Två dagar i Spanien

Det är förvånande hur mycket man hinner på två dagar. Tillsammans med vännen Eva åkte vi ned till Costa Brava i Spanien som verkligen är trevlig när det inte är turistsäsong. Tjejerna hade planerat allt inklusive övernattning och var vi skulle äta. Det kändes för mig som söndagsskolans resa mot okänt mål, som vi gjorde varje sommar på flaket till cementgjuteriägarens lövade lastbil. Skillnaden var bara att i söndagsskolan var det okända målet alltid detsamma, dvs. till en missionsförbundsfamilj tillika elektrikerföretagare som hade en vacker gård mellan Järnboås och Hjulsjö.

Den här gången var det mer oförutsägbart, något bekvämare och avsevärt mer spännande, men började tråkigt nog i regn och blåst. Det verkade emellertid som om det ljusnade söder om Pyrenéerna – dom hade lovat det i alla fall sa damerna. Jag körde och fick direktiv allt eftersom.

När vi ändå åkte in i Jonquiera - Spaniens svar på Charlottenberg i kombination med Tijuana - för att tanka spansk superdiesel tyckte damerna att vi skulle testa den nya gigantiska ”outletten” – heter det så? Det var en orgie i skoaffärer och annat för damer och bara någon enstaka affär som en man kan finna förstrött intresse i. Min stillsamma reflektion är att trots det upprörande förhållandet att kvinnor har lägre lön än män måste det ändå finnas någon klurig fördelningsfunktion i samhället. Varför skulle annars 95 % av alla affärer i alla städer vända sig till kvinnliga köpare? Hur som helst lyckades jag, under mitt ensamma strövande i denna köphelgedom, finna en affär som hade en liten herravdelning där jag köpte en riktig snygg sportjacka till halva priset. Eftersom jag inte deltagit i planeringen av resan och kanske inte varit tillräckligt uppmärksam, hade jag nämligen bara utrustat mig med linnekavaj så jag frös rejält i småregnet och blåsten.

Första planerade målet blev Begur där vi nog skulle äta lunch om inte allt varit stängt. Det var så på tisdagar fick vi veta. En snäll restaurangdam berättade emellertid för min fru att det fanns en riktigt bra och inte alltför dyr restaurang nere vid havet i Llafranc. Det var ingen överdrift! Vi kom till det utsökta hotellet/restaurangen Casamar som var en kulinarisk höjdare, men så hade dom fått två knivar och gafflar samt en stjärna i Guide Michelin också. Vad vi åt där får ni läsa om på restaurangbloggen. Medan vi åt vår lunch passade solen på att komma tillbaka och stannade kvar resten av tiden.

Vårt mål för natten var Palafrugell där också en bra restaurang var utsedd och hotell bokat. Hotellet hette Arrels d’Empoda och var ett spillrans nytt lägenhetshotell. Vi fick en fin lägenhet med två sovrum, samt vardagsrum med minikök och balkong för totalt 98 euro inklusive inomhus parkering. Det fanns fem sängplatser totalt och standarden var mycket hög. På morgonen kunde man köpa frukost i deras bar för en väldigt låg kostnad. Till centrum var det 10 minuters promenad.

Så var det maten. Restaurangen vi skulle äta på var stängd på tisdagar, men vi hittade en annan som såg bra ut som skulle vara öppen alla dagar – trodde vi. Det var den inte. Där strövade vi omkring och såg den ena snabbmatsrestaurangen efter den andra med fotograferad mat utanför och plastmöbler inomhus. Det var inte vad vi bespetsat oss på. En vänlig dam som vi frågade kunde emellertid berätta att det fanns två bra tapasrestauranger vid kyrkan. Vid den första möttes vi av skrålande öldrickande engelsktalade turister i en fullsatt lokal så det kändes inte så avkopplande. Runt hörnet fanns emellertid en liten restaurang med det obskyra namnet KøSa bistrõ och där möttes vi av en trivsam miljö och gäster som bara talade katalanska och uppenbarligen var där för att äta. Det verkade mer genuint och det var det också. Maten var mycket bra och servicen likaså, men återigen får ni läsa om det på restaurangbloggen.

