Vårt franska skafferi ser inte ut som vårt svenska

Vårt skafferi i Frankrike ser lite annorlunda ut än det gjorde i Sverige. Ni undrar säkert på vilket sätt. Det som är mest annorlunda är nog att vi har en hel låda i kylskåpet fyllt med bara ostar. Man kan bara inte motstå alla dessa fantastiska ostar som finns i Frankrike. Eftersom vi inte är fördomsfulla så slinker det med några holländska, schweiziska och italienska också och ibland en spansk  för att fullborda vårt kulinariska liv.

Den andra stora skillnaden är att vi har en vinkällare. Skälet är att regionens viner håller väldigt hög kvalitet, vilket innebär att man inte dricker dom nyproducerade utan sparar dom fem år eller mer tills dom blivit vuxna och kan visa sin sanna karaktär. För att lära känna våra viner som dom bör vara krävs således att man har en vinkällare med rätt temperatur för lagring. Det betalar sig både ekonomiskt och smakmässigt. Om man över huvud taget kan köpa ett 8 år gammalt vin så kostar det avsevärt mer än det gör som liten pilt. Skillnad i smak kan man bara föreställa sig, och uppleva, om man har en vinkällare. En sak som vi aldrig hade kunnat föreställa oss i Sverige är att en hel hylla är reserverad för Champagne och andra ädla pärlande drycker, något som man faktiskt kan ha utan att knäcka sin ekonomi.

Det finns också ett antal flaskor med starkare varor som hör till livets nödtorft. Givetvis måste man ha Ricard hemma, men Whiskey, Cognac, Calvados och Armagnac hör också till basvarorna tillsammans med några söta franska viner. De räcker emellertid länge eftersom man dricker så väldigt sparsamt av sådana varor i Frankrike. Jag kommer osökt att tänka på min bror som blivit intresserad av vin. Han visade min mor sin vinsamling och som god svensk utbrast hon förfärat: "Har du blivit alkoholist?" Min brors svar var: "tror du verkligen det skulle finnas en enda flaska i min samling om jag vore alkoholist?"

I vinkällaren lagrar vi också rotsaker och potatis - OK det är en rotsak. Att jag nämner rotsaker särskilt beror på att det finns så många olika rotsaker att välja mellan på marknaden och på specialaffärer. Vidare är kylskåpet fullt av sparris, tomater, sallad och mängder av andra grönsaker inköpta på marknaden. På stora fat i köket ligger det frukter av allehanda slag - apelsiner, citroner, lime, för att inte tala om det som är speciellt för säsongen, som jordgubbar, meloner, fikon, persikor och frukter av alla de sorter, äpplen, päron och vad ni nu kan tänka er. I en speciell affär köper vi exotiska frukter och grönsaker som vi aldrig hört talas om förrän vi kom hit.

Nedersta lådan i kylen är reserverat för kött- och fiskvaror. Där finns främst lamm, anka och oxkött och allehanda charkuterier. Det är heller inte ovanligt att det ligger lite gåslever eller någon delikat korv där.

Ikväll har vi ätit en fin torskrygg från Nordostatlanten. Den kostade bara 14 euro kilot och var verkligen fin. På Master Chef som är ett fantastiskt kockprogram här fick vi tipset att koka den i mjölk, vilket var ett mycket bra tips. Vi åt den med färsk sparris och en vinsås. Vi drack ett fint vitt vin från La Clape ute vid kusten nära Narbonne där man gör mycket fina vita och röda viner. Som dessert åt vi färska franska jordgubbar som är väldigt smakrika så här års. Jag kostade på mig ett glas Château de la Peyrade, muscat till gubbarna.

Det vinet kräver en liten förklaring. Under 1600 och 1700-talen var det mycket populärt i Sverige och kallades söt Frontignac. Det besjöngs i alla tänkbara positiva tonlägen av Bellman och förekom också i Stiernhielms författarskap. Det är en av Frankrikes äldsta appellationer och när vi började importera det till Sverige under 90-talet hade det varit bortglömt hos oss i flera hundra år. Det gjorde omedelbart succé och blev vår bästsäljare. Vi sålde 4000 flaskor av vinet till restauranger fast Systembolaget givetvis inte var intresserade eftersom vi inte mutat dom. Däremot prisades det av Carl-Jan Granqvist, Ulf Wagner, Leif Mannerström och andra som förstår sig på viner.

Fira födelsedag

Min fru fyllde år i fredags och traditionsenligt gick vi på restaurang med våra vänner. I Sverige brukade vi alltid bjuda familjen på middag hemma, med allt vad det innebar av arbete även för födelsedagsbarnet. Här är det skönt att alla kan sitta ned vid dukat bord och njuta av god mat. Vi beslutade att äta lunch på restaurang utanför Sète där våra vänner bor när de inte bor i huset bredvid oss här i byn. Det är också trevligt att komma tillbaka till staden som vi själva haft sommarbostad i under 12 år. Att det är vackert och pittoreskt kanske man förstår av namnet Languedocs Venedig, som Sète kallas och det med all rätt.

