ratade bilder

När jag sitter och kollar på gamla bilder och ska välja någon till ordlös onsdag varje vecka så har jag alltid svårt att bestämma vilken jag ska ta. Om jag inte använder en nytagen bild tvekar jag ofta mellan flera foton. Jag gillar foton som visar lite mer vardagsliv på andra platser. Vanliga turistbilder kan man ju hitta i vilken guidebok som helst. Fast ofta blir det så att man tar mest turistbilder på kända sevärdheter och liknande när man är ute och reser och inte så många foton som skildrar vardagen på plats. Ändå gillar jag såna foton.



Den här veckan hade jag en idé om att ta med en bild från tunnelbanan i Madrid. Fast det kändes så tråkigt för tunnelbanor är ganska lika i hela världen. Även om jag åkt mycket tunnelbana i Madrid hör metron knappast till mina favoritplatser i stan. Fast Madrids metro är snabb , billig och går ofta så det är ett utmärkt sätt att ta sig runt i stan och slippa fastna i dom ständiga trafikköerna. Fast i rusningstid kan det vara hysteriskt trångt i metron.



Den här bilden på den gamla mannen i Madrid som stannat och vilat fötterna en stund gillar jag trots att omgivningen där han sitter är ganska ful och betongig. Fast egentligen är området ganska fint om man skulle se en större bild av det. Spanska gamlingar kan verkligen sitta stilla ute i timmar. Dom är nästan som reptiler som aldrig rör sig. Ofta ser man dom i gäng som sitter och småpratar och håller koll på allt som händer i området. Det verkar så mycket bättre att vara gammal i Spanien än i Sverige där ensamheten kan vara så stor och man mest sitter hemma i sin lägenhet. Många spanska pensionärer verkar ha ett otroligt rikt socialt liv. Ofta har dom också tid att ta en kaffe och småprata lite med dig.

Ordlös onsdag - Stravinsky fontänen vid Centre Pompidou i Paris

Titta på flera ordlösa bilder hos Vikarien Krokofanten

jag , jag , jag

Kände mig väldigt tveksam att skriva det här inlägget. Många som bloggar har mängder av bilder på sig själv i bloggen men jag brukar undvika det. Dels känns det som det sällan har något sammanhang med texten , dels vill jag nog vara lite anonym och dels blir jag aldrig bra på kort så jag brukar föredra att stå bakom kameran istället för framför. Så lite läskigt känns det att lägga ut bilder på mig här. Samtidigt tycker jag det är kul att se hur dom vars bloggar jag brukar läsa ser ut. Ganska få av dom som läser här har ju haft nöjet att träffa mig i verkligheten så jag tänkte bjuda på lite bilder. I framtiden skulle det vara kul att träffa fler bloggkompisar för jag tror många av er vars bloggar jag regelbundet läser är väldigt trevliga och vi skulle nog kunna ha kul tillsammans. Bilden ovan är otroligt gammal. Jag ser väl ungefär likadan ut i ansiktet men har inte längre långt hår utan page. Min naturliga hårfärg är heller inte så där röd utan mer brun fast jag brukar ganska ofta färga det lite rödbrunt.



Jag har ju en profilbild som medvetet är ganska suddig eftersom jag vill vara lite hemlig på bloggen eller så hemlig det går när jag skriver under mitt riktiga namn och har med mitt efternamn också.



Sommaren 2006 hade jag med det här fotot på min gamla blogg. Det är också medvetet taget mot en spegel för att jag inte ska synas alltför mycket. Fast det här med bilder på mig är ingen regel som är skrivet i sten utan får jag lust i framtiden kan det säkert komma fler men då ska dom helst ha något samband med texten. Det här känns som ett trams-inlägg men jag tycker det är kul att se foton på mina bloggkompisar så det kanske är någon som tycker det är lite kul att se hur jag ser ut också. Även om första bilden är väldigt gammal och man inte ser så mycket på dom andra två känns det lite läskigt och utlämnade att lägga ut bilder på sig själv så här. Kanske är det bara ovant eller kanske ångrar jag mig och raderar inlägget.

skrock och horoskop

Vet inte om jag har så många rökare eller före detta rökare som läser här. Själv har jag rökt fast det egentligen är helt idiotiskt att betala dyrt för något som gör dig beroende och förstör din hälsa och till och med kan döda dig på sikt. Men när jag rökte hade jag en (o)vana att när jag öppnade ett nytt paket tog jag ut cigaretten som låg längst fram i mitten och vände den uppochner. Den skulle rökas sist och när man rökte den fick man önska sig något.

Annars är jag inte särskilt skrockfull eller vad man ska kalla den vända cigaretten. Brukar önska mig något när jag ser stjärnfall. Fast mina önskningar brukar vara ganska anspråkslösa. Jag önskar mig inte massor av pengar eller att bli ihop med någon ursnygg mångmiljonär utan mer att det ska bli bra väder på lördag när vi tänkte åka och bada , grilla eller nåt eller kanske att jag ska ha ett himla flyt med pluggandet nästa dag eller något liknande.

Jag brukar inte gå under stegar eller döda spindlar fast det är mest för det är enklare att gå runt stegen och det blir så slafsigt att slå ihjäl en spindel , särskilt om den är stor. Men jag spottar inte när en svart katt går över gatan och det gör mig inget att gå på a-brunnar eller lägga nycklar på bordet.

Jag har hört att det där med att lägga nycklar på bordet kommer från vissa hotell där prostituerade hade egna rum och för att diskret visa det för någon man i hotellbaren kunde dom lägga nyckeln på bordet. Därför ska inte "fina" flickor eller pojkar syssla med sånt. Så har det med tiden blivit ett skrock att det anses betyda otur.

En spansk kompis berättade att när hans mamma hörde ett visst ljud från gatan (tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon skulle höra) så var hon tvungen att hålla något av stål oftast en kniv och vissla en stund. Hon är en riktig spansk tant som bor i Sevilla och tillbringar timmar i köket med fönstret öppet och knivar i närheten.

Jag vet inte om horoskop kan kallas skrock direkt men jag kan inte låta bli att läsa mitt om jag bläddrar i en tidning. Står det något bra blir jag lite glad men står det något mindre bra rycker jag på axlarna och tänker att ja , ja det är ju bara på skoj , inget man ska ta så seriöst.

Eftersom mitt stjärntecken är tvilling ska jag tydligen vara någon sorts dubbelnatur. Googlade och hittade dom här egenskaperna på tvillingarna. Egentligen borde jag fråga någon som känner mig hur bra det stämmer men själv tycker jag en del stämmer , annat inte - som det brukar vara med horoskop.

Rörelse, kommunikation, kvickhet, intelligens och anpassningsbarhet tillsammans ger en sådan hyperaktivitet att dubbelnatur är omöjlig att undvika. Tvillingen har troligen flera projekt, yrken eller kärleksaffärer på gång samtidigt.

Tvillingen gillar att resa och att uppleva nya saker. Hon är snabbtänkt och en mästare på att prata, övertala och debattera. Hon har dock svårt att alltid behålla samma ståndpunkt och åsikt.

Tvillingen ogillar regelbundna vanor och kräver omväxling. Rastlösheten kan utåt ge sken av lynnighet och ytlighet, men det är bara för att allt går så mycket snabbare för tvillingen, som i sin tur tycker att resten av världen rör sig sakta

Tvillingarnas element är luft. Enligt astrologin så sägs Tvillingarna vara talet, språkens och all kommunikations tecken vilket gör dem väldigt sociala. Men också att de kan vara väldigt envisa vilket oftast är en dålig egenskap.

flirt

I Spanien har man gjort flirtandet till en konst. Nu menar jag inte nödvändigtvis flirt i syfte att ragga utan man flörtar lite med den som sitter i kassan , står i charken eller grönsaksdisken när man handlar. Dom flesta spanjorer gillar rappa ordväxlingar och missar aldrig ett tillfälle till det. Så är man dessutom frikostig med komplimanger även till personer man inte känner. Åtminstone om man jämför med Sverige. Om man överhuvudtaget säger något till kassapersonalen i Sverige är det nåt i stil med "det var bra pris ni hade på kaffet idag" vilket ju inte känns så flirtigt direkt.