Dagen efter åkte vi till en gammal bekant, nämligen Platja d'Aro där vi alla tre var för några år sedan. Vårt första uppdrag blev att köpa god olivolja och några flaskor lokalt vin att ta med hem. Sedan blev det shopping för somliga av oss och det gavs rikliga tillfällen för främst skoinköp.

Ett givet besök som intresserade mig mer var restaurang Don Eduardo nere på stranden som vi lärde oss uppskatta vid vårt förra besök. Grillad färsk sjötunga var ”inte så dj-a misslyckat”, som vi örebroare brukar uttrycka oss när något är riktigt gott.

Återresan till Frankrike gick bra – man hinner med en del på bara två dagar om det inte är alltför långt att åka och det tar ju bara ett par timmar till Costa Brava.

Årets "macaroner"

Mat är viktigt i Frankrike, som alla vet, och inte bara det vackra folket håller reda på vilka restauranger i närheten som har framgångsrika kockar. Det är således lika viktigt vilka näringsställen i regionen som fått eller förlorat sina stjärnor i Guide Michelin, som hur det går för det lokala rugbylaget. Lustigt nog kallar man det inte alltid för stjärnor, utan använder också slangordet ”macaron” – ni vet de där gôrgoa små runda kakorna som man är specialist på här.

Givetvis har dagstidningen L’Independant en stor artikel, när den nya listan publicerats, där man presenterar alla de restauranger i södra delen av Languedoc-Roussillon, dvs. departementen Aude och Pyrénnées-Orientale, som har fått stjärnor.

I vårt departement Aude kan vi fortfarande ståta med en trestjärnig krog i den lilla bergsbyn (100 innevånare) Fontjoncouse där kocken Gilles Goujon har sin restaurang l'Auberge du Vieux Puits. Vidare har ju Franck Putelat för andra året behållit sina två stjärnor på krogen Le Parc i Carcassonne. En stjärna har två andra restauranger i Carcassone. Det är dels La Barbacane inom murarna av den gamla borgen La Cité, dels Le Domane d’Auriac, som ligger vid golfbanan. Underligt nog är de två sistnämnda bland de dyrare trots att de har bara en stjärna. Alla dessa restauranger ligger inom en resa på tre kvart från oss, liksom en annan enstjärnig restaurang La Table Saint Crescent i Narbonne gör där kocken Lionel Giraud huserar. Sammantaget finns nu 10 restauranger med ”macaroner” i Aude att välja på.

En intressant nykomling med en stjärna är Le Klim & Ko som ligger mitt ute i ingenstans uppe på den höga klippkanten vid Leucate – precis vid fyren. Vi har ett speciellt minne av den. Vi hade parkerat nere vid den sextiotalmässiga badorten La Franqui och bestigit de enormt branta trapporna upp på bergskammen för en promenad söderut. Efter tre kilometer blev vi törstiga, svettiga och trötta i värmen, men såg fyren i fjärran. Med hopp om att det fanns ett kafé eller liknande tog vi nya tag och kämpade oss dit för att mötas av Le Klim & Co. Det var inte läge att svettiga och sportklädda ens gå in och be om ett glas vatten. Det var bara att gå tillbaka 3,5 kilometer och äta nere vid stranden. Ägaren Alexandre Klimenko driver restaurangen tillsammans med sin hustru. Båda har arbetat hos Gilles Goujon i Fonjoncouse tidigare. Om Alexandre är släkt med den berömde gymnasten Victor förtäljer inte historien.

Vi konstaterar också att en av våra första bekantskaper i Collioure – La Balette – numera har en stjärna. Vid vår första resa tillsammans till Frankrike bodde vi ett par nätter på deras hotell med halvpension. Maten var bra redan då, men jag minns att den dåvarande ägaren hade mjäll stora som snöflingor i sitt svarta hår, vilket förtog en del av upplevelsen eftersom han serverade själv.

Totalt har Frankrike 27 restauranger med tre stjärnor, 79 med två stjärnor, samt 504 med en stjärna. Låter det dyrt? 115 av dessa restauranger erbjuder faktiskt menyer för under 30 euro och på hur många ställen kan man få en trerätters gourmetmeny för det priset idag?