar på spanska men tyckte språket kändes väl jobbigt och ålderdomligt. Fast det kanske finns varianter där språket moderniserats och boken finns ju att läsa på svenska också.

Jag har bara sett historien i en tecknad film som gick i flera avsnitt på barnprogrammen när jag var liten. Minns att jag då gillade den teckande varianten. Fast boken är oftast bättre än filmen. Jag kan förresten skryta med att jag har varit och sett väderkvarnarna som Don Quijote slogs mot.
Här hittade jag ett intressant inlägg med bilder och fakta om platsen skrivet av Mimo som har en fantastisk sida med fakta om Spanien , recept , bilder och som bloggar från Madrid. Rekommenderas!

Ni som läser får gärna dela med er av boktips och gärna avslöja vilka böcker ni länge tänkt läsa utan att komma till skott.

mer om engelska

Igår skrev jag om hur dåliga spanjorer generellt är på engelska (kika fyra inlägg ner) och fick några intressanta kommentarer. Engelska är som alla vet det språk som är mest spritt och använt vid olika internationella kontakter. Väldigt många icke-engelskspråkiga människor talar det som andra språk. Men åsikten att man kan använda engelska överallt i världen är en illusion. Som jag skrev fungerar det ganska dåligt i Spanien utanför turistområden.

I hela Latinamerika fungerar oftast inte engelska liksom i Ryssland , Kina , Japan , gamla franska kolonier i Afrika och många andra områden. Många japaner och kineser studerar engelska under tio år i skolan och ändå kan de flesta elever inte tala det. Och mycket få européer kan efter mångåriga studier i engelska nå samma språkliga nivå som infödda engelsktalande. Även människor som pratar hygglig engelska kan vara begränsad när det gäller vissa områden. Dom flesta svenskar är väldigt bra på engelska men går man ut i käket och ska namnge olika köksredskap och hushållsmaskiner eller till bilverkstan och ska namnge motordelar och verktyg är många nog väldigt begränsade.

Även FN och andra internationella organisationer använder fler språk än engelska. Inom FN är dom officiella språken sex stycken , arabiska , kinesiska , engelska , franska , ryska och spanska.

Engelska är naturligtvis det bästa internationella språk vi har idag och det fyller samma funktion som franskan under 1700-talet och latinet under medeltiden. Om jag ska vara lite provokativ nu så tycker jag nog egentligen inte att engelska är det bästa valet av ett internationellt språk.
Engelska är ett väldigt ordrikt språk och dessutom är stavningen och uttalet ganska krångligt och inte konsekvent. Jag har en brittisk kompis som är lärare för ganska små barn i England och hon säger att barnen har väldigt stora problem att lära sig stava och en stavningsreform har diskuterats i evigheter men att det ska bli så är föga sannolikt.

Jag kan inte själv så många språk att jag kan föreslå ett språk som är lättare att lära sig stava och uttala och som inte har lika många ord som engelskan och som skulle kunna fungera som världsspråk. Men jag tycker spanska skulle vara ett bättre val för där är uttal och stavning konsekvent och språket har betydligt färre ord. Någon som läser här kanske har bättre förslag och då är det kul om ni delar med er. Säg också gärna emot mig om ni tycker det här bara är ogenomtänkt svammel.

Jag tror också att eftersom engelska inte fungerar överallt är det bra att kunna något eller några fler större språk. Fast jag vet att det tar tid och är jobbigt att lära sig nya språk.

svenskar som gillar att prata väder

Jag har skrivit förut om att svenskar gillar att prata väder. Vet man inte vad man ska prata om med nya människor kan man alltid diskutera vädret , gärna klaga på att det är för varmt , för kallt , för regnigt o.s.v.

Bor man i ett land med sol och 25 grader varmt året om kan jag förstå att väderprat inte blir så intressant och varierande som i Sverige. Men det finns fler länder än Sverige som har varierat väder. Fast det finns nog få folk som är lika intresserade av att prata om vädret som svenskar.

Ska man generalisera lite och det är ju kul ibland så har svensken som är på solsemester koll på vädret i Sverige. Helst ska det vara kallt och jäkligt väder i hemlandet när man ligger och har det skönt i solen på stranden. Så skriver man på vykorten hem 25 grader sol och ölen kostar 12 kronor. Viktig och intressant information som gör vännerna hemma avundsjuka. En kompis som jobbar på Systembolaget har berättat att dagligen får han höra av kunder att en flaska bara kostar si och så lite i det eller det landet där personen nyligen varit.

