HM är stort, välbesökt och mycket populärt i Spanien. Få av mina spanska vänner kände dock till att det var svenskt och hade grundats i Västerås 1947.
Spanien har också flera egen klädkedjor som påminner om HM. Två av dom internationellt största och mest kända är Zara och Mango. Båda finns representerade i många länder däribland Sverige. Zara startade sin första butik i A Coruña i Galicien 1975 och Mango öppnade sin första butik i Barcelona 1984. I mars 2006 tog Zara över förstaplatsen från HM som Europas största klädeskedja sett till omsättningen. Mango har fått den kända spanska skådespelerskan Penelope Cruz att designa en kollektion för dom. Liksom hennes i Sverige inte lika kända skådespelande syster Monica. Zara har förutom kläder även heminredningsbutiker och skor. Vilket HM också börjat med men jag tror heminredningen bara säljs på nätet.
Vilken av affärerna som har snyggast och mest prisvärda kläder är väl både en smaksak och varierar från säsong till säsong. Själv har jag handlat kläder på alla tre affärerna och ingen av dom är mer favorit än den andra. Fast jag har nog fler klänningar från HM än från Zara och Mango tillsammans och en hel del klänningar köpta på HM i Spanien.
Om någon som läser här är intresserad av att kolla kläderna, jämföra butikerna eller se var det finns en HM, Zara eller Mango i närheten av där man bor kan kolla deras sidor.
Visar inlägg med etikett Sverige. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sverige. Visa alla inlägg
lördag, augusti 01, 2009
torsdag, juni 04, 2009
att lära känna svenskar och spanjorer
Att den ofrivilliga ensamheten är stor och utbredd i Sverige är ett välkänt problem. Söker man på känslomässig isolering på Wikipedia är det enbart svenska Wikipedia som skriver om detta. Söker man på ensamhet finns det artiklar på flera språk.
För många flyktingar och invandrare som kommer till Sverige och har lämnat en stor del av familj och vänner i hemlandet kan det bli väldigt jobbigt. Det talas då och då om hur svårt det är för invandrare att lära känna infödda svenskar. Det är inte så konstigt eftersom det även är svårt för infödda svenskar att lära känna svenskar.
Dom flesta upplever säkert någon gång perioder av ofrivillig ensamhet någon gång i livet. För den enskilda individen kan det vara både jobbigt och till och med destruktivt. Vi människor har ett grundläggande behov av att få känna oss älskade och behövda. När vi inte får den bekräftelsen kan känslor av värdelöshet, nedstämdhet, skam, skuld och självförakt väckas. I värsta fall kan det leda till depressioner , missbruk eller ett destruktivt beteende för att bli sedda.
Som jag skrivit förut kände jag mig otroligt ensam när jag kom tillbaka från Spanien och valde att bosätta mig i en stad där jag inte bott på 15 år och knappast kände någon. Det har tagit nästan två år att få vänner och bli medbjuden i olika sociala sammanhang. Det var två väldigt jobbiga år.
Fast inte heller i Spanien kändes det särskilt lätt att skaffa nära vänner. Speciellt inte att lära känna spanjorskor. Däremot är det lätt att prata med grannar och jobbarkompisar , gå och ta en fika eller en öl ihop, börja prata med den som sitter bredvid dig på kaféet eller baren. Man kan ha väldigt trevligt men det känns inte riktigt som att man kommer varandra nära utan det är mer än ytlig bekantskap. Vilket kan vara nog så trevligt men många kan nog börja sakna nära vänner. Ska man generalisera tror jag många spanjorer umgås mer och nära med släkten och har kanske någon nära vän men många ytliga kontakter.
Den som är ensam och kanske arbetslös , sjukskriven eller pensionär i Sverige kan ju vandra omkring i veckor där dom enda pratstunderna med andra människor är hej och tack till kassapersonalen på ICA eller Konsum. För börjar man prata för mycket med grannar eller den som sitter bredvid en på kaféet upplevs man som en konstig kuf och folk drar sig undan. Men hur gör man egentligen i Sverige om man vill lära känna folk? Det finns inte riktigt några naturliga ställen att gå där man kan börja prata, inte på det sättet som spanska kaféer.
Som vanligt när jag skriver såna här inlägg om kulturskillnader och hur man är i olika länder så generaliserar jag för naturligtvis finns undantag åt alla håll.
För många flyktingar och invandrare som kommer till Sverige och har lämnat en stor del av familj och vänner i hemlandet kan det bli väldigt jobbigt. Det talas då och då om hur svårt det är för invandrare att lära känna infödda svenskar. Det är inte så konstigt eftersom det även är svårt för infödda svenskar att lära känna svenskar.
Dom flesta upplever säkert någon gång perioder av ofrivillig ensamhet någon gång i livet. För den enskilda individen kan det vara både jobbigt och till och med destruktivt. Vi människor har ett grundläggande behov av att få känna oss älskade och behövda. När vi inte får den bekräftelsen kan känslor av värdelöshet, nedstämdhet, skam, skuld och självförakt väckas. I värsta fall kan det leda till depressioner , missbruk eller ett destruktivt beteende för att bli sedda.
Som jag skrivit förut kände jag mig otroligt ensam när jag kom tillbaka från Spanien och valde att bosätta mig i en stad där jag inte bott på 15 år och knappast kände någon. Det har tagit nästan två år att få vänner och bli medbjuden i olika sociala sammanhang. Det var två väldigt jobbiga år.
Fast inte heller i Spanien kändes det särskilt lätt att skaffa nära vänner. Speciellt inte att lära känna spanjorskor. Däremot är det lätt att prata med grannar och jobbarkompisar , gå och ta en fika eller en öl ihop, börja prata med den som sitter bredvid dig på kaféet eller baren. Man kan ha väldigt trevligt men det känns inte riktigt som att man kommer varandra nära utan det är mer än ytlig bekantskap. Vilket kan vara nog så trevligt men många kan nog börja sakna nära vänner. Ska man generalisera tror jag många spanjorer umgås mer och nära med släkten och har kanske någon nära vän men många ytliga kontakter.
Den som är ensam och kanske arbetslös , sjukskriven eller pensionär i Sverige kan ju vandra omkring i veckor där dom enda pratstunderna med andra människor är hej och tack till kassapersonalen på ICA eller Konsum. För börjar man prata för mycket med grannar eller den som sitter bredvid en på kaféet upplevs man som en konstig kuf och folk drar sig undan. Men hur gör man egentligen i Sverige om man vill lära känna folk? Det finns inte riktigt några naturliga ställen att gå där man kan börja prata, inte på det sättet som spanska kaféer.
Som vanligt när jag skriver såna här inlägg om kulturskillnader och hur man är i olika länder så generaliserar jag för naturligtvis finns undantag åt alla håll.
lördag, mars 07, 2009
Arepas och spanska
När jag bodde i Madrid pratade jag spanska hela tiden med alla utom familjen (ja faktiskt även med dom också ibland) numera är det väldigt sällan jag pratar spanska. Lite är det mitt eget fel för jag känner folk jag skulle kunna prata med. Men dom kan svenska så det blir sällan av. Jag läser ju böcker och tidningar på spanska regelbundet. Ändå tycker jag att min spanska blivit ringrostig. Uttal och grammatik är inga problem men jag tappar ordförrådet. Alltså jag kan fortfarande prata bra spanska men inte så bra som jag än gång kunde.
Idag hade jag dock turen att bli bjuden på kaffe och arepas av en chilensk-venezuelansk familj med skrala kunskaper i svenska. Så jag hade inget val. Fick till och med beröm för min spanska. Vi pratade bland annat dans , vad ungdomar gör på fritiden i Caracas , om min resa i Venezuela, hur det var i Caracas under statskuppen mot Chavez , lite om landets historia och politik samt matlagning. Så nu hoppas jag kunna göra lika goda arepas hemma som dom jag blev bjuden på. Arepas är en sorst friterade eller stekta majsbröd med olika fyllningar. Venezuelas nationalrätt som finns att köpa överallt. Dom kan fyllas med vad som helst kött , fisk , ost , grönsaker , ja man tar det som finns till hands.
När jag nämnde att jag hade bott i Madrid fick både mannen och den vuxna sonen något drömskt i blicken och började berätta om sina många resor till Madrid och hur fantastiska kvinnorna i Madrid är.
Men det roligaste var att det gick så otroligt mycket bättre att prata spanska. jag är ju fortfarande duktig och har inte tappat så mycket ord som jag trodde. Efter en lite trevande inledning flöt det jättebra och jag fick till och med beröm. Måste skärpa mig och börja prata lite spanska. Får använda alla jag känner som kan spanska och tvinga dom att prata med mig regelbundet.
Idag hade jag dock turen att bli bjuden på kaffe och arepas av en chilensk-venezuelansk familj med skrala kunskaper i svenska. Så jag hade inget val. Fick till och med beröm för min spanska. Vi pratade bland annat dans , vad ungdomar gör på fritiden i Caracas , om min resa i Venezuela, hur det var i Caracas under statskuppen mot Chavez , lite om landets historia och politik samt matlagning. Så nu hoppas jag kunna göra lika goda arepas hemma som dom jag blev bjuden på. Arepas är en sorst friterade eller stekta majsbröd med olika fyllningar. Venezuelas nationalrätt som finns att köpa överallt. Dom kan fyllas med vad som helst kött , fisk , ost , grönsaker , ja man tar det som finns till hands.
När jag nämnde att jag hade bott i Madrid fick både mannen och den vuxna sonen något drömskt i blicken och började berätta om sina många resor till Madrid och hur fantastiska kvinnorna i Madrid är.