Just småflirtandet i kassan eller på andra ställen kanske jag inte saknar så mycket från Spanien men jag skulle nog tycka det vore trevligt att småprata och skämta lite mer än vad vi normalt gör i Sverige. Det är ju förstås inget som hindrar mig förutom att så gör man inte. Dessutom tycker jag vi skulle kunna bli generösare med komplimanger. Fast alla spanska komplimanger man kunde få på gatan var inte trevliga , ibland kunde sån så kallade pirpos nästan gränsa till sexuella trakasserier. Fast jag har bara råkat ut för väl grova pirpos någon enstaka gång och då fräst något otrevligt tillbaka vilket har fått tyst på dom.

Det sägs ju att i Spanien är spelet mellan män och kvinnor något man utvecklat med stor finess. Flirtandet i såna syften har blivit en konst och mannen ska vara den som uppvaktar , kvinnan ska gärna spela lite ointresserad. Nu bodde jag i Spanien med man och barn och har inte varit ihop med någon spansk kille möjligen har jag i min ungdom haft något oseriöst kroghångel med någon Antonio Banderas kopia som jag nästan glömt. Fast jag undrar om inte det där börjar ändras i Spanien när även spanska könsroller börjar luckras upp men jag vet inte.

Nu generaliserar jag förstås grovt som alltid när jag skriver såna här inlägg och som sagt min erfarenhet av spanska killar annat än som kompisar är ytterst begränsad. I Sverige ska ju båda visa ungefär lika mycket intresse och det är inte självklart att mannen ska uppvakta och kvinnan spela ointresserad.

Det där med att spela ointresserad har jag nog aldrig begripit mig på. Kanske är jag alltför svensk där men jag hörde om det även i Sverige när jag var yngre att man skulle spela ointresserad för att få någon intresserad. Jag är nog ganska dålig på såna här spel och att lägga upp taktiska planer hur man ska snärja en kille. Har aldrig ägnat mig åt det vad jag minns. Tycker det verkar bättre att tala om eller tydligt visa att man är intresserad. Jag hade nog uppskattat det även om mina känslor inte hade varit besvarade och dessutom tror jag att jag hade börjat tänka mer på personen och kanske fått ett intresse om jag fått veta. Jag kan inte förstå att det finns dom som skulle uppleva det som jobbigt. Men det kanske bara är jag som skulle resonera så. Jag kan också förstå om man är blyg eller inte tror att det är någon idé att tala om det eller visa det och därför låter bli. Fast idé tror jag det nog nästan alltid kan vara om inte föremålet för ens känslor är en lyckligt gift familjefar eller liknande. Men det verkar ju mesigt och gammalmodigt att bara sitta hemma och hoppas på att killen ska komma och uppvakta och då vara lätt avvisande.

firmafest , tjejmiddag och grabbkväll

Jag hörde en gång en spanjorska som bodde i Sverige som tyckte att svenskarna skulle ta med sina respektive på firmafester. Nu vet jag inte om det är vanligt i Spanien men för dom flesta svenskar är det helt otänkbart. På firmafesten ska det bara vara kollegorna , man ska supa sig full och tala om för chefen att han eller hon är ful och dum i huvudet , hångla med den där snygga kollegan och sen kanske vakna i fel säng. Dagen efter har man naturligtvis en gruvlig ångest men kan samtidigt ursäkta sig och komma undan med att man var så jäkla packad. Nu är väl det här fördomar för riktigt så kul har det aldrig varit på någon firmafest jag varit på.

Fast nu var det inte firmafester jag tänkte skriva om utan fenomenet herrmiddag och tjejmiddag eller krogkväll med bara tjejkompisarna eller grabbarnas kväll ute. Det är ganska vanligt men själv har jag aldrig riktigt förstått poängen med det. Visst kan jag tycka det är kul att umgås med bara tjejer eller bara killar men att portförbjuda kompisar eller respektive av annat kön på vissa fester eller utekvällar har jag aldrig riktigt begripit. Fast naturligtvis har jag varit på tjejmiddagar och ute på krogen med bara tjejkompisar och haft himla trevligt.

Jag menar inte att man nödvändigtvis måste ta med sin respektive eller komma i par på fester, middagar eller krogkvällar. Det kan ju såklart vara både skönt och kul att göra olika grejer även om man är ett par. En del av dom som går på middagar , fester , krogkvällar och liknande är ju singlar. Det jag menar är att jag inte fattat vitsen med att av nödvändighet umgås i helt enkönade grupper för en kväll. Man kan väl ha middagar , fester , krogkvällar och sånt med ett kompisgäng där det ingår både tjejer och killar utan att alla nödvändigtvis måste vara par.

Nu kanske det här blev lite luddig beskrivning men jag hoppas ni fattar vad jag menar och ni får gärna förklara poängen med tillställningar för enbart tjejer eller killar. Jag har inget emot att gå på fest där det bara finns tjejer eller bara killar eller en blandad fest. Det är väl kanske grejen med att exkludera vissa som jag inte riktigt förstår. Fast det här är så klart inget stort problem för mig så det blev ett lite flummigt inlägg. Alla får ju ha dom typer av fester och utgångar dom vill men jag vill gärna höra om fördelar och nackdelar med tjejfest och killfest.

Ordlös onsdag - Macao , Kina

cykling

Läste hos Blancaflor att hon saknade att cykla när hon bodde i Spanien. Det gjorde jag också ibland även om jag inte cyklade så väldigt mycket varken precis före min flytt till Madrid eller har gjort det efteråt. Men jag har en cykel som blev stulen i januari och kom tillbaka två veckor senare Från där jag bor och in till stan är det fina cykelvägar och inte särskilt långt. Uppsala har ju extremt många cyklister vilket kan göra det jobbigt att köra bil på vissa ställen , cyklisterna är snabba , är överallt kring bilen och verkar inte ha körkort/koll på trafikregler. Även i centrala Stockholm finns cykelvägar och många cyklister.

Så är det absolut inte i större städer i Spanien. Det finns inga cykelvägar och trafiken kan vara väldigt avskräckande att ge sig ut och cykla i. Många spanjorer gillar ändå att cykla men då ser man det mer som en sport och ett helgnöje. Det är inte som i Sverige där man cyklar till och från jobb eller skola på gamla rostiga cyklar eller ett stort åbäke med cykelkorg och allt. Kanske har cykeln inte ens växlar eller så är det en gammal hederlig treväxlad sak.

I Spanien köper man ultralätta tävlingscyklar med massor av växlar eller mountainbikes och ge sig ut och motionscyklar på landet på helgen. Många skaffar också likadana kläder som tävlingscyklisterna. Såna där färgglada kläder som är så tighta att dom ser ut att vara målade på kroppen.

Visst kan cykling vara en sport även i Sverige men dom flesta som cyklar gör det för att förflytta sig kortare avstånd i stan som till jobb , affär , krog eller något annat. Nu är det här ett sånt där generaliserade inlägg som det brukar vara när jag skriver om skillnader mellan spanskt och svenskt.

