Krönika om ett förebådat dödsfall

År 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans romaner och noveller där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter"

Krönika om ett förebådat dödsfall är min första Márquez och trevlig läsning rakt igenom. Ja, det här är just en TREVLIG bok. Smålustiga, udda karaktärer gör berättelsen och trots att vi från start vet att Santiago Nasar ska bli mördad är berättelsen inte alls så sorglig som man skulle kunna befara.

Márquez nämns ofta i samband med genren magisk realism, och hans mest kända verk Hundra år av ensamhet lär vara ett utmärkt exempel på det.

Krönika om ett förebådat dödsfall är istället ett lysande exempel på att nobelpristagare inte nödvändigtvis behöver skriva tjocka, svårläsa böcker. Och även om boken bara är 144 sidor lång finns mycket av intressant berättarteknik att diskutera i romanen, bara det att den berättas baklänges borde ge läsaren något att fundera över.


Originaltitel: Crónica de una muerte anunciada
Översättare: Peter Landelius
Utgivningsår: 1981
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den, exempelvis via Bokbörsen

Barnboksspaning i Berlin

Berlins barn verkar läsa många av de barnböcker svenska barn läser. På Dussmans bokhandel fastnade jag länge bland barnboksavdelningens mysiga pryttlar (Stämplar! Papperstjep! Bokmärken! Klistermärken!) och bokomslag. Några reflektioner hann jag också med:

a) Varför ser tecknade Pippi annorlunda ut i Tyskland än i Sverige?
b) Pettsson och Findus verkar mycket omtyckt av berlinarna. Utan tvivel var böckerna om gubben och katten de svenska barnböcker som fick störst utrymme bland Dussmans barnlitteratur i alla fall.
c) Gruffalon visades som teater och fanns som mjukdjur. Kul!

Fågelbarn

Många har skrivit fina recensioner av Christin Ljungqvists eminenta rysare Fågelbarn. Läs exempelvis i Svd, eller på någon av bloggarna Stringhyllan, Lingonhjärta, Bokstävlarna, EnligtO eller och dagarna går... 

Istället för att klämma ur mig en egen recension skulle jag vilja sammanfatta saker som jag tycker är helt fenomenala i Fågelbarn och med det säga att jag väntar ivrigt, klappar händerna av upphetsning och studsar upp och ner av tanken på att det kommer en tredje bok av Christin Ljungqvist:

1. Detta att Ljungqvist låter en av bikaraktärerna från första romanen Kaninhjärta vara huvudperson i andra är så listigt gjort. Vi får känslan av att Ljungqvist har ett eget parallellt universum som vi ska få tillgång till. Vem blir huvudperson nästa gång?
2. Jag har en faibless för skräck, att bli rädd och att rysa. Sällan jag gör jag det dock, är inte mörkrädd, gillar inte skräckfilm, läser inte Stephen King. Det finns en svärta i Ljungqvists romaner som går under huden på mig. Något magiskt sker i Ljungqvists ord, i det flortunna mötet mellan det vardagliga och övernaturliga är det bitvis riktigt, riktigt otäckt.
3. SPRÅKET. Utan att bli tillkrånglat eller krystat är bildspråket en extra dimension i Ljungqvists berättande. Jag njuter av orden medan jag läser.

Förlag: Gilla Böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Tegelstensutmaning

Johanna har utmanat mig i en tegelstensutmaning. Reglerna är följande:
- hitta de fem tjockaste böcker i din bokhylla som du läst - hitta de två tjockaste böckerna i din TBR-hög (Böcker som skall läsas) 
- och tagga sedan fem andra bloggare

Lite oklart är det emellertid huruvida utmaningen är en tävling eller inte. Att tävlingsläsa tjocka böcker det vet ni som bekant att jag nuförtiden struntar högaktningsfullt i. Utmaningen är dock lite härlig i och med detta att den genererar en slags skrytlista med lästa tegelstenar, och eftersom min lista med lästa tjockisar är fint prettosvulstig kan jag inte låta bli att vara med, trots tävlingsförakt. 


De fem tjockaste böckerna jag läst i bokhyllan
1. Gregory David Roberts Shantaram 942 sidor
2. Aidan Chambers Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok 844 sidor
3. Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen 741 sidor
4. Marlene van Niekerk Agaat 715 sidor
5. Jonathan Franzens Frihet 651 sidor

De två tjockaste böckerna i min TBR-hög
1. Chimamanda Ngozi Adichie En halv gul sol 682 sidor
2. Joyce Carol Oates Blonde 862 sidor


Jag utmanar härmed: Bokugglan, Västmanländskan, Nobelprisprojektet, En flitig Lisa och Frossa i böcker. Vad har ni för tegelstenar i bokhyllan, tro?

Starstruck

Idag började Gunnar Ardelius följa mig på twitter. Bara så där. Jag kanske älskar sociala medier ändå, när jag tänker efter.

Människoätande människor i Märsta

Många är de som tipsat mig om Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, speciellt när jag sagt att jag tycker väldigt mycket om Gunnar Ardelius korta, poetiska och fragmentariska romaner.   

JA, Människoätande människor i Märsta var något alldeles speciellt, och JA, den var kort, poetisk och fragmentarisk. Men medan jag känner stor sympati med Ardelius karaktärer känner jag avsky för Bergs, Människoätande människor i Märsta är en roman som skaver.

Bokens jag, Tove, är sexton år och vill inte hoppa på de vuxnas jobbtåg. Hon vill hångla med en snygg kille, bