Buffémiddagar och bokcirkel

Lånad bild

Att bli bjuden på buffémiddag hos vänner är alltid så gott och uppskattat.

För några veckor sedan var vi hos en jobbkollega och åt en toppenbuffé, verkligen extra allt.

Det var ostar och chark av olika slag, grönsaker, rökt lax, löjrom med smetana och hackad lök och en helt fantastisk hummergratäng, som jag bara måste försöka mig på att laga själv. Så här beskrev min kollega hur hon brukar laga: Själva gratängsåsen ska vara med lök, champinjoner, grädde, hummerfond och vin, kryddad med bl a paprika och gräslök. Härligheten blandas med hummerkött och gratineras sedan med smakrik ost. Supergott, helt enkelt! Till buffén dracks bubbel av alla som varit smarta och inte tagit bilen.

Senare i samma vecka var det dags att träffas i bokcirkeln. Den här gången var det studiebesök och buffémiddag med bokprat på en spännande plats. En av tjejerna är domare och jobbar på tingsrätten. Eftersom vi läst boken "Störst av allt" av Malin Persson Giolito som utspelar sig under en rättegång passade vi på att hälsa hos N på jobbet. Efter att ha gått runt och fått veta en massa om rättegångar i verkligheten dukade vår värdinna upp ost, chark och vin - och allt därtill i en mysig sittvrå med utsikt över häktet.

Plockmat är verkligen pratvänlig. Mumsandes på goda charkuterier och en massa olika ostar, oliver, tomater och minimozzarellor med kex och bröd pratade vi om boken och avnjöt ett rött vin som var helt perfekt till plocket. (Kommer tyvärr inte ihåg namnet.) När vi kom till den vackra chokladtårtan var vi redan så mätta att vi bara orkade ta en liten, lite, men naggande god bit.

Boken, "Störs av allt" är en nervpirrande och välskriven deckare som jag verkligen kan rekommendera. Jag läste den i ett streck.

Artonåriga Maja överlever en skolskjutning där ett antal elever och en lärare i en gymnasieskola i fina Djursholm dödas. Från början är det klart att Maja skjutit två personer, sin pojkvän som är den andra förövaren och sin bästa kompis. Frågan är - varför gjorde hon det, hade hon planerat brottet tillsammans med sin pojkvän eller handlade hon i nödvärn?

Maja blir häktad, sitter isolerad i nio månader och sedan blir det rättegång. I boken följs denna i detalj, med klipp tillbaka till Majas minnen av vad som hänt.

Man får följa hennes relation med pojkvännen Sebastian, son till en av Sveriges rikaste män. Från kärlek och känslan av att vara utvald till mer och mer mörker med en kille som får allt materiellt, men lever med en iskall och kärlekslös pappa.

Man får också veta mer om Majas relation till sin egen familj, lärare och klasskompisar. Tonårsförakt mot föräldrarna, men också en känsla av att de lämnar henne väldigt ensam i en svår situation. Kärlek till den mycket yngre lillasystern och den kloka varma morfadern, lätt förakt mot lärare, en känsla av att hon växt ifrån bästisen Amanda, men ändå inte velat "göra slut".

I det fina gymnasiet går också elever som inte kommer från det rika Djursholm. Asylsökande Dennis som vet att han kommer att utvisas när han fyller arton och till dess samlar han pengar genom att sälja droger, bl a till Sebastian och hans gäng. Smarta, snygga Samir som Maja dras till är son till fattiga invandrarföräldrar. Han pendlar i timmar från miljonprogramsförorten varje dag för att komma till skolan som ska ge honom en bättre framtid.

I den här smältdegeln utvecklar sig händelserna som leder fram till den förödande skolskjutningen.
Boken är som sagt otroligt spännande och imponerande nog håller storyn ihop hela vägen till och med slutet.

I och med studiebesöket på tingsrätten kom historien i boken på något sätt ännu närmare. Man slogs av hur små salarna är, hur trångt man sitter. Hur ledsna och desperata många av dem som kommer dit är, både förövare, offer och anhöriga. Ångesten och isoleringen på häktet, där vår värdinna bekräftade att man absolut skulle kunna isolera en artonåring misstänkt för ett allvarligt brott i så lång tid som nio månader. Chocken när den anklagade sedan kommer in i en fylld tingssal kan vara dramatisk.

