Alla dessa vackra nederlag

Det här var ju en frisk fläkt i romanfloran - underhållande, lekfull och charmig. Precis en sådan karamell jag så väl ibland behöver.  

Till den lilla bedagade italienska byn (Cinque Terres sjätte smutsiga kusin) kommer en ung svårt sjuk filmstjärna, Dee Moray. Att hon hamnat här framstår som en gåta för den unge hotellägaren Pasquale.. Ett band skapas mellan dem på knagglig engelska respektive italienska. Dee befinner sig där efter en cynisk komplott, att det ändå går bra för henne vet läsaren eftersom författaren håller igång flera parallella spår, där Dees framtida historia utgör ett. 

Samtidigt i vårt nu möter vi kvinnans forna producent Michael Deane, en numera sjukligt föryngrad man som på ålderns höst fortfarande kämpar med att få snurr på karriären - på det ena mer mediokra sättet än det andra. Genom honom och hans uppgivna assistent Claire skildras en bisarr mediacirkus. Så en dag dyker Pasquale upp i Hollywood.

Som läsare förstår jag att de olika spåren ska mötas, jag anar också hur. Men det förutsägbara mildras av sättet romanen är skriven på med dess olika lager, med fiktion i fiktionen. Författaren är kvick och smart i sitt sätt att väva berättelsen och det får den att bli till något mer. Berättargreppet gör att den lyfter. 

Jess Walter tar sig vissa friheter med verkligheten och ger Richard Burton en rätt framträdande roll. Så blir detta den andra roman jag läser på kort tid som blandar fiktionens Hollywood med verklighetens. Den tidigare var Och snön smälter på Hester Street. 

Alla dessa vackra nederlag gjorde mig på läsglatt humör - Walter bjuder på en riktigt behaglig resa genom tid och rum. 

Systerland

Eftersom jag tyckt bra om Curtis Sittenfelds tidigare romaner så såg jag mycket fram emot att läsa hennes nya Systerland om ett par omaka och synska tvillingsystrar.

Kate är bokens berättare, hon är den präktiga systern som lagt karriären på hyllan för att ge sitt liv åt man och barn, hon försök också att bli kvitt sin synska förmåga. Vi är den flummiga systern som får en del av sin inkomst genom att verka som medium. Upptakten i romanen är Vis förutsägelse om att att en stor jordbävning ska drabba området det bor, Kate fyller i med ett specifikt datum och genast är Vi med i all tänkbar media.

I romanen skildras genom de olika personerna en kamp eller ett möte mellan å ena sidan det rationella, vetenskapliga och å andra sidan det intuitiva och klärvoajanta. Men även om systrarna besitter förmågan att se vad som komma skall klarar de inte alltid av att tolka vad de egentligen ser, samtidigt som de styrs av sina syner. Läsaren får också ta del av systrarnas gemensamma historia, om vad som format dem och de bitarna är tycker jag starkare och trovärdigare än de delar som handlar om det vuxna tvillingparet.

För en stor del av romanen upptas av Kate och hennes relation till sina två små barn och till sin man som hon i allt känner sig underlägsen. Det blir en ganska sorglig bild av en kvinna som tappat bort sig själv mitt i livet och som söker något/någon att hålla sig i när marken bokstavligt kan komma att skaka. Det är tänker jag starkt amerikanska värderingar som lyser genom texten, även om de förstås inte behöver vara författarens egna, om manligt och kvinnligt m m. Kate är på ett klaustrofobiskt sätt insnärjd i småbarnslivet som är fullt av upprepningar, så blir läsningen rätt tjatig och jag tappar ibland intresset för Kates våndor. En motvikt är Vi som framstår som nästan alltför flummig och omogen i jämförelse med den självuppoffrande Kate. Kontrasterna mellan dem har, tänker jag, gjorts medvetet stora av författaren men det är på gränsen till vad som känns riktigt trovärdigt.

