I Vargavinterns land i en smakebit på söndag

Sista söndagen i augusti och jag har så smått börjat blogga igen. Under sommarmånaderna har jag haft en välbehövlig semester och jag har slutfört manuset "Stenhuggarens dotter".



En smakbit på söndag känns hemtamt och trevligt. Det är som vanligt bloggen Flukta fra virkeligheten som håller i trådarna. Där finner ni massor av spännande smakbitar.

Cecilia Ekbäck är född i Stockholm och uppvuxen i Hudiksvall. Numera bor hon i Calgary. Hennes debutroman "I vargavinterns land" har redan kommit ut i flera länder. Smakbiten kommer från sidan 131.

"Hela världen var tyst. Fredrika stod i köksfönstret. Hon såg inte gårdsplanen utanför för snön yrde så väldigt. Om hon tittade in i det vita töcknet kunde hon se att det bestod av tusentals, ja kanske miljontals små vita prickar. 
Hon hade kommit in för bara en liten stund sedan och det hettade i ansiktet. Det hade varit hennes tur att skaka trasmattorna. Det gjorde de varje dag på vintern, lade ut dem i snön och piskade dem. Hennes mor hade gått bort till vedboden och Dorotea höll på att utfodra getterna."






Harmoniska rader ur en bok som annars är ganska grym och otäck. Och jag är tacksam över att det ännu är några månader kvar innan vintern är över oss. Åtminstone i den delen av landet där jag bor.

"Det som inte dödar oss" visavi "Stenhuggarens dotter"

Kanske är det bra timing att bryta bloggtystnaden samtidigt som David Lagercrantz kliver ut på podiet. Hur som helst så känns som om startskottet för bokhösten har gått. Och det betyder att min semester är slut.
Nåja, så mycket semester har det inte varit. Jag har gjort klart "Stenhuggarens dotter" och nu väntar både hon och jag med spänning på den 12 september.

Vissa likheter finns med "Det som inte dödar oss". Båda böckerna är delar av en serie där författarna växlar och de bärs upp av nästan överdrivet starka kvinnliga personlighet.

Också under ytan företer karaktärerna Lisbeth Salander och Sissela Konradsdotter vissa likheter. De bryter mot synliga såväl som osynliga regler och konventioner, var och en i sin tidsera och på sitt sätt. De är uthålliga och starka samtidigt som det förflutna gäckar i kulisserna.







Deckare och kriminalromaner tillhör inte de genrer jag vanligtvis läser, men Millenniumserien är ett av undantagen som bekräftar regeln. Jag kommer att läsa "Det som inte dödar oss" av många skäl. Vilka de är återkommer jag till.