Ja, detta är en värld skild från den de flesta av oss vanligen befinner oss i. Helst vill vi inte hamna där. Samtidigt är det oerhört viktigt att bra människor jobbar där.

Boktips!

Det finns vissa böcker som man längtar efter innan man ens vet att de är på gång.

En av mina stora idoler är Sutip Austad, den tuffa thailändska kvinnan som odlar asiatiskt i Bohuslän. Och som har tagit sig från svåra förhållanden och fått ett gott liv på köpet. Och som byggt upp sitt företag och sin försörjning under nästan omöjliga villkor.

När jag fick se att Sutip skrivit en bok om den asiatiska köksträdgården tog det inte många sekunder förrän jag beställt den. Vilken lyx!

Jag bara älskar boken. Helt osentimentalt berättar Sutip sin tuffa livshistoria. Hon tipsar om massvis av asiatiska grönsaker att odla och berättar utförligt om hur man lyckas med var och en av dem. Boken avslutas med thailändska recept i vilka man kan använda skörden.

Även om jag faktiskt har odlat nästan alla grönsaker som är med i boken fick jag en massa bra tips och inspiration. Tack Sutip!

Dukat för träff med jobbets bokcirkel

Igår var det dags för premiärträff med vår bokcirkel på jobbet.

Bordet stod dukat hemma i vårt kök. Boken var charmiga, lättlästa, men kanske annars inte direkt minnesvärda "Gatukatten Bob" av James Bowen. Den sanna historien om vänskapen mellan en stor röd hankatt och en f d uteliggare fungerade lite som gulliga djurklipp på Youtube för mig. Jag blev verkligen berörd, men samtidigt skämdes jag lite för att just denna historia var så hjärteknipande när det finns så mycket annat  i världen som borde beröra mer. Kanske finns det en gräns för vad man kan ta till sig, eller också är förklaringen att en djurägare alltid är en djurägare.

I vilket fall är det väldigt kul att vi fått igång en bokcirkel/bokklubb på jobbet och det var verkligen intressant att få ta del av kollegornas boktips.

Förtäringen på bokträffen var delikat, M hade tagit med sig rotfrukschips och en egen blandning med olika nötter och torkade frukter. Sedan åt vi soppa som jag lagat på årets sista squash. M hade köpt ett helt otroligt surdegsbröd och jag lovar att det var stort som en spädgris! Vispat smör med lite flingsalt, paprikahummos, ostar, marmelader och grönsaker till brödet och sedan te, kaffe med kakor och frukt som M tagit med. I, som stod för vinet, utmärkta torra rieslingen Biecher, missade tyvärr hela träffen p g a kvällsjobb. Jättetråkigt, men det blir fler tillfällen! Till nästa gång ska vi läsa Patrick Modiano...

Dagens boktips

Jag har följt odlingsbloggen "Ett år med lotten" där Elin Unnes skriver uppkäftigt, kreativt och framförallt vansinnigt roligt om odling av ätbart!

Rusade därför iväg till bokhandeln när jag förstod att Elin givit ut boken "The secret gardener - dumsnåla tips för nygamla odlare"!

Suverän bok, särskilt som jag nu kan konstatera, en gång för alla att jag äntligen blivit INNE. Min f d töntiga livsstil med stort innehåll av företeelser som varmkompostering, skördande av vilda växter i naturen och egen köksväxtodling samt att locka av skörden dess mest kulinariska kvaliteter har äntligen blivit TRENDIG! Yohoo!

Nyss var det bara äldre pensionerade damer + jag själv som ägnade sig åt detta. Och damerna, inget fel på dem, men de var allra mest intresserade av pelagoner... Nu grönsaksodlas det bland artister, söderhipsters, kockar, tekniknördar och alla möjliga!

Nåväl, Elin Unne är rockjournalisen som blev som besatt av odling när hon fick tillgång till en kolonilott.

