Tiden, som aldrig tycks räcka till

Vad är det med tiden? Är den urflippad? Varför behövs ordet "livspussel"? Så här i årets elfte timma är det dags att knyta ihop säcken. Året har gått fort och vad har jag gjort?

Den här något annorlunda almanackan köpte min far vid ett besök i London för många år sedan. Under sin livstid skötte han den noga varje dag.


Det manuella verket får mig att förstå att tiden är den samma. Istället handlar det om vad vi fyller den med. Och hur vi värderar våra handlingar.





Undrar hur många ord jag har skrivit under 2013, hur många nedslag har jag gjort på tangentbordet? Oräkneliga! Hur ska de bedömas? Vilket är deras värde? En artikel eller novell är tämligen lätt att värdera i pengar, likaså en följetong. De har en omedelbar prissättning och generar ett flöde till min försörjning. Men romanerna! De kanske slutar i papperskorgen, trots att jag jobbat med dem under de flesta av dygnets timmar.

Sedan är det då alla de där sakerna som jag inte har gjort. Alla borden och måsten, som inte blev av. Men jag erkänner glatt att jag inte saknar dem, så de var säkert inte alls så nödvändiga som jag trodde.
Vi har alla lika mycket tid och jag tänker fortsätta att fylla min med sådant som är viktigt för mig. Men det hindrar mig inte ifrån att tänka om ibland och göra nya prioriteringar.

En felad länk

Delar av min research sker i gamla dokument så som domböcker, kyrkböcker och skattelängder. Vid den här tiden på året är jag särskilt flitig i mitt sökande efter alla de som inte längre finns bland oss. I materialet om Holavedsbrudarna finns luckor som jag med jämna mellanrum försöker fylla.

Utdrag ur födelseboken för Adelöv socken.

Det börjar med en hypotes, som jag sedan ska föra i bevis. Efter många års sökande kan det vara så att jag funnit den gäckande skuggan Lars Olofsson från Folkarp. Med hjälp av en ponerad syskonskara, som mycket väl skulle kunna vara hans tänker jag försöka komma ett steg närmare sanningen.

Kan jag sedan också finna några fastighetsaffärer bland småprotokollen i domboken, så kanske det slutliga beviset kommer i dagern. Förhoppningen finns där eftersom giftermål i familjen visar på förhållandevis stora morgongåvor och att de flyttar åtminstone två gånger. Tyvärr tror jag inte att det finns bouppteckningar att tillgå, men naturligtvis ska jag undersöka även detta.

Att nå någon slags sanning när jag skriver fiktiva romaner kan väl tyckas vara överkurs. Egentligen kan jag bara hitta på. Men grejen är att jag vill göra både och. Och jag vill att mina läsare ska fundera över vad som är vad. Särskilt de som är bekanta med det historiska Holaveden.

Mellandagsrea, nej tack!

Den första mellandagen är här och jag njuter. Huset är tomt sånär som på mig själv och tre sovande katter. Att jag ens skulle tänka tanken på att byta ut detta mot att jaga reaprylar på köpcentret tre mil bort är mig ytterst främmande.

Igår kväll läste jag då äntligen ut del två i Bodil Mårtenssons Barkhe-trilogi. Någon djupgående recension tänker jag inte ägna mig åt förrän jag även läst den sista delen.

Björkelund den 27 december 2013.

Men jag märker av en yrkesskada, som blivit alltmer tydlig under senare tid. Jag kan inte låta bli att i huvudet skriva om vissa scener eller ibland hela partier i de böcker jag läser. Författargenen i mig agerar helt på egen hand.

Och det handlar om gestaltning. Något som jag flitigt tränat på under en längre tid. Jag har förstått att det är just gestaltningen som utgör skiljelinjen mellan en hyfsat bra författare och den bästa. Konsten att med ord skapa scener som likt en film flimrar framför läsarens ögon är gestaltning när den är som bäst.





En god gestaltare är duktig på att välja verb istället för adjektiv. I en god gestaltning ingår också att tydliggöra berättarrösten på ett sådant sätt att den är självklar samtidigt som den är osynlig. Sammanlagt betyder detta att jag har mycket att göra med mina egna manus inför det kommande året. Ett arbete som helt kommer ske utanför min ordinarie arbetstid, eftersom det än så länge är oavlönat.

En riktigt God Jul!

Dan före dan och och här står jul vid icke snöig port. Men vad gör det, tomten kommer i alla fall.

I granen samsas pynt med anor från mina morföräldrar, tingeltangel från USA och lite nytt made by me.

