Semesterminnen är läsminnen. För ett par år sedan läste jag Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon, den flätade sig på ett fint sätt samman med min egen ledighet och de resor jag gjorde. I år har den stora sommarläsningen bestått av Jan Kjaerstads Wergeland-trilogi. Kanske är sommar för mig de stora eposens tid? Andra lov har jag t ex ägnat åt Agnes Krusenstjernas romaner om Fröknarna von Pahlen och åt Per Anders Fogelströms stads-serie. Det finns ro och tid att gå in i större sjok av böcker, i alla fall för mig.
Årets semesterläsning har fortsatt efter Kjaerstad men inte med samma intensitet. Efter en rekommendation blev begäret starkt efter att läsa Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb. Så jag gjorde det, läste den.
Bokens berättare ser tillbaka på det tidiga 60-talets Paris, en tid fylld av konflikter som på olika sätt och plan präglar hans unga år. Paris ja. Det är ett Paris där Sartre är en bifigur i ett hörn på Café Balto. Här samlas flyktingar från Östeuropa vars olika bakgrund och historia är en del av berättelsen. Michel blir deras maskot, killen de lär att spela schack, lär om livet. Hemma är det lite rörigt, orsakat av föräldrarnas olika bakgrunder. Här finns också storebror vars politiska medvetenhet vaknar och för honom utanför hemmets trygga vrå. Vrån i hemmet är förresten inte trygg så länge till.
Michel växer upp i den här boken, han blir medveten om att livet inte är enkelt och omvärlden komplicerad och komplex. Han möter människor som engagerar honom och berör honom. Michel är en läsare och det är lätt gilla honom bara för det - han läser t o m gående! De obotliga optimisternas klubb är, förstår jag, en hyllad debutroman och jag kan gott se varför. Den ger en stämningsfull bild av Paris samtidigt som den gestaltar ett intressant persongalleri. Några invändningar hade jag dock när jag läste den - författaren är noga med att knyta ihop sin historia men lämnar ändå ganska omotiverat lösa trådar, som glömdes de bort i ivern. Kanske hade romanen vunnit på att bantas något, att stramas upp eller fördjupats ytterligare i de olika levnadsödena? Jag tyckte om det jag läste, men hade nog lite för höga förväntningar på den. Men jag tror att det är Jan Kjaerstads fel! Vad jag än valt att läsa efter hans trilogi tror jag hade förlorat i kampen om att bli ett bestående semesterläsminne.
Michel växer upp i den här boken, han blir medveten om att livet inte är enkelt och omvärlden komplicerad och komplex. Han möter människor som engagerar honom och berör honom. Michel är en läsare och det är lätt gilla honom bara för det - han läser t o m gående! De obotliga optimisternas klubb är, förstår jag, en hyllad debutroman och jag kan gott se varför. Den ger en stämningsfull bild av Paris samtidigt som den gestaltar ett intressant persongalleri. Några invändningar hade jag dock när jag läste den - författaren är noga med att knyta ihop sin historia men lämnar ändå ganska omotiverat lösa trådar, som glömdes de bort i ivern. Kanske hade romanen vunnit på att bantas något, att stramas upp eller fördjupats ytterligare i de olika levnadsödena? Jag tyckte om det jag läste, men hade nog lite för höga förväntningar på den. Men jag tror att det är Jan Kjaerstads fel! Vad jag än valt att läsa efter hans trilogi tror jag hade förlorat i kampen om att bli ett bestående semesterläsminne.
En annan man fick följa med till Köpenhamn/Berlin - Klas Östergren och hans Den sista cigarretten. Jag inbillar mig att det är mitt första möte med författaren, men det stämmer inte - Veranda för en tenor har jag ju läst, och så har jag några sidor av en annars outläst Gentlemen i minnet. I boken jag läst nu tänker berättaren tillbaka på en märklig period i sitt liv, ett tjugotal år tidigare. Det är en händelse som inte är avslutad, och som gör sig påmind i hans nu. Nils von Dardels stora målning "Den döende dandyn" har en central roll för handlingen, runt den kretsar den ytliga vännen Jörgens konstnärliga vision. Berättaren, som jag tror heter samma som författaren, dras in i händelser han inte kan kontrollera, och inte vill ta del i men heller inte förmår stoppa. Östergren belyser konstvärlden och dess sammanblandning med marknaden, där den som har pengar kan äga och göra vad som helst. Konstverken i sig förlorar i betydelse, förutom rent ekonomiskt. Det är 80-talet som visas upp, med dess nyrika slynglar. Ibland tänker jag att berättaren är opålitlig, precis som i Kjaerstad-trilogin, att det han berättar inte stämmer med bokens sanning, att han i själva verket är mer medveten om vad som pågår, och om sin egen roll i det än vad han ger uttryck för. Eller så är han en vindflöjel i en manipulativ omgivning. Boken väcker en del intressanta frågor om konst och dess värde. Östergren är en lite klurig men rapp berättare som håller stämning och ställning boken igenom. Jo, men det här var bra reselektyr - och jag tror jag ska ge Gentlemen en ny chans.
Men det är lite (o)roande att läsa några av recensionscitaten om den nyss lästa boken på dess pärm:
"Som berättare har Klas Östergren samma obesvärade genialitet som Borgs raka backhand och Stenmarks kristalliska storslalomskär".
Detta är extremt men även i de andra valda citaten skymtar en viss "grabbighet" fram, som inte känns så tilltalande. I sådana stereotypa termer/bilder tycker jag inte att Östergrens roman går att fånga in.