Min bild av Sittenfeld är att hon är en distanserad, distinkt och lite kylig berättare, därför blir jag förvånad över hur pladdrig den här romanen är. Berättelsen skyms av de detaljerade skildringarna av mammalivet och jag kan inte förmå mig att tycka att det är intressant, jag tror inte ens att det beror på det att jag själv inte har barn. Det blir i vissa fall en lite för övertydlig skildring där författaren anstränger sig för mycket i att försäkra sig om att jag som läsare hänger med och förstår.

Jag kunde inte motstå att läsa blurbarna på baksidan och kan inte annat än skaka på huvudet åt The Guardians ord om att romanen är "ett psykologiskt mästerverk med en fantastisk twist på slutet." Möjligen har vi inte läst samma bok.. Sittenfeld är och förblir en intressant författare men Systerland är på inget vis i en klass för sig.

(För en gångs skulle tycker Feelgoodbibliotekarien och jag ungefär lika. Synd för Sittenfeld...)

I en klass för sig
Presidentens hustru 

Svantjuvarna stal min lästid

Svantjuvarna av Elizabeth Kostova har jag sneglat på ibland i bibliotekshyllan, den har lockat genom sin handling i konstens värld. Men den visade sig inte vara en roman för mig.

Omväxlande berättar psykiatern Andrew som tagit sig an fallet med en konstnär som efter att ha attackerat en målning på ett museum slutit sig som en mussla, konstnären, hans ex-fru och ex-flickvän.Därtill kommer ett lager berättelse som ger en blick längre bakåt i tiden och som har beröring med den nutida konstnären. Så här i efterhand kan jag inte längre reda ut alla trådar. Andrews roll är att få sin patient att öppna upp, att tala ut. På vägen dit begår han den ena överträdelsen efter den andra, allt i konstens eller kärlekens tjänst. Patienten är besatt av en kvinna, ett motiv och psykiatern blir i viss mån besatt av sin patient. 

Efter att jag läst ut romanen känner jag mig föräten som på för många efterrätter, och önskar jag hade förmått sluta i förtid. Det är en nästan kväljande text med ett sådant överflöd av ord att hälften hade varit nog. Ändå, efter 566 lästa sidor frågar jag mig vad poängen i detta smått mediokra romanbygge egentligen var...  

Natten är ljuv

Det är 20-tal och livet leker för den nya unga filmstjärnan Rosemary. På den franska rivieran möter hon Dick och Nicole Diver som är ett vackert par i händelsernas centrum och Rosemary njuter av att vara i deras närhet. F. Scott Fitzgerald berättar om lata dagar i solen, om relationer och förvecklingar människorna emellan. Så tar romanen ett steg bakåt i tiden och läsaren får del i paret Divers historia. Deras komplexa relation har växt fram ur den mellan psykiater och patient, där Nicole varit den senare. Det är en på samma gång tärande som närande relation, som Rosemary på sitt naiva sätt senare griper in i.

Fitzgerald blottlägger bit för bit de olika personernas relationer och avslöjar deras olika förhållanden och drivkrafter. Med samma säkerhet skildras det drastiskt naiva mötet med omvärlden som det tilltagande desillusionerade. Glättig yta och själsliga bråddjup samsas sida vid sida i en av sensommarens större läsupplevelser. 

Kristina Kappelins italienska dagbok

Helgen som var började på något sätt i Italien med den Svt-sända dokumentären om Venedig, The Venice Syndrome. Den var intressant och skrämmande för även om staden än så länge står på sina pålar så sjunker den befolkningsmässigt sett. Bostäderna blir för dyra för vanligt folk att bo i, samhällsservice försvinner och det blir en plats för enbart turister eller som en venetianare lakoniskt konstaterar - det blir som ett Disneyland. Att se de gigantiska kryssningsfartygen, som skadar staden, glida tätt förbi är minst sagt bisarrt. För snart fyra år sedan var jag en av turisterna där.

Jag uppfylldes av det magiska ljuset, fascinerades av livet på vattnet och beundrade konst och byggnader. Det som händer där oroar förstås och Venedig finns i mitt hjärta.