Innan vi träffades för lunch åkte vi till Montpellier för att lämna in släktboken, till min mors födelsedag, till bokbindaren och besöka IKEA för några småinköp, som servetter, ljus, glödlampor och batterier. Det blev faktiskt en skomakarlampa också.

Restaurangen vi valde är en av de där smultronställena som man aldrig skulle hitta om man var vanlig turist. Det ligger i Frontignan på vägen mot Montpellier efter en tråkig väg ute i ett industriområde där man definitivt inte letar efter gourmetrestauranger. Om man inte har ögon som en hök och kan läsa alla de utmärkelser från Frankrikes alla matguider som sitter på dörren så skulle man aldrig kunna ana att stället ens är värt att stanna på. Det heter Hôtellerie de Balajan och har även ett hotell. Behöver jag säga att maten var fantastisk. Som sig bör åt vi Foie Gras som förrätt. Den här var hemmagjord och serverades med fikonmarmelad, gelé gjord på muscatdruvor – som är den stora druvan i Frontignan – och några droppar basilikaolja. Om man inte provat Foie Gras serverad på det här sättet har man gått miste om något. I Sverige är det ju lite svårt eftersom en liten pytteburk kostar skjortan, men här får man två rejäla skivor som förrätt. Lunchen inleddes med en liten smakretare från köket – i det här fallet en liten kopp gazpacho som var verkligen fint kryddad. Huvudrätten som jag och min fru valde var stekt duva med körsbärssås – fantastiskt gott och lite ovanligt för oss svenskar. Så kom ostvagnen där det bjöds roquefort, chèvre, roblechon, comté, brie, camembert och någon mer som jag glömt.

Nu tror man att man klarat av det hela utan att bli alltför övermätt, men då har man inte räknat med desserten som alltid är en mycket seriös historia på franska gourmetrestauranger. Min fru gjorde misstaget att välja en grand dessert, vilken innebär en liten bit av allt på menyn – snacka om mycket godis, men alldeles för mycket. Jag valde, klok av erfarenheten, en chokladbakelse – en sådan där med rinnande innandöme – som serverades med pistageglass.

Till förrätten drack vi en torr muscat från vingården på andra sidan vägen och till köttet en mycket god Cabernet Franc som tillverkas av bekanta till oss i Puissiguier – Domaine de Mairan. Med sin körsbärskärniga smak passade den utmärkt till duvan med körsbärssås. Familjen har en annan vingård också - Domaine de Mallemort - som har väldigt goda röda viner - speciellt deras Cuvée Alexandre bör man hålla utkik efter på restauranger.

Så kommer alltid frågan om vad det kostar. Hela kalaset för fem personer inklusive vin kostade 210 Euro, så det hade inte varit så lätt att laga så mycket god mat billigare hemma. När vi gick förärades en av damerna i sällskapet ett nybakat bröd från köket eftersom hon hade berömt det under måltiden.

Idag, söndag ringde våra vänner och föreslog att vi skulle träffas i Le Somail vid Canal du Midi och ha picknick vid kanalen. Le Somail är en mycket pittoresk plats där båtfolket träffas på sommaren. Det är en av stationerna där man kan hyra kanalbåtar för att åka på Canal du Midi. Nu på vintern är det lugnt här, men på sommaren kryllar det av alla nationaliteter. Vi har sett båtar från både Norge, Sverige och Damnark här.

Vi valde en plats på kanalbrinken mellan en persikolund och kanalen för vår måltid. Jag skall inte trötta er med vad vi åt, men tro inte att det var någon ryggsäcksmat. Nej här saknades inget. Pastis med tilltugg, ett gott rhônevin från Côtes du Ventoux, huvudrätt, ost och dessert serverades i gröngräset. Vandrare som gick förbi önskade oss en smaklig måltid och solen sken. På vägen tillbaka ville damerna mata änderna i kanalen och till vår förvåning dök en bäver upp och ville smaka på brödkanterna. Han hade emellertid full upp med att freda sig mot änderna som försökte stjäla maten ur munnen på honom.

Ännu en härlig vinterdag, med ett klimat som aldrig slutar förvåna oss som blivit vana vid den svenska västkustens obehagliga vinterklimat. Idag plockade vi in en stor bukett av den första utslagna mimosan.

Hur man tillagar Foie Gras:
Håll i er nu för det här låter lite skumt! Man tar en färsk ank- eller gåslever där nerverna är borttagna, gnider in den i en blandning av salt och svartpeppar och lindar sedan in den i en handduk. Därefter lägger man den i frysen i två månader och då är den färdig att äta. Det blir en sorts gravning om man skall jämföra det med något vi känner väl till i Sverige.
Man kan också äta den färsk. Då skär man levern i centimetertunna skivor och steker den i het torr panna jättesnabbt - ”tur och retur” som man säger i Frankrike. Den kan serveras på en bädd av stekta äppel- eller persikoskivor och gärna med en sötsalt sky till. Recept och tips på tillbehör finns i de flesta gourmetkokböcker.