Älg på burk

I slutet av 70-talet och början av 80-talet hade punken sin storhetstid. Punkrörelsen startade i England men spreds snabbt över Västeuropa. Någon gång har jag hört att Spanien är ett av dom få västeuropeiska land dit punken aldrig kom. Fast det är inte riktigt sant för visst har det funnits och finns spanska punkband men någon större framgång har nog aldrig punken haft i Spanien. Troligen har punken haft svårare att hitta fans i Spanien än i dom flesta andra Västeuropeiska länder. Spanien har aldrig haft någon större punk-våg och spanska punkband är få liksom fansen. Den teori jag hörde var att punken passade dåligt ihop med det spanska kynnet. Om det stämmer vet jag inte riktigt. På bilden ovan syns iallafall det spanska punkbandet La Polla Records. Jag är dålig på punk men jag känner till Seguridad Social , Los Animales Muertos och Los Muertos de Cristo som räknas som spanska punkband. Fast jag är inte säker på om något av banden existerar idag och inget av dom har väl haft någon enorm skivförsäljning.

Jag har aldrig själv varit punkare även om jag i min ungdom ibland lyssnade på musik som Ebba Grön , the Clash , Ramones mm. Däremot har jag spelat i ett band och jag tror vi kallade oss punkband. Vi hette Älg på burk och jag målade en fin flagga på ett tyg med en älg i en burk som vi skulle ha bakom oss på scenen. Vi skrev några låtar men ingen av oss var så duktig på det där med instrument. Jag spelade gitarr men klarade mig på 2-3 ackord. Så det var verkligen fritidsgårds-punk på hög nivå. Ingen av oss såg ut som någon punkare så en riktig punkare hade väl kallat oss mesiga "blöj-punkare" eller något i den stilen. Nu existerade vi bara några månader och hann aldrig få någon spelning bara hänga lite i en replokal , klinka på instrument , skriva låtar och fika. Men jag har fortfarande kontakt med dom som var med i bandet så jag kanske skulle föreslå en återförening. Eller kanske inte förresten. Jag tror inte världen är mogen för den musikaliska upplevelsen än.

en "bra" invandrare - månadens inlägg

Tolken har dragit igång månadens inlägg igen. Känner du för att vara med är det bara att gå in och länka på hennes sida. Vi skriver ett inlägg på något tema vi själva bestämmer den 20 de varje månad. Idag ska det handla om att vara en "bra" invandrare.

När jag bodde i Madrid så tycker jag nog själv att jag var en bra invandrare om man menar hur integrerad jag var. Jag hade nästan bara spanska vänner , pratade bra spanska och fann mig bra till rätta och mina barn gick dessutom i spanska skolor. Fast att vara svensk i Spanien är ganska lätt. Skillnaden mellan länderna är inte så stora och man blir väl mottagen och accepterad överallt vilket jag tror inte är helt lätt för alla invandrare i Spanien. Jag kunde dessutom spanska innan jag kom till Madrid.

En stor skillnad mellan mig i Madrid och många andra invandrare är att jag flyttade frivilligt och mitt gamla hemland låg kvar och jag kunde återvända på besök eller för gott när jag hade lust. Jag var inte tvingad att flytta till ett annat land på grund av krig , svält , förtryck , miljökatastrofer eller annat. Det blir så klart en helt annan sak att komma till ett annat land om man inte gör det frivilligt. Dessutom är Spanien ett västeuropeiskt land som trots allt är ganska likt Sverige och dom olikheter som finns är inte så knepiga att leva med.

Trots att jag kunde spanska och tidigare hade bott och pluggat i Spanien så det kändes inte som ett helt nytt land för mig så tror jag det är en viss skillnad om man som jag flyttar med svensk familj eller bosätter sig där och bildar familj med en spanjor. Min svenska man fick ett jobb i Madrid så vi flyttade hela familjen. Vi var ju båda utlänningar och kände ingen när vi kom. Hade jag träffat en spansk man hade jag ju delvis haft en spansk familj och via honom snabbt fått spanska vänner. Då hade jag dessutom troligen talat spanska även hemma vilket vi sällan gjorde när vi var själva i familjen utan mest när vi umgicks med spanska vänner. Man får också via en spansk make en naturlig inkörsport till det nya landet , han vet vilken myndighet eller vilket företag man ska vända sig till i olika situationer. Man kan ju jämföra med en invandrare som kommer till Sverige för att han/hon träffat en svensk. Jag tror att många svenskar i allmänhet uppfattar en sån invandrare som mer "integrerad" och "försvenskad" än en invandrare som kommer till Sverige med sin familj från hemlandet.

Generellt sätt så tycker jag att en viss form av anpassning som att lära sig språket och ta efter vissa vanor i sociala sammanhang och i jobb-sammanhang underlättar om man är invandrare. Men man ska naturligtvis inte släppa helt på sin egen kultur och det är väl okey att inte alla är lika i ett mångkulturellt land utan vi respekterar varandras olikheter. När jag bodde i Madrid levde jag väldigt spanskt eller anpassade mig efter det spanska med språk vanor och sånt men jag kände mig ändå väldigt svensk. Jag åkte regelbundet till IKEAs mataffär för att köpa svenskt godis , knäckebröd och annan svensk mat även om jag säkert hade klarat mig utmärkt utan svensk mat. Fast svensk saltlakrits har jag svårt att klara mig utan i längden.

Inspirerad av en kompis skrev jag för några dagar sen ett inlägg om att känna sig helt hemma i ett nytt land Läs gärna det också.

frågestund - igen

Hade en frågestund här på bloggen för ganska längesen och det var kul. Så vi tar en favorit i repris. Alla ni som läser kan fråga mig om precis vad som helst och jag ska försöka svara så ärligt och bra det går. Så fråga på bara!

Uppsala-bilder

Idag har vi haft ett härligt vårväder och jag har varit på stan en sväng och handlat och fixat lite grejer. Dessutom blev jag bjuden på en väldigt god och spännande lunch på en etiopisk restaurang. Jag tycker det kan vara väldigt spännande att prova mat jag aldrig ätit och det här var dessutom väldigt gott. Jag hann också med en fika och en underbart god kladdkaka med glass. När jag var på väg hem upptäckte jag att kameran låg i väskan så bloggskadad som jag är knäppte jag några Uppsala-bilder.









Nu är tyvärr inte Uppsala så varmt som på den karibiska ön Isla Margarita där jag var för några år sen. Hittade den här och ett antal andra bilder och fick verkligen enorm längtan efter värme. Men förhoppningsvis dröjer inte sommaren alltför länge i år och förhoppningsvis blir den lång, varm och solig. Bilden är tagen på en restaurang på kvällen ungefär vid solnedgången så därför är den lite mörk.

José Angel Buesa

Egentligen är jag dålig på att läsa poesi. Läser av någon oförklarlig anledning bara poesi på spanska trots att jag bara då och då läser skönlitteratur på spanska. Vet inte om det beror på att det spanska språket är mer poetiskt eller spanskspråkiga poeter skriver vackrare eller om jag bara blivit van att läsa poesi på spanska. Mina två absoluta favoriter är Federico García Lorca och Pablo Neruda och då kanske främst den sistnämnda. Fick nyligen ett tips från en kompis om en kubansk poet jag aldrig tidigare har hört talas om, José Angel Buesa som levde mellan 1910-82. Började läsa och blev fast. Nu är väl den här dikten lite väl personlig , mer personlig än jag brukar vara här på bloggen men kanske speglar den lite vad jag känner och den är väldigt vacker. Kom gärna med förslag på andra poeter jag ännu inte har upptäckt såväl spanska som svenska.

Te digo adiós y, acaso, te quiero todavía,
no puedo olvidarte, pero te digo adiós.

No sé si me quisiste, no sé si te quería,
o tal vez nos quisimos, demasiado, los dos.

Ese cariño nuestro apasionado y loco,
me lo metí en el alma, para quererte a ti.

No sé si te amé mucho, no sé si te amé poco,
pero sé que nunca volveré a amar así.

Te digo adiós y, acaso, con esta despedida
mis mejores sueños mueren dentro de mí.

Pero te digo adiós, para toda la vida
aunque toda la vida siga pensando en ti.

när känner man sig helt hemma i ett nytt land?

