Invandrare och blandade alkoholkulturer

Det kanske mest omvälvande för en svensk- och för kanske en utlänning över huvud taget är nog mötet med den franska alkoholkulturen. Engelsmän, norrmän, svenskar, amerikaner och många fler ser med förväntan fram emot den rikliga tillgången på goda viner och förhållandevis billig och lättåtkomlig sprit. Mycket riktigt så blir det lätt så att nytillkomna invandrare njuter av den nya friheten i övermått. Tar man sedan med sig den egna kulturens vanor och kombinerar med vad man tror är det nya landets kan det bli jobbigt. I de flesta fall brukar emellertid beteendena förändras allt eftersom invandrarna kommer in i det nya samhället och antar dess vanor vad gäller drickande. I fall där man hamnar i getton som svenskbyar i Spanien där inga främmande intryck når in kan det emellertid gå riktigt illa.

Vi har förmånen att umgås i blandade miljöer där det finns både urinnevånare och invandrare från olika kulturer. Väldigt många av invandrarna behåller sina drink- och superikulturer från hemlandet men byter ut vatten, the, öl eller kaffe som daglig måltidsdryck mot vin och vinet blir inte sällan det man konsumerar i TV-soffan eller i samvaron efter maten under kvällen. Ibland erbjuds också en generös avec. För oss skandinaver byts kaffe och kakan mot ett – eller två – glas vin när någon tittar in. Sammantaget blir det ganska mycket alkohol under en dag, vilket också märks inte bara på fester där även de mest städade ibland blir lite påverkade.

Dessa vanor förändras emellertid efter något års vistelse i det nya landet under inverkan av det inhemska beteendet. Många slutar dricka starksprit över huvud taget och ”dryan” blir ett glas vin eller en pastis. Att vin är gängse måltidsdryck behåller man emellertid, men konsumtionen begränsas till något enstaka glas som smakupphöjare till måltiden och vatten dyker upp i mängder på bordet. Den sällsynta avecen efter maten blir aldrig större än 2 cl. Samtidigt har man insett att det finns få saker som är så opassande bland fransmän som att vara synbart berusad. Resultatet blir ibland att invandrarna dricker mindre vin än fransmännen under en dag. För oss två räcker oftast en vinflaska i två dagar som måltidsdryck, medan vår unge granne som är vinbonde påstår att han dricker ett par flaskor utspritt under en dag.

Det som man kanske mest slås av är att det inte finns något stort vinintresse i Frankrike och definitivt ingen vinromantik som är så påtaglig i Sverige. Liksom överallt idag har man mängder av matlagningsprogram i fransk TV, men man nämner aldrig vilka viner man skall dricka till maten och vinprovningar och vinreklam förekommer inte. Vinreklam och vinprovningar förekommer bara i fackpressen och är över huvud taget sällsynt i Frankrike annat än i varuhusens reklamblad tillsamman med fläskfilé och andra matvaror och då handlar det mest om prisinformation.

Inte ens på restauranger av Guide Michelinklass gör man en stor affär av vinet. Ber man om ett råd får man frågan om man föredrar vitt, rött eller rosé och det har varken med maten eller modernitet att göra. Alla svar är acceptabla utan rynkade näsor. Nästa fråga är om vinet skall vara kraftigt, lätt eller fruktigt och ofta undrar man också om man vill ha ett lokalt vin. Därefter får man ett eller två förslag, som för det mesta inte ligger i de högre prisregionerna på listan. Man berättar ofta vilka druvor som ingår, vilket, åtminstone för en fransk vinodlare, betyder mer än varifrån det kommer. På mer vanliga restauranger i vårt område kan man, om man är osäker, nästan alltid med förtröstan välja husets vin och då behöver man bara bestämma färgen. Den enda restriktionen är att det sällan erbjuds annat än franska viner,