Allt är i sin ordning och jag fullkomligt älskar julen och dess traditioner. Vi behöver ljusglimtar i vardagen och det gäller att ta vara på ledighet och vila.

Jag önskar alla en riktigt God Jul!

På återseende den 27 december.

Bokbloggarnas litteraturpris 2013

Bokbloggarnas litteraturpris utlyses hos Breakfast Book Club. Böckerna som nomineras ska vara utgivna i Sverige under 2013, men de behöver inte ha svenska som originalspråk.

Naturligtvis vill jag ta chansen att nominera två böcker som verkligen blev mina favoriter under året som gått. Som av en märklig händelse är båda två utgivna på Historiska Media.

• Drottningkronan av Ingrid Kampås
• Svekets offer av Set Mattsson

Den första är en historisk roman i autentisk miljö och den andra en kriminalroman, vars handling utspelar sig i Malmö strax efter andra världskrigets slut. Länkarna leder till mina recensioner av respektive bok.

Bokbloggsjerka vecka 51

Då var vi framme vid årets sista jerka. Tänk vad tiden rusar iväg. Julen står för dörren och det är inte mycket kvar av 2013.
Annikas Kultur- och Litteraturblogg står som vanligt för värdskapet i bokbloggsjerkan. Och den här gången har vi lång tid på oss att svara, vilket genast fått mig att maska ända tills idag.



Annika undrar hur våra bokliga löften inför 2014 ser ut. En fråga som jag inte så där rakt av kunde svara på. Men jag tror att jag även fortsättningsvis kommer att läsa en hel del nyutkomna böcker och även vidga mina vyer med en eller annan bok utanför mina ramar. Dessa böcker kommer jag givetvis att recensera och utsätta för mitt tyckande.

En ung Barbara Cartland.

Sedan har jag mitt hastiga och icke genomtänkta löfte att läsa tio böcker av Barbara Cartland. Men jag kommer att stå fast vid beslutet och försöka få tag i böckerna via bland annat Bokbörsen.
Det ska bli spännande att se om jag gillar de här romanerna lika mycket nu som jag gjorde på den tiden då det begav sig.

Läs mer om Barbara Carland och mitt löfte.




För dig som är sugen på en novell så här i juletid så bjuder jag på Bagladyn, som tidigare är publicerad i Hemmets Veckotidning.

Soldaten Jonas Modig

Var bara tvungen att öppna mitt kära släktforskarprogram. Hade tänkt att vänta tills efter julafton, men jag behövde verkligen ett exempel till en artikel i en av de historiska tidningarna. Och då hittade jag förstås Jonas Larsson Modig från Stänkelstorp i Adelöv socken.

Jag skriver förstås, därför att han hade anknytning till Holavedsbrudarna, vad annars. Nu är det inte i det sammanhanget som jag tänker placera honom den här gången utan nu ska han få agera dörröppnare in i generalmönsterrullorna, som finns på Krigsarkivet i Stockholm.

Men han var gift med Catharina, systerdotter och namne till en av huvudkaraktärerna i släktsagan om Holavedsbrudarna.






Det behövs inte mycket för att jag ska längta efter de där kvinnorna som levde många hundra år före mig, men vars puls också bultar i mina ådror. Jag håller på att förbereda en förändring i mitt liv, som är avsedd att ge mig möjlighet att sätta fullt fokus på mina romaner, Sigridslegenden och Holavedsbrudarna.

Jul i omslagsonsdag

Huller om buller och utan inbördes ordning presenteras min bukett av juliga omslag. Som vanligt är det bloggen Bokpotaten som håller i trådarna. Det handlar om att visa bokomslag som vi gillar under ett specifikt tema. Denna veckas tema är inte helt otippat julen.

Har riktigt svårt att välja en favorit, men till sist föll mitt val på "En Spökhistoria vid jul". Vilket omslag blir din favorit?
Nu är jag riktigt nyfiken på vilka bokomslag som gömmer sig hos alla andra bokbloggare.

Julsagor

När jag var barn fanns det vissa sagor som var starkt förknippade med julen. Bland annat så minns jag en berättelse om ett lok som orkade dra alla tågvagnarna över berget så att barnen fick sina julklappar i tid. Det lilla loket drog och slet medan det mumlade "jag tror att jag kan, jag tror att jag kan, jag tror att..."

