Jag har ett nytt jobb, utöver de övriga tre sysselsättningarna. Nämligen SKOLBARNSFÖRÄLDER. Att vara skolbarnsförälder idag förutsätter att ens eget liv och fritid måste och bör förpassas till en tillvaro i bakgrunden. Ingenting lämnas härmed åt slumpen. Det är stenhård planering och organisation som krävs.
“Friluftsdag? IDAG???”
Utbrister jag förvånat. Dotterns klassföreståndare lugnar mig med att “det är inte så farligt, det är i alla fall inte matsäck idag”.
Nehej, det var ju bra. Katastrofen kunde varit ett faktum. Igen.
Jag skyller förstås genast ifrån mig: tittar strängt på dottern och frågar:
“Visste du om det här? Har du en lapp i skolväskan som jag inte fått???”
Dottern rycker ointresserat på axlarna. Jo, jag vet. Det är lönlöst. “Inte hennes problem”, eller hur?
Det spelar ingen roll vilka omständigheter som ligger bakom, det är en förälders SKYLDIGHET att titta i barnens skolväskor varje kväll, packa utflyktsmat, se till att lillungen har med sig sin dagliga frukt, se till att gympapåsen befrias från den fuktiga handduken, som annars blir till “den mögliga handduken” om det inte sköts ordentligt.
Eller?
Föräldramöten, skolfotograferingar, hälsokontroller, vaccineringar, städdagar, kalasinbjudningar och insamling av mjölkkartonger.
Extrakläder i lådan, utflykt varje torsdag, och så ridning och “Funky Kidz” efter skolan, på tisdagar och torsdagar, och då med medhavd frukt eftersom vi inte hinner äta middag emellan. 
Den förvirrade mamman med tre jobb att hålla isär får en blick av dotterns fröken, som SKULLE kunna betyda: “information HAR faktiskt gått ut”. Här är det definitivt lätt att ta åt sig... 
Sist när barnen varit i skogen blev jag uppläxad av lillungen:
“Du packade inte ned en sopptallrik till mig. Så jag fick LÅNA en”.
Jag öppnade hennes lilla ryggsäck, och där låg den, sopptallriken. Hon hade nog inte ens letat, för den låg i det stora facket, och den var ILL-ORANGE. Stört omöjlig att missa.
Fröken fick förstås veta att mamma MISSAT. Lillungen är noga med sån´t. “Mamma, du har GLÖMT…”
Fast det hade jag ju inte. 
Jag är inte med på det här. När JAG var liten och fick en lapp av fröken, då halade jag upp den direkt när jag kom hem (nåja, nästan).
Och skulle vi ha skolutflykt, då kunde ingen i min omgivning missa det, för det var STORT. Ett avbrott i vardagen!
“Och vi skall ha MATSÄCK, hurra!!!” (=Varm choklad i sirapsflaska med yllestrumpa runt, limpmacka med falukorv och en apelsin. Och så en "Norrbottenskuriren" i plastpåse, att sitta på.)
Idag är det utflykter och dans och jippon mest hela tiden. Ingen unge rör en min för den sakens skull. Än mindre bemödar sig om att tala om saken hemma.
“Vad har ni gjort i skolan idag?”
“Utflykt.”
“Kul?”
“Yupp.”
Ungefär i nivå med att borsta tänderna.
Det här var alltså igår. Friluftsdag, “kläder efter väder”. Vädret var som tur var fint. Dagen hade varit lyckad. Konversation i bilen på vägen hem:
(Storungen:) “Men det var svårt att springa i sandaler”
(Jag:) “I sandaler? Varför sprang du i sandaler?”
(Storungen:) “Ja, men, du hade inte packat ner några gympaskor åt mig”.
(Jag:) “Men snälla du, de finns ju redan på skolan!”
(Storungen:) “Var?”
(Jag:) “I GYMPAPÅSEN!”
(Storungen:) “Åhå.”
(Lillungen, anklagande:) “Mamma, vi SKA faktiskt ha med oss frukt VARJE dag…”
Jag tror att jag blir galen snart. Imorse packade jag ned en frukt i lillungens ryggsäck direkt på morgonen. I ryggsäcken låg en lapp. Lillungen hade tydligen också haft friluftsdag igår. Surprise.
Hon hade OCKSÅ sprungit i sandaler.
Och i botten av ryggsäcken hittade jag en halv kanelbulle, från förra veckans utflykt.
(På bilderna: Ängel från Jeanne D´Arc Living, vaxduk från Greengate, blomkrukor från Blomsterlandet, pelargoner “Mårbacka”).
Inlägg