Vi invandrare blir ofta väldigt intresserade av vin, speciellt om man som vi bor i världens största vinområde. Vi tar ofta med oss den svenska vinromantiken, med vinklubbar, vinprovningar och lär oss massor om de viner som produceras i området. Det intresset delar inte de flesta fransmän. Flera av våra franska vänner dricker bara sina egna viner eller det som produceras av en kusin, vän eller granne eller helt enkelt det som säljs i närbutiken. När vi någon gång bjudit på viner från en annan bondes produktion förvånas man och imponeras av hur goda och välgjorda de är, vilket de inte hade en aning om fast de har känt personen i fråga i hela sitt liv. Följden blir att de egna vinerna är överlägset bäst, därefter kommer de från samma by, de från samma region och slutligen från Frankrike. Att man bara smakat den första kategorin spelar ingen roll – det vore ändå bara slöseri med tid. Att som invandrare påstå något som rubbar denna föreställning är inte uppskattat. Vi råkade en gång bjuda på ett vin från Sydafrika som föll våra vänner på läppen innan de sett etiketten. Det var inte populärt att vi ”lurade” dom att gilla något så vidrigt och odrickbart. Nu finns det som alltid undantag. En av våra vänner vars son är oenolog uppskattar mycket när vi bjuder på viner från resten av världen, som vi sedan kan diskutera och analysera. Ger vi honom en flaska vill han gärna spara den och dricka med sonen som kan blir inspirerad och få nya idéer för det Cave Cooperative som han ansvarar för.

Två dagar i Spanien

Det är förvånande hur mycket man hinner på två dagar. Tillsammans med vännen Eva åkte vi ned till Costa Brava i Spanien som verkligen är trevlig när det inte är turistsäsong. Tjejerna hade planerat allt inklusive övernattning och var vi skulle äta. Det kändes för mig som söndagsskolans resa mot okänt mål, som vi gjorde varje sommar på flaket till cementgjuteriägarens lövade lastbil. Skillnaden var bara att i söndagsskolan var det okända målet alltid detsamma, dvs. till en missionsförbundsfamilj tillika elektrikerföretagare som hade en vacker gård mellan Järnboås och Hjulsjö.

Den här gången var det mer oförutsägbart, något bekvämare och avsevärt mer spännande, men började tråkigt nog i regn och blåst. Det verkade emellertid som om det ljusnade söder om Pyrenéerna – dom hade lovat det i alla fall sa damerna. Jag körde och fick direktiv allt eftersom.

När vi ändå åkte in i Jonquiera - Spaniens svar på Charlottenberg i kombination med Tijuana - för att tanka spansk superdiesel tyckte damerna att vi skulle testa den nya gigantiska ”outletten” – heter det så? Det var en orgie i skoaffärer och annat för damer och bara någon enstaka affär som en man kan finna förstrött intresse i. Min stillsamma reflektion är att trots det upprörande förhållandet att kvinnor har lägre lön än män måste det ändå finnas någon klurig fördelningsfunktion i samhället. Varför skulle annars 95 % av alla affärer i alla städer vända sig till kvinnliga köpare? Hur som helst lyckades jag, under mitt ensamma strövande i denna köphelgedom, finna en affär som hade en liten herravdelning där jag köpte en riktig snygg sportjacka till halva priset. Eftersom jag inte deltagit i planeringen av resan och kanske inte varit tillräckligt uppmärksam, hade jag nämligen bara utrustat mig med linnekavaj så jag frös rejält i småregnet och blåsten.

Första planerade målet blev Begur där vi nog skulle äta lunch om inte allt varit stängt. Det var så på tisdagar fick vi veta. En snäll restaurangdam berättade emellertid för min fru att det fanns en riktigt bra och inte alltför dyr restaurang nere vid havet i Llafranc. Det var ingen överdrift! Vi kom till det utsökta hotellet/restaurangen Casamar som var en kulinarisk höjdare, men så hade dom fått två knivar och gafflar samt en stjärna i Guide Michelin också. Vad vi åt där får ni läsa om på restaurangbloggen. Medan vi åt vår lunch passade solen på att komma tillbaka och stannade kvar resten av tiden.

Vårt mål för natten var Palafrugell där också en bra restaurang var utsedd och hotell bokat. Hotellet hette Arrels d’Empoda och var ett spillrans nytt lägenhetshotell. Vi fick en fin lägenhet med två sovrum, samt vardagsrum med minikök och balkong för totalt 98 euro inklusive inomhus parkering. Det fanns fem sängplatser totalt och standarden var mycket hög. På morgonen kunde man köpa frukost i deras bar för en väldigt låg kostnad. Till centrum var det 10 minuters promenad.