Till julens absoluta klassiker hör "Flickan med svavelstickorna" av H C Andersen. Så tragisk, men ändå så vacker. Jag undrar hur många barn som får den berättad för sig nu på 2000-talet? Inte så värst många skulle jag tro.
Helt ärligt tror jag inte heller att jag skulle berätta den för mina barnbarn. Den är alldeles för sorglig. Eller så har jag fel, de kanske skulle uppskatta den för vad den är.

Hellre läser jag då "Kajsa Kavat" och berättelsen om hur mormor bryter benet och Kajsa säljer polkagrisar på torget.
Den duktiga lilla flickan får fira jul med mormor hemma och hon får också sin hett önskade docka i julklapp.










När det är jul ska sagor vara just sagor och de ska ha lyckliga slut. Hur är det? Hittas det på några nya sagor i brasans sken under kvällarna så här i adventstid? Själv tror jag inte att jag har skapat en endaste en. Vore nog på tiden att jag som mormor och farmor ser till att bättre mig på den punkten.

Märta, Snillet och de andra

Med spänning följer jag en kollegas kamp mot klockan. Hon läser så att ögonen blöder samtidigt som hon måste lämna hemmets lugna vrå för signering av förra boken. Sträckan från det att ett manus blir antaget fram tills dess det är dags för tryck är längre än de flesta av oss tror. När en författare kommit så långt har han/hon (den) säkert läst  boken bortåt tio gånger. Minst!

Jag vägrar för övrigt att skriva hen. För mig är det engelska och betyder höna! Om vi behöver ett könsneutralt pronomen så har vi redan två användbara, den och det.












Åter till det här med bearbetning, redigering och korrektur av manus. Det är då det roliga arbetet börjar. Storyn är klar och ska bara garneras. Bara och bara... det kommer att ta tid, kanske längre tid än vad det tog att skriva manuset. Men det är friare och mer lustbetonat, tycker jag i all fall. Själv kan jag få för mig att skriva om flera scener och jag vågar ta för mig av min egen text.

Karaktärerna är satta på plats och deras rörelseutrymme är inte längre så stort. Jag slösar med ord, för att i ett senare skede plocka bort igen. Det är nästan som att förvälla trattkantareller, fyll på med vatten och låt det koka in eller snarare försvinna ut i ingenstans. Det goda är kvar i pannan. Tillsätt en klick smör och få den där sista finishen på anrättningen. Voila, en ny roman har sett dagens ljus.

Söndag med Törnfåglarna

Tre ljus brinner i staken och gråvädret breder ut sig. Men jag har något att se fram emot, "Törnfåglarna" på film. Avverkade den första delen i går och nu är det dags för nästa tretimmarspass. Här finns mycket att hämta utöver ren underhållning.

Som författare har jag stor nytta av att följa film med nya ögon och stora öron. För tillfället fokuserar jag på dialogen. Lyssnar och lär! Att skriva filmmanus är mycket mer närbesläktat med romanskrivande än vad vi tänker oss vid första anblicken.
När jag kan överföra känslan från "Törnfåglarna" till "Min är skulden" har jag kommit långt.




Målet är att få läsarna att se filmsekvenser för sina inre ögon medan de läser. De ska känna dofter, de ska höra hovarna dansa mot den uttorkade flodfåran och de ska förnimma de osynliga banden mellan man och kvinna. Först då kan jag anse att jag har skapat en roman av klass. För att nå dit behöver jag fortsätta att förbättra och skriva om.
Men jag måste också se när det är tid att lämna över och få hjälp av en lektör. Det är ytterst sällsynt att en ensam författare kan gå hela vägen fram utan hjälp och stöd.

Bokbloggsjerka vecka 50

Fredagen den 13 december och tillika Lucia. Redan klockan sju satt jag bänkad vid TV:n med frukosten framdukad.





Hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg pågår veckans jerka för fullt. Och frågan lyder: Vilken författarduo tillhör dina favoriter (alternativt, finns det någon författare vars böcker du gillat både under författarens riktiga namn såväl som dennes pseudonym)?

När jag ställs inför frågan kan jag inte komma på någon författarduo som jag verkligen gillar. Alltså tycker så mycket om att jag kan framhäva den framför några andra. Vad det gäller författare som skrivit både under eget namn och under pseudonym går mina tankar till den tid då jag började läsa vuxenböcker och botaniserade i mina föräldrars hylla.
Där längst bak i min hjärna dyker Maria Lang upp. Men jag är osäker på om hon även skrev under sitt riktiga namn Dagmar Lange. Däremot vet jag att hon figurerade själv i några av böckerna och då under anagrammet Almi Graan.