Men det roligaste var att det gick så otroligt mycket bättre att prata spanska. jag är ju fortfarande duktig och har inte tappat så mycket ord som jag trodde. Efter en lite trevande inledning flöt det jättebra och jag fick till och med beröm. Måste skärpa mig och börja prata lite spanska. Får använda alla jag känner som kan spanska och tvinga dom att prata med mig regelbundet.
tisdag, november 11, 2008
blott Sverige svenskt godis har
I Sverige ska man gärna vara osvensk. Det är ett positivt omdöme. När man bor utomlands märker man lätt att man inte är så osvensk som man trodde utan väldigt svensk. Det handlar inte om att man måste fira midsommar med dans runt stången, sill och nubbe. Det är mer värderingar och sättet att tänka och vara. Kanske lite svårt att sätta fingret på. Jag tror att vi svenskar på många områden och i många värderingar är mer lika varandra än vi tror.
När jag pluggade spanska i Cadiz i en klass som bestod av väldigt många olika nationaliteter märkte jag att i diskussioner hade jag och den andra svensken väldigt lika värderingar trots att vi var väldigt olika som personer. Saker som kanske inte är så laddade eller konstiga i Sverige hade en del andra nationaliteter svårt med. Det handlade om dagis , pappaledighet , aborter, tonårssex och annat.
Jag tycker om Sverige och har nog väldigt många typsikt svenska värderingar. Men naturligtvis finns det saker jag tycker är bättre och fungerar bättre i Spanien än i Sverige. Den spanska vårdcentralen är en dröm jämfört med den svenska. Det sociala livet i Spanien är lättsammare än det i Sverige om man generaliserar.
Fast det jag saknade mest i Madrid var svenskt godis. I Spanien hittar man otroligt god choklad men bara Sverige har svenskt lösgodis. För att inte tala om saltlakrits. Denna delikatess som jag kunde få ett otroligt sug efter i Spanien trots att jag fick regelbundna leveranser från Sverige. Nu när jag kan köpa saltlakrits när som helst äter jag det ganska sällan men då och då kommer suget över mig. Köper jag godis blir det mest choklad. Fast salmiakbalkar , djungelvrål och piratpengar är otroligt gott. Märkligt att människor i andra länder inte lärt sig uppskatta denna delikatess. Dom utlänningar jag har bjudit på saltlakrits har märkligt nog inte varit så förtjusta.
Jag känner en japanska som bor i Sverige sen några år. Hon tycker att svenskt godis är artificiellt och saknar japanskt godis. Fast enligt hennes svenska man är det ingen höjdare och något mer artificiellt får man leta efter.
Nu när jag bor i Sverige saknar jag en hel del spansk mat och dryck som café cortado , tinto de verano , cola cao (svensk oboy är ingen ersättning), tapskulturen och färska baguetter från bageriet på morgonen. Det sista går att fixa i Sverige men det blir sällan av för min del tyvärr.
Salmiakbalkar och djungelvrål hittade jag på karamellkungens sida
När jag pluggade spanska i Cadiz i en klass som bestod av väldigt många olika nationaliteter märkte jag att i diskussioner hade jag och den andra svensken väldigt lika värderingar trots att vi var väldigt olika som personer. Saker som kanske inte är så laddade eller konstiga i Sverige hade en del andra nationaliteter svårt med. Det handlade om dagis , pappaledighet , aborter, tonårssex och annat.
Jag tycker om Sverige och har nog väldigt många typsikt svenska värderingar. Men naturligtvis finns det saker jag tycker är bättre och fungerar bättre i Spanien än i Sverige. Den spanska vårdcentralen är en dröm jämfört med den svenska. Det sociala livet i Spanien är lättsammare än det i Sverige om man generaliserar.
Fast det jag saknade mest i Madrid var svenskt godis. I Spanien hittar man otroligt god choklad men bara Sverige har svenskt lösgodis. För att inte tala om saltlakrits. Denna delikatess som jag kunde få ett otroligt sug efter i Spanien trots att jag fick regelbundna leveranser från Sverige. Nu när jag kan köpa saltlakrits när som helst äter jag det ganska sällan men då och då kommer suget över mig. Köper jag godis blir det mest choklad. Fast salmiakbalkar , djungelvrål och piratpengar är otroligt gott. Märkligt att människor i andra länder inte lärt sig uppskatta denna delikatess. Dom utlänningar jag har bjudit på saltlakrits har märkligt nog inte varit så förtjusta.
Nu när jag bor i Sverige saknar jag en hel del spansk mat och dryck som café cortado , tinto de verano , cola cao (svensk oboy är ingen ersättning), tapskulturen och färska baguetter från bageriet på morgonen. Det sista går att fixa i Sverige men det blir sällan av för min del tyvärr.
Salmiakbalkar och djungelvrål hittade jag på karamellkungens sida
tisdag, oktober 14, 2008
lunchtider
Jag var på föräldrarmöte igår. Mina barn trivs väldigt bra i sina respektive skolor och vi föräldrar är också mycket nöjda. Så det var mest lite information om vad dom håller på med.
Fick veta att dom numera läser engelska redan från första klass. Något som inte dottern berättat. Hon kan fortfarande en del engelska och spanska som hon lärde sig på skolan i Madrid men jag är alltför dålig på att hålla igång det. I bland pratar hon lite spanska med en kompis till mig som inte kan svenska. Engelska skulle också funka med honom men hon tycker att hon kan mer spanska. Tyvärr är jag dålig på att hålla barnns spanska vid liv.Jag gör inte mer än läser någon bok eller ser en film någon gång. Bambi på spanska har vi sett så mycket att dottern kan citera stora delar av filmen.
Som en rolig grej på engelska-lektionerna har dom en "brevväns-klass" i Gambia som dom skriver och skickar teckningar till. En kontakt som posten har ordnat genom posten i Gambia. Posten står dessutom för porto. Jag trodde brevvänner tillhörde det förflutna , minns inte när jag själv skrev eller fick ett privat brev senast. Fast även om mail är smidigt så visst kan det vara trevligt att få brev ibland.
En sak som jag reagerade på var när läraren berättade att tre dagar i veckan har klassen sen lunch. Dom äter inte förrän halvtolv. Andra dagar då man hade lunch normal tid äter dom klockan elva. Jag tycker halvtolv är en väldigt tidig lunch. Kan jag välja äter jag helst inte lunch före ett. I Spanien äter ingen vettig människa lunch förrän tidigast klockan två. Många spanska ställen serverar inte lunch förrän mellan 14-16. Jag berättade för mannen som jobbade på ett ställe där jag ibland åt lunch i Madrid att i Sverige brukar restauragner börja servera lunch redan klockan elva tyckte han det lät helt vansinningt.
I Spanien äter man inte heller midddag klockan 17-18 utan man väntar tills 21-22 kanske även senare på helger eller om man går ut och äter. Blir man hungrig mellan måltiderna stoppar man i sig kaffe och en croiassant, en macka eller några tapas. Alltså ungefär som ett svenskt mellanmål. Spanjorer börjar inte skolor och jobb senare än i Sverige så när dom sover är en gåta. Madrid kallas faktiskt för staden som aldrig sover och undersökningar som jämfört sovvanorna i olika europeiska huvudstäder har visat att man sover färre timmar i Madrid än i andra europeiska huvudstäder. När jag bodde i Madrid sändes det populära barnprogrammet Los Lunnis vid halvnio eller nio på kvällen , på vardagar.
Spanjorernas mat- och sov-vanor passar utmärkt när man tar siesta men den är ju officellt avskaffad. Fast det är lite si och så med det. Många, särskilt mindre affärer, stänger några timmar på eftermiddagen. I Andalusien i södra Spanien är seden med siesta ännu mer utbredd än i Madrid-trakten och norra Spanien.
Fick veta att dom numera läser engelska redan från första klass. Något som inte dottern berättat. Hon kan fortfarande en del engelska och spanska som hon lärde sig på skolan i Madrid men jag är alltför dålig på att hålla igång det. I bland pratar hon lite spanska med en kompis till mig som inte kan svenska. Engelska skulle också funka med honom men hon tycker att hon kan mer spanska. Tyvärr är jag dålig på att hålla barnns spanska vid liv.Jag gör inte mer än läser någon bok eller ser en film någon gång. Bambi på spanska har vi sett så mycket att dottern kan citera stora delar av filmen.
Som en rolig grej på engelska-lektionerna har dom en "brevväns-klass" i Gambia som dom skriver och skickar teckningar till. En kontakt som posten har ordnat genom posten i Gambia. Posten står dessutom för porto. Jag trodde brevvänner tillhörde det förflutna , minns inte när jag själv skrev eller fick ett privat brev senast. Fast även om mail är smidigt så visst kan det vara trevligt att få brev ibland.
En sak som jag reagerade på var när läraren berättade att tre dagar i veckan har klassen sen lunch. Dom äter inte förrän halvtolv. Andra dagar då man hade lunch normal tid äter dom klockan elva. Jag tycker halvtolv är en väldigt tidig lunch. Kan jag välja äter jag helst inte lunch före ett. I Spanien äter ingen vettig människa lunch förrän tidigast klockan två. Många spanska ställen serverar inte lunch förrän mellan 14-16. Jag berättade för mannen som jobbade på ett ställe där jag ibland åt lunch i Madrid att i Sverige brukar restauragner börja servera lunch redan klockan elva tyckte han det lät helt vansinningt.
I Spanien äter man inte heller midddag klockan 17-18 utan man väntar tills 21-22 kanske även senare på helger eller om man går ut och äter. Blir man hungrig mellan måltiderna stoppar man i sig kaffe och en croiassant, en macka eller några tapas. Alltså ungefär som ett svenskt mellanmål. Spanjorer börjar inte skolor och jobb senare än i Sverige så när dom sover är en gåta. Madrid kallas faktiskt för staden som aldrig sover och undersökningar som jämfört sovvanorna i olika europeiska huvudstäder har visat att man sover färre timmar i Madrid än i andra europeiska huvudstäder. När jag bodde i Madrid sändes det populära barnprogrammet Los Lunnis vid halvnio eller nio på kvällen , på vardagar.
