Julen kommer med värmen

Det har blivit varmare igen. Det har varit svinkallt och båsigt en tid. Men idag var det bättre och det skall hålla sig över Julen hoppas vi. Solen sken idag och det var 16 grader varmt när vi tillbringade hela dagen i Montpellier för att köpa julklappar. Montpellier är verkligen en vacker stad med ett oerhört utbud av affärer av alla slag och dessutom en mycket fin Julmarknad. Vi gick på vår favoritrestaurang och åt lunch – L’Assiette au Boeuf. Det är en restaurang i gammal stil, stor men ändå mysig med sin ålderdomliga inredning. Restaurangen var närmast fullsatt av människor i alla åldrar och samhällsklasser. Där satt ett långbord med paranta kvinnor i ”den tredje åldern”, några unga nykära piercade ungdomar, flera familjer, lite affärsfolk, några riktiga gamla original som åt med kepsen på som sig brukas här av gamla män från landet och ganska många turister både från landsbygden och från främmande länder som Sverige eller Spanien.

Man äter väldigt bra och prisvärt där. Vi åt deras trerätters meny som inleddes med en Kir. Förrätten var en utsökt kryddad lövtunn carpaccio med basilikaolja, svartpeppar och citron. Gudomligt! Jag åt ”bavette” med senapssås och min fru ankbröst med persikosås. ”Bavette” är en speciell mycket mör köttbit som man skär längs med fibrerna i något mindre än en cm tjocka skivor och steker lätt. Det enda som vi inte var helt nöjda med var att ankbröstet var en aning för mycket stekt. Det är lite krångligt med stekningen i Frankrike. Man har ett antal olika grader, ”bien cuit” som är genomstekt och anses vara förstörts kött, sedan kommer ”à point” som närmast kan jämföras med vårt medium, vidare ”saignant” som är vad vi kallar blodigt samt ”à peine” eller ”bleu” och då har köttet bara fått studsa i pannan och är inte ens riktigt varmt inuti. Normalt sett är franskt ”à point” mitt emellan blodigt och medium i Sverige, men fler och fler franska kockar steker på lite extra när det kommer turister som dom tror är engelsmän – trist! Det hela avslutades med min favoritefterrätt ”nougat glacé” som är en frusen efterrätt gjord på samma massa som fransk nougat, dvs. grädde, honung, mandel, pistashnötter och lite annat gott. Ett gott rödvin samt kaffe ingick i priset 23 Euro per person.

Dagen började riktigt bra eftersom min fru äntligen fick besked om att hennes ”Carte Vitale” är på gång. Det enda sätt som en svensk kan förstå vikten av detta är om man jämför det med att få svenskt personnummer. Med detta gröna kort är man helt plötsligt någon i Frankrike. Hos läkaren stoppas det bara in i hans läsare så kommer återbetalningen av patientavgiften in direkt på ens konto. På apoteket är det bara att lämna fram kortet så får man sin påse utan att några pengar byter ägare. Om man vill ha massage eller gå till tandläkaren så vips lämnar man sitt kort och försäkringskassan och den privata sjukförsäkringen gör upp alla mellanhavanden utan att jag behöver förstå hur det gå till. Att få det är emellertid inte så lätt.

Först och främst skall den svenska omsorgen avsäga sig omvårdnaden och lämna över oss i händerna på den franska dito. Detta kan bara ske om man är pensionär med ersättning från det allmänna pensionssystemet. Sedan skall man ha papper från svenska folkbokföringen som visar vem man är – utdrag ur befolkningsregistret. Där räcker det inte med vem man själv är utan även ens föräldrar måste redovisas med flicknamn i tillämpliga fall. Sedan skall detta översättas till franska av någon på den franska myndigheten, vilket tar en oändlig tid med exotiska språk som svenska. Att det inte står särskilt många ord på svenska utöver namn, födelsetid och födelseort gör ingen som helst skillnad. Man borde kunna använda automatöversättningen i Google för att lösa problemet. Jag har emellertid fått mitt grön kort för länge sedan så min fru har varit omåttligt avundsjuk.

Dessutom fick jag officiella bevis på att jag lever idag. Svenska försäkringskassan vill varje år ha ett stämplat papper från fransk myndighet som intygar att vi lever. Det är för att inte emigrerade personer eller tidigare invandrare som återvänt till sitt hemland skall kunna kvittera ut pensioner efter sin död. Vi går därför ned till borgmästaren en gång per år med passet som visar vilka vi är och gör några väl avvägda rörelser som visar att det finns liv i oss varefter dom stämplar lite här och där på ett papper som vi skickar till Visby för att det skall gå till Östersund för skanning och sedan åter till Visby för inmatning. Det är inte bara fiskfilé man skickar runt jorden. Visserligen visade vi upp oss på skattemyndigheten i Göteborg när vi var där i oktober men mitt papper kom bort på något sätt mellan Götet och Visby. Eller också var det kanske för att jag var trött den dagen på grund av ryggskott och influensa. Tjänstekvinnan på skatteverket kanske tyckte det såg ut som om jag inte skulle bli så gammal? Det finns ju ett irländskt uttryck för hur man känner sig vissa dagar; ”death warmed up” så det är kanske inte att undra på att jag fick skicka in ett nytt levnadsintyg.

Nu är det emellertid Jul snart och det är lite osäkert hur det blir med besöken från Sverige. Endera blir det svensk Jul med svenskar eller fransk Jul med ostron, gåslever och champagne i splendid isolation för oss två. Men då åker vi nog till någon utsökt restaurang, eftersom många är öppna hela helgen. Jag har kryddat snapsen för den behövs ju under helgen i vilket fall. Strax efter nyår åker vi till Cuba med vänner från Norge. Det gäller att skynda sig dit innan det blir fritt och amerikanska maffian får en motsvarande lekplats som den ryska fick när friheten kom till Sovjet.

Dagen avslutades lika bra som den började – jag fick hem min nyinköpta hårddisk på 1 TB som jag skall ha som backup för min samlade musik och mina bilder.