Maria Lang och hennes författarskap har följt mig genom hela livet och det hon skrev uppfattade jag som modernt för sin tid. Nu riskerar jag att "svara goddag yxskaft", men det får jag ta.

Någon som vet om Dagmar Lange skrev under båda namnen?

Dialog, en konstart för sig

Det här med att skriva dialog är verkligen svårt. Dialogen kan bereda vägen lika väl som den kan vara ett riktigt magplask. Mina karaktärer pratar gärna och mycket, men det de säger måste ha relevans för handlingen och föra den framåt.

Att efter varje mening behöva skriva sa Jord eller sa Anders betyder att jag varit otydlig när det gäller att låta läsaren förstå hur olika dessa två personer pratar. När jag fått till en riktigt bra dialog ska läsaren kunna känna igen karaktärens röst på samma sätt som vi kan göra i verkligheten när vi exempelvis pratar i telefonen.

Ett färgstarkt persongalleri. Undrar hur de låter?

Hur ska jag få mina karaktärer att inte låta likadant? Jag har nu levt med "Min är Hämnden" och "Min är Skulden" i över ett år. Inne i mitt huvud hör jag hur de talar till varandra och med varandra. Jag vet att Jords röst är lite hes med dragning åt det skrapiga hållet. Men kan verkligen läsarna höra det? Jag tror inte det.

Emanuels röst utvecklas under resans gång, precis på samma sätt som han själv. Har jag visat det tillräckligt tydligt? Nej, det har jag inte. Naturligtvis har hans röstläge förändrats från tonårigt målbrott till en mans grova stämma. Samtidigt som han lämnat tillvaron som  ung bondgrabb och blommat ut till en duktig krigare i kunglig tjänst.

Dags att gå en rond till med gänget från Tjust.

Paket i omslagsonsdag

Nej, det gick inte alls. Jag syftar på temat paket hos bloggen Bokpotaten. Mina två omslag är inget roliga alls och näst intill fusk.

Erkännas ska att jag hittade inte en endaste skönlitterär bok med paket på omslaget.

Paket får mig att fundera över den kommande julen. Jag är inte klar med inköpen men jag vet vad som ska ligga i paketen till mina nära och kära.

Nu ska det bli spännande att se vad det finns för omslag med paket. Tur att det inte är någon konst att göra paket av böcker.

Nobel och Mandela

Idag är det tisdag, men en tisdag med guldkanter av olika slag. TV:n står på och visar glimtar från den stora minnesstunden i Johannesburg. Jag tycker om känslan av glädje mitt i sorgen. Jag tycker också om att se dessa människor som rest dit från all världens hörn för att hylla en sann ledare. Nelson Mandela kommer alltid att vara en del av den moderna tidens historia.

Ännu en man som satt sina spår är självklart Alfred Nobel och som sett till att världens ögon riktas mot vårt land den 10 december varje år. I år applåderar jag naturligtvis Alice Monro. Jag har fortfarande kvar nöjet att läsa hennes noveller och två böcker väntar i hyllan.
Tänk att hon tagit ett helt år på sig att skriva en enda novell. Hon har verkligen vägt varje ord på guldvåg, funderat över varje formulering och använt språkets alla dimensioner. Beundransvärt!



Min egen skrivargärning idag kommer att bestå av redigering av två noveller, som spelar i en helt annan division än Monros. Men som författare måste man vara lyhörd för läsarnas förväntningar och förstå vilken målgrupp man skriver för.

Stockholm Octavo av Karen Engelmann

Ett inbjudande omslag, en spännande titel och en baksidestext som lovar stort. Det handlar om Stockholm Octavo av Karen Engelmann utgiven på Damm Förlag. Med spänning slog jag upp boken.

Det första som möter mig är en tidslinje. Åh, sådant gillar jag. Synd bara att texten var kursiverad och typsnittet mindre läsbart. Det påföljande persongalleriet får extra pluspoäng och jag applåderar förordet, skrivit av bokens ego Emil Larsson. Länk till bokens handling.

Sedan kastar jag mig in i första kapitlet, som redan på rad ett störs av mer kursiverad stil. En layout-detalj som passar bättre i glassiga månadsmagasin eller konstböcker. Att kursivera de tre första orden i kapitlet och lägga dem som skuggtext tillför ingenting.

Hela berättelsen utspelar sig kring en octav, en stjärna lagd med en så kallad Nürnbergkortlek. Octaven byggs sedan på och därmed stegras spänningen. Till detta kommer det språk som vackra damers solfjädrar talar. 