Så var det maten. Restaurangen vi skulle äta på var stängd på tisdagar, men vi hittade en annan som såg bra ut som skulle vara öppen alla dagar – trodde vi. Det var den inte. Där strövade vi omkring och såg den ena snabbmatsrestaurangen efter den andra med fotograferad mat utanför och plastmöbler inomhus. Det var inte vad vi bespetsat oss på. En vänlig dam som vi frågade kunde emellertid berätta att det fanns två bra tapasrestauranger vid kyrkan. Vid den första möttes vi av skrålande öldrickande engelsktalade turister i en fullsatt lokal så det kändes inte så avkopplande. Runt hörnet fanns emellertid en liten restaurang med det obskyra namnet KøSa bistrõ och där möttes vi av en trivsam miljö och gäster som bara talade katalanska och uppenbarligen var där för att äta. Det verkade mer genuint och det var det också. Maten var mycket bra och servicen likaså, men återigen får ni läsa om det på restaurangbloggen.

Dagen efter åkte vi till en gammal bekant, nämligen Platja d'Aro där vi alla tre var för några år sedan. Vårt första uppdrag blev att köpa god olivolja och några flaskor lokalt vin att ta med hem. Sedan blev det shopping för somliga av oss och det gavs rikliga tillfällen för främst skoinköp.

Ett givet besök som intresserade mig mer var restaurang Don Eduardo nere på stranden som vi lärde oss uppskatta vid vårt förra besök. Grillad färsk sjötunga var ”inte så dj-a misslyckat”, som vi örebroare brukar uttrycka oss när något är riktigt gott.

Återresan till Frankrike gick bra – man hinner med en del på bara två dagar om det inte är alltför långt att åka och det tar ju bara ett par timmar till Costa Brava.

Vildmark och kulturmark

Vi bor bokstavligen mitt i byn på byns högsta punkt. Huset är delvis påbyggt på murar från ett gammalt medelstidsslott som låg där – Château Superior. Resten av huset är uppmurat av rester av det raserade slottet, liksom grannhuset. I hörnet av kvarteret finns en del av det gamla slottstornet kvar – dock inte vid vårt hus.

Trots detta centrala läge behöver vi bara gå 200 meter från vår entrédörr för att vara ute i den orörda naturen som här kallas Haut Garrigue. Garriguen är mark där inget får byggas och ungefär samma regler gäller som i den svenska allemansrätten. Jag tror att de delar som inte är kommunala ägs av bönder i byn, men deras möjlighet att använda marken är strängt kringskuren av regler. Garriguen får sköta sig själv. Stormar, skogsbränder, skyfall och bökande djur förändrar ständigt landskapet, vilket gör att floran och faunan är vidunderlig och närmast kan liknas vid en trolsk urskog. Kommunen anlägger emellertid vägar i området, dels för brandbevakning, dels till jägarnas fromma. På köpet kan man erbjuda en mängd fantastiska vandrings- och cykelleder för oss som vill röra på oss lite. Inom vissa områden har man planterat ut skiften av korkek, pinjenötsträd och andra ädelträd som funnit sig väl tillrätta och nu lever i samma vilda tillstånd som allt annat, utan att behöva befara att bli avverkade eller utrotade av annat än naturens egna krafter.

En god vän som är barnfödd i byn har pekat ut var hans far hade sina vingårdar på garriguen, två- till tre generationer sedan. Man ser lämningar av vingårdar i form av stenmurar och förvildade druvor överallt. Man ser halvt eller helt raserade bergerier där får – och getägande bönder bodde och man finner förvildade, syrener, bambu, körsbär, fikon, mandel och andra kulturväxter lite varstans i naturen, som påminner om de små hem med trädgårdar som en gång fanns här.