Jag pratade nyligen med en kompis från London som bott i Sverige i väldigt många år. Just nu jobbar han i Frankrike men det är högst ofrivilligt och i höst hoppas han vara tillbaka i Sverige. Vi pratade lite om det här att bo i ett annat land. Han berättade att Sverige kändes hemma men ändå kände han sig inte som svensk och skulle nog aldrig känna sig som helt svensk. Ska jag vara ärlig har han ett språkligt hinder för att känna sig svensk tror jag. Visst pratar han svenska men ganska dåligt och han föredrar att använda engelska i dom flesta sammanhang för det är ju så enkelt att göra det i Sverige. Han och jag har ibland tänkt att vi skulle prata svenska med varandra för att han skulle få öva men ganska snart är vi tillbaka i engelskan igen för det är lättast så.

Hur som helst så reser han ganska ofta till London och hälsar på familj och vänner. Han sa att för varje gång han kommer "hem" till England känns det mer och mer främmande. Fler och fler saker känns obegripliga och han har missat mycket vad som hänt trots att han är en mycket flitig tidningsläsare på nätet.

Så Sverige blir aldrig hemma och det gamla hemlandet känns mer och mer främmande och tanken på att återvända någon gång blir mindre och mindre lockande. Det är säkert ett dilemma han delar med många invandrare. Han har ju ändå mycket kontakt med sitt gamla hemland , det är billigt och enkelt att åka dit och hälsa på och man kan göra det över en helg. Många kan ju inte återvända till hemlandet och andra bor så långt borta att det blir både dyrt och för tidskrävande att åka "hem" ofta.

Nu bodde inte jag så länge i Spanien och jag flyttade tillbaka till Sverige mycket tidigare än jag planerat av olika orsaker. Men jag trivdes utmärkt i Spanien och skulle gärna ha stannat fler år än jag gjorde. Ibland tänker jag att det någon gång i framtiden ska finnas något sätt som gör att jag kan återvända och bo där en längre eller kortare tid. Men just nu är det inte aktuellt på länge och vad som händer i långt fram i tiden vet man så klart inte. Samtidigt som jag trivdes utmärkt , talar spanska och har spanska vänner så kände jag att jag aldrig skulle bli spansk. Aldrig känna mig helt spansk och människor skulle troligen aldrig se mig som spansk. Även om det så klart inte är något problem för att vara svensk i Spanien är ingen nackdel man möts inte av rasism , fördomar eller annat utan blir lätt accepterad överallt.

Min engelska kompis säger att han inte ser det som något problem att han aldrig blir svensk och att England blir mer och mer främmande. Han är lycklig och trivs bäst i Sverige och känner sig hemma där utan att behöva känna att han är svensk. Man kan så klart skapa sig en identitet som utlandssvensk (eller utlandsengelsk när det gäller min kompis då) och trivas väldigt bra med det och inte sträva efter att känna sig hundra procent tillhörig i det nya landet även om det är det som känns hemma.

Det låter så skönt att han bara accepterar och trivs med sin situation. Tyvärr tror jag inte alla i hans situation är lika nöja med det. Ni är ju en hel del som bor eller har bott utomlands som läser här. Det vore kul att höra era tankar om såna här saker. Naturligtvis kan även ni som aldrig bott utomlands så klart också dela med er av era tankar i ämnet. Jag vill inte att någon ska känna att dom inte kan kommentera. Jag uppskattar alla kommentarer väldigt mycket och tycker om att få många och långa kommentarer som inte nödvändigtvis måste handla om ämnet i inlägget. Det går också bra att kommentera anonymt om man föredrar det.

åldersskillnad i förhållanden

Dom flesta håller säkert med om att blir man kär har åldern ingen betydelse. Åtminstone i teorin kan man så klart tycka det men sen kanske man ändå hajar till när man träffar par där åldersskillnaden är väldigt stor.

Jag har en kompis som sedan många år är tillsammans med en man som är 22 år äldre än henne. Hon är nöjd på alla sätt och vis men har ibland klagat över att dom befinner sig i olika faser av livet och att det ibland känns lite konstig när dom båda umgås med hans eller hennes vänner.
Jag har en släkting som sen många år är tillsammans med en 25 år äldre kvinna. Även dom är så vitt jag vet nöjda med sitt förhållande.

Fast jag tror att om man ska generalisera har omvärlden mer tolerans mot ett par där mannen är 20-30 år äldre än kvinnan. Är kvinnan den äldre uppfattas det nog som lite suspekt. Jag tror också att förhållandet äldre kvinna - yngre man är betydligt ovanligare än tvärtom. Fast man kan ju fråga sig varför det är så.

Själv är jag sämst på det där med kärlek och förhållanden. Det brukar antingen rinna ut i sanden innan det ens blivit något eller så är han helt ointresserad eller så vågar jag inte visa något intresse. Jag tror jag är och alltid en sån som har lätt för att bli kompis med män men svårt att få dom intresserade. Kompisar är ju också väldigt trevligt men det är en annan grej. Just nu trivs jag bra med att vara ensam men någon gång i framtiden vore det nog trevligt att träffa någon. Fast några längre förhållanden har jag ju haft och jag har till och med varit gift. Med ingen av mina ex har det varit särskilt stor åldersskillnad. Dom har varit jämnåriga eller det har skilt något år. Tror att mitt rekord på området är en kille som var 4 år äldre än mig.

Ska jag vara ärlig så känns nog tanken på både en 20 åring eller en 55 åring rätt främmande idag. Fast så klart ska man väl aldrig säga aldrig. Blir man kär och allt känns rätt spelar inte en sån bagatell som åldern någon roll. Vad tycker ni om åldersskillnader och är det någon skillnad om mannen är yngre och kvinnan den äldre eller tvärtom?

en synvilla till

Eftersom jag sitter och rensar mailen på diverse lustigheter slänger jag in en sista bild. Känns som mycket oseriöst trams-bloggande i dag men det kan ju också vara kul ibland. Det här är väl också en sån här skämtbild som vandrat runt på nätet och som säkert många har sett. Lyckas ni läsa vad det står?

synvilla

Som kontrast till den lite otäcka bilden jag hade med i förra inlägget tänkte jag slänga in en lite roligare synvilla i det här. Jag tror jag har haft med den här på bloggen för cirka 2 år sen om någon kanske minns. Titta på bilden i 30 sekunder och titta sen på en ljus vägg , ett vitt papper eller liknande. Vad ser ni då?

Djävulen

Precis som dom flesta andra får jag då och då olika mer eller mindre märkliga bilder och olika skämt i mailen. Det cirkulerar ju hur mycket konstigheter som helst på nätet som alla redan vet. Många bilder är säkert också manipulerade på olika sätt. Den här bilden påstås vara tagen sekunderna efter att det andra planet kraschat in i World Trade Center 11/9 2001. Många menar att tittar man riktigt noga så kan man i röken se djävulen med horn i pannan och allt. Själv tycker jag man ser två djävlar om man tittar på bilden en stund , dels ett stort ansikte och dels en mindre som visar hela kroppen. Vad tycker ni att man ser?

ordlös onsdag - gatuförsäljning i Delhi, Indien

Flera ordlösa bilder här

klänning , kjol eller byxor?

Eftersom jag gillar att skriva nonsens här på bloggen ibland och eftersom ni är mest kvinnor som läser , eller iallfall ni som kommenterar tänkte jag skriva lite om klädsmak. Om jag får välja själv så har jag helst klänning eller kjol inte byxor. Fast så klart känner jag för byxor vissa dagar också och ibland kan det vara mer praktiskt till exempel om det är kallt ute. Fast jag skulle nog aldrig gå på fest eller ha en krogkväll i byxor utan då blir det klänning eller kjol. Jag har åtminstone två tjejkompisar som är precis tvärtom. Dom sätter ogärna på sig en klänning eller kjol utan trivs bäst i byxor. Nu är det inte så att jag är extremt feminin på alla sätt. Jag har inga större problem med att gå ut osminkad. Ska jag ut och göra en massa saker som gå på stan , träffa kompisar , jobba , gå på föreläsning eller annat så brukar jag sminka mig men jag sminkar mig inte bara för att gå till affären eller lämna på förskolan. Jag har dessutom svårt att gå i högklackade skor och använder det ytterst sällan. Men även osminkad och med låga klackar trivs jag bäst i klänning eller kjol.