Upplägget är läckert, men författaren tappar dessvärre greppet om mig. Hon släpper iväg mig fullständigt och hjälper mig inte ens med styrfarten.

Jag tragglar mig igenom kapitel efter kapitel i jakten på romanens kärna.

Historien är rörig och karaktärerna är svåra att få grepp om. Växlingarna mellan berättar-jaget och den allvetande känns ibland otydliga.

På sidan 298 upptäcker jag utan förvarning att berättelsen har gripit tag i mig. Men det är så dags.

Sammantaget gillar jag octaven, solfjädrarna och miljön i Stockholm under Gustav III och hotet mot hans liv. Förpackningen av Stockholm Octavo tillsammans med dess grundtanke är bättre än själva storyn.

Men jag skulle inte för allt i världen vilja ha den oläst. Kanske kommer jag till och med att läsa om den för att söka efter de bottnar jag hoppas att jag har missat.

Stockholm Octavo finns att köpa här eller här.

Andra som bloggat om Stockholm Octavo:

• Boktanken
• Bokparet

Törnfåglarna i en smakebit på søndag

Dags för årets sista smakbit hos Flukten fra Virkeligheten. Här delar vi med oss av smakbitar från det vi läser nu, har läst eller ska läsa.



Jag har verkligen snöat in i den gamla hederliga Törnfåglarna av Colleen McCullough. Den har trängt sig på mig under de senaste dagarna och det kan bara betyda en sak, att det är dags för mig att läsa den igen.
Törnfåglarna sträcker sig över tre generationer och utspelar sig på australiensiska landsbygden, i London och även i Vatikanen. Den är gripande och storslagen och den som inte läst boken har något att se fram emot.

"Istället öppnade han sin själ och sina ögon för natten, för det spöklika silvret i de döda träddungarna som sköt upp i det glittrande gräset, för timmerträdens nattsvarta skuggor och fullmånens färd över himlen likt en stor luftbubbla. Vid ett tillfälle stannade han bilen, steg ur, gick bort till ett ståltrådsstängsel och lutade sig mot dess hårt spända strängar medan han andades in aromen från gummiträden och vildblommorna. Detta land var så vackert, så rent, så likgiltigt för de varelser som trodde sig regera det."


Raderna kommer från bokens sjunde kapitel och mannen är fader Ralph. Jag älskar språket i den här romanen trots att den är skriven på 70-talet. Den har helt enkelt något odödligt över sig.

Relaterade inlägg:

• Bokbloggsjerka vecka 49
• Mera törnfåglar

Mera törnfåglar

Upptäckte att jag fortfarande är besatt av "Törnfåglar". Har inte ägnat boken en tanke förrän igår då bokjerkan ledde mig till fader Ralph. Boken ligger här framför mig och jag vill inget hellre än att läsa den igen. Och jag vill se filmen!
Varför då, undrar jag. Bara därför att, svarar min inre röst och jag förstår att här finns ett meddelande till mig, dolt någonstans i denna familjesaga.
Bara musiken ger mig gåshud och mina ögon tåras. Ingen idé att ens försöka stå emot. Drogheda, här kommer jag!

Bokbloggsjerka vecka 49

Attans vad det snöar. Tur att jag inte har något som tvingar ut mig. I veckans jerka hos Annikas Litteratur- och kulturblogg ställs frågan:

Vilken karaktär skulle du helst vilja möta IRL och varför?

Jag ska verkligen försöka hålla mig till en enda karaktär. Och efter mycket tankemöda tog han form framför mina ögon, fader Ralph i Törnfåglar.
Han är en verkligt komplex personlighet, som jag skulle vilja diskutera livets mening med. Jag skulle också vilja känna honom på pulsen och bjuda in honom till att var med i Sigridslegenden. Där finns redan en person med drag av fader Ralph, men han bekänner tyvärr inte färg. Men just idag funderar jag på om han ska få göra det. En möjlighet som kittlar mitt sinne och får fingertopparna att dansa över tangentbordet.



Jo, i kväll ska jag dricka ett glas rött tillsammans med fader Ralph. Någon mer som vill göra mig sällskap?

Dags att påbörja ett avslut

Jag är precis tagit beslutet att det är dags att börja om från början första vändan. Det tar emot ska jag säga. Fortfarande finns det lösa trådar och karaktärerna är lika frisinnade som vanligt. Men jag tror att det ändå är läge att påbörja första omläsningen.