Från tv-rutan stegade jag vidare till Rom via Kristina Kappelins Italiensk dagbok som handlar om hennes liv i det motsägelsefulla landet.

Detta är en personligt skriven skildring som berör allt från knepiga möten med italienska myndigheter, journalistisk bevakning, matköp till skola och träff med påven. Jag gillar mycket Kappelins rapporter i tv från landet och jag tyckte om hennes bevakning från årets VM i fotboll med lite udda vinklingar. Och jag tycker om henne som skribent. Kappelin har bott länge i landet och verkar älska det trots alla märkligheter - Italien är som Sverige fast tvärtom. Själv längtar jag alltid dit.


Rom och floden som delar staden är en annan bok som berättar om själva staden. Jag var senast där 2011.

Ryskt bläck

Tack vare att Prickiga Paula lyfte fram det parisiska i Ryskt bläck så har jag nu läst min första Tatiana de Rosnay-roman! Och visst är här Paris - och Ryssland och inte minst Italien! Även om den är mer person- än platsorienterad.

Jag tycker författaren skriver bra och gjuter liv i sin historia - men huvudpersonen gillar jag inte det minsta. Och det är helt ok! Den unge författaren, huvudpersonen, vars framgång stigit honom alldeles åt huvudet får mig att tänka på Henrik H Langelands odräglige Wonderboy (klockorna! kvinnorna!) som jag läste med stor behållning. Nicolas Kolt har gjort kometkarriär genom en bok där han i fiktiv form berättar utifrån en i hans familj väl dold hemlighet. Gåtan i familjen präglar honom och skapar en ganska vilsen människa utan någon riktig trygghet.

I bokens nu befinner sig dock Kolt tillsammans med en ny ung flickvän på ett fashionabelt hotell på en italiensk ö. Samtidigt som han bedrar i både ord och handling. På hotellet blir han ömsom igenkänd och ömsom negligerad - båda delarna är lika besvärande för honom - och oväntade möten uppstår. Ständigt har han ett öga på sin smarta telefon; är ständigt sedd, ständigt seende.

De Rosnay berättar omväxlande och ledigt om då och nu, får läsaren att förstå bakgrunden till hur Kolt blivit den han är. Och nu säger jag emot mig själv, men för det allra mesta tycker jag om romaner där slutet inte sys ihop till perfektion fast här bjuder författaren på några lösa ändar för mycket. Hon laddar pistolen utan att avfyra den så att säga. Men det är en god historia och jag läser den snabbt och med nöje. Det är en i vissa stycken rätt underhållande satir över en skenande och förytligad kändiskultur där författaren i de här fallet lika väl hade kunnat vara en Idol-vinnare. Fast mest ändå en ung mans sökande efter sig själv.

De Rosnay låter, jag ska inte avslöja hur, verkligheten möta fiktionen i sin roman. Men hon har också låtit sina fiktiva figurer träda fram utanför romanen - flera av dem twittrar, Kolt och någon mer instagrammar. På riktigt alltså.

Stoner!

Så står det längst upp i vänstra hörnet på omslaget till Stoner av John Williams. Det gör mig skeptisk. Det har, tänker jag mig gått lite inflation i blurbarna, vilket är orättvist mot litteraturen och författaren som får så många stora förväntningar att leva upp till. Så lever det jag läser också sällan upp till överorden. Men ibland så händer det! Och med att risk att avskräcka någon annan utbrister jag att jo - Stoner är så bra!  

Williams berättar okonstlat om William Stoner som bryter med sitt lantbrukarursprung och väljer litteraturens och litteraturvetenskapens väg. Han tar som den första i sin familj, i sin släkt, steget in i den akademiska världen. Steget är stort och acklimatiseringen svår, till en början. Sakta övergår blyghet i större säkerhet och engagemanget som forskare och lärare tar över. Men Stoner är otränad i det sociala livet och har kanske svårt att tolka andra människors beteenden. När kärleken kommer i form av Edith leder det snabbt till ett äktenskap som nästan lika snabbt blir till en katastrof. 