Vad tycker ni som läser här? Föredrar ni klänning framför byxor eller tvärtom? Smink eller inte och höga eller låga klackar? För att inte hindra män från att kommentera så kan ju ni svara på vad ni tycker är finast på kvinnor , klänning , byxor , kjol, smink , klackar eller spelar det ingen som helst roll?

Det här blev ett riktigt nonsens-inlägg men det mesta jag skriver här på bloggen är inte direkt så viktiga saker så det är kul om ni svarar. Inget svar är ju fel eller rätt utan det handlar bara om personlig smak och hur man trivs bäst med att klä sig. Jag tror att svenska kvinnor i större utsträckning väljer byxor framför klänning än kvinnor i Spanien. Pratade med en svensk tjej som bodde i Madrid när jag bodde där och hon sa att hon oftast gick i kjol eller klänning och högklackat i Spanien men i Sverige blev det mest byxor och sneakers. Fast själv har jag nog helst klänning eller kjol både i Spanien och i Sverige.

om os-bojkott

Den olympiska facklan har ju färdats runt jorden och mötts av protester och demonstrationer. Krav på att Sverige ska bojkotta invigningen av OS i Beijing i sommar har hörts från olika håll. Likaså att enskilda idrottare ska stanna hemma. Jag tycker det verkar lite flummigt. Visst kan man bojkotta Kina för att dom inte respekterar mänskliga rättigheter men då tycker jag nog att bojkotten ska handla om mer än en OS-invigning. Då borde vi inte köpa kinesiska varor eller åka på semester till Kina samt bojkotta hela OS. Om bara länder där mänskliga rättigheter respekteras ska få arrangera OS borde förstås aldrig Kina ha fått det. Dalai Lama och den tibetanska exilregeringen i Indien stödjer inte heller en bojkott.

Jag tycker att man absolut kan bojkotta länder eller företag om man vill. Men ska det ge någon effekt så bör man få med sig ganska många samt konsekvent bojkotta allt från det landet eller företaget. Vill man stödja en demokratirörelse i en diktatur genom bojkott tycker jag att bojkotten bör ha uppmanats eller åtminstone stödjas av den rörelsen. I Burma vill ju oppositionen att man ska bojkotta Burma , inte köpa varor därifrån eller resa dit som turist. Precis som ANC ville att omvärlden skulle bojkotta Sydafrika under apartheidtiden. I Kina finns inte direkt någon rörelse som uppmanar omvärlden till bojkott.

Jag kan förstå att det kan vara knepigt att helt skilja på idrott och politik. Det har ju förekommit olika typer av protester i samband med idrottstävlingar. En av dom mest kända är kanske när löparna Tommie Smith och John Carlos gjorde black power hälsning under priscermonin i OS i Mexico City 1968. Nationalteatern har till och med skrivit en sång om Mr John Carlos



Jag kan absolut förstå den typen av manifestationer. Det är ett utmärkt tillfälle att få omvärlden uppmärksam på orättvisor. Fast jag vet inte vad det egentligen ger på sikt. Kanske är dialog en effektivare väg än bojkott och manifestationer. Fast det är säkert olika från fall till fall.

På tal om den olympiska facklan som tänds i Olympia i Grekland och turnerar runt i olika länder så är den från början ett påfund av Hitler och nazisterna. Första gången man tände en fackla i Olympia och fraktade den genom olika länder var inför OS i Berlin 1936.



Kanske skulle man alltid ha OS i Grekland vart fjärde år så man slipper den här cirkusen som flyttar mellan olika länder. Kanske finns det en poäng med att ha OS i olika länder. För mig personligen känns det som det kvittar , Grekland får gärna ha det jämt eller det får flytta runt.

När det gäller frågan om Tibet så är det idag en provins i Kina. Dom tibetaner som demonstrerar och Dalai Lama vill ju inte ha självständighet utan utökad autonomi. Tibet har varit självständigt men stått under någon sorts kinesisk överhöghet åtminstone sen 1700-talet. Tibet har aldrig varit någon riktig demokrati utan styrdes av en feodal jordägarelit och munkar. Det är ättlingar till dessa som idag utgör exilregeringen i Indien. Fast det saknar egentligen betydelse i sammanhanget. Oavsett hur Tibets historia ser ut borde naturligtvis människorna där ha rätt att demonstrera och på olika sätt manifestera för vad dom vill - om det är utökad autonomi , självständighet eller något annat. Så länge man demonstrerar fredligt och jobbar politiskt på ett fredligt sätt borde alla människor få torgföra sina åsikter utan att riskera att straffas för det. I den bästa av världar bör man få ha och uttrycka vilka åsikter som helst. Tyvärr ser det ju inte ut så i alla länder.

Nu blev det här ett långt och rörigt inlägg om lite olika saker. Men vad tycker ni som läser? Ska OS i sommar bojkottas, ska invigningen bojkottas , ska Kina bojkottas totalt eller hur ska man agera? Borde Kina aldrig ha fått arrangera OS från början? Vad ska vi ställa för krav på länder för att dom ska få ha OS , om vi ska ställa några krav alls.

Om det inte redan framgår av texten vill jag påpeka att jag inte stödjer någon typ av diktaturer. Jag önskar att all världens människor skulle få leva i demokratier som värnar dom mänskliga rättigheterna. Dessutom är jag egentligen totalt ointresserad av sport i alla former men jag kommer nog att kika lite på svenskarna som tävlar i OS i sommar ändå. Bojkott eller inte? Jag vet inte men tycker spontant det verkar lite tandlöst att bara bojkotta invigningscermonin då.

spanska regeringen

För lite mer än en månad sen var det val i Spanien. Häromdagen presenterade premiärminister Zapatero den nya regeringen. För första gången någonsin är kvinnliga ministrar i majoritet. Till och med försvarsministern är en kvinna , något som aldrig hänt tidigare. Eftersom Spanien verkligen är regionernas land har man också tagit en viss hänsyn till att alla ska komma från olika regioner. Alla spanjorers regering kallade Zapatero sin nya regering. Zapatero är ledare för det största partiet PSOE vilket är ungefär som svenska socialdemokrater. Om jag ska vara ärlig är jag varken otroligt intresserad eller kunnig om spanska politiker.

Den som är intresserad kan kika på den här sidan där regeringen och alla ministrar presenteras.

vill man veta barnets kön?

Jag läser väldigt få andra bloggar. Ofta när jag har ramlat in på en ny blogg av en slump så har den inte intresserat mig så mycket. Bland dom få bloggar jag läser är det idag tre stycken som går i väntans tider. Minns själv hur det var att vara gravid. Man är förväntansfull och har mycket tankar men också periodvis trött och illamående.

När jag var gravid fick jag väldigt ofta frågan om jag trodde det skulle bli en kille eller tjej. Andra gissade att är det så och så blir det en tjej är det så blir det en kille. Jag kan nog vara likadan mot gravida kompisar att jag spekulerar kring barnets kön. Men just när jag själv var gravid ville jag faktiskt inte veta. Samtidigt är inte allt svart eller vitt , en del av mig var så klart nyfiken. Fast jag valde att inte ta reda på barnets kön innan förlossningen. Men jag har kompisar som varit så nyfikna att dom gjort det.