Turligt nog upptäckte jag att tidningen Skrivas senaste nummer var specialskrivit för mig. Där finns rubriker som "Kom i mål med ditt manus", "5 vägar till snyggare slut" och "Så lyckas du med din slutredigering".
Jag har frossat löst i alla deras goda råd och tro det eller ej, nu är jag redo att öppna den allra första sidan i "Min är Skulden".





Det enda som i princip kan hindra mig är det annalkande stormen. Varningarna duggar tätt och det brukar bara betyda en sak här ute i skogen på det småländska höglandet - strömavbrott.
Men jag håller tummarna för mig själv och hoppas på en mysig kväll med både elektricitet och stearinljus.

Glada barn i omslagsonsdag

Nu blev det riktigt svårt. Bokomslag med glada barn tycker bloggen Bokpotaten att vi ska hitta och dela med oss av idag. Det där med glada ökade svårighetsgraden markant. Efter lite sökande bestämde jag mig i alla fall för dessa.

Varav bara en är en vuxenbok. Hittade ingen bild på den svenska översättningen av Lesley Pearse bok, men den som står i min hylla har också barn på omslaget.
Glasblåsarens barn tycker jag är fint även om barnen inte är så glada.

Några hundra år hit eller dit

"Min är Skulden" börjar verkligen ta form. Detta mycket tack vare NaNoWriMo och min egen nygamla arbetsdisciplin. I epilogen återvänder några ur ätten Grip till stamgodset Vinäs. Här avslutas en era och en ny tar vid. Även den nya tiden bär spår av den gamla. Fortfarande finns spöken i garderoberna, som måste lockas fram.
Därmed inte sagt att jag är klar, inte på långa vägar. Men följ gärna med på en rundvandring på Vinäs slott. Trots att många sekler har passerat tycker jag mig se Griparna där de smyger runt i kulisserna.

Om jag nu fick önska alldeles fritt, skulle jag vilja kunna skriva mina romaner på den tid som kallas fritid, slippa brödskriva och istället ha ett intressant och utvecklande arbete. Jag vet precis vilket arbete jag skulle vilja ha och jag vet att tjänsten är ledig.
Var sak har sin tid och det är dags för mig att knyta ihop min säck och vända mig åt ett håll där min kunskap och erfarenhet kan bli till stor nytta. Frågan är om de som styr och ställer också tycker som jag. Det återstår att se.

NaNoWriMo har nått sitt slut

Det blev inte riktigt så bra som jag tänkt mig, men nästan. Och jag är nöjd med min insats vid sidan om huvudspåret. På en månad fick jag ihop nästan 45 000 ord. Det är en halv roman och två månader i den takten skulle alltså ge en hel bok. Lät jag det sedan ta ytterligare en månad att redigera så skulle jag i princip hinna med fyra böcker om året. Inte i närheten av Barbara Cartland eller Margit Sandemo, men en god produktion i alla händelser.

Nu har jag svårt att tro att jag skulle orka jobba så intensivt med böcker. Men med en smula  disciplin skulle det kunna bli två om året. Ett intressant mål för 2014.
Det är lättare att skriva när jag har fasta ramar och det är inte många dagar som jag inte fyllt min pott med förutsatt antal ord. Om jag sedan beslutar mig för att använda det material som redan är halvfärdigt borde det vara klart möjligt att nästa år bli klar med åtminstone två böcker.

Relaterad länk: Sista NaNoWriMo-veckan

Lyssna på ditt hjärtas röst i en smakebit på søndag

 Det är första advent och lagom till idag har snön försvunnit. Men det är en solig och fin dag. 
Hos bokbloggen Flukten fra Virkeligheten delar vi med oss av smakbitar från olika böcker. Här haglar av goda lästips, så det är bara att hänga på.



Denna söndags smakbit är hämtad ur "Lyssna på ditt hjärtas röst" av Susanna Tamaro. Boken kom ut på svenska 2006 och är en fristående fortsättning på "Gå dit hjärtat leder dig".

"En natt vaknade jag plötsligt av att det kändes som om någon höll på att klämma ihop min strupe och jag fäktade med armarna som någon som haft andningsuppehåll efter att ha varit under vattnet för länge. Från den stunden började jag få allt svårare att andas och på dagarna kände jag hur lungorna stelnade och började knastra som två torra svampar. Det hade räckt med att trycka lite lätt på dem för att de skulle ha smulats sönder."




Dessa rader är hämtade ur den del av boken som kallas "Släktträd" och från dess sjätte kapitel.
Njut nu av det första ljuset som brinner i staken och en god bok!