Edith är en ytterst bärande person i historien vars beteende och sätt att vara i mycket också styr Stoners eget liv. När de får en dotter blir detta alltmer uppenbart. I denna lilla familjen råder något slags mental terror med Edith som avsändare utan att för den skull vara romanens "bad guy". Även det akademiska, kollegiala, livet bjuder på utmaningar och uppgörelser med såväl andra lärare som överordnande och studenter. Då hjälper det inte så mycket att Stoner brinner för sitt ämne.

Stoners lever, med vissa avbrott för mer ljusare stunder, men hans liv är inte lyckligt. Eller - det bara är. Livet går på och blir som det blir, mycket blir inte alls. Det är bitvis tung läsning, tankeväckande. Men Stoner är en roman som jag läser utan att haka upp mig någonstans - inte ett ord skaver, inte en mening känns överflödig och inte något är inflikat för att fria till läsarens sentimentalitet. Det är en roman rak och ärlig och trots sitt mörker upplyftande läsning. Tänk att de finns - de vidunderliga romanerna!

Williams påminner, vilket nämnts på andra ställen om författare som Richard Yates och även om Ian McEwan vars På Chesil Beach jag särskilt tänker på. Men Williams är vassare tänker jag i förmågan att så tränga in i sin romanfigur, att skapa en levande både person och historia som får liv långt utanför boksidorna. 

Rapport från en lässommar

Innan semestern bekymrade mig bristen på läsuppslag och på hett efterlängtade högar. Kanske skulle det här bli den minst litterära ledigheten någonsin? Nu sitter jag med en hög böcker bredvid mig, böcker som blev läste under de varma och arbetsfria sommardagarna - en trave som bjuder på fina läsminnen...

Den första veckan i juli, under den stora resan börjar jag läsa Garp och hans värld av John Irving som fick mannekänga i den hyrda lägenheten. 

Så här i efterhand inser jag att handlingen blivit till ett töcken i mitt huvud, jag har svårt att dra mig till minnes enskilda episoder och kan bara återge innehållet i den i väldigt stora drag. För mig är det ändå ett positivt tecken (även om jag önskar mig ett lite bättre bokminne) på att romanen jag läst varit ovanligt innehållsrik och infallsrik och så vill jag gärna ha dem! 

Inledningsvis möter läsaren Jenny som vill ha ett barn men absolut ingen man och som efter lite list sätter Garp till världen. Garp och hans mor lever i något slags symbios och när båda skrivardrömmar. Jenny blir så oplanerat en feministisk förebild och Garp så småningom en gift familjefar och författare. Relationsförvecklingarna är många och oväntade, handlingen svänger mellan tragedi och komedi och jag njöt rätt igenom romanen. Nu (eller kanske senare i höst) vill jag bra gärna läsa mer av Irving (har tidigare läst Ciderhusreglerna och Den fjärde handen)! 

På stranden (när senast badade jag så mycket som i sommar?) började jag passande nog en torsdag med att läsa Torsdagsänkorna av Claudia Pineiro. 

Romanen inleds dramatiskt med att tre män hittas döda i en pool i ett tjusigt villaområde skyddat av stängsel i Buenos Aires. Varje torsdag träffades männen för att äta middag, medan fruarna höll sig på annat håll. Vad som lett fram till den tragiska händelsen berättas ganska raffinerat med olika röster, där en tillhör en mäklare med bra koll på  de boende i området. På ytan är det polerat och så tillrättalagt det kan bli medan de verkliga förhållandena (t ex de ekonomiska) hålls hemliga, skyddade av något slags inbyggt system av lögner. Historien hinner till slut upp sig själv och författaren är tillbaka i nuet - hos de avlidna och de som är kvar. Författaren har byggt upp en roman som är svår att släppa, och också lite svår att orientera sig i på grund av de många namnen men lite extra bläddrande fram och tillbaka var romanen väl värd.

