Fira födelsedag

Min fru fyllde år i fredags och traditionsenligt gick vi på restaurang med våra vänner. I Sverige brukade vi alltid bjuda familjen på middag hemma, med allt vad det innebar av arbete även för födelsedagsbarnet. Här är det skönt att alla kan sitta ned vid dukat bord och njuta av god mat. Vi beslutade att äta lunch på restaurang utanför Sète där våra vänner bor när de inte bor i huset bredvid oss här i byn. Det är också trevligt att komma tillbaka till staden som vi själva haft sommarbostad i under 12 år. Att det är vackert och pittoreskt kanske man förstår av namnet Languedocs Venedig, som Sète kallas och det med all rätt.

Innan vi träffades för lunch åkte vi till Montpellier för att lämna in släktboken, till min mors födelsedag, till bokbindaren och besöka IKEA för några småinköp, som servetter, ljus, glödlampor och batterier. Det blev faktiskt en skomakarlampa också.

Restaurangen vi valde är en av de där smultronställena som man aldrig skulle hitta om man var vanlig turist. Det ligger i Frontignan på vägen mot Montpellier efter en tråkig väg ute i ett industriområde där man definitivt inte letar efter gourmetrestauranger. Om man inte har ögon som en hök och kan läsa alla de utmärkelser från Frankrikes alla matguider som sitter på dörren så skulle man aldrig kunna ana att stället ens är värt att stanna på. Det heter Hôtellerie de Balajan och har även ett hotell. Behöver jag säga att maten var fantastisk. Som sig bör åt vi Foie Gras som förrätt. Den här var hemmagjord och serverades med fikonmarmelad, gelé gjord på muscatdruvor – som är den stora druvan i Frontignan – och några droppar basilikaolja. Om man inte provat Foie Gras serverad på det här sättet har man gått miste om något. I Sverige är det ju lite svårt eftersom en liten pytteburk kostar skjortan, men här får man två rejäla skivor som förrätt. Lunchen inleddes med en liten smakretare från köket – i det här fallet en liten kopp gazpacho som var verkligen fint kryddad. Huvudrätten som jag och min fru valde var stekt duva med körsbärssås – fantastiskt gott och lite ovanligt för oss svenskar. Så kom ostvagnen där det bjöds roquefort, chèvre, roblechon, comté, brie, camembert och någon mer som jag glömt.

Nu tror man att man klarat av det hela utan att bli alltför övermätt, men då har man inte räknat med desserten som alltid är en mycket seriös historia på franska gourmetrestauranger. Min fru gjorde misstaget att välja en grand dessert, vilken innebär en liten bit av allt på menyn – snacka om mycket godis, men alldeles för mycket. Jag valde, klok av erfarenheten, en chokladbakelse – en sådan där med rinnande innandöme – som serverades med pistageglass.

Till förrätten drack vi en torr muscat från vingården på andra sidan vägen och till köttet en mycket god Cabernet Franc som tillverkas av bekanta till oss i Puissiguier – Domaine de Mairan. Med sin körsbärskärniga smak passade den utmärkt till duvan med körsbärssås. Familjen har en annan vingård också - Domaine de Mallemort - som har väldigt goda röda viner - speciellt deras Cuvée Alexandre bör man hålla utkik efter på restauranger.

Så kommer alltid frågan om vad det kostar. Hela kalaset för fem personer inklusive vin kostade 210 Euro, så det hade inte varit så lätt att laga så mycket god mat billigare hemma. När vi gick förärades en av damerna i sällskapet ett nybakat bröd från köket eftersom hon hade berömt det under måltiden.

Idag, söndag ringde våra vänner och föreslog att vi skulle träffas i Le Somail vid Canal du Midi och ha picknick vid kanalen. Le Somail är en mycket pittoresk plats där båtfolket träffas på sommaren. Det är en av stationerna där man kan hyra kanalbåtar för att åka på Canal du Midi. Nu på vintern är det lugnt här, men på sommaren kryllar det av alla nationaliteter. Vi har sett båtar från både Norge, Sverige och Damnark här.

Vi valde en plats på kanalbrinken mellan en persikolund och kanalen för vår måltid. Jag skall inte trötta er med vad vi åt, men tro inte att det var någon ryggsäcksmat. Nej här saknades inget. Pastis med tilltugg, ett gott rhônevin från Côtes du Ventoux, huvudrätt, ost och dessert serverades i gröngräset. Vandrare som gick förbi önskade oss en smaklig måltid och solen sken. På vägen tillbaka ville damerna mata änderna i kanalen och till vår förvåning dök en bäver upp och ville smaka på brödkanterna. Han hade emellertid full upp med att freda sig mot änderna som försökte stjäla maten ur munnen på honom.

Ännu en härlig vinterdag, med ett klimat som aldrig slutar förvåna oss som blivit vana vid den svenska västkustens obehagliga vinterklimat. Idag plockade vi in en stor bukett av den första utslagna mimosan.

Hur man tillagar Foie Gras:
Håll i er nu för det här låter lite skumt! Man tar en färsk ank- eller gåslever där nerverna är borttagna, gnider in den i en blandning av salt och svartpeppar och lindar sedan in den i en handduk. Därefter lägger man den i frysen i två månader och då är den färdig att äta. Det blir en sorts gravning om man skall jämföra det med något vi känner väl till i Sverige.
Man kan också äta den färsk. Då skär man levern i centimetertunna skivor och steker den i het torr panna jättesnabbt - ”tur och retur” som man säger i Frankrike. Den kan serveras på en bädd av stekta äppel- eller persikoskivor och gärna med en sötsalt sky till. Recept och tips på tillbehör finns i de flesta gourmetkokböcker.