Spanjorernas mat- och sov-vanor passar utmärkt när man tar siesta men den är ju officellt avskaffad. Fast det är lite si och så med det. Många, särskilt mindre affärer, stänger några timmar på eftermiddagen. I Andalusien i södra Spanien är seden med siesta ännu mer utbredd än i Madrid-trakten och norra Spanien.
onsdag, oktober 01, 2008
att lära sig bli svensk
Det var ganska längesen jag skrev något om hur svenskar är och typiskt svenska företeelser. Förut var det ganska tätt med såna inlägg. Kanske särskilt under det år jag bodde i Madrid. Men jag tänker ibland på såna saker jag ska skriva om så fler kommer nog. I väntan på såna inlägg så vill jag rekommendera det här roliga klippet om invandrare som kan lära sig bli som svenskar. Jag hittade det hos Nadia
söndag, september 21, 2008
gay
En gång när jag stod i en musikaffär i Madrid och bläddrade bland cd-skivorna stod några killar bredvid mig. Plötsligt började dom pussas och gosa lite. Samma sak hände i en annan affär i Madrid där jag stod och tittade på affischer och gayparet bredvid mig gav varandra en puss. Inget av tillfällena inträffade i Madrids gaystadsdel Chueca utan det första var i en affär nära Sol och det andra i stadsdelen La Latina. I Chueca såg jag flera gånger gay-par hålla varandra i handen på gator och barer. Men tyvärr besökte jag inte Chueca så mycket även om stämningen är trevlig och det finns några ställen där med helt fantastiska tapas.
I allafall har jag intrycket av att det är lättare att pussas och hålla handen på stan i Madrid än i Stockholm om man är gay. Fast det är barar ett intryck från mig som lever ganska långt från gay-världen.
Har dock en mycket nära släkting och tillika god vän som är homosexuell. Han bodde länge i Stockholm med sin pojkvän men dom vågade aldrig visa något utåt på stan. Egentligen är det sjukt att man år 2008 inte kan eller vågar hålla sin partner av samma kön i handen på stan. Ännu mer sjukt att folk provoceras av att se det. Den här personen har dock alltid haft åsikter om mina pojkvänner och hade väldigt svårt att acceptera en som kom med kommentarer om hans läggning. Det skulle bli ett problem att träffa någon som inte gillar att han är gay men det tror jag knappast att jag gör för jag skulle ha svårt att vara tillsammans med någon som hade problem med sånt.
Det är lite paradoxalt att det verkar mer okey att vara öppet homosexuell i macholandet Spanien än i det jämlika Sverige. Fast det beror naturligtvis på var i Spanien man bor. Jag har intrycket av att det är mer öppet i Madrid än Stockholm men samma sak gäller nog inte alltid för landsbygden eller småstaden oavsett om man bor i Spanien eller Sverige.
Förutom min släkting och goda vän samt en lesbisk kompis har jag inte haft så mycket kontakt med den svenska gay-världen. Men när jag pluggade i Sevilla så var det en svensk kille bodde inneboende hos ett gay-par med två ettriga mini-hundar som nästan var som karaktärer i en Almodovar-film. Dom var mycket trevliga och mannen som ägde lägenheten var konstnär , hyfsat känd också tydligen. Vad hans fästman gjorde vet jag inte riktigt. Konstnären målade tavlor och tog rejält med droger och hade en del fester som jag lyckades vara med på. Minst sagt blandat klientel på festerna och mycket droger öppet. Där fanns transvistiter och läderbögar och andra konstnärer samt en och annan student från universitetet i Sevilla. Minns en jättesnygg transvistit med enorm peruk som sjöng Cher hela kvällen och en annan transvistit som hade flamencoklänning och hårigt bröst som försökte lära mig flamenco-danssteg men han var ganska full eller hög så danslektionen blev rätt misslyckad.
Jag förstår inte vad som är problemet. Om två kvinnor eller två män älskar varandra är väl det lika fint som att en kvinna och en man gör det? Dom har väl samma rätt att hålla handen och pussas på stan som ett hetrosexullt par? Kärlek är väl alltid vackert.
Egentligen tycker jag att alla borde pussas och hålla handen mer oavsett om dom är homo eller hetro.
I allafall har jag intrycket av att det är lättare att pussas och hålla handen på stan i Madrid än i Stockholm om man är gay. Fast det är barar ett intryck från mig som lever ganska långt från gay-världen.
Har dock en mycket nära släkting och tillika god vän som är homosexuell. Han bodde länge i Stockholm med sin pojkvän men dom vågade aldrig visa något utåt på stan. Egentligen är det sjukt att man år 2008 inte kan eller vågar hålla sin partner av samma kön i handen på stan. Ännu mer sjukt att folk provoceras av att se det. Den här personen har dock alltid haft åsikter om mina pojkvänner och hade väldigt svårt att acceptera en som kom med kommentarer om hans läggning. Det skulle bli ett problem att träffa någon som inte gillar att han är gay men det tror jag knappast att jag gör för jag skulle ha svårt att vara tillsammans med någon som hade problem med sånt.
Det är lite paradoxalt att det verkar mer okey att vara öppet homosexuell i macholandet Spanien än i det jämlika Sverige. Fast det beror naturligtvis på var i Spanien man bor. Jag har intrycket av att det är mer öppet i Madrid än Stockholm men samma sak gäller nog inte alltid för landsbygden eller småstaden oavsett om man bor i Spanien eller Sverige.
Förutom min släkting och goda vän samt en lesbisk kompis har jag inte haft så mycket kontakt med den svenska gay-världen. Men när jag pluggade i Sevilla så var det en svensk kille bodde inneboende hos ett gay-par med två ettriga mini-hundar som nästan var som karaktärer i en Almodovar-film. Dom var mycket trevliga och mannen som ägde lägenheten var konstnär , hyfsat känd också tydligen. Vad hans fästman gjorde vet jag inte riktigt. Konstnären målade tavlor och tog rejält med droger och hade en del fester som jag lyckades vara med på. Minst sagt blandat klientel på festerna och mycket droger öppet. Där fanns transvistiter och läderbögar och andra konstnärer samt en och annan student från universitetet i Sevilla. Minns en jättesnygg transvistit med enorm peruk som sjöng Cher hela kvällen och en annan transvistit som hade flamencoklänning och hårigt bröst som försökte lära mig flamenco-danssteg men han var ganska full eller hög så danslektionen blev rätt misslyckad.
Jag förstår inte vad som är problemet. Om två kvinnor eller två män älskar varandra är väl det lika fint som att en kvinna och en man gör det? Dom har väl samma rätt att hålla handen och pussas på stan som ett hetrosexullt par? Kärlek är väl alltid vackert.
Egentligen tycker jag att alla borde pussas och hålla handen mer oavsett om dom är homo eller hetro.
torsdag, september 18, 2008
Åkattraktion?
Jag kan inte låta bli att kommentera det här. Kalix i Norrbotten ska få sin första rulltrappa i en ny galleria med 16 butiker. Om det finns några Kalix-bor som aldrig har åkt rulltrappa tidigare så ska dom få åka först av alla och sen bli bjudna på lunch enligt gallerians chef Eva Ljungqvist. Nu tror jag nog att dom flesta i Kalix har åkt rulltrappa trots att det inte finns på orten. Dom flesta har nog varit utanför bygden någon gång och till exempel Luleå som har flera rulltrappor ligger bara 7.5 mil bort.
Även om rulltrappor funnits sen slutet av 1800-talet i världen och sen 1930-talet i Stockholm så är det inte så konstigt att man inte haft det i Kalix tidigare. På många mindre orter finns kanske bara ett fåtal små affärer så man har ingen användning av en rulltrappa. Jag har en nära vän som sen många år bor i det rulltrappsfria Leksand. Fast det innebär inte att hon inte har åkt rulltrappa många gånger. Så stor upplevelse är det faktiskt inte att åka rulltrappa att jag tror att Kalix-borna kommer att gå man ur huse för att prova stans nya åkattraktion.
Fast gallerians chef verkar tro det:
- Vår affärsidé är inte bara att ha butiker utan också vara ett aktivitetshus och därför har vi en digiwall, digital klättervägg och bowlingbana. Så har vi förstås den nya rulltrappan, säger Eva Ljungqvist.
Men jag tror nog att dom flesta Kalix-bor är mer intresserade av både klättervägg och bowlingbana än rulltrappa.
Jag skulle nog aldrig själv kunna bo i en så liten stad som Kalix eller bo på landet. Tycker att Uppsala känns för litet med dåligt utbud på många områden och väldigt dött. Det var verkligen en kontrast att flytta hit från Madrid som kallas staden som aldrig sover. Men vi är alla olika och många trivs att bo i en mindre stad eller på landet andra inte.
För att återgå till rulltrappor så är det ganska gott om dom i Uppsala trots att man inte kan kalla staden stor. I Musikens hus eller Uppsala Konsert och Kongress finns stadens längsta längsta rulltrappa.
Musikens hus.
Bygget har varit väldigt omdiskuterat i Uppsala. Radio Uppland ställde i april 2003den mer öppna frågan "Behöver Uppsala ett Musikens hus?"; då svarade 16 % ja medan 84 % svarade nej. Undersökningar på Uppsala Nya Tidnings webbplats gav liknande resultat. Dessa opinionsundersökningars tillförlitlighet har emellertid ifrågasatts eftersom de inte var vetenskapliga. Vid sidan av kontroversiella frågor som husets placering och byggnadens utseende så kretsade debatten om konserthuset främst kring frågan hur kommunen bör prioritera sina resurser. Åtskilliga menade att de miljoner som investerades i ett konsert- och kongresshus i stället borde ha använts inom vård , skola och omsorg. Andra hävdade tvärtom att pengarna var väl investerade eftersom de menade att en ökad kultur- och kongressverksamhet i regionen också kunde leda till ökade inkomster i det lokala näringslivet. En vanlig åsikt var också att en stad av Uppsalas storlek bör ha ett konserthus och att behovet av kulturella mötesplatser också är viktigt, utöver offentliga institutioner såsom vårdinrättningar och skolor. Man påpekade då också gärna att de flesta jämförbara svenska städer redan hade konserthus sedan länge.