För fem kronor köper jag Kurt Vonneguts Burfågel på en loppis hemma i Gävle 

och under ett par dagar, vid Lövvattnet i Västerbotten, tar jag del av Walter F Starbucks märkliga levnadsöde, bland annat som fängelsekund. Vonnegut är en galen berättare och jag nästan känner hur huvudet vidgas och tänjs ut när jag läser. 

På fina Bokcafé Pilgatan i Umeå 

inhandlar jag bland annat Ingenting oroar Coco Chanel efter midnatt som ingår i samlingen "Reportagets mästare", utgivna av Ordfront. I det här fallet är det Djuna Barnes texter som samlats, mer känd är hon kanske för Nattens skogar men det var som krönikör och tidningsskribent hon började. Efter ett fyndigt förord som berättar om författaren läser jag hennes texter som handlar om först New York och sedan om några år som Barnes tillbringade i Paris, texterna är ungefärligen tillkomna under åren 1913-31. Barnes ger sig ut i New York och försöker se sin stad med den utanförståendes blick vilket inte är helt lätt "man tvingas bli främling i sitt eget hus för att kunna beskriva det med den rätta nyansen."

Barnes är intressant både i sig själv och som ett ögonvittne från tiden och städerna hon levde i, och så kände hon ju de andra stora T S Eliot, Sylvia Beach mfl mfl och hon var nära vän med Dag Hammarskjöld. Texterna är poetiska, drastiska och till dem hör författarens egna illustrationer. 

Mest tagen blir jag av reportaget som beskriver hur Barnes helt frivilligt låter sig tvångsmatas - för att kunna skildra vad hungerstrejkande brittiska kvinnliga rösträttsaktivister utsatts för. Det är journalistisk med livet som insats.

När jag hälsar på i Feelgoodbiblioteket och tittar runt bland böckerna hittar jag  (i fönstret?) en bok som Feelgoodbibliotekarien redan läst nämligen Och snön smälter på Hester Street av Daisy Waugh. Boken får resa med mig hem.

Så är jag strax i Hollywood i denna fiktion som glatt leker med verkligheten och låter Greta Garbo och Charlie Chaplin m fl inneha biroller. Huvudpersonerna - Max och Eleanor - är dock hittepå även om de placeras i verklig och trovärdig miljö. De gör en märkvärdig klassresa från eländiga förhållanden i det fattiga och farliga New York till filmens glassiga värld där de både röner stor framgång. Det är med andra ord en verklig framgångssaga. Men paret har mer i bagaget, t ex minnet av en en gång försvunnen dotter. Och lyckan och lugnet vill aldrig riktigt infinna sig för det är strax dags för börsen att krascha. 

Romanens styrka tycker jag ligger i skildringen av dels det tidiga livet i New York, vilken arbetarskildring! och dels av det sprakande Hollywood-livet. Författaren förmår gestalta två ytterligheter väl. Men historien om dottern och det omständliga sätt den berättas på har jag lite svårt att engagera mig i, och det är synd eftersom den upptar så stor del av romanen. Det kan låta bakvänt men trots eländeseländet så blir det i slutklämmen det lite för sockrat för mitt lite mer cyniska jag.

Ut från det söta antikvariatet i Norberg 

och dess sorterade oordning kommer jag, en kvav dag när åskan mullrar i större delen av landet, ut med P G Wodehouses Åska i luften. 

Jag älskar verkligen tv-serien baserad på historierna om Jeeves och Wooster och har länge velat läsa något av författaren. Den här godingen handlar dock inte om radarparet utan om ett gäng människor som av olika anledningar strålar samman på Blandings slott. Här är förlovningar med förhinder, en stöldbegärlig sugga, trilskande släktingar och inte minst ett manuskript som absolut inte får komma på villovägar. Det är, om inte en skrattfest från pärm till pärm så en underhållande läsning, dock i viss mån lite väl präglad av sin tid. Jag tror i bakhuvudet under antikvariatsbesöket jag hade Kulturdelens/Jenny B:s litterära möte med slottet.

Snipp snapp snut så var semestern slut. Augusti månad har jag inlett med att äntligen läsa John Williams återuppväckta Stoner som jag just nu smälter. Mer om den kanske senare.