Mitt i smeten

Att ett av våra intressen är att laga mat och äta god mat har väl inte undgått någon. Vi har ju också fördelen att bo i ett land där man kan äta på de bästa restaurangerna utan att bli fullständigt ruinerad. Dessutom har vi inom räckhåll för en dagstur med eller utan övernattning några av de bästa kök man kan tänka sig, nämligen de spanska, katalanska, franska, baskiska och italienska. Jag har berättat om våra upptäktsfärder på min restaurangblogg där jag hittills recenserat 72 restauranger inom närområdet.

Tips på bra restauranger kan man få från allehanda källor. Givetvis Guide Michelin, men i Frankrike finns ett otal andra guider man kan botanisera i. Det är lika roligt att hitta en enkel restaurang med billig och god mat som att besöka en världsberömd stjärnmärkt restaurang. Det är bara olika upplevelser – och olika kostnad.

Nyligen har The World's 50 Best Restaurants publicerat listan för 2013. Som sig bör domineras toppen av europeiska restauranger och många är givetvis franska, men det trevliga är listan över de 10 bästa där vi har 4 inom en dagsresa.

Listan toppas av El Celler de Can Roca i Girona i Spanien och dit är det mindre än ett par timmars resa. Osteria Francescana i Modena, Italien tar tredjeplatsen. Dit tar det visserligen 9 timmar med bil så det får bli en lillsemester och det finns mycket annat trevligt att se samtidigt. Nummer fyra är Mugaritz i vårt favoritområde, nämligen Baskien. Den ligger i San Sebastian och dit tar det bara fem timmar. I samma stad ligger Arzac som placerat sig på plats nummer åtta. San Sebastian har förresten 7 restauranger med minst en stjärna i Guide Michelin så där kan man stanna en vecka om man tar en ny inteckning på huset.

Samtliga dessa fyra utvalda restauranger har dessutom två eller tre stjärnor i Guide Michelin. Det bästa är emellertid priset som ligger mellan 120 och 200 euro för en lunch och en femtiolapp (euro) högre för en middag. Visst är det väldigt mycket pengar, men man får se det som en semestertripp och det är ju inte dagens pizza man får direkt. Dessutom har jag betalat betydligt mer på många svenska restauranger som tror att priset avgör kvalitén och inte tvärtom och ibland också ursäktar snorkigt beteende av serveringspersonalen i brist på professionalitet och restaurangutbildning.

Jag måste tillstå att jag gläder mig åt att den köpenhamnska restaurangen Noma halkat ned till andra plats. Inte ens om jag blev bjuden skulle jag äta på ett ställe där man sätter munkavle på gratisarbetande gästkockar och hotar dom med repressalier om dom yppar något om sina arbetsförhållanden. Restaurangvärldens RyanAir verkar det som.

Man får väl prioritera och beta av de här smultronställena under de närmaste åren.

Utflykt till Baskien

Efter några dagars regn i hela Frankrike väntade vi in bättre väderutsikter och bestämde oss för att åka västerut till Atlantkusten och Baskien. Vi valde att åka småvägar över Foix för att på kvällen komma fram till Biarritz där vi hittad ett hotell till rimligt pris precis vid vattnet. Det var vackert i Biarritz men lite kyligt och regnet hängde i luften. Vi åt en mycket god middag i casinots bar som har utsikt över strandpromenaden och Atlanten. Det var en vacker syn när solen gick ned i vattnet. Det var, som för det mesta i Frankrike, prisvärt och inte så fruktansvärt dyrt. Det var ungefär samma pris som en varmrätt, dessert och husets vin på en enkel kvarterskrog i Sverige, men oerhört mycket högre klass på maten och vinet.

Vi gick sedan omkring och tittade lite i skyltfönstren. Jag måste säga att jag blir förfärad när man ser dessa felsydda, felpressade och i tvätten krympta kläder som man säljer till fantasipriser. Har de så revor, fransar eller slitmärken kostar det extra mycket. Svenska armén skulle göra en förmögenhet om dom kunde kränga sina ”grötrockar” med Pradamarke på. För att inte tala om strandskor som man kan köpa på marknaden för en femtiolapp som där kostade närmare tusenlappen för att någon satt på ett känt märke på dom. Det är samma fabrik i södra Kina som gör båda skorna och därtill på samma sätt.