Rulltrappan i Musikens hus
Om någon som läser det här är väldigt förtjust i rulltrappor så har jag hört att världens längsta ska vara Central-Mid-Levels escalator i Hong Kong. En utomhusrulltrappa med tak som skyddar mot den starka solen som tar en från stan centrala delar upp till bostadsområden på berget. Dock går den bara uppåt så ner får man gå i vanliga trappor. Det lär också finnas en väldigt lång rulltrappa i en tunnebanestation i Moskva.
Central-Mid-Levels escalator , Hong Kong
Även om rulltrappor funnits sen slutet av 1800-talet i världen och sen 1930-talet i Stockholm så är det inte så konstigt att man inte haft det i Kalix tidigare. På många mindre orter finns kanske bara ett fåtal små affärer så man har ingen användning av en rulltrappa. Jag har en nära vän som sen många år bor i det rulltrappsfria Leksand. Fast det innebär inte att hon inte har åkt rulltrappa många gånger. Så stor upplevelse är det faktiskt inte att åka rulltrappa att jag tror att Kalix-borna kommer att gå man ur huse för att prova stans nya åkattraktion.
Fast gallerians chef verkar tro det:
- Vår affärsidé är inte bara att ha butiker utan också vara ett aktivitetshus och därför har vi en digiwall, digital klättervägg och bowlingbana. Så har vi förstås den nya rulltrappan, säger Eva Ljungqvist.
Men jag tror nog att dom flesta Kalix-bor är mer intresserade av både klättervägg och bowlingbana än rulltrappa.
Jag skulle nog aldrig själv kunna bo i en så liten stad som Kalix eller bo på landet. Tycker att Uppsala känns för litet med dåligt utbud på många områden och väldigt dött. Det var verkligen en kontrast att flytta hit från Madrid som kallas staden som aldrig sover. Men vi är alla olika och många trivs att bo i en mindre stad eller på landet andra inte.
För att återgå till rulltrappor så är det ganska gott om dom i Uppsala trots att man inte kan kalla staden stor. I Musikens hus eller Uppsala Konsert och Kongress finns stadens längsta längsta rulltrappa.
Musikens hus.
Bygget har varit väldigt omdiskuterat i Uppsala. Radio Uppland ställde i april 2003den mer öppna frågan "Behöver Uppsala ett Musikens hus?"; då svarade 16 % ja medan 84 % svarade nej. Undersökningar på Uppsala Nya Tidnings webbplats gav liknande resultat. Dessa opinionsundersökningars tillförlitlighet har emellertid ifrågasatts eftersom de inte var vetenskapliga. Vid sidan av kontroversiella frågor som husets placering och byggnadens utseende så kretsade debatten om konserthuset främst kring frågan hur kommunen bör prioritera sina resurser. Åtskilliga menade att de miljoner som investerades i ett konsert- och kongresshus i stället borde ha använts inom vård , skola och omsorg. Andra hävdade tvärtom att pengarna var väl investerade eftersom de menade att en ökad kultur- och kongressverksamhet i regionen också kunde leda till ökade inkomster i det lokala näringslivet. En vanlig åsikt var också att en stad av Uppsalas storlek bör ha ett konserthus och att behovet av kulturella mötesplatser också är viktigt, utöver offentliga institutioner såsom vårdinrättningar och skolor. Man påpekade då också gärna att de flesta jämförbara svenska städer redan hade konserthus sedan länge.
Rulltrappan i Musikens hus
Om någon som läser det här är väldigt förtjust i rulltrappor så har jag hört att världens längsta ska vara Central-Mid-Levels escalator i Hong Kong. En utomhusrulltrappa med tak som skyddar mot den starka solen som tar en från stan centrala delar upp till bostadsområden på berget. Dock går den bara uppåt så ner får man gå i vanliga trappor. Det lär också finnas en väldigt lång rulltrappa i en tunnebanestation i Moskva.
Central-Mid-Levels escalator , Hong Kong
måndag, september 15, 2008
hjälpa eller inte hjälpa någon ekonomiskt
I Sverige har vi ett väl utbyggt socialförsäkringssystem som är individuellt det vill säga man får a-kassa eller sjukpenning även om man har en man, fru eller sambo som har ett välbetalt jobb. Det förväntas inte att föräldrar ska bidra till sina vuxna barns försörjning eller att vuxna barn ska hjälpa sina föräldrar om dom har det knapert. Klarar man av någon anledning inte av att jobba och försörja sig finns möjlighet att få a-kassa , socialbidrag eller sjukpenning.
Jag tycker det är bra att alla som bor i Sverige kan räkna med att det finns ett sorts grundläggande ekonomiskt skydd om något skulle hända så man inte kan jobba eller om man under en period inte får något jobb. Jag tycker ingen ska behöva lämna sitt hem eller leva på svältgränsen oavsett hur ens situation ser ut. Fast naturligtvis finns det stora grupper i Sverige som lever under knappa ekonomiska omständigheter , många kanske under en kortare period andra under många år.
Ett bra skydd från samhället innebär dock att det inte är självklart att hjälpa familjemedlemar eller vänner som hamnar i ekonomiska svårigheter såsom det är i många länder. Många invandrare som bor och arbetar i Sverige skickar regelbundet en del av lönen till familjen i hemlandet. Jag tror att det är få svenskar som bor och arbetar utomlands som regelbundet skickar hem pengar till familjen.
Trots att det inte är självklart så förekommer det naturligtvis ändå att svenskar hjälper familjemedlemar och vänner som har det svårt ekonomiskt. Eftersom ni mest är svenskar som läser här vore det kul med lite åsikter om det här. Hur långt ska man hjälpa någon som hamnat i ekonomiska svårigheter? Om man har råd ska man ge ett bidrag , köpa saker som kläder och mat , betala räkningar , bjuda om man går på krogen eller tar en fika tillsammans? Eller bara hjälpa någon när det är riktig kris och kronofogden står för dörren? Vem ska man hjälpa? Ska man enbart hjälpa den närmaste familjen eller även övriga släktingar, vänner , särbo , gamla ex? Eller är det upp till var och en att klara sin ekonomi oavsett vad som hänt? Jag kan också tänka mig att mångas vilja att hjälpa till ekonomiskt beror på hur och varför en person har hamnat i svårigheter.
Personligen tror jag att om jag kunde och det var aktuellt skulle jag gärna hjälpa den närmaste familjen men också nära vänner, en särbo och kanske ett gammalt ex som jag hade bra kontakt med. Jag skulle ha svårt att bara se på när någon som stod mig nära levde under väldigt knappa omständigheter om jag hade möjlighet att hjälpa till på något sätt. Fast jag har aldrig varit i den situationen så hur jag skulle reagera i praktiken vet jag inte. Men när mina barn blir äldre och flyttar hemifrån hjälper jag dom gärna med möbler , husgeråd och sånt man behöver om jag då har möjlighet.
Jag tycker det är bra att alla som bor i Sverige kan räkna med att det finns ett sorts grundläggande ekonomiskt skydd om något skulle hända så man inte kan jobba eller om man under en period inte får något jobb. Jag tycker ingen ska behöva lämna sitt hem eller leva på svältgränsen oavsett hur ens situation ser ut. Fast naturligtvis finns det stora grupper i Sverige som lever under knappa ekonomiska omständigheter , många kanske under en kortare period andra under många år.
Ett bra skydd från samhället innebär dock att det inte är självklart att hjälpa familjemedlemar eller vänner som hamnar i ekonomiska svårigheter såsom det är i många länder. Många invandrare som bor och arbetar i Sverige skickar regelbundet en del av lönen till familjen i hemlandet. Jag tror att det är få svenskar som bor och arbetar utomlands som regelbundet skickar hem pengar till familjen.
Trots att det inte är självklart så förekommer det naturligtvis ändå att svenskar hjälper familjemedlemar och vänner som har det svårt ekonomiskt. Eftersom ni mest är svenskar som läser här vore det kul med lite åsikter om det här. Hur långt ska man hjälpa någon som hamnat i ekonomiska svårigheter? Om man har råd ska man ge ett bidrag , köpa saker som kläder och mat , betala räkningar , bjuda om man går på krogen eller tar en fika tillsammans? Eller bara hjälpa någon när det är riktig kris och kronofogden står för dörren? Vem ska man hjälpa? Ska man enbart hjälpa den närmaste familjen eller även övriga släktingar, vänner , särbo , gamla ex? Eller är det upp till var och en att klara sin ekonomi oavsett vad som hänt? Jag kan också tänka mig att mångas vilja att hjälpa till ekonomiskt beror på hur och varför en person har hamnat i svårigheter.
Personligen tror jag att om jag kunde och det var aktuellt skulle jag gärna hjälpa den närmaste familjen men också nära vänner, en särbo och kanske ett gammalt ex som jag hade bra kontakt med. Jag skulle ha svårt att bara se på när någon som stod mig nära levde under väldigt knappa omständigheter om jag hade möjlighet att hjälpa till på något sätt. Fast jag har aldrig varit i den situationen så hur jag skulle reagera i praktiken vet jag inte. Men när mina barn blir äldre och flyttar hemifrån hjälper jag dom gärna med möbler , husgeråd och sånt man behöver om jag då har möjlighet.
fredag, augusti 08, 2008
kräftskiva och lite surströmming
Jag har varit på årets första kräftskiva. Det är några släktingar som har en varje år och förra året var jag för första gången med. Både i år och förra året var det mycket trevligt. Kräftskivor känns ju så där verkligt svenskt. Man sitter i trädgården under papplamporna med löjliga hattar , sjunger och har allmänt trevligt. Om jag är rätt informerad förekommer kräftskivor i den svenska formen bara i Sverige och Finland. Förr var det ju en speciell kräftpremiär i augusti då kräftor fick börja säljas. Numera kan man köpa frysta kräftor året runt i Sverige. Visst äter man kräftor även i andra länder men mitt intryck är att havskräftor är vanligast och då kanske äts på en skaldjurstallrik och inte omgärdas av någon speciell fest.