Jag känner igen det där med besatt, eftersom jag själv varit fullständigt grönsaksodlarbesatt sedan jag flyttade hemifrån. Eller så var jag det redan innan, men hade inte så stora möjligheter att utöva...

Jag gillar de flesta odlingsböcker, men efter att ha hållit på några år och dessutom lusläst det mesta som skrivits om köksväxtodling, innehåller de flesta "odla-grönsaker-böcker" inte sådär jättemycket nytt.

"The secret gardener" innehåller bra basinformation om växter och hur man anlägger köksväxtland,  men Elin har också, utöver det en kaxig upptäckaranda och ger mig flera nya idéer. Boken är en slags "Linnea planterar", denna älskade biblioteksfavorit från barndomen, men för vuxna. Jag rusade omedelbums ut och satte en kruka över rabarberplantan och skottade upp färsk hästgödsel runt för att få tidig glasrabarber.

Under vintern är de flesta odlare frustrerade. VARFÖR blir det aldrig vår? Elin går lös i skafferiet och groddar alla möjliga och omöjliga frön hon kan hitta. Och så gör hon bivaxljus - smart, sådana är ju helt underbara, miljövänliga och doftar gott!

Jag älskar lite ovanliga växter och att experimentera med sådana. Kul att Elin tipsar om t ex den bildäcksstinkande Epazoten som är oumbärlig till tex-mexmat, endive (som ger skörd på vintern), perennen standkämpe och att odla pak choi-sorter som inte är hybrider och låta dem fröa av sig och självsås!

Boken är indelad i årstider och visst är det så vi odlare lever. Det finns också en del fina stämningsbeskrivningar från olika årstider. Jag svårlängtar till högsommaren när jag läser det här: "Allt i naturen verkar berusat och berusande. På dagarna doftar älggräset så starkt och sött att de blankgröna skalbaggarna som klamrar sig fast vid de nyplockade flockarna ser kalejdoskopiska ut och det kan inte bara vara salicylsyran i bladen som gör att du känner dig avdomnad. På kvällarna verkar växterna så besjälade att du skulle ha blivit mörkrädd om det någonsin blev mörkt och till och med nattljuset är varmt."

Förhoppningsfullheten älskar jag också med boken. Elins saffranskrokus har aldrig blommat och hon har dessutom räknat fram att man behöver en mindre åker för att få fram saffran till lussekattsbaket, men ändå odlar hon den kräsna krokusen.

Några andra citat från boken:

"Du vill inte vara den där kirskålmunken." (om den medeltida munken som lär ha infört kirskål i Sverige.)
"Om du redan vet hur man gör en inbakad fläta kan du också fläta vitlök...har du aldrig haft oturen att lära dig göra inbakade flätor när du var liten: sök på internet efter videoinstruktioner och förbered dig på en lång kväll.
Om grodding: "låt bli linfröna, testa inte ens, bara lita på mig".

Det finns också en del (alldeles för få, om ni frågar mig) recept typ grönkålschips, kimchi och älgörtsaft. Boken avslutas med en mycket bra läslista.

Om ni gillar grönsaksodling är mitt tips - läs bloggen och boken!

Lyx som i Paris på 1920-talet

I måndags var bokklubbstjejerna på middag hemma hos mig. Jag måste erkänna på att jag varit dåligt på att dra mitt strå till stacken och fixa bokklubbsmiddag. Det GÅR att äta middag nio personer hemma hos mig, men det kräver mycket förberedelser, inlån av t ex stolar och det blir rätt trångt. Någon mysig soffgrupp där alla får plats att sitta och prata bok i lugn och ro ryms helt enkelt inte i mitt lilla vardagsrum.

Men boken vi läste den här gången; "Åren i Paris" av Paula McLain gav mig idéer. Romanen, som handlar om Earnest Hemingways första fru, Hadley Richardson, utspelar sig delvis i 1920-talets Paris. Miljöerna på caféer och krogar är fantastiskt beskrivna. Denna blandning av kultur, lyx och förfall kändes som något som skulle kunna användas som tema för middagen i just min lägenhet. När man bjuder lite för sällan i ett sällskap där värdinneskapet går runt då SKA man bjuda ordentligt! Dessutom är jag så himla glad för J:s och mitt lägenhetsköp att det kändes som rätt tid att fira.