Nu är jag lite nyfiken på hur ni som är eller har varit gravida har gjort och tänkt kring det här. Vill man veta eller före eller vill man vänta tills barnet är fött? Ni som inte varit gravida kan självklart också delge era tankar kring det här. Tror ni att ni skulle vilja veta medans barnet ligger i magen eller vänta tills det är fött. Jag vet att det är en del som bor utomlands som läser här , vad är vanligast i landet där ni bor , tar man reda på barnets kön innan det är fött eller inte?

matsnobberi

I Spanien är man väldigt mycket mer matkonservativ än i Sverige. Dom flesta äter mer spansk husmanskost och i livsmedelsaffärerna finns inte lika stort utbud av "ny och spännande mat". Visst kan man utan problem äta grekiskt ,italienskt, indiskt , kinesiskt , thailändskt , japanskt, kazakstanskt, mexikanskt eller vad det nu är på restaurang i en storstad som Madrid. Självklart gör spanjorer det också men om man ska generalisera tror jag svenskar är mer öppna för nya mattrender.

I Sverige tar man snabbare till sig nya mattrender och man är väldigt noga med att göra "rätt" och att maten ska vara "rätt". Kanske är det för att vi uppfattar vår egen svenska husmanskost som ganska tråkig och smaklös. Få yngre människor i Sverige idag äter kalops , pölsa och stekt strömming.

Mörk choklad ska bara vara av ett eller två märken annars är det ingen "riktig" mörk choklad. Äta sushi med kniv och gaffel kan man absolut inte göra även om man har svårt att hantera ätpinnar. Har du soja på riset när du äter kinamat? Det har man absolut inte i Kina. Va!? Dricker du ett bordeaux-vin till den grytan? Det skulle vara konstigt att göra i Frankrike , där är det rhône-vin som gäller. Mexikaner dricker aldrig sin tequila med citron och salt , det är typiskt svenskt. Jaså är osten tillverkad i den regionen , ja då är det ingen riktig mozzarella. Det är ingen riktig grappa. Det enda salt som gäller är Maldons flingsalt ... o.s.v.

Svensken blir väldigt osäker och väldigt mån om att göra "rätt" när han/hon äter mat från andra länder. Man vill ju inte framstå som någon "bonnig" utböling som inte har koll på något alls. Klart man är hyfsat världsvan och vet hur man ska doppa sushi i soja och att ägghalvor med räkor inte är några riktiga tapas.

Om man generaliserar så finns det ett väldigt utbrett matsnobberi i Sverige. Jag tror att det är värre än i många andra länder. Tror också att svenskarna har ett väldigt stort matintresse. Kockprogram på TV är väldigt populära och jag har hört att det i lilla Sverige i snitt ges ut en ny kokbok om dagen.

Jag klagar absolut inte på fenomenet "matsnobberi". Jag uppskattar själv god mat och tycker det är kul att prova nya maträtter och nya kryddor. När man har tid och inte ska äta ensam är det kul att laga mer avancerad mat. Fast min vardagsmat blir sällan särskilt kul eller varierande. Jag uppskattar att svenska affärer har stort utbud av mat från världens alla hörn och är snabba på att ta till sig nya mattrender. Dessutom uppskattar jag som vegetarian det stora utbudet på vegetarisk mat , något jag ibland saknade i Spanien. Jag har nog själv varit mer "matsnobb" än jag är idag. Jag tycker egentligen inte det är något negativt bara att rädslan för att göra rätt och köpa rätt märke kan bli väl komisk ibland.

Sen finns det också en kategori människor (kanske speciellt män, eller har jag fördomar?) som gärna skryter om hur stark mat dom kan äta. Det är ju egentligen helt ointressant för någon annan än dom själva. Fast jag ska erkänna att jag kanske själv gjort det omedvetet någon gång för jag gillar verkligen ordentligt kryddad mat.

ölprovning i morgonsoffan

Det var väldigt längesen jag såg TV4s morgonprogram. Vet inte om dom fortfarande har vin- och öl-provning i programmen. Minns att det blev lite reaktioner på att dom satt och provade vin i direktsändning klockan 8 på morgonen med vinexperten Bengt Fritjofsson. Ibland har jag tänkt att det vore kul (men också pinsamt) om någon gäst ballade ur och istället för att smutta på dryckerna drack rejält. Fast så klart skulle det inte vara så kul i verkligheten utan mer som ett skämt. SVTs humorprogram morgonsoffan har tydligen tänkt samma tanke för dom har gjort en sketch hur det kan gå när någon ballar ur vid ölprovning.

Ordlös onsdag - klippdykare , La Quebrada -Acapulco , Mexico

Fler ordlösa bilder här

sommarstugor

Nu hade jag hoppas på lite vår men den lyser med sin frånvaro för idag har det verkligen varit svinkallt här i stan. Fast någon gång blir det ju vår och sen sommar. Många svenskar tillbringar gärna delar av sommaren i någon lite stuga på landet. Gärna ensligt belägen i skogen nära en liten sjö. Sjön blir sällan så varm att man kan njuta av ett bad men ändå "måste" man "doppa sig" och går det inte att bada kan man ro ekan eller meta. Den lilla stugan kanske inte har så mycket bekvämligheter utan man håller tillgodo med utedass och enbart kallt vatten. Sängarna är väl inte dom modernaste och mjukaste , blir man hela familjen kanske någon sover på en madrass på golvet. Porslinet man äter på kan vara gammalt och sprucket och man kanske diskar i en balja på gården. Till närmaste affär eller samhälle kan det vara kilometrar eller till och med mil och några grannar finns inte. På kvällen är tystnaden total. Skogen står kompakt runt huset och myggorna är stora som små fåglar och finns i mängder.

Det här anses av många svenskar som trevligt och avkopplande. Men många människor på kontinenten skulle få rysningar vid tanke på en sån semester i självvald isolering.

En familj i Madrid , Paris , Rom eller annan stad på kontinenten åker helst på semester till kusten. Det ska finnas en strand med vackra pojkar/flickor att titta på och en schysst standbar där man kan ta en drink när man är trött på sol och bad. På kvällen ska det finnas folkliv och bra restauranger att gå till och gärna ett torg eller en strandpromenad där man kan flanera och titta och synas.

Nu generaliserar jag som alltid oerhört grovt när jag skriver såna här saker. Men det vet ju redan ni som läser här.

Själv är jag inte så förtjust i att sitta isolerad ute i skogen för länge även om jag tycker om att vara på landet ibland. Fast jag vill gärna ha det hyfsat bekvämt och slippa utedass och kallvatten om det går. Men visst kan jag ha det så några dagar. Jag är heller inte överdrivet förtjust i att bara ligga på stranden. Visst är det skönt med strandliv , sol och bad samt schysst strandbar och trevliga restauranger men jag vill gärna ha något mer också. Personligen tycker jag att det bästa är om man kan kombinera strandliv , storstad och lite historiska platser. Men jag är nog mest för storstadssemester om jag måste tvingas välja.

hemligt språk

När jag bodde i Madrid så kunde det ibland kännas lite kul att jag och familjen hade ett språk som dom runt omkring inte förstod. Eftersom jag inte umgicks med några andra som pratade svenska där så kunde ju inte mina kompisar förstå vad jag sa om jag mitt i ett samtal på spanska vände mig till mina barn och sa något på svenska. Nu hade jag förstås inget behov av att säga en massa hemliga saker inför andra eller prata om folk som stod bredvid utan att dom visste det. Det var väl mer en känsla att ha ett lite mer hemligt språk.

Men nu är ju svenska långt ifrån något hemligt språk trots att vi är ganska få som kan det. I en liten fiskeby i Venezuela kom det fram en venezuelansk medelålders kvinna till mig och berättade på knagglig svenska att hon bott i Göteborg. Vad hon gjort där vet jag inte men hon tyckte det var kul att använda sin svenska lite för det blev sällan av.