Även om jag tycker att kräftskivor är trevligt så har jag svårt för ätandet av kräftor och andra skaldjur. Nu är jag vegetarian och äter inte kött , fisk eller skaldjur överhuvudtaget men jag har ju inget emot att äta tillsammans med folk som äter kött eller fisk. Skaldjur däremot känns lite läskiga. Dom ser ut som stora insekter (jag brukar kalla dom vatteninsekter ibland) ögon , ben , antenner och allt. Sitta och bryta sönder dom , pilla ut extremt små köttbitar och suga och slafsa med kroppar och ben känns smått motbjudande. Fast jag brukar ju inte få medhåll när jag yppar såna här åsikter. Många människor verkar älska skaldjur och jag kanske bara är överdrivet känslig och löjlig.
Nu är jag inte jobbig och ouppfostrad och sitter och tjatar om sånt här på kräftskivor. Jag går gärna på kräftskiva men då för att umgås med trevliga människor och inte för att äta kräftor.
Förresten så säger många här i Uppsala kräfter istället för kräftor. Tror -er-ändelsen används mer än så för man hör också ganska ofta väsker istället för väskor.
Som sagt gårdagens kräftskiva var mycket lyckad. Vissa som var där träffar jag alltför sällan så det var kul. Jag har alltid haft väldigt kul på kräftskivor trots att ätande av vatteninsekter förekommer. Jag är faktiskt bjuden på ytterligare en kräftskiva om två veckor och hoppas att jag kommer att kunna närvara även om det är lite osäkert just nu.
I slutet av augusti är det traditionellt premiär för surströmming även om jag tror man kan köpa även den året om. Någon gång vore det kul att gå på surströmmingsfest eller iallafall prova att äta det med någon eller några vana surströmmingsätare. Jag har aldrig provat men skulle kunna tänka mig trots att jag inte brukar äta fisk. Surströmming känns så där spännande att jag blir så nyfiken att jag skulle ha svårt att inte prova. Dessutom ser den inte ut som insekter och tittar inte på mig så jag skulle nog prova. Låter också ganska gott med en klämma på tunnbröd med surströmming , lök, mandelpotatis och gräddfil. Det luktar mycket och det luktar speciellt men även om det inte luktar parfym så tycker jag faktiskt inte att surströmming luktar så illa. Fast som vegetarian som knappast känner någon som äter surströmming är väl mina chanser att bli bjuden på en sån fest minimala.
Ska påpeka att bilderna inte är från kräftskivan jag var på för då stannade kameran i min väska. Jag hittade dom på expressen och wikipedia.
måndag, maj 26, 2008
flaggskändning
Den svenska nationaldagen närmar sig och dom flesta svenskar får en ledig dag eftersom den sedan några år är en röd dag. Trots ledigheten är det svårt att uppbåda någon nationalistisk yra där massorna drar ut på gatan i folkdräkt och viftar med den svenska flaggan. Dom flesta använder väl bara ledigheten till att slappa , kanske umgås med vänner , åka till sommarstugan , fiska, gå ut och ta några öl eller något annat föga nationalistiskt.
I Sverige är det inte ovanligt att man har en flaggstång i trädgården och flaggar vid fester , födelsedagar och allmänna flaggdagar. Detta finns inte alls i Spanien. Där ser man bara flaggor på offentliga platser som torg och vid olika myndigheter. I allmänhet har man tre flagor , den spanska , regionens flagga och EU-flaggan.
Om man ska vara fördomsfull finns det folk som känner väldigt mycket för sin flagga och länder där patriotismen är betydligt mer utbredd än i Sverige. Lite fördomsfullt kan man väl säga att amerikaner blir nästan rörda till tårar när stjärnbaneret hissas.
Eftersom flaggan är en symbol för landet den representerar ser man då och då hur människor vid protester och demonstrationer bränner flaggor. I Sverige var den typen av flaggskändning förbjuden fram tills för cirka 20 år sen. Jag kan ju fatta det symboliska i att bränna en flagga men det är inget som stör mig särskilt mycket. För mig får man gärna bränna , klippa sönder eller snyta sig i svenska flaggan utan att jag blir upprörd. Fast jag skulle själv inte ägna mig åt såna aktiviteter. Men jag tycker inte det ska vara förbjudet. Dom som tycker det är kul eller att det känns bra kan gärna få roa sig med flaggskändning.
Ändå gillar jag Sverige väldigt mycket och tycker det är ett bra land att bo i. Jag hejar alltid på Sverige i olika idrottstävlingar och bryr mig om det går bra. Men jag kan liksom inte känna någon nationell stolthet eller få några speciella känslor för en blå-gul flagga. Jag kommer inte att fira något speciellt 6 juni och jag har ingen önskan om att svenskarna måste bli bättre på att fira sin nationaldag.
Fast i en internationell jämförelse är nog svenskarna ovanligt onationalistiska. Men jag tycker det är helt okey. Man kan ju gilla Sverige som ett bra land att leva i utan att klä sig i folkdräkt , vifta med flaggan och sjunga nationalsången. Det är förstås inget fult eller dåligt att ägna sig åt såna aktiviteter om man vill men jag tycker inte det är något att eftersträva. Det känns som nationaldagen i Sverige är lite konstlad och påtvingad. Bara för att man inte firar eller har några starka känslor för flaggan betyder det ju inte att man inte känner sig väldigt svensk men det kanske tar sig andra uttryck.
När den här vapenvägraraffischen ställdes ut på ett galleri i Stockholm 1967 beslagtogs den omedelbart av polisen. Konstnären Carl Johan De Geer dömdes sen för flggskändning och uppvigling. Idag är inte flaggskändning ett brott och att måla och ställa ut en sån här affisch bör man väl kunna göra utan att polisen kommer i en demokrati.
I Sverige är det inte ovanligt att man har en flaggstång i trädgården och flaggar vid fester , födelsedagar och allmänna flaggdagar. Detta finns inte alls i Spanien. Där ser man bara flaggor på offentliga platser som torg och vid olika myndigheter. I allmänhet har man tre flagor , den spanska , regionens flagga och EU-flaggan.
Om man ska vara fördomsfull finns det folk som känner väldigt mycket för sin flagga och länder där patriotismen är betydligt mer utbredd än i Sverige. Lite fördomsfullt kan man väl säga att amerikaner blir nästan rörda till tårar när stjärnbaneret hissas.
Eftersom flaggan är en symbol för landet den representerar ser man då och då hur människor vid protester och demonstrationer bränner flaggor. I Sverige var den typen av flaggskändning förbjuden fram tills för cirka 20 år sen. Jag kan ju fatta det symboliska i att bränna en flagga men det är inget som stör mig särskilt mycket. För mig får man gärna bränna , klippa sönder eller snyta sig i svenska flaggan utan att jag blir upprörd. Fast jag skulle själv inte ägna mig åt såna aktiviteter. Men jag tycker inte det ska vara förbjudet. Dom som tycker det är kul eller att det känns bra kan gärna få roa sig med flaggskändning.
Ändå gillar jag Sverige väldigt mycket och tycker det är ett bra land att bo i. Jag hejar alltid på Sverige i olika idrottstävlingar och bryr mig om det går bra. Men jag kan liksom inte känna någon nationell stolthet eller få några speciella känslor för en blå-gul flagga. Jag kommer inte att fira något speciellt 6 juni och jag har ingen önskan om att svenskarna måste bli bättre på att fira sin nationaldag.
Fast i en internationell jämförelse är nog svenskarna ovanligt onationalistiska. Men jag tycker det är helt okey. Man kan ju gilla Sverige som ett bra land att leva i utan att klä sig i folkdräkt , vifta med flaggan och sjunga nationalsången. Det är förstås inget fult eller dåligt att ägna sig åt såna aktiviteter om man vill men jag tycker inte det är något att eftersträva. Det känns som nationaldagen i Sverige är lite konstlad och påtvingad. Bara för att man inte firar eller har några starka känslor för flaggan betyder det ju inte att man inte känner sig väldigt svensk men det kanske tar sig andra uttryck.
När den här vapenvägraraffischen ställdes ut på ett galleri i Stockholm 1967 beslagtogs den omedelbart av polisen. Konstnären Carl Johan De Geer dömdes sen för flggskändning och uppvigling. Idag är inte flaggskändning ett brott och att måla och ställa ut en sån här affisch bör man väl kunna göra utan att polisen kommer i en demokrati.
söndag, maj 25, 2008
LEKSAND
Kul med alla som gissade på förra inlägget. Det är gågatan i Leksand på bilden. Kanske inte helt lätt att gissa om man inte varit där. Min ledtråd bröd och vintersport syftar på Leksandsknäcke och stadens hockeylag.
fredag, maj 23, 2008
gissa staden
Eftersom det här verkar svårt så ska jag komma med två ledtrådar
Vintersport och bröd
Känner mig lite uttråkad så jag kör lite fulblogg. Slänger in en bild och kollar om någon kan gissa vilken stad det är. Kanske är det inte helt lätt. Det är gågatan en svensk stad iallfall men det famgår ju tydligt av bilden.
Vintersport och bröd
Känner mig lite uttråkad så jag kör lite fulblogg. Slänger in en bild och kollar om någon kan gissa vilken stad det är. Kanske är det inte helt lätt. Det är gågatan en svensk stad iallfall men det famgår ju tydligt av bilden.
aborter , lagar och män
Det görs uppskattningsvis 50 miljoner aborter i världen varje år. Av dessa är närmare 30 miljoner legala och nästan 20 miljoner är illegala abortingrepp. Uppskattningsvis dör 68 000 kvinnor varje år i samband med en illegal abort. Så klart är det bäst om man slipper genomgå en abort och man kan arbeta förebyggnade för att minska antalet aborter. Men hamnar man i en situation då man ser det som enda möjligheten anser jag att vi har en bra lagstiftning i Sverige. Där vem som helst oavsett plånbokens storlek kan få en medicinskt säker abort fram till 18 graviditetsveckan och kvinnan behöver inte uppge några skäl till sitt val att göra abort.