Efter lite avhopp blev vi till slut fem som träffades + J som kom hem lite senare. I skenet av fladdrande kandelabrar, med musette-musik, jazz och charleston i  högtalarna frossade vi inledningsvis på champagne, ostron, sniglar, gratinerade kammusslor och crème ninon med löjrom. Platsen var ett av Paris tjusigare caféer, eller OK om man ska vara kinkig, mitt lilla kök med ärvd, stärkt, manglad linneduk på bordet, en jättebukett rosor och maten på nyputsade nysilverfat. Till varmrätten var det dags att gå in i Bistron, mitt vardagsrum med kaminen tänd, ljuskrona i taket och rödvitrutig duk på bordet. Varmrätten var bouillabaisse med rouille och till dessert frossade vi på chokladmousse.


Jag är, som ni vet, SVÅR på ostron. Så vackra och så goda! Inga krångliga tillbehör, bara citronklyftor. Lite jobbiga att öppna är de fina molluskerna, men med lite våld gick det bra att knäcka upp ett dussin. Trots att jag varit tvungen att köpa dem redan på lördagen i Hötorgshallen var kvaliteten ypperlig. Inte ett enda behövde slängas.

Sniglar hade jag köpt färdiga, frysta med vitlökssmör, på Picard, den franska frysmatskedjan. Bara att värma i ugnen. Det var mycket godare än jag förväntat mig. Kan faktiskt inte minnas att jag ätit sniglar tidigare. I alla fall inte på väldigt länge. Ett givet val för fredagsmyset framöver!

Gratinerade kammusslor är en annan gudagod lyxrätt som finns på Picard. Varianten med sancerrevin är så god att man får tårar i ögonen. Som en bonus får man fina skal att behålla.

En annan produkt inköpt på Picard, petit pois, små ärtor, var däremot en stor besvikelse. Köp istället "små fina ärtor" från Findus eller ärtor av sorten "Märta" på Coop eller liknande. De smakar mer, är sötare och behåller den gröna färgen bättre i en Crème Ninon. En riktigt bra mixer underlättar också när man ska laga grönsärtsoppa. Min gamla höll inte riktigt måttet. Däremot blev det fint att servera  den kalla soppan med en klick löjrom i små uddaglas, typ likörglas, fyndade på olika loppisar.

Vad gäller champagne hade vi två sorter och jag kunde, precis som tidigare, konstatera att Deutz ÄR en otroligt bra sort. Mitt försök att bygga en sån där häftig pyramid av champagneglas i coupemodell och bara fylla på i toppglaset, ni vet som på bio, föll tyvärr inte väl ut. Testa inte hemma om ni inte vill ha väldigt mycket utspilld champagne!

Boullabaisse med rouille har jag lagat tidigare här på bloggen. Skillnaden denna gång var lyxiga havskräftor i soppan och att jag köpt riktigt fin fiskbuljong på Östermalmshallen. Skaldjursbuljong hade jag hemkokt i frysen efter någon av sensommarens skaldjursfrossor. Egentligen skulle det varit färska räkor i soppan. Lite svårt på en måndag... Jag hittade ett paket på Hemköp, men var faktiskt lite tveksam. När västkusttjejen J öppnade paketet och sniffade skeptiskt förstod vi alla att det var komposten som gällde. Skärpning Hemköp, skämda skaldjur är INTE OK! Nu gjorde det inte så mycket; blåmusslor, havskräftor, lax och torsk räckte mer än väl i soppan.

Chokladmousse måste vara den absolut godaste desserten. Särskilt om man använder riktigt fin mörk choklad och spetsar med apelsinlikör. Jag hittade Lisas supertips på hur man undviker att smeten till moussen ska spricka. Det fungerade hur bra som helst. Mousseglasen toppades med hemodlade physalisbär.