Under en tågresa genom Tyskland satt jag och mitt resesällskap och babblade på svenska då mannen som sitter mittemot plötsligt säger "Tjena hur e leget?" Han var tysk biolog som studerat växter i fjällen. Han hade även ensam cyklat Skåne runt av någon anledning.

Ibland i Madrid kunde man höra svenska och se svenska turister irra runt med karta. Vid något tillfälle hjälpte jag ett gäng svenskar som irrat bort sig i tunnelbanan och inte riktigt visste hur dom skulle ta sig dit dom skulle. Fast inte ens i dom mest populära turiststråken i Madrid var svenska så vanligt. Kanske är staden ännu inte ett så populärt resmål som den borde vara.

Igår när jag åkte buss så satt det en tjej på bussen och pratade väldigt privat i sin mobil på spanska. Fast spanska är ju knappast ett hemligt språk i Sverige så det kanske bara var ren obetänksamhet eller så brydde hon sig inte. Man hör ju då och då väl privata mobilsamtal på svenska i bussar ibland.

Hello Kitty Bento

På Virvlas blogg hittade jag den här underbara benton. En bento är en japansk matlåda där maten gärna ska vara dekorativt upplagd. Mycket populärt i Japan och finns att köpa i dom flesta affärer. Jag är lite svag för Hello Kitty så jag tycker den ser helt ljuvlig ut fast samtidigt känns den också lite bisarr. Tror inte det är något jag skulle försöka mig på att laga hemma men fanns det såna på ICA skulle jag absolut kunna tänka mig att prova en om den är vegetarisk.

latinamerikansk fest

I Spanien finns ju ställen där det nästan bara bor svenskar och ställen där nästan bara svenskar går , man har svenska fester och annat. Sånt finns ju även i Sverige bland invandrare här. Fast jag har ganska få invandrarkompisar så jag har inte haft så mycket konstakt med sånt. Fast igår kväll hamnade jag genom en kompis på en fest som en latinamerikansk förening ordnat. Det var mycket folk men bara jag och två till var svenskar. Det åts tamale och dracks öl och vin och dansades salsa. Folket på festen var i alla åldrar från barnfamiljer till gamla. Nästan alla pratade spanska runt omkring mig. Så för några timmar kände jag mig verkligen förflyttad till Spanien eller Latinamerika. Jag trodde att jag skulle prata riktigt knagglig spanska eftersom jag inte pratat på länge men spanskan bara slogs på och flöt hur bra som helst. Kände mig riktigt stolt. Babblade på lika lätt som jag gjorde när jag bodde i Spanien och pratade dagligen.

Tyvärr så var jag otroligt trött redan när jag kom dit och efter lite vin började nästan ögonlocken falla ner och sängen kändes otroligt lockande. Så jag mesade ur , promenerade hem och somnade nästan direkt. Så det blev en ganska kort fest för mig. Förstår inte vad den Therese som i yngre år kunde festa hela natten har tagit vägen.

Men det var väldigt kul att få lite spansk stämning och få prata spanska. Det var riktigt kul att liksom känna sig förflyttad till Spanien igen för några timmar. Dom få jag hann prata med verkade väldigt trevliga. Hoppas jag får möjlighet att gå på något liknande igen när jag inte är lika trött.

två gamla spanska hits

När jag pluggade i Sevilla i slutet för längesen var det en låt som ofta spelades på radion. Den var väl lite av en hit just då och alla som bodde i Spanien vid den här tiden känner säkert igen den. Vet inte om låten är så fantastiskt bra men den är inte heller dålig. Däremot har den egenheten att fastna i huvudet precis som många hits. Jag gick ofta ofrivilligt och nynnade på den och hörde andra på stan som gjorde det. Det är inte direkt en danslåt som spelas på discon utan mer en ballad. Tror att jag fortfarande kommer ihåg texten och kan sjunga med även om jag innan idag inte hört den på evigheter. Låten heter La Flaca.



När jag något år senare pluggade och jobbade i en bar i Cadiz i södra Spanien en sommar var det en annan låt som spelades överallt. Den var populär i baren där jag jobbade och dansades till på discon. Jag tror till och med att jag har den på en samlings-cd som jag köpte i Cadiz den sommaren. Den sommaren vann för övrigt en kille från Cadiz spanska Big Brother. Vilket fick alla Cadiz-bor att gå man ur huse och killen åkte i kortege genom staden och vinkade från rådhusets balkong. Han förekom sen flitigt i den spanska skvallerpressen men är idag säkert bortglömd. Fast det är ju en annan sak nu skulle det handla om musik. Låten La Bomba får mig att tänka på den där sommaren i Cadiz när jag blandade drinkar för en usel lön men blev oerhört bra på spanska eftersom det var få bargäster som pratade andra språk. Minns också ett kul dicso jag brukade gå på där den spelades flitigt. Den brukade också spelas i ett minitåg som åkte runt i staden och visade sevärdheter. Såg många barn som dansade till den.



Det här är förstås nostalgi för mig precis som många ser Anna Books ABC som nostalgi. Kanske inte världens bästa låtar men dom väcker minnen på något sätt.

facebook - igen

Fick en idé idag att jag skulle ge facebook en ny chans. Tänkte att jag kanske kunde hitta gamla kompisar som bor kvar i stan eller precis som jag har flyttat tillbaka. Fast vet inte riktigt vilka jag ska leta efter. Sidan verkar så rörig också. Skickade ut någon förfrågan om vänner till två bloggkompisar som frågat mig för flera månader sen , en bloggkompis jag bara hittade för jag kollade lite efter bloggkompisar istället.... Samt några till jag redan känner. Dom flesta av mina vänner har dock inte facebook utan verkar ganska negativa till grejen. Jag är nog lite skeptisk men det skulle ju vara kul att hitta gamla vänner och återknyta kontakt. Men vilka ska man leta efter? Har kollat något namn som inte fanns. Möjligen är jag för gammal för att hitta kompisar på facebook. Återstår väl att se om det ger något. Tänkte att jag borde lägga in någon bild på mig innan jag letar folk jag inte sett på år och dag också. Så tycker jag att sidan är rörig och smått obegriplig. Fast det går säkert att sätta sig in i alla funktioner. Får se , jag kanske fastnar eller så tröttnar jag på det med en gång. Men alla bloggkompisar som är sugna på att leta upp mig där får gärna göra det.

bortskämd?

I Sverige är alla socialförsäkringar individuella. Om en person blir sjuk eller arbetslös spelar det ingen roll hur mycket eller lite övriga i personens familj tjänar. Det är ju självklart för dom flesta av oss. En utlandssvensk med bra jobb skickar inte heller hem pengar till familjen i Sverige varje månad. Inte ens om familjen har det ganska knapert. Något som är självklart för många invandrare i Sverige att göra.

En svensk pensionär som har svårt att få det att gå ihop varje månad ser det inte som självklart att fråga sina barn om hjälp. Eller tvärtom har man föräldrar som har det gott ställt men har själv svårt att få det att gå ihop ekonomiskt är det inte självklart att föräldrarna ska hjälpa till.

Trots a-kassa, sjukpenning, socialbidrag , bostadsbidrag, studiebidrag och annat så hjälper man ju ändå varandra inom en hel del familjer även i Sverige. Speciellt är det nog unga vuxna som kanske pluggar eller är arbetslösa som får ekonomisk hjälp av sina föräldrar om föräldrarna har den möjligheten. I viss mån tycker nog dom flesta det är okey men lever man alltför mycket på sina föräldrar eller får mängder av dyra grejer av dom så anses man nog som bortskämd.

I Sverige är familjen "bara" föräldrar och barn. Så dom flesta skulle nog tycka det vore konstigt att hjälpa en kusin eller faster eller till och med ett syskon som har det svårt ekonomiskt. I andra länder har man kanske en mer utvidgad syn på familjen och ser det som självklart att hjälpa även andra släktingar än bara föräldrar eller barn.