I vissa länder är frågan om abort väldigt kontroversiell och vissa länder har totalförbud mot abort , andra länder har vissa undantag där abort kan tillåtas. Så kan det förstås i praktiken vara förbjudet men har man pengar kan man alltid få en abort utförd på en privatklinik.
Den som är intresserad kan titta på den här kartan över abortlagar i världen.
Trots att det finns hur många skäl som helst för en kvinna att välja abort och hon är säker på att det är rätt beslut kan man bli känslomässigt påverkad och känna sig nedstämd. Man kan ibland också påverkas känslomässigt så pass allvarligt efter en abort att det får konsekvenser i vardagslivet. Man kan till exempel drabbas av sömnsvårigheter, ångest eller skuldkänslor. Fast hur man upplever det är oerhört individuellt och för dom som behöver finns möjlighet att gå och prata med en kurator på abortmottagningen.
Förhoppningsvis är inte kvinnan ensam utan det finns en man som kan stötta och kanske även han blir känslomässigt påverkad av aborten. Lever man i ett förhållande är det väl vanligen ett gemensamt beslut som man pratar om. Fast det kan ju också vara så att förhållandet är över eller det bara var en tillfällig historia med mannen. Ska man då berätta? Har han på något sätt rätt att veta? Borde det vara så att man ska uppge mannens namn så han blir kontaktad av sjukvården om inte kvinnan vill kontakta honom om det här?
Det kan ju vara så att han har familj och har varit ute och vänstrat eller att han hunnit skaffa ett nytt förhållande. Då kanske det bara gör mer skada en nytta om ett gammalt ex eller en gammal engångshistoria dyker upp några månader senare och berättar att hon är gravid och ska göra abort. Frun eller den nya flickvännen lär knappast uppskatta en sån situation och det är ju inte så mycket mannen kan göra. Fast visst borde han kunna vara lite stöd men det kanske finns andra i kvinnans närhet som är ett bättre stöd än ett gammalt ex hon knappt pratat med på månader eller en man hon knappast känner. Naturligtvis tycker jag att mannen får ta konsekvenserna och ställa upp för barnet om kvinnan väljer att föda det oavsett om han har familj, ny flickvän eller något annat men det är ju en annan diskussion.
Jag frågade en kille vad han tyckte om det här och han sa att han inte ansåg att mannen har rätt att veta och ibland kanske det är bäst att inte veta. "Det man inte vet har man inte ont av" som han uttryckte det. Fast det känns ju också som en ganska självisk inställning och jag vet inte om den är representativ för majoriteten av männen.
Personligen tycker jag inte att mannen har någon automatisk rätt att få veta. Det är upp till kvinnan om hon vill berätta eller inte. Samtidigt kan jag tycka att det borde vara mannes angelägenhet lika mycket som kvinnans. Dom flesta vill nog berätta och det kan ju vara schysst att tala om det men många gånger kanske det är lika bra eller bättre att låta bli. Det finns ju inget rätt och fel eller någon mall hur man ska göra. Var och en får väl besluta vad som känns bäst i just den situationen den personen befinner sig. Men vad tycker ni som läser? Har mannen alltid rätt att få veta eller finns det situationer där det är bättre att låta bli att berätta?
I vissa länder är frågan om abort väldigt kontroversiell och vissa länder har totalförbud mot abort , andra länder har vissa undantag där abort kan tillåtas. Så kan det förstås i praktiken vara förbjudet men har man pengar kan man alltid få en abort utförd på en privatklinik.
Den som är intresserad kan titta på den här kartan över abortlagar i världen.
Trots att det finns hur många skäl som helst för en kvinna att välja abort och hon är säker på att det är rätt beslut kan man bli känslomässigt påverkad och känna sig nedstämd. Man kan ibland också påverkas känslomässigt så pass allvarligt efter en abort att det får konsekvenser i vardagslivet. Man kan till exempel drabbas av sömnsvårigheter, ångest eller skuldkänslor. Fast hur man upplever det är oerhört individuellt och för dom som behöver finns möjlighet att gå och prata med en kurator på abortmottagningen.
Förhoppningsvis är inte kvinnan ensam utan det finns en man som kan stötta och kanske även han blir känslomässigt påverkad av aborten. Lever man i ett förhållande är det väl vanligen ett gemensamt beslut som man pratar om. Fast det kan ju också vara så att förhållandet är över eller det bara var en tillfällig historia med mannen. Ska man då berätta? Har han på något sätt rätt att veta? Borde det vara så att man ska uppge mannens namn så han blir kontaktad av sjukvården om inte kvinnan vill kontakta honom om det här?
Det kan ju vara så att han har familj och har varit ute och vänstrat eller att han hunnit skaffa ett nytt förhållande. Då kanske det bara gör mer skada en nytta om ett gammalt ex eller en gammal engångshistoria dyker upp några månader senare och berättar att hon är gravid och ska göra abort. Frun eller den nya flickvännen lär knappast uppskatta en sån situation och det är ju inte så mycket mannen kan göra. Fast visst borde han kunna vara lite stöd men det kanske finns andra i kvinnans närhet som är ett bättre stöd än ett gammalt ex hon knappt pratat med på månader eller en man hon knappast känner. Naturligtvis tycker jag att mannen får ta konsekvenserna och ställa upp för barnet om kvinnan väljer att föda det oavsett om han har familj, ny flickvän eller något annat men det är ju en annan diskussion.
Jag frågade en kille vad han tyckte om det här och han sa att han inte ansåg att mannen har rätt att veta och ibland kanske det är bäst att inte veta. "Det man inte vet har man inte ont av" som han uttryckte det. Fast det känns ju också som en ganska självisk inställning och jag vet inte om den är representativ för majoriteten av männen.
Personligen tycker jag inte att mannen har någon automatisk rätt att få veta. Det är upp till kvinnan om hon vill berätta eller inte. Samtidigt kan jag tycka att det borde vara mannes angelägenhet lika mycket som kvinnans. Dom flesta vill nog berätta och det kan ju vara schysst att tala om det men många gånger kanske det är lika bra eller bättre att låta bli. Det finns ju inget rätt och fel eller någon mall hur man ska göra. Var och en får väl besluta vad som känns bäst i just den situationen den personen befinner sig. Men vad tycker ni som läser? Har mannen alltid rätt att få veta eller finns det situationer där det är bättre att låta bli att berätta?
söndag, mars 23, 2008
Dom ligger efter oss
Nu tänker jag generalisera oerhört som jag alltid gör när jag skriver om typiskt svenska fenomen. Naturligtvis är det heller inte så allvarligt eller seriöst menat.
Jag tycker precis som många andra svenskar och utlänningar att Sverige är ett jättebra land att leva i även om klimatet kunde vara bättre. Fast i Sverige är vi absolut inte bäst på allt. Andra länder kan på många områden vara lika bra eller bättre än Sverige. Ändå finns det ibland en attityd i Sverige att andra länder ligger efter oss. Dom ska utvecklas , bli bättre och då kommer dom att komma ikapp oss. Fast även om den attityden kan finnas kvar tror jag svenskarna var mer så för några decinnier sen. Men det är egentligen inget jag vet utan bara tror. Då hade svenskarna mindre kontakt med utlandet , färre svenskar reste eller bodde utomlands och det fanns få invandrare i Sverige.
Jag förstår att dom flesta av er som läser här förstår att jag generaliserar och jag förstår att just ni inte tycker att andra länder ligger efter Sverige. Det tycker naturligtvis inte jag heller. Däremot kanske jag har spridit den myten förut när jag bloggade från Madrid och klagade på spansk byråkrati och annat i bloggen. Fast mest skrev jag nog trevliga saker om Spanien när jag bodde där. Det är ett land som är lätt att tycka om även om byråkratin kan vara si och så.
Jag tycker precis som många andra svenskar och utlänningar att Sverige är ett jättebra land att leva i även om klimatet kunde vara bättre. Fast i Sverige är vi absolut inte bäst på allt. Andra länder kan på många områden vara lika bra eller bättre än Sverige. Ändå finns det ibland en attityd i Sverige att andra länder ligger efter oss. Dom ska utvecklas , bli bättre och då kommer dom att komma ikapp oss. Fast även om den attityden kan finnas kvar tror jag svenskarna var mer så för några decinnier sen. Men det är egentligen inget jag vet utan bara tror. Då hade svenskarna mindre kontakt med utlandet , färre svenskar reste eller bodde utomlands och det fanns få invandrare i Sverige.
Jag förstår att dom flesta av er som läser här förstår att jag generaliserar och jag förstår att just ni inte tycker att andra länder ligger efter Sverige. Det tycker naturligtvis inte jag heller. Däremot kanske jag har spridit den myten förut när jag bloggade från Madrid och klagade på spansk byråkrati och annat i bloggen. Fast mest skrev jag nog trevliga saker om Spanien när jag bodde där. Det är ett land som är lätt att tycka om även om byråkratin kan vara si och så.
lördag, mars 22, 2008
skolor i Spanien och Sverige
Jag kan inte skriva något generellt om spanska skolan för dom enda skolor jag har erfarenhet av är dom som mina barn gick i , i Madrid. Båda skolorna var väldigt bra och vi som föräldrar var nöjda. Men jag är också nöjd med dom svenska skolor dom går i nu och både sonen och dottern trivs. Dottern går ju inte riktigt i skolan för hon går på 6års verksamhet som är på skolan den så kallade nollan. I höst börjar hon på riktigt.