Nu till boken.
Kategorin påminner lite om "Blonde", Joyce Carol Oats bok om Marilyn Monroe, på det sättet att en författare skriver om en känd person som om hon varit henne. Historiska riktiga händelser blandas med vad som måste vara ren fiction eftersom författaren omöjligen kan veta vad som sades, hur huvudpersonen kände o s v.

Huvudpersonen i McLains bok är Hadley Richardson, Earnest Hemingways första fru. Efter att ha levt en skuggtillvaro där hon tagit hand om en sjuklig och dominerande mamma i många år träffar Hadley den ganska mycket yngre Ernest och tycke uppstår. Paret gifter sig och bestämmer sig för att flytta till Paris.

Väl på plats i Paris, som måste varit fantastiskt på det optimistiskt, glittrande 1920-talet träffar Earnest och Hadley hela den kända kultureliten; Gertrude Stein, Alice B Toklas, Picasso, Miro, Ezra Pound, James Joyce o s v. Ett liv i sus och dus, champagnen flödar, men också (relativ) fattigdom och liv i en sliten, nergången lägenhet. Earnest jobbar. Han skriver och skriver och ibland far han iväg på månadslånga strapatsfyllda reportageresor. Hadley stannar hemma i Parislägenheten och lider och längtar.

En pojke, Bumby, föds och beskrivs som älskad, men lämnas alltsom oftast bort för att tas om hand av en grannfru som ständigt verkar finnas där som en gratis tjänsteande.

Man far till Alperna för stärkande skidåkning, man far till tjurrusningen i Pamplona där det dricks alkohol som aldrig förr.

Hadley får allt svårare i sitt äktenskap. Ernest gör sig osams med allt och alla och är dessutom inte trogen. När den lockande, rika skönheten Pauline dyker upp, först som vän till både Hadley och Ernest, men efter hand allt mer uppenbart Earnest älskarinna, blir förhållandet ohållbart. Pauline blir också Hemingways andra fru.

Jag tycker att boken var både spännande och intressant. Den är inte alls lika poetiskt skriven som Joyce Carol Oates "Blonde", men man blir verkligen intresserad av 1920-talet och gripen av Hadleys öde. I en epilog berättar hon att det senare i livet gått bra för henne. Hon flyttar tillbaka till USA och gifter sig med en lugn, trygg man vars kynne bättre passar hennes eget. Kanske är Earnest och Hadley för olika som personligheter för att förhållandet ska vara möjligt i längden. Kanske är det Earnests rastlöshet och alkoholism som gör ALLA hans förhållanden omöjliga i längden. Han skiljer sig och gifter sig flera gånger i livet och håller sig med otaliga älskarinnor.

En viss frigjordhet för kvinnor verkar ha börjat göra intåg i 1920-talets Paris. Kjolarna har blivit kortare, kvinnorna har blivit självständigare när männen varit borta under kriget, även kvinnor kan nu kan sitta på caféer och röka och dricka, men det är ändå männens värld. DE jobbar, DE är konstnärer, DE räknas! Att Hadley skulle jobba är knappast att tänka på. Kvinnor i hennes samhällsklass gör helt enkelt inte det. Det planeras för en pianokonsert som ska hållas av den musikaliskt begåvade Hadley, men självförtroendet sviker.

Barn är visserligen också något som ytterligare binder kvinnorna, men egentligen nästan mindre än idag eftersom det verkar helt självklart att det ständigt finns billig eller gratis barnpassning. Det verkar också helt socialt accepterat att låta denna ta över ansvaret för barnen när man vill sitta på caféer på kvällarna eller resa iväg veckovis. En annan sorglig sak är att det låter som om Hadleys och Earnests son Bumby överhuvudtaget knappast kommer att träffa sin pappa efter skilsmässan.

Det här var lite blandade tankar om boken som dessutom fick mig intresserad av att läsa något mer av Hemingway än "Den gamle och havet" som vi läste i skolan för länge sedan.


Sammantaget var det en väldigt lyckad kväll och nu är min lilla lägenhet ordentligt avfirad i bokklubbstjejkretsen i alla fall!

