Verkligheten överträffar ofta dikten. Jag behövde ta ett dopp i svensk senmedeltid och vad kunde då vara bättre än ett besök på Torpa Stenhus strax utanför Borås.
Tänka sig en tvättäkta medeltidsborg i de forna gränstrakterna mellan Danmark och Sverige, vars ägarlängd sammanfaller med släkttavlan.
Tänka sig sedan att jag redan för något år sedan bestämde mig för att länka Sigrids dotter Jord hit på något sätt.
Gissa om många bitar föll på plats medan jag traskade guiden i hälarna och försökte räkna trappstegen mellan de olika våningarna.
En av dessa trappor som löpte inuti den två meter tjocka muren hade varit dold och ur bruk i mer än 300 år när den åter öppnades i maj i år.
Trappstegen var hela tiden olika hög och olika breda. Och med höga menar jag höga! Trångt var det också.
Personligen fick jag en känsla av att trapporna var byggda på detta sätt i försvarssyfte precis som trapporna i många av våra kyrktorn. Här var det näst intill omöjligt att ta sig upp iklädd full stridsmundering. Skulle någon fiende mot förmodan lyckas med detta var det lätt att sticka ner honom vid trappans topp och därmed satt han som en propp i det smala trapphuset och hindrade fler fiender att komma samma väg.
Sedan var det då det här med spöken. Vår guide bedyrade att visst fanns det sådana. Jag drog lite på munnen, hade jag ens förväntat mig något annat.
På slottet råder fotograferingsförbud, men som den journalist jag ibland är, är sådana förbud till för att överträdas. Jag brukar alltid skryta om vilka duktiga fotografer jag omger mig med, eller hur?
Den här gången hade vi med oss ett x antal obrukbara bilder hem, samtliga tagna inne på Torpa Stenhus.
Förklara det, den som kan.
Jag tänker återvända, så det så!