Man kan ju leka med tanken på att öppna en restaurang med samma ”concept” som modebranschen. Vad sägs om utgången oxfilé och gåslever som serveras överstekt med klistrig sky gjord på svindyr årgångsbalsamvinäger. Ju mer skämt köttet är ju dyrare maträtt. Eller Sibylla varmkorv med en pytteliten klick Belugakaviar som entrérätt för 800 kronor per person. Någon omöjlig kombination som stekt salt islandssill med varm chokladsås skulle kunna bli den framtida innerätten för det ”vackra folket” bara man kunde få någon tillräckligt känd person att påstå att han/hon gillade det. Att hitta en kändis som mot rätt betalning gör det är inget problem och att få media att skriva om det är också lätt som en plätt, men jag tror inte att någon kock med självaktning skulle låna ut sitt namn till något sådant. Annat är det med modedesigners!

Jag trodde naturligtvis att jag hittat på något riktigt tokigt, men igår berättade en amerikansk konstnär att det faktiskt finns en rörelse i USA som anser att man bara skall äta sådant som andra kastat bort. Nu är detta i och för sig inte en gren av ”det vackra folket” som befolkar Biarritz utan en del av den s.k. alternativrörelsen och ett varv till på skruven från militanta veganer och sådana som bara äter fallfrukt som träden lämnat från sig av fri vilja. Å andra sidan berättade samma konstnär att det blivit en business i USA att köpa gamla genuint skitiga nerspydda och nerpinkade jeans av s.k. ”hobos” på gatan för en spottstyver. När man sedan har tvättat dom säljs dom till fantasisummor som äkta ”trash”.

Dagen efter fortsatte vi mot Spanien och himlen öppnade sig i ett tropiskt skyfall som emellertid slutade efter några timmar och solen bröt igenom och där stannade den resten av tiden i Spanien och följde oss också hem till Frankrike. Första anhalten vad den kända kustorten San Sebastian där stranden låg öde med rader av ythyrningsstolar som såg ut som en modern konstinstallation.

Vi hade Bilbao som slutmål västerut men valde att åka N 634 vilket var en oerhört vacker väg som mestadels gick efter kusten. När den någon gång avvek från den strandnära dragningen letade vi oss ut på småvägar som GI 638 och BI 3438 för att ha vattnet så nära som möjligt. Vägarna blev ibland ganska små, men vilken underbar natur. Det är bland det vackraste vi sett. GPS rekommenderas!

Av en ren tillfällighet kom vi fram till en mindre stad som hette Lekeitio som vi aldrig hört talas om. Efter en rundtur efter vattnet bestämde vi oss att ta in på det enda hotell vi såg, som låg precis vid stranden och uppenbarligen hade sina anor från förrförra seklet. Det fanns två rum kvar varav det ena var en svit med stor balkong mot havet. Eftersom det kostade som ett normalt Scandicdubbelrum i Sverige så bestämde vi att vi hade råd även om det var dyrt för trakten.

På kvällen åt vi mat i restaurangen som serverade en fast trerätters meny inklusive en helflaska gott Riojavin; allt för 14 Euro per person. Det var mycket god baskiskt husmanskost i restaurangversion. Vi blev lite förfärade när vi upptäckte att en av de mest kända pelotelagen i Spanien hade träningsläger och bodde på hotellet. Småpojkar och småflickor tindrade ikapp med ljusglittret i havet när dom lyckades få en autograf av sina hjältar. Att vi oroade oss beror på att vi har dåliga erfarenheter från semestrar i Spanien och Turkiet där vi hamnat på samma hotell som ena gången Elfsborgs fotbollslag, den andra gången Örgrytes dito. Båda gångerna fick vi vår semester förstörd av fulla och skränande idrottsmän och ledare som inte tog någon hänsyn till att det bodde andra på hotellen. Döm om vår förvåning när vi fann att bara ett par av de spanska spelarna drack vin till maten fast det bjöds och alla uppförde sig på ett mycket stillsamt och trevligt sätt. Men man måste kanske vara mer skärpt och i form som pelotespelare eftersom det är betydligt farligare än att spela fotboll.

Hotellet vi bodde på heter Aisia Zita och ligger i Lekeitio. Det berättas att den sista änkedrottningen av Österrike bodde här i exil sedan hennes make dödats som inledning till första världskriget. Byn är mycket stillsam, inga öööhhande ungdomar och tutande bilar på kvällen; bara vågornas sövande brus genom balkongdörren. Eftersom hotellet är ett berömt spa med närmast surrealistiska behandlingar som choklad- och yoghurtinpackningar och bad i vin, men också mer normala skämma-bort-sig-behandlingar, vill min fru gärna att vi återvänder någon gång nästa år och då bor med halv- eller helpension inklusive inpackningar för henne. Det var faktiskt inte särskilt dyrt det heller. Jag får väl promenera på stranden och tvinga ned några pintxos och ett glas rött då och då.