Boktipset - Runåbergs fröer

Det är mycket böcker nu. I veckan kom min beställda böcker, bl a vackra "Runåbergs Fröer, Grönsaker, kryddor och blommor för nordiska trädgårdar".

Runåbergs frökatalog har ju varit en guldgruva i alla år och när Johnny Andreasson delar med sig kunskaper och sorttips i bokform kan man ju inte bli annat än lycklig!

Jag blev sugen på flera nya grönsakssorter, men i år måste jag begränsa mig om odlingarna ska få plats och hinnas med.

Matmolekyler

Den senaste veckan har varit grå, men det gör inte så mycket för det är härligt milt ute och häromdagen lystes vardagen ytterligare upp när boken "Matmolekyler" kom hem till mig.

Jag är nu halvvägs igenom Lisa Förare Winbladhs och Malin Sandströms utmärkta bok.

För mig som är kemist och matlagningstokig är detta verkligen den perfekta boken! Jag frossar och lär mig hur mycket som helst. Funderade till och med på att damma av min gamla lärobok i biokemi, en härlig tegelsten på ca 1000 sidor på engelska, och DET var inte igår!

Vad jag hittills gillar mest med "Matmolekyler" är att den ger en massa smarta matlagningsknep och dessutom förklarar varför! Kemispråket är enkelt för mig, men i övrigt har jag faktiskt hittat minst tre svenska ord i boken som jag inte kunde tidigare. Det händer rätt sällan och är alltid lika intressant. Vad sägs t ex om ordet "turgor"? Betyder tydligen saftspänning!

Boktips

Äntligen har mina internet-beställda böcker kommit.

Nu har jag det BÄSTA tipset till er som har barn, någon gång ger presenter till barn, är vuxna men kan uppskatta galet vackra bilderböcker eller bara är allmänt konstintresserade.

För en dryg hundralapp kan man köpa Shaun Tans fantastiska "Det röda trädet".

Jag ska inte försöka mig på någon recension, det gör andra bättre, men den här boken är så vacker och bra att jag får gåshud. När jag läste slutsidan, där den tunga melankolin och ångesten släpper för avslöja ett underverk, sken denna gråa dags enda solstråle in genom fönstret som ett tecken!

Nu ska jag beställa resten av denna genialiska konstnärs alster!

Herr Grönlund

Jag vet inte riktigt varför jag blev så besatt av att odla, och då helst ätbart.

Jag är i och för sig uppväxt med mammas trädgårdsland och sommarbesök hos moster Edit som hade en fantastisk köksträdgård vid sitt hus i Kalmar. Mormors mamma och pappa var ju också självförsörjande bönder på en stor gård i Småland. Släktgården såldes när jag var liten, jag har få egna minnen, men min mammas berättelser om alla somrar i Harby fanns kvar.

En av mina favoritböcker under uppväxten var "Linnea planterar".

En annan bok som säkert påverkat är bilderboken om Herr Grönlund. Det är en härlig historia som börjar med att herr Grönlund hugger ner busken framför fönstret så att hans frus tomatplanta ska få mer ljus. Sedan blir det bara mer och mer odling och den tar så småningom helt över hyreshuset där herr Grönlund bor. Ett stadsjordbruk är fött!



Så långt har det inte riktigt gått med mina odlingar, men om jag får hålla på några fler år kanske...

Hur är det med er läsare, har ni några böcker som påverkat er?

Gräsänka på landet

J har åkt in till asfalten för att ta sig vidare ut på havet med kompis i segelbåten Carmen.

Själv är jag kvar på landet, nu med ALLA husdjuren - katten Agnes, illerkillarna Gizmo och Ebbe och lilla valpen Vintra. Efter ett mindre svartsjukeutbrott från en viss kattfröken är djurslagen nu uppdelade på varsin sida om en stängd dörr.

Det blir ingen svårartad matlagning, men det går verkligen inte någon nöd på mig. Vad sägs om bitar av debcreciner-korv från Rosas i Löttorp, stavar av den tokgoda osten La tome basque från "dyr-Ica STOP" i Täby, gurkkuber skurna från grönsak inhandlad på ett lokalt växthus och som kronan på verket, underbar senap, Liss-Ellas herrgårdssenap.

