De tre senaste

Francoise Frenkel hette en bokälskare och frankofil som i början av 20-talet öppnade en fransk bokhandel i Berlin. Jag tänker att hon hade en del gemensamt med Sylvia Beach som drev den ursprungliga Shakespeare & co i Paris. Precis som Beach drabbas Frenkel av kriget, fast på ett ännu mera direkt sätt. För Frenkel är judinna, med närmaste familjen i Polen, och tvingas fly - från Berlin via goda vänner och krångliga vägar till Frankrike och vidare, när hotet kom närmare, till Schweiz. Hon verkar ha rymt ett fantastiskt mod och ork för att ta sig igenom alla de svåra situationer hon hamnar i. Boken Ingenstans att vila sitt huvud skrevs nära händelserna den skildrar, den är stark och levande. Frenkels man, som hon startade bokhandeln med, avled i Auschwitz 1942 det omnämns inte med ett ord i boken, men det sätter ändå spår i min läsning.


Anna Platt romandebuterar med Vi faller som löst tvinnar samman några människors liv i Linköping. Den första historien berättar om Kåre som under en övningsflygning väljer att krascha sitt plan. Livet är inte längre värt att leva. Så följer en räcka av personer som blivit lämnade, som lever i drömmen om något annat, som vill något mer. Fram växer ett kollage med både glädje, sorg och humor. Slutet ska man inte avslöja, men slutet.. ja..slutet.

Efter att ha läst ett par svala recensioner av Johannes Anyurus senaste De kommer att drunkna i sina mödrars tårar så tokhyllade ett par kollegor den. Så i soliga söndags köpte jag den och började läsa.
Och det är verkligen en fascinerande och väldigt stark och omskakande roman.

En unga kvinna på en rättspsykiatrisk klinik säger att hon kommer från framtiden. Hon får kontakt med författaren, vars böcker hon läst, och han tar del av hennes nedskrivna historia och påverkas av det hon berättar.

En händelse ett par år tidigare är anledning till att kvinnan befinner sig där hon är. Hon deltog i i ett attentat mot en tecknare i en seriebutik. Kvinnans uppgift var att filma angreppen, det gjordes i Daesh namn tillsammans med två män. Men så, stoppar hon det hela - de borde inte vara där.

I det framtida liv hon berättar att hon kommer ifrån ska muslimer försvenskas, de ses som "sverigefiender", och skriva på medborgarkontrakt. De går igenom något liknande, om än ännu mörkare och våldsammare, som det Zulmir Becevic skildrar i Avblattefieringsprocessen. Även i framtiden figurerar kvinnans film från seriebutiken men med ett annat slut. Men vem är hon egentligen? Vad har hon varit med om? Kommer hon från en dystopisk framtid?

Romanen är berättad i flera olika spår med olika skeenden, med författaren som fast punkt och länk mellan kvinnans olika berättelser. Den framtid kvinnan kommer ifrån är fruktansvärd men det är även det hon har varit med om i sitt nära förflutna. Det är en roman att säga, tänka och tycka mycket om, tycka om.

Anyurus poetiska roman träffar obehagligt rätt i tiden, den har ett stort mörker men även, kanske, en viss strimma av hopp.

En tidig påskekrim i år

Det är en bit kvar till påsk men påskekrim startade visst redan nu, jag har i alla fall läst årets påskdeckare! Jag följde upp förra årets läsning med Kristina Appelqvist trea, Smultron, bröllop och döden och fick vara med om ännu en mordgåta med koppling till Västgöta universitet.

Den här gången har en forskare, expert på Shakespeare, varit försvunnen ett bra tag. Men så i samband med en bröllopsfest hittas han minst sagt djupfryst. En parallell handling utgörs av en amatöruppsättning av Romeo och Julia som väcker en släktfejd till liv även utanför scenen. 

Litteraturforskaren Helena Waller är på plats förstås, precis som i de två andra delarna, och hennes mysterielusta triggas när det framkommer att den dödade forskaren varit ett hemligt manus av Shakespeare på spåren. Texten ska innehålla ett alternativt slut på just Romeo och Julia. Jakten på manuset utgår från en gåta som för Helena och hennes nära vän Mikael till Verona, men inte direkt till Julias balkong.  

Liksom i tidigare böcker om Helena Waller spretar Appelqvists historia åt en massa olika håll. Det är många personer att ha ordning på, både för läsaren och författaren. Jag avverkar sidorna snabbt, är i ett härligt läsflyt, men funderar samtidigt på vad skulle kunnat göras bättre. Det är en berättelse med potential att bli något intressant och bra men den behöver putsas och friseras för att bli lättare och lite mer språkligt elegant. Alla människor behövs verkligen inte, jag hade t ex dumpat journalisten Frida och ännu mer betonat Helena som huvudrollsinnehavare. Nu är det så många på scenen att det är svårt att hitta någon att fästa blicken på. Men alltså - akademisk miljö, Shakespeare och Verona - det går ju verkligen an ändå.

Med Audrey-flickorna i skärgården

Ända sedan 2008 då Audrey-flickorna kom har jag varit sugen på att läsa den och nu, plötsligt, infann sig ett starkt sug efter den och strax fanns boken i min padda. Snabbt gick läsningen, e-böckerna svischar det visst lite extra om.

M är bokens berättare och traditionsenligt tillbringar hon några dagar i Stockholms skärgård, i en stuga med tydliga spår av Albert Engström, tillsammans med ett gäng väninnor som lärt känna varandra för många år sedan på Expressen. Det är svårt att låta bli att klura på vilka kvinnorna är, för det ska vara en nyckelroman, men jag kommer inte på mer än någon enstaka (förutom författaren då). I romanen har de fått fantasifulla namn som jag inbillar mig nog säger något om deras personligheter. 