En så’n underbar januari månad

Vi har sett de första mandelblommorna och Mimosan hade slagit ut en bit härifrån. Vi promenerade på stranden i Narbonne Plage och plockade vrakfynd – jag var klädd i bara kavaj och det blev svettigt efter en stund. Vi hade årspremiär för att köra öppet och andra cabåkare vinkade åt oss som andra MC-knuttar, upprymda över det fantastiska solskenet och värmen – 16 - 20 grader hela dagarna.

Ni förstår kanske att jag inte haft så mycket tid att skriva när vädret är sådant. Det största skälet är emellertid att jag arbetat dag och natt de senaste veckorna med en släktbok som jag skall ge min mor på hennes 85-årsdag i slutet av februari. Jag gjorde en likadan åt min far när han fyllde härom året och man kan knappast ge en mer uppskattad present till en person i den åldern; det försäkrar jag er. Den som vill veta mer om släktforskning kan läsa på min släktforskarweb. Lite mer har vi emellertid hunnit med; varken jag eller min fru uppskattar att sitta inne hela dagarna.

Vi hittade ett fantastiskt lunchställe - Château L’ Hospitalet som ligger i La Clape bergen alldeles vid havet utanför Narbonne. De är kända för väldigt dyra sk. designviner så vi har dragit oss för att åka dit eftersom det är lätt att man köper sådant man inte borde. Vi bestämde oss emellertid för att åka ned och titta. De har både vinförsäljning, hotell och restaurang inom anläggningen så vi beslöt att prova restaurangen innan vi gick för att prova vin. Det var verkligen en positiv överraskning. Jag valde att äta deras lunchmeny med tre rätter och min fru tog à la carte. Maten var fantastisk och om man åt meny ingick det vin från vinbuffén. Min fru tänkte beställa ett glas vin till sin mat, men det tyckte kyparen var onödigt eftersom jag åt meny så bjöd dom på det vin min fru ville ha till sin mat.

Min förrätt var en chèvre inbakad i ett knyte av knaprig deg smaksatt med honung på en bädd av fin sallad; min fru tog en grönsallad. Min huvudrätt var filé mignon med en underbar skysås full av smaker och till dessert fick jag en bamsekopp med hemlagad crème brulée. Min fru åt en tagliatelle med kräftstjärtar som var mycket god. Vi drack kaffe i baren efteråt. Låter det dyrt? Min mat kostade 26 Euro inklusive vinbuffén, men så tillkom en kopp kaffe. Min frus mat var något billigare.
Så var det dags att besöka vinförsäljningen.

Vinmakaren är mycket känd och heter Gérard Bertrand. Han gör endruvsviner från flera olika distrikt i södra Frankrike och AOC-viner från flera appellationer. De billigaste kostar 5 Euro flaskan och de dyraste vinerna med handskrivna etiketter kostar 55 Euro flaskan. Vi köpte en fantastiskt god Merlot som vi smakat i restaurangen och ett vin gjord på druvan Carignan, som är mycket sällsynt som endruvsvin, för samma pris. Carignan är en gammal traditionell druva från Languedoc som rätt vinifierad ger de mest underbara viner som ovanligt nog samtidigt har fin syra, frukt och tanniner, vilket ger en fantastisk ballans åt vinet och god lagringspotential. En ung vinmakare vi känner tappade för skojs skull sin Carignan på flaska (normalt sålde han den i ”lösvikt” på dammejanne) och deltog med den i en världsomspännande vinmässa i USA härom året; det blev korat som bästa presenterade vin alla kategorier. Det är numera ett av hans dyrare viner.

Ett par dagar senare kände vi för en utflykt och bestämde oss för att besöka en av de otaliga Catharborgar som finns i området. Vi har sett den största, La Cité i Carcassonne samt Quéribus när byn Cucugnan så den här gången tänkte vi åka till Peyrepertuse som också ligger nära Cucugnan. Bara vägen dit är värd besöket. Landskapet är verkligen dramatiskt och det blev inte sämre av att solen sken och mandelträden stod i full blom. Lyckligtvis är det officiellt stängt - men ändå öppet - på vintern så det vara bara tre andra bilar på parkeringen som ligger 650 meter över havet och då har man en styv promenad på kanske 30 minuterna de sista 50 meterna upp till borgen. Vi kunde promenera i lugn och ro och titta oss omkring utan trängsel. Man kan inte låta bli att känna en stor respekt för de människor som byggde dessa fantastiska borgar. Samtidigt är det upprörande att de upplevdes som ett så starkt hot av katolska kyrkan så att man var tvungen att bygga några av historiens starkast befästa borgar för att få lova att utöva sin tro. Ändå blev de slaktade till sista man av Rom och då inte bara Catharerna utan hela befolkningen som i den närbelägna staden Bezier. De katolska trupperna kunde ju inte skilja den ena från den andra utan resonerade så att det fick visa sig inför Gud vilka som var oskyldigt dräpta eller bekände sig till Catharismen.

Det blev lite allvarligt på slutet där, men det kanske kan vara värt att tänka på den inte alltför avlägsna kristna historien när vi talar om dagens fundamentalister inom andra religioner.