En stor skillnad med den spanska skolan var att dom lärde sig läsa tidigare. Min dotter som gick i skola i Madrid mellan hon var 4.5 -5.5 lärde sig läsa och är faktiskt ensam om att kunna läsa bra i sin klass nu. Hon lärde sig läsa och skriva på spanska men hade aldrig några problem med att "översätta" det och börja läsa och skriva på svenska. Egentligen tycker jag nog att svenska barn borde få lära sig läsa och skriva lite tidigare för barn i 5-6 års åldern tycker ofta det är väldigt kul att lära sig nya saker.
En annan skillnad var att man på dotterns skola i Madrid hade en mycket aktiv föräldrarförening så flera dagar i veckan kunde man göra saker tillsammans med dom andra barnen och föräldrar efter skolan. Det var mycket fotboll men också pyssel och åka och bada eller besöka en bondgård. Här i Sverige verkar det inte alls särskilt vanligt att föräldrar och barn gör olika aktiviteter efter skolan. Jag förstår ju att man ofta inte har tid men ett par gånger i månaden borde väl dom flesta kunna göra något. Fast här är det nog vanligare att man går på olika aktiviteter utanför skolan. Bland sexåringarna som min dotter går med har många flera olika aktiviteter i veckan. Det är allt från fotbollsträning till konstkurs för barn.
Ingen av mina barn hade skolunifom på sina spanska skolor. Generellt kan man säga att statligt skolor i Spanien inte har skoluniform men privata har det. Fast det stämmer inte alltid. Min son gick på en privatskola utan skoluniform och dotterns spanska skola var semi-privado det vill säga halvprivat. Inte heller där hade dom skoluniform.
En annan stor skillnad var att skolorna i Madrid hade höga stängsel och lås. Inte bara nåt litet mesigt meterhögt staktet med en grind där handtaget sitter uppochner som på svenska dagis/skolor för mindre barn. På dotterns skola i Madrid fanns till och med en vakt och en skabbig gammal vakthund i en hundkoja mellan dom dubbla staketen som mest sov och såg uttråkad ut.
En stor skillnad med den spanska skolan var att dom lärde sig läsa tidigare. Min dotter som gick i skola i Madrid mellan hon var 4.5 -5.5 lärde sig läsa och är faktiskt ensam om att kunna läsa bra i sin klass nu. Hon lärde sig läsa och skriva på spanska men hade aldrig några problem med att "översätta" det och börja läsa och skriva på svenska. Egentligen tycker jag nog att svenska barn borde få lära sig läsa och skriva lite tidigare för barn i 5-6 års åldern tycker ofta det är väldigt kul att lära sig nya saker.
En annan skillnad var att man på dotterns skola i Madrid hade en mycket aktiv föräldrarförening så flera dagar i veckan kunde man göra saker tillsammans med dom andra barnen och föräldrar efter skolan. Det var mycket fotboll men också pyssel och åka och bada eller besöka en bondgård. Här i Sverige verkar det inte alls särskilt vanligt att föräldrar och barn gör olika aktiviteter efter skolan. Jag förstår ju att man ofta inte har tid men ett par gånger i månaden borde väl dom flesta kunna göra något. Fast här är det nog vanligare att man går på olika aktiviteter utanför skolan. Bland sexåringarna som min dotter går med har många flera olika aktiviteter i veckan. Det är allt från fotbollsträning till konstkurs för barn.
Ingen av mina barn hade skolunifom på sina spanska skolor. Generellt kan man säga att statligt skolor i Spanien inte har skoluniform men privata har det. Fast det stämmer inte alltid. Min son gick på en privatskola utan skoluniform och dotterns spanska skola var semi-privado det vill säga halvprivat. Inte heller där hade dom skoluniform.
En annan stor skillnad var att skolorna i Madrid hade höga stängsel och lås. Inte bara nåt litet mesigt meterhögt staktet med en grind där handtaget sitter uppochner som på svenska dagis/skolor för mindre barn. På dotterns skola i Madrid fanns till och med en vakt och en skabbig gammal vakthund i en hundkoja mellan dom dubbla staketen som mest sov och såg uttråkad ut.
tisdag, mars 18, 2008
uteliv
Som jag skrev i ett inlägg för ungefär en månad sen så var det alltid roligt att gå ut i Spanien. Det är mer folk i alla åldrar ute och ofta inte så mycket tung fylla. Känns som det överhuvudtaget är mer fart på spanjorer när dom festar. Nu generaliserar jag förstås oerhört som jag alltid gör när jag skriver såna här inlägg.
Nu är inte Uppsala direkt staden som aldrig sover som Madrid brukar kallas. Nu går inte jag ut så mycket utan jag trivs bra med att för det mesta vara hemma och mysa med barnen. Fast dom få gånger jag varit ute i Uppsala har jag blivit rätt besviken. Minst sagt dött. Fast jag ska vara rättvis och säga att jag för ett par veckor sen tog en öl på ett ställe som verkade ganska trevligt. Jag har tidigare bott i Göteborg och det är precis som Stockholm en väldigt mycket roligare stad att gå ut i.
I Spanien liksom i dom flesta andra länder bryr sig ingen om vad du har eller inte har i glaset när ni går ut. Det är själva umgänget som är det viktiga. Dom flesta som då och då går på krogen eller fest nyktra i Sverige har säkert fått kommentarer. "Här har vi gått ut och ska ha trevligt då ska inte du sitta där och dricka Ramlösa och förstöra allt"
Jag saknar också någon form av spanska tapasbarer där man för en billig peng kan köpa dricka och lite tilltugg eller en god kaffe. Dit man ven kan ta med barnen tidigt på kvällen. Där jag bodde i Madrid fanns en sån bredvid lekplatsen där vi föräldrar i kvarteret kunde sitta ute varma kvällar och ta en läsk , kaffe , öl eller ett glas vin när våra barn lekte. På pizzerian i mitt bostadsområde finns en uteservering men det är ganska dött och snarare alkisar än föräldrar som träffas där och man dricker knappast kaffe.
Som sagt nu generaliserade jag enormt mycket men det förstår ju ni som läser här.
Nu är inte Uppsala direkt staden som aldrig sover som Madrid brukar kallas. Nu går inte jag ut så mycket utan jag trivs bra med att för det mesta vara hemma och mysa med barnen. Fast dom få gånger jag varit ute i Uppsala har jag blivit rätt besviken. Minst sagt dött. Fast jag ska vara rättvis och säga att jag för ett par veckor sen tog en öl på ett ställe som verkade ganska trevligt. Jag har tidigare bott i Göteborg och det är precis som Stockholm en väldigt mycket roligare stad att gå ut i.
I Spanien liksom i dom flesta andra länder bryr sig ingen om vad du har eller inte har i glaset när ni går ut. Det är själva umgänget som är det viktiga. Dom flesta som då och då går på krogen eller fest nyktra i Sverige har säkert fått kommentarer. "Här har vi gått ut och ska ha trevligt då ska inte du sitta där och dricka Ramlösa och förstöra allt"
Jag saknar också någon form av spanska tapasbarer där man för en billig peng kan köpa dricka och lite tilltugg eller en god kaffe. Dit man ven kan ta med barnen tidigt på kvällen. Där jag bodde i Madrid fanns en sån bredvid lekplatsen där vi föräldrar i kvarteret kunde sitta ute varma kvällar och ta en läsk , kaffe , öl eller ett glas vin när våra barn lekte. På pizzerian i mitt bostadsområde finns en uteservering men det är ganska dött och snarare alkisar än föräldrar som träffas där och man dricker knappast kaffe.
Som sagt nu generaliserade jag enormt mycket men det förstår ju ni som läser här.
onsdag, februari 20, 2008
emmigration
Ibland saknar jag verkligen att bo i ett varmt land och en större stad. Jag hade nog gärna stannat ett tag till i Madrid men kanske inte för alltid. Fast Spanien ligger ju kvar och det kanske kommer andra tillfällen att bo och arbeta där eller i något annat trevligt land i framtiden.
Idag är det ju väldigt lätt att flytta utomlands för en längre eller kortare period. Man kan plugga eller jobba något år och trivs man kanske det öppnas möjligheter att stanna. Trivs man inte kan man alltid flytta tillbaka till Sverige.
Annat var det förr. För Karl-Oskar , Kristina och andra utvandrare var flytten verkligen ett livsavgörande beslut och det fanns sällan möjlighet att åka hem efter en kort tid. Inte heller kunde man som idag hålla kontakt med familjen i hemlandet via skype och mail. Ett brev kunde ta evigheter att komma fram och man kunde få vänta länge på ett svar med nyheter från hemtrakten. Inte heller kunde man hålla svenskan vid liv genom att läsa svenska tidningar eller bloggar på nätet och se program på svt eller lyssna via radion. Flygbiljetter för att regelbundet hälsa på släkt och vänner i Sverige är överkomliga i pris.
Den svenska emmigrationen till USA är väl mest känd. Där det fortfarande i vissa delstater finns orter med svenska namn och dom svenka efternamnen är vanliga även om få idag talar svenska. Min farfar hade en bror som emmigrerade till USA. Det gick ganska bra för honom. Han gifte sig med en amerikanska, bodde i New York större delen av sitt liv och flyttade sen som pensionär till Florida. Har ett vagt minne av när han och hans fru kom på besök när jag var liten. Dom hade rutiga byxor (kanske spelade dom golf?) och han pratade svenska med kraftig amerikansk accent. Men idag finns alla möjligheter att hålla svenska språket vid liv så man behöver inte hamna i Dolph Lundgren-syndromet och prata som Dolph Lundgren gjorde på 80-talet och Victoria Silvstedt gör idag.
Fast alla hamnar nog inte i Dolph Lundgren-syndromet oavsett möjligheter att hålla språket vid liv. För cirka 10 år sen träffade jag en man i Sevilla. Han var över 90 år och hade som femåring emmigrerat från Sverige med sina föräldrar. Han ville öva svenska en stund så vi pratade lite på ett kafé. Varför dom hamnat och blivit kvar i Sevilla vet jag inte. Men hans svenska var helt utan brytning och han pratade spanska med andalusisk dialekt och såg ut som en spansk äldre herre. Han var mycket trevlig och pratglad.