I romanen varvas dagarna på ön och deras samtal där med minnen från deras gemensamma yrkesliv. De kämpade kreativt mot gubbväldet på tidningsredaktionen, de har stöttat varandra genom äktenskap och ibland oönskat familjeliv. De är 40-talister och har verkligen stridit för ett jämlikt arbetsliv och överhuvudtaget liv. Så läser M Bitterfittan och häpnar över att samma frågor fortfarande är aktuella, har vi inte kommit längre?! Och jag tänker att den frågan ekat ännu högre nu när kvinnor måste marschera på nytt för, kan man tänka, grundläggande och självklara rättigheter. Deras samtal i nuet är minsann inte alltid lätt och lustigt men en air av livsnjuteri vilar över texten, liksom den skadade måsen Erik som cirklar runt ön.

Framförallt tänker jag att Audrey-flickorna är en varm, fin och roligt formulerad kollektivroman, en hyllning till vänskapen. Beskrivningarna av kvinnorna är poetiska och ömsinta. Audrey Hepburn är ledstjärna och förebild genom sin anständighet och förhållningssätt till livet, mot henne ställs det ytliga och konstlade. 

Vännerna på än är själva långt ifrån konstlade, och här faller hur som helst alla masker. Jag är glad att jag äntligen tog mig för att läsa Audrey-flickorna och jag önskar verkligen det fanns fler romaner av Monika Björk. Några deckare finns visst, utöver förstås böckerna om trädgårdar och vandringar. Men tonen, som påminner lite om Cecilia Hagens (är hon med i boken?), i den här gillar jag så mycket. Och mycket vill ha mer.

Binas vidunderliga historia

1852, 2007 och 2098 det är årtalen då handlingen i Maja Lundes Binas historia utspelas. Gemensamt för de tre parallella berättelserna är bin och biodling men också familjeband och relationer.

1852 är William sängliggande i sitt hem i England, varför klarnar allt eftersom. Han är vetenskapsmannen som lade forskningen på hyllan, gifte sig och fick barn. Sonen går sin egen väg till pappans stora förtvivlan, döttrarna, däribland en särskilt kunskapshungrande, är knappt synliga. En ny sorts bikupa får William att vakna upp - och drömma nya drömmar.

2007 kämpar George i USA med sin biodling. Hur ska gården expandera? Hur ska han få sin fru att släppa tanken på att flytta till varmare breddgrader? Och hur ska han få sin son att intressera sig för allt det som ska bli hans till slut? Men så går något fel och bina dör. Katastrofen är här.

2098 klättrar Tao i träd för att för hand pollinera och skapa frukt, bin finns ej mer. Det är ett hårt arbete och för sin sons räkning drömmer hon om ett annat liv. Men något inträffar som slår allt i spillror och som skapar något nytt. En mardrömsresa till Beijing visar tydligt att inget är sig likt, att den stora kollapsen drabbat världen.

De tre spåren vävs fint in i varandra med korta kapitel som driver min läsning framåt. Romanen är gripande, fint gestaltad, välskriven och mångdimensionell. Jag läste de sista sidorna igår, sittande på förstukvisten; det var årets första lässtund utomhus. Några bin hördes inte, det är ju för tidigt, den dag de inte längre finns blir konsekvenserna hisnande. Binas historia väcker tankar om liv och framtid, om politik och klimatkris. Författaren förvaltar väl sitt kunnande och omsätter det i en vacker och dyster roman. 

Levande och döda

I morse avslutade jag Han Kangs Levande och döda med känslan, aningen, av att ha läst en framtida Nobelpristagare.

Romanen inleds 1980 efter ett stort uppror i staden Kwangju i Sydkorea. Studenter och arbetare har protesterat mot regimen – och regimen har slagit tillbaka. Nu tas massakerns offer om hand i ett tillfälligt upprättat bårhus. Bokens första kapitel har ett du-tilltal, där ”du” är tonåringen Dong-ho, som letar efter en vän – död eller levande. Dong-ho blir en av hjälparna som tar hand om de dödade och deras anhöriga, som precis som han själv, söker. Scenerna är starka, stank och värme nästan kännbara. Massakern är utgångspunkten för resten av texten men perspektiven flyttas.


I romanens kommande kapitel talar andra röster om det som hänt och om hur livet (eller döden) kom att bli –  alla med någon slags anknytning till massakern och till Dong-ho. Det är flera tider och stämmor som träder fram, alla speglar ett samhälle, ett land, med förträngda minnen, sorg och saknad. Alla överlevande orkar inte fortsätta överleva och alla vill inte gräva i det förflutna för forskarvärldens räkning medan andra drivs av viljan att berätta. Över allt finns censuren som tycks påverka både tankar, uttryck och känslor.  

I den här både vackra, kärleksfulla och fruktansvärda romanen finns så mycket att ta till sig. Den baseras på en verklig, fasansfull händelse. I en intervju i Dagens Nyheter (170127) berättar författaren att massakern fortfarande är ett känsligt ämne i Sydkorea, men att de berörda familjerna i alla fall fått upprättelse. 

I samma intervju säger Han Kang också att:

– "En dag gick det upp för mig att författare famlar i mörkret: sårbara och veka ställer de frågor. Då bestämde jag mig för att skriva. Frågor är för mig än i dag det enda möjliga svaret i livet."

Nu ser jag fram emot att läsa Vegetarianen, den som Han Kang tilldelades Internationella Man Booker-priset i fjol. ​