En regnig dag som idag pysslar jag inomhus med livsviktiga saker som att måla tånaglarna i samma blå nyans som min nya klänning, måla dillmönster på en nyinköpt brevlåda och tillverka en vetekudde av en gammal utsliten t-shirt. Lyssnar på sommarprogram och ljudböcker (kan rekommendera "Någon sorts frid", Grebe+Träff, även om denna psykologiska thriller var lite väl läskig när man är ensam på landet...)

Semester....

Bokklubbskväll - Strindbergs stjärna

I förra veckan var det dags för bokklubben att träffas för att prata om boken Strindbergs Stjärna av Jan Wallentin.

Min uppgift var att stå för maten. Först tyckte jag inte att det fanns någon matinspiration alls i boken. Det äts och dricks inte så mycket förutom några trista konserver, en ledsen skaldjurssallad och stora mängder rysk vodka.

Men så bestämde jag mig för att utgå från platserna där boken utspelar sig. Falun, Kymlinge, Ypres (Belgien), Westfalen (Tyskland) och Nordpolen. Resultatet blev en plockmeny som kanske inte riktigt "höll ihop", men var rätt trevlig att mumsa på medan vi pratade om boken.

Kuber av Coop Primas goda falukorv på tandpetare med cocktailtomater och en hemrörd stark senap fick representera Falun.

I Kymlingeskogen finns det bara gran stod det i boken och det stämmer, vet jag, efter att ha deltagit i "Strövarna" i sagda skog som barn. Turligt nog hade jag sett Tareq Taylor laga kittostar med granbarrsskum på Trädgårdsfredag. Det visade sig dessutom finnas röda kittostar från Belgien på min Ica. Mitt skum blev inte optimalt, men rätten blev, trots detta, väldigt god.

Det belgiska temat fortsatte med blåmusslor, tillagade som jag lärt mig på F12.

Från Westfalen kom den westfaliska skinkan som rullats runt getost och ruccola. I Tyskland är det dessutom sparrissäsong så här års, varför kokt vit sparris med citrussmör och rostade hackade hasselnötter blev en av rätterna på bordet.

Efterrätten med inspiration från nordpolen var brittisk "Arctic roll" (rulle av vaniljglass med syltbredd rulltårtsbotten runt.)

Nu kan man fundera på om det är klokt att bjuda småbarnsmammor på falukorv men jag tror att alla hittade något som de gillade och middagen var nog trots allt betydligt bättre än boken. Strindbergs stjärna är en slags svensk Da Vinci koden. Tyvärr bara så oerhört mycket sämre. Boken börjar väldigt spännande med en klaustrofobisk grottdykning i skogarna utanför Falun. Intrigerna radar upp sig och man blir tvungen att sträckläsa ett tag. Sorgligt nog blir det bara mer och mer pålastat, historien håller inte ihop, huvudpersonerna beter sig osannolikt märkligt och språket är dessutom riktigt, riktigt dåligt. En besvikelse som helhet och slutet, när allt ska avslöjas är verkligen uselt. Mitt tips är att läsa en annan bok, t ex Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman, som är vår nästa bokklubbsbok.

Förresten, ett annat tips som har ökat min läsning av skönlitteratur till minst det dubbla: Med vanligt bibliotekskort + kod kan man gratis låna hem e-böcker till Iphone eller Ipad. Till datorn finns dessutom streamade ljudböcker att ladda hem. Jag kan lova att det är helt fantastiskt att
t ex höra Yvonne Hirdman själv läsa Den röda grevinnan!

Räddaren i nöden 2 - Bokblogg

Ni som inte gillar skönlitteratur, sluta läs här!

Inspirerad av förra inläggets rubrik blir det nu BOKBLOGG. I vintras bestämde jag mig för att bli komplettera upp mig genom att läsa ”missade klassiker” i bokvärlden.