Den svenska emmigrationen till USA är den som är mest känd men många svenskar som lämnade Sverige på 1800-talet och tidigt 1900-tal hamnade också i andra länder och andra delar av USA än staterna i norr. Välkänt är också dom svenskar mest från Norrland som åkte till Ryssland efter ryska revolutionen ofta kallas dom kirunasvenskarna trots att långt ifrån alla kom från Kiruna.
En hel del svenskar hamnade också i Sydamerika främst i Brasilien och Argentina. I svenskstaden Oberá i provinsen Misiones i norra Argentina bär många svenska efternamn och forfarande finns en del äldre som talar svenska även om språket försvinner mer och mer. I början av 1900-talet bildades en svenskkoloni på Östra Kuba namnet på kolonin var Bayate. Den svenska journalisten Thomas Gustafsson har skrivit en bok om kolonin som jag måste försöka läsa någon gång.
Det finns säkert många andra platser runt om i världen där svenskar slog sig ner under den största emmigrationsvågen. En del flyttade inte så långt utan hamnade i grannländerna och en ganska stor svenskkoloni fanns också i Tyskland. Idag finns ju svenskar spridda över hela världen. En del har slagit ner sina bopålar för gott och integrerat sig väl och sakar inte Sverige. Andra lider av svår hemlängtan och umgås mest med andra svenskar. Vissa stannar länge på en plats en del bara för en kort period. Jag tror att man lär sig väldigt mycket av att bo i ett annat land under en kortare eller längre period. Mina år i Spanien har inte bara gett mig ett nytt språk och nya vänner utan jag har lärt känna en annan kultur och livstil och fått ett nytt land som känns lite hemma. Har man möjlighet att bo och arbeta eller studera utomlands under en period tycker jag absolut man ska ta den. Blev det inte som man tänkt sig ligger Sverige alltid kvar.
Idag är det ju väldigt lätt att flytta utomlands för en längre eller kortare period. Man kan plugga eller jobba något år och trivs man kanske det öppnas möjligheter att stanna. Trivs man inte kan man alltid flytta tillbaka till Sverige.
Annat var det förr. För Karl-Oskar , Kristina och andra utvandrare var flytten verkligen ett livsavgörande beslut och det fanns sällan möjlighet att åka hem efter en kort tid. Inte heller kunde man som idag hålla kontakt med familjen i hemlandet via skype och mail. Ett brev kunde ta evigheter att komma fram och man kunde få vänta länge på ett svar med nyheter från hemtrakten. Inte heller kunde man hålla svenskan vid liv genom att läsa svenska tidningar eller bloggar på nätet och se program på svt eller lyssna via radion. Flygbiljetter för att regelbundet hälsa på släkt och vänner i Sverige är överkomliga i pris.
Den svenska emmigrationen till USA är väl mest känd. Där det fortfarande i vissa delstater finns orter med svenska namn och dom svenka efternamnen är vanliga även om få idag talar svenska. Min farfar hade en bror som emmigrerade till USA. Det gick ganska bra för honom. Han gifte sig med en amerikanska, bodde i New York större delen av sitt liv och flyttade sen som pensionär till Florida. Har ett vagt minne av när han och hans fru kom på besök när jag var liten. Dom hade rutiga byxor (kanske spelade dom golf?) och han pratade svenska med kraftig amerikansk accent. Men idag finns alla möjligheter att hålla svenska språket vid liv så man behöver inte hamna i Dolph Lundgren-syndromet och prata som Dolph Lundgren gjorde på 80-talet och Victoria Silvstedt gör idag.
Fast alla hamnar nog inte i Dolph Lundgren-syndromet oavsett möjligheter att hålla språket vid liv. För cirka 10 år sen träffade jag en man i Sevilla. Han var över 90 år och hade som femåring emmigrerat från Sverige med sina föräldrar. Han ville öva svenska en stund så vi pratade lite på ett kafé. Varför dom hamnat och blivit kvar i Sevilla vet jag inte. Men hans svenska var helt utan brytning och han pratade spanska med andalusisk dialekt och såg ut som en spansk äldre herre. Han var mycket trevlig och pratglad.
Den svenska emmigrationen till USA är den som är mest känd men många svenskar som lämnade Sverige på 1800-talet och tidigt 1900-tal hamnade också i andra länder och andra delar av USA än staterna i norr. Välkänt är också dom svenskar mest från Norrland som åkte till Ryssland efter ryska revolutionen ofta kallas dom kirunasvenskarna trots att långt ifrån alla kom från Kiruna.
En hel del svenskar hamnade också i Sydamerika främst i Brasilien och Argentina. I svenskstaden Oberá i provinsen Misiones i norra Argentina bär många svenska efternamn och forfarande finns en del äldre som talar svenska även om språket försvinner mer och mer. I början av 1900-talet bildades en svenskkoloni på Östra Kuba namnet på kolonin var Bayate. Den svenska journalisten Thomas Gustafsson har skrivit en bok om kolonin som jag måste försöka läsa någon gång.
Det finns säkert många andra platser runt om i världen där svenskar slog sig ner under den största emmigrationsvågen. En del flyttade inte så långt utan hamnade i grannländerna och en ganska stor svenskkoloni fanns också i Tyskland. Idag finns ju svenskar spridda över hela världen. En del har slagit ner sina bopålar för gott och integrerat sig väl och sakar inte Sverige. Andra lider av svår hemlängtan och umgås mest med andra svenskar. Vissa stannar länge på en plats en del bara för en kort period. Jag tror att man lär sig väldigt mycket av att bo i ett annat land under en kortare eller längre period. Mina år i Spanien har inte bara gett mig ett nytt språk och nya vänner utan jag har lärt känna en annan kultur och livstil och fått ett nytt land som känns lite hemma. Har man möjlighet att bo och arbeta eller studera utomlands under en period tycker jag absolut man ska ta den. Blev det inte som man tänkt sig ligger Sverige alltid kvar.
tisdag, februari 19, 2008
kollektivtrafik
Jag var nyligen i Stockholm och åkte en kortare sträcka med tunnelbanan. 40 kronor kostade det. Ska man åka buss här i Uppsala kostar en biljett 30 kronor om man betalar kontant och 20 kronor om man betalar med sms. Stockholms tunnelbana är inte heller särskilt fräsch utan vagnarna är ganska sunkiga , trasiga säten och fulla med klotter. Uppsalas bussar är väl något mindre sunkiga.
I Madrid kan man åka tunnelbana ganska långt för en åttondel av priset i Stockholm och även om det inte är det fräschaste stället på jorden är det sällan lika sunkigt som i Stockholm. Vill man åka buss kostar det inte heller särskilt mycket. Till min lilla stad som låg 13 kilometer norr om Madrid kostade det bara drygt en euro att åka.
Spanien är inte så mycket billigare än Sverige om man bortser från resor med taxi , tåg , tunnelbana och buss samt alkohol och tobak. Matpriserna och priser på till exempel kläder och smink , hygienprodukter skiljer inte så mycket. Bensin är också flera kronor billigare per liter.
Varför måste kollektivtrafiken vara så dyr i Sverige? Borde den inte kunna subventioneras och kosta ungefär som i Spanien. Man hör ju ständigt att vi borde åka mer kollektivt och det skulle säkert fler göra om det var billigare.
I Madrid kan man åka tunnelbana ganska långt för en åttondel av priset i Stockholm och även om det inte är det fräschaste stället på jorden är det sällan lika sunkigt som i Stockholm. Vill man åka buss kostar det inte heller särskilt mycket. Till min lilla stad som låg 13 kilometer norr om Madrid kostade det bara drygt en euro att åka.
Spanien är inte så mycket billigare än Sverige om man bortser från resor med taxi , tåg , tunnelbana och buss samt alkohol och tobak. Matpriserna och priser på till exempel kläder och smink , hygienprodukter skiljer inte så mycket. Bensin är också flera kronor billigare per liter.
Varför måste kollektivtrafiken vara så dyr i Sverige? Borde den inte kunna subventioneras och kosta ungefär som i Spanien. Man hör ju ständigt att vi borde åka mer kollektivt och det skulle säkert fler göra om det var billigare.
söndag, februari 17, 2008
klaga
Det sägs att det är typiskt svenskt att klaga på allt. Jag håller nog inte riktigt med. Visst är vi svenskar duktiga på att klaga på saker men det tror jag vi delar med många andra nationaliteter. Jag tror klaga och gnälla över saker i tillvaron är en ganska global företeelse. Mina spanska kompisar är precis lika bra på det som mina svenska kompisar. För att inte tala om mina spanska grann-tanter i Madrid.
Det är säkert ganska sunt att klaga och gnälla på saker. Att vara så där himla glad och positiv till allt jämt är nog mer osunt. Iallafall ovanligt. Dessutom finns det ju så mycket att klaga på matpriser , konstiga grannar/släktingar/jobbarkompisar, politik , politiker , skatter , det dåliga utbudet på TV en fredagskväll, fel låt vann melodifestivalen , dagens mode, dagens ungdom/gamla, bibliotekets öppentider och mycket annat. Ja listan kan nog göras hur lång som helst. Men jag tror definitivt inte att svenskar klagar mer än andra.
Det är säkert ganska sunt att klaga och gnälla på saker. Att vara så där himla glad och positiv till allt jämt är nog mer osunt. Iallafall ovanligt. Dessutom finns det ju så mycket att klaga på matpriser , konstiga grannar/släktingar/jobbarkompisar, politik , politiker , skatter , det dåliga utbudet på TV en fredagskväll, fel låt vann melodifestivalen , dagens mode, dagens ungdom/gamla, bibliotekets öppentider och mycket annat. Ja listan kan nog göras hur lång som helst. Men jag tror definitivt inte att svenskar klagar mer än andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