Är det bra varmt och soligt hemma i Sverige när man är på solsemester känns det som semestern blivit lite förstörd.

När släkt och vänner ringde mig i Madrid var frågan om vilket väder vi hade många gånger bland det första dom undrade. Det finns två typer av väderpratare har jag lärt mig. Dels finns väderpatrioten som säger genast glatt kontrar med att dom har bättre eller i allafall nästan lika bra väder i Sverige. Säger man att det är 8 grader och mulet i Madrid får man höra att i Göteborg är det minsann 9 grader och strålande sol. Så det så!

Så finns vädermasochisten som alltid vill ha sämre väder. Säger man att det är 8 grader och mulet i Madrid får man höra att i Jönköping är det 7 grader och ösregn.

Pimentón de la Vera

I Spanien finns ett rökt paprika pulver Pimentón de la Vera som helst ska komma från La Vera i regionen Extremadura i västra Spanien. Kryddan är flitigt använd i många spanska rätter. Just att paprikapulvret smakar lite rökt och lite starkare än det paprikapulver vi vanligen köper i Sverige gör att det ger maträtterna en viss karaktär som är svårt att få till med vanligt paparikapulver.

Pimentón de la Vera är en mycket god och användbar krydda. en finns i tre varianter, Dulce (söt) Picante (stark) och agridulce (sötstark). Den passar i det mesta som soppor , såser och grytor. Traditionellt används den mycket i chakuterier som chorizo och till kyckling , kött , fisk och skaldjur men även till olika potatisrätter. Patatas bravas som är en populär spansk rätt är stek eller friterad potatis i en stark tomatsås som brukar innehålla pimentón. I Spanien finns tomatsåsen att köpa färdig och hälla på sina stekta potatisar men den är inte så knepig att göra själv heller.

Pimentón de la Vega är en trevlig och mycket användbar krydda och smakrikare än det paprikapulver som säljs på min ICA. Är det någon som vet om man kan få tag i pimentón de la Vera i Sverige och i så fall var?

Obama cigarrer

Alla som liksom jag någon gång har slutat röka vet att det ibland kan vara ganska jobbigt. Trots att cigaretter är äckliga , livsfarliga och dyra saknar man det när man slutar. För många kan säkert uppmuntran och stöd från omgivningen betyda jättemycket när man ska sluta röka

En som ska försöka sluta röka nu är USAs president Barack Obama. Tydligen har han sagt till sina vänner och sin familj att skulle han flytta in i Vita huset skulle han sluta röka. Fast han har medgett att det är svårt att sluta efter många år av blossande.

Om det är att hjälpa eller stjälpa Obamas försök att sluta röka genom att tillverka cigarrer som bär hans namn vet jag inte. Obamahysterin har en lång rad prylar med USA:s 44:e president som gemensam nämnare sett dagens ljus som t-tröjor, godis, starka såser och till och med en dildo.
I Nicaragua hänger en cigarrfabrik på, Granada Cigars 1524.
Hittills har 13.000 cigarrer, försedda med ett band märkt "Obama 44", beställts från USA, skriver nyhetsbyrån Reuters.

- Distributionen går på högvarv, cigarren säljer tack vare rådande "Obamania" och vi drar gärna fördel av det, säger företagets direktör Miguel Ramirez.

Själv tänker jag inte prova. jag har aldrig varit förtjust i cigarrer och håller mig numera undan från nikotin så mycket det går. För även om jag någon gång ibland kan känna en saknad efter att röka så vill jag absolut inte börja igen.



Bild från cigarrfabriken Granada Cigars 1524. Här rullas Obama cigarrer för fullt.

På tal om cigarrfabriker så inrymmer den gamla kända cigarrfabriken i Sevilla numera stadens universitet. Här jobbade en gång hundratalas kvinnor med att rulla cigarrer. En av dom mest kända av dessa kvinnor är en fiktiv person - Carmen i Georges Bizets opera med samma namn.


Jag har inte besökt cigarrfabriken men däremot staden Granada som är en mycket vacker stad med charmiga hus och en fantastik katedral. Staden ligger vid den stora sjön Lago de Nicaragua , den enda insjö där det finns hajar har jag hört sägas. Granada ligger inte heller långt från huvudstaden Managua och Stilla havets kust.