Men vad kan anses okey i Sverige att hjälpa till med ekonomiskt? Dom flesta skulle nog tycka det var helt okey om en 20 årig student får lite hjälp med sina räkningar från föräldrarna. Men om en 30 åring med bra arbete väljer att lägga större delen av sin inkomst på dyra kläder och sen inte har råd med sina räkningar skulle dom flesta nog inte tycka det var lika okey. Dom flesta tycker säkert det är okey om föräldrar köper en säng till Pelle som nyss flyttat hemifrån , har det tungt ekonomiskt och sover på en madrass. Men kanske tycker man att Kalle är bortskämd som har en bra säng men föräldrarna köper en dyr Hästens säng till honom istället. Dom flesta tycker nog det är helt okey att Lisa får ta över föräldrarnas gamla TV när hon flyttar hemifrån. Men när Anna som redan har en TV får en vräkig hemmabioanläggning av sina föräldrar anser nog en del att hon är bortskämd. Betalar föräldrarna Bosses tågresa när han kommer hem och hälsar på över jul tycker nog många är okey. Men betalar föräldrarna för Arnes festresa med kompisarna till Mallorca anser nog många det är för mycket.

Så i vilka situationer och hur mycket är det okey att få hjälp? Hur mycket vill man hjälpa sina föräldrar, barn , andra släktingar om man kan? Hur mycket hjälp vill man själv ta emot? När blir det så mycket att någon anses bortskämd? Naturligtvis bestämmer varje familj det själv men det är lite kul att höra era tankar om sånt här.

Ordlös onsdag - Torg i Sevilla

Flera ordlösa bilder finns här

signaturmelodier

Idag pratade jag med några kompisar om gamla TV-serier. Vi kom in på signaturmelodier. En del serier har ju ganska tråkiga och intetsägande signaturmelodier men det finns ju också många riktigt fina. En av favoriterna jag kom på var 80-tals klassikern Falcon Crest som har en riktigt pampig signaturmelodi.

Fast serien var kanske inget vidare. Den elaka Angela Channing som styde familjen och vinimperiet med järnhand. Hennes betjänt den hunsade kinesen Chao Li. Den snygga men lite farliga Lance och den mesiga Cole. Samt den rättvisa och duktiga Chase. Richard var någon sorts loser som hade en tidning och ständigt låg i luven på Angela och Chase. Vackra Melissa som kastade med sitt långa mörka hår. Det var en orgie i extremt stora axelvaddar och stora yviga 80-tals frisyrer. Men som sagt signaturmelodin var fin. Hittade ett klipp med den på youtube.

Kom gärna med förslag på andra TV-serier med fina signaturmelodier. Finns säkert bättre än Falcon Crest. Så jag väntar ivrigt på fler förslag.

konstiga fransmän

Alla känner säkert någon person som är jättetrevlig på alla sätt och vis men har någon åsikt som är helt obegriplig. Eftersom man själv tycker att man har rätt så kan man inte begripa hur den där personen som är så trevlig kan ha en totalt motsatt åsikt. Fast det kan ju vara ganska kul också.

Jag har en kompis från England som bor och arbetar i Paris och vantrivs. Eller rättare sagt han gillar staden men ogillar att den är full av fransmän. Varken Frankrike, fransmän eller något franskt har han särskilt mycket till övers för. Han trivs ganska bra med sitt jobb men söker andra jobb för att komma bort från Paris. Jag som är frankofil har svårt att förstå honom. Fast jag har aldrig bott i Frankrike så jag kanske inte ska säga något. Om jag bodde där finns det säkert en del jag skulle reta mig på.

Min kompis har förutom Frankrike också bott i Sverige och Holland och tillbringat en del tid i Indien som är hans föräldrars hemland. Han tycker att Frankrike är det absolut konstigaste land han bott i. Han tycker att fransmän kan vara charmiga men oftast är dom bara sura och arroganta. Han tycker inte att språket är det minsta vackert utan bara jobbigt och omöjligt. Han tycker överhuvudtaget att landet och folket är omöjligt och smått obegripligt. Fast om man ska generalisera brukar ju britter gärna driva med fransmän och vice versa. Hörde någon gång att en fransk tidning liknat prins Charles med öronen vid en folkabubbla med öppna dörrar.

Fast en sak gillar min kompis med Paris och det är att det är gott om andra nationaliteter där. Man kan ta sig till områden där det bor afrikaner eller asiater. Han har också hittat några indiska restauranger som han är smått lyrisk över.

Jag hoppas ju att han stannar kvar i Paris ett tag till för jag hade ju tänkt hinna med ett besök.

1 års jubileum

Idag har jag bott ett år i Uppsala. Jag växte visserligen upp här men hade inte bott här sen -94 när jag flyttade tillbaka för ett år sen. Det är väl helt okey att bo här , varken toppen eller botten. Stan är kanske inte den roligaste eller mysigaste. Även om det finns en hel del mysiga miljöer finns det ganska betongiga och trista områden i centrum också. Utbudet av affärer , mysiga fik , restauranger och nöjesliv är inte direkt enormt. Själva centrum med gågatan är verkligen minimalt. Stan är väldigt präglad av universitetet och många studenter. Jag läste också nyligen att Uppsala är den stad i Sverige som har flest andel bloggare. Lite kul men kanske inte så oväntat. Här bor många studenter och det är ju mest yngre som bloggare.

Om jag fick roa mig med att helt fritt göra om staden så som jag skulle vilja ha den skulle jag börja med klimatet. Dom flesta dagar kunde det gärna få vara 15-20 grader varmare för jag ogillar kyla. Så skulle jag gärna ha ett hav i närheten där man kunde bada större delen av året. Gärna med en palmkantad strandpromenad. Lite fler människor skulle gärna få bo här också. Fast stan ska inte bli för stor för jag gillar att man idag kan cykla överallt. Samt lite fler roliga affärer och mysiga fik och restauranger. Studenterna och universitetet har jag gärna kvar. Lite mysiga gamla gränder och små torg med uteserveringar vore inte heller fel.

Fast att hitta en sån plats i Sverige blir svårt. Just nu ska jag väl inte flytta heller. Om jag gör det i framtiden beror ju på jobb och sånt. Men det vore absolut inte fel att bo på en plats där det är varmt större delen av året och det finns ett hav att bada i.

1 april

Idag är det som bekant 1 april och man ska passa på att lura och skämta med personer i ens omgivning. Bor man i Frankrike tror jag man ska försöka tejpa fast en fisk på ryggen på någon. Det är tydligen väldigt skojigt och den som får en fisk på ryggen utan att märka det kallas un poisson d'avril - aprilfisk.

Jag har väl inte ägnat mig åt att lura folk på väldigt många år och ingen brukar lura mig heller (vad jag vet) men tidningarnas aprilskämt undgår man ju inte. UNT (Uppsala Nya Tidning) hade idag ett skämt om att kommunen ska plantera höga växter framför Bror Hjorths staty Näckens polska som står utanför järnvägsstationen i stan. För det första som möter besökar som anländer med tåg är statyn och näckens minst sagt ögonfallande manliga organ på 60 centimeter. Statyn står i en fontän och det brukar planteras blommor runt men inte så höga att dom döljer den välutrustade näcken. Jag har inte tänkt så mycket på statyn men den stör mig absolut inte utan jag tycker den är ganska fin eller åtminstone mer fin än ful.





Statyn i två olika vinklar. På den översta syns det omtalade organet för den som är nyfiken.

Tapas Talk

Hos Karlavagnen hittade jag en länk till den här fantastiska bloggen om tapas. Kan verkligen rekommenderas! Bloggen , Tapas Talk , är på engelska och full av fina bilder.