Efter en lång och lat morgon med frukost och en stund på stranden fortsatte vi till Bilbao där vi tog in på Hotell Carlton på Plaza Moyúa. Jag har bott där i tjänsten för många år sedan och blev förvånad när jag upptäckte att man faktiskt även här kunde få ett rum för Scandic pris – dock inte en svit för det priset, men väl så stort och vackert som kvällen innan fastän det var deras normalrum. Besök på ett av världens mest berömda fuskbyggen Guggenheimmuseet var en av programpunkterna, mest för min frus skull. Jag har varit där förut. Att jag säger fuskbygge beror på att alla de fantastiska strukturer man tror är gjorda av betong och marmor faktiskt bara är kulisser gjorda av plywood med betongfärg och påklistrade stenskivor; ungefär som sextiotalets tegeltapeter om ni minns. Arkitekten Frank Gehry har ritat ett likadant museum i San Fransisco som redan håller på att falla sönder. Inte finns det särskilt mycket konst där heller.

Höjdpunkterna i Baskien är annars maten. Många experter rankar det baskiska köket som en av världens absolut bästa och jag håller med. Mina favoriter är Baskien, Frankrike och Turkiet. Mina absoluta lågvattenmärken är holländsk, cantonesisk och norsk mat i den ordningen. Då talar jag inte om mat på stjärnkrogar som kostar skjortan som ju är bra var som helst, utan sådan mat man får på normala restauranger och hotell.

Dagen vi anlände åt vi små pintxos och rött vin på en liten bar nära hotellet. Baskiska pintxos är små godbitar ofta på en bit bröd som är helt underbara. På kvällen besökte vi den lilla restaurangen Kikara där vi valde deras standardmeny som bestod av tre förrätter av de mest fantastiska slag, en varmrätt samt dessert. Till detta fick vi en flaska utsökt Rioja och det kostade bara 29 Euro per person. Det är väl vad dagens pizza, två kulor glass, bryggkaffe och husets vin skulle gå på någonstans i Sverige. Men, säger nu någon besserwisser, ”då tillkommer ju resan”. För oss är Baskien bar 40 mil bort så det är som att åka från Göteborg till Mellansverige ungefär. Priströtta norrmän har tydligen tillgång till direktflyg till Bilbao så dom åker gärna dit och spenderar sin hårdvaluta i solen.

Vi åkte hem genom Riojadistriktet och över Pyrenéerna till Toulouse där vi gjorde ett strandhugg på IKEA för att bunkra upp livets nödtorft som glödlampor, servetter, batterier, lite gravlax, brännvinsost och sill till midsommar samt några svenska snapsar. Tråkigt nog har dom slutat föra djupfrysta svenska räkor vilket våra katter älskar lika mycket som dom ratar dom franska.

Jag har sagt det förut, men man blir verkligen nationalistisk som svensk när man ser hur den svenska kulturen görs högst intressant i Frankrike tack vare IKEA. Jag har sett det i många länder där IKEA finns. IKEA informerar om svenska seder och bruk, våra högtider, vår matkultur, vårt hantverk och kryddar alla skyltar med svenska uttryck och tillrop. Om det finns någon som skulle bli belönad för att sprida goodwill om Sverige utomlands så är det Ingvar Kamprad. Många vi känner är också oerhört imponerade av att Kamprad, till skillnad från andra multimiljardärer, fortfarande lever högst sparsamt och enkelt. Min fru, som har småländska rötter, säger: ”Det är så man gör i Småland. Där vräker man sig inte bara för att man är rik inte”. HM är på god väg att få samma goda ryckte för god design till lågt pris, men tyvärr är det få som vet att dom är svenska eftersom dom inte gör någon stor affär av det.

Annars var det svårt att hitta en vingård att köpa vin från i Rioja. I Frankrike säljer nästan alla vin till vem som helst. I Rioja var man tvungen att ha beställt tid och vi förstod att det var mest gruppresor som man var intresserad av. Vi hittade emellertid så småningom en liten bonde som var jätteglad när vi ville köpa vin av honom. Vi fick således med oss ett dussin av en utsökt 2001 Rioja som fortfarande hade spänst kvar och en underbar doft och smak. Faktiskt är Riojavinerna mycket lika dom viner som man producerar hos oss i Corbières.

På vägen hem tänkte vi, svenskar som vi är, övernatta i Bernardottes hemstad Pau, men där hade man någon konferens så alla hotell var fulla och tur var det. Det var nog den tristaste stad vi sett i Frankrike så vi var bara tacksamma att tvingas fortsätta. I stället övernattade vi i staden Tarbes en bit därifrån och den var mycket charmig och intressant.

Nu har vi haft trevligt besök av min frus syster och systerdotter i en vecka och om några dagar kommer en av döttrarna med familj samt en gammal vän från studietiden på Chalmers med sin dotter så då blir det fest igen. Just nu tar vi det lugnt med mat och dryck och samlar oss.