Det är intressant att inse att för några generationer sedan var garriguen delvis uppodlad och vingårdarna låg tätt men närmast otillgängliga för maskiner eller mer rationell skördeteknik. När Corbièresbergens vinodling blev rationaliserad och man kunde utvinna över 100 hl vin per hektar på de mer lättillgängliga låglänta odlingarna fanns ingen plats för dessa höglänta och soldränkta små tegar längre, men nu är det andra tider.

När man vandrar omkring uppe på garriguen idag ser man hur man röjt nya vägar och ny mark för vinodling. Vinet håller på att erövra garriguen igen. Skälet är att den nya AOP Corbières Boutenac ändå inte tillåter rationell drift. Enligt reglerna för denna kvalitetsappelation skall det skördas för hand, bevattning är förbjuden och skördeuttagen är begränsade till under en tredjedel av vad den lokala druvan carignan kunde ge under sin ”storhetstid”. Nu är det kvalitet som gäller och där visar sig den gamla ”skräpdruvan” ha oanade talanger som avundas av hela Frankrike.

Ett annat skäl till garriguens nyodling är att ett antal vinodlare, som faktisk kan göra vin, och därför kan räkna med att sälja till andra än de frälsta, har börjat intressera sig för att tillverka ekologiskt och då passar garriguen med sina högt belägna tegar långt från andra odlingar från vilka bekämpningsmedel och ohyra kan blåsa in utmärkt.

Jag tror emellertid inte att det är någon som helst risk att de ganska begränsade nyodlingarna hotar det genuina och begränsar friluftslivet. Den starkaste garanten för detta är att det skulle hämma den i våra trakter heliga vildsvinsjakten och det är en omöjlig tanke.

Mat som människoföda

Jag har just läst Mats-Eric Nilssons bok ”Saltad nota” som är en både förfärande och lärorik bok om matfusket på restauranger och storkök, främst i Sverige, men med internationella utblickar. Den berättar om hur jakten på låga omkostnader och önskan att klara sig utan utbildad personal driver svensk matkultur mot allt sämre kvalitet. Att den närmast paranoida fokuseringen på hygienaspekter som myndigheterna utövar ofta dessutom motverkar god matkvalitet är ingen nyhet för mig som bor i Frankrike där matkvalitet går före det mesta. Man behöver bara gå tillbaka ett par decennier när man både fick dricka nysilad mjölk från bonden och kunde köpa naturliga produkter från lantbruket utan byråkratiskt krångel. Att det här engagerar mig starkt vet var och en som läst min restaurangblogg från Frankrike.

Jag erinrar mig också en episod från mitt senaste besök hos min 91-åriga mor i Nora i Bergslagen. Hon bor i eget boende i anslutning till det institutionella boendet Tullbacken i Nora. Hon försökte under en kort period att beställa mat från deras kök, men kunde inte äta den på grund av bristande kvalitet. Jag förstår henne efter senaste besöket. En dag när jag kom dig möttes jag av en hemsk odör i korridoren. Det hör till saken att vem som helst kan komma in i trapphuset under dagtid och det var uppenbart att någon tagit sig in och urinerat i heltäckningsmattan under morgontimmarna. Stanken var förfärlig. Turligt nog kom en av institutionsboendets personal just genom dörren som skiljer byggnaderna åt och jag gjorde henne uppmärksam på stanken och bad henne att skicka städare. Hon berättade emellertid att det inte var någon fara – det var bara köket som stekte fisk till lunch. Som Göteborgare under i 40 år vet jag emellertid att färsk fisk inte luktar och om den skall framkalla en sådan vidrig stank vid stekning så måste den vara otjänlig som människoföda. Man undrar verkligen vad kökspersonalen och den välutbildade näringsfysiolog som chefade för matverksamheten hade för kompetens och hur de gamla skulle reagera på denna vidriga anrättning. Jag var emellertid glad att min mor inte behövde utsättas för det.

Jag rekommenderar verkligen var och en som är intresserad av matkvalitet att läsa boken. Dessutom tycker jag var och en som har barn i skolan eller föräldrar på ett svenska institutionellt boende skall göra studiebesök och be att få provsmaka den mat som serveras. Läs emellertid boken först så ni kan ställa rätt frågor till personalen i ”köket” – om det alls finns något kök.

Vinjettbilden är lånad från Matkollen