Lite spooky var det att jag höll på att läsa ”Räddaren i nöden” ( eng ”The Catcher in the Rye”) av J D Salinger just som världen nåddes av beskedet att författaren dött, men eftersom han var 91 vid bortgången var det kanske inte helt oväntat. Boken skrevs 1951 och var författarens enda roman, världsberömd, såld i mer än 65 miljoner exemplar.

Många svenska skolelever har läst ”The Catcher in the Rye” i samband med engelskundervisning, men för mig var det alltså premiär.

I boken har sextonårige Holden Caulfield just blivit relegerad från ännu en fin internatskola. Han är visseligen intelligent, men bryr sig helt enkelt inte. Efter ett bråk med en rumskamrat om en tjej och för att hålla sig undan när föräldrarna får beskedet om relegeringen åker Holden till New York där han bor på hotell under några dagar.

”Räddaren i nöden” är skriven på ett fängslande sätt, Huvudpersonen berättar själv i monologform och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Man får lära känna Holden Caulfield rätt väl , men det som karaktäriserar honom är i det närmaste den totala livsledan. Holden har inget mål i livet, vill inget, bryr sig inte särskilt om något. Han är på väg in i en vuxenvärld som han upplever som totalt meningslös.

Holden super sig full, träffar ytligt en del kamrater och någon tjej. Han vill få kontakt, men förmår inte. I smyg för föräldrarna tar han kontakt med sin betydligt yngre lillasyster, en av de få personer han verkar bry sig om.

När boken kom 1951 ansågs den vara en skandalsuccéroman. Det vardagliga språket, Holdens berättelse på ”tonårska” inklusive svordommar, ansågs grovt och vulgärt, men nyskapande. Dåtidens moraliska och puritanska USA chockades över bokens frigjordhet. Allt detta är knappast någonting vi höjer på ögonbrynen åt idag.

Det här må vara min åsikt, men jag kan inte komma ifrån känslan av att Holden är bortskämd. Han är smart, har rika föräldrar som bryr sig, en lillasyster som verkligen tycker om honom, tillgång till fina skolor o s v. Visst finns det finns mycket i tonårslivet som känns meningslöst, men ändå… Fast i boken antyds också svårare saker i bakgrunden, Holdens bror Allie som dött i leukumi och i en passage när Holden söker upp en f d lärare sviker denne genom att först hjälpa, men sedan utnyttja situationen genom att tafsa på Holden, som flyr hals över huvud.

Jag kanske är påverkad av J:s berättelser om hur hopplöst det är att undervisa de gymnasieelever som inte bryr sig, men jag får ändå en känsla av att Holdens lillasyster, Phobe, har rätt. Hon råder sin storebror till att skärpa till sig, acceptera läget och göra det bästa av situationen.

Ni som har läst boken, vad tyckte ni? Är det synd om Holden eller är han en bortskämd tonåring? När boken skrevs på 1950-talet misstänker jag att tonåringar rätt sällan betedde sig som Holden. Idag, i alla fall i Sverige, känns det mer som vardagsmat och det kanske är därför jag har så lätt att avfärda Holden som bortskämd . Å andra sidan finns en skillnad mellan J:s slappande elever och Holden. De flesta svenska gymnasieungdommar upplever att ”det ordnar sig”, trots att man slappar. Först ska de bara ut och resa och sedan fixar det sig säkert med bra jobb, helst inom media. Holden däremot tror och vill ingenting om framtiden. Han vill bara fly. Vad tycker ni som har tonårsbarn?

Fast nog verkar det tråkigt att känna att allt är så meningslöst när man är ung och har hela livet framför sig.

I mitt projekt har jag också läst Harper Lees ”To kill a mockingbird” och Gabriel Garcia Marques ”Hundra år av ensamhet”. Leo Tolstoys ”Krig och fred” ligger bra till som nästa bok eller Steinbecks ”Vredens druvor”, som jag konstigt nog aldrig läst. Men jag har också bokcirkelns mer nyutkomna böcker att läsa och så måste jag förstås sluka ett par deckare i månaden också.

Om ni inte redan har föstått det så finns bakom fröken Dill en ”människa av kött och bok”, och det underbara uttrycket hade jag inte hittat på själv utan lånat från en av mina idoler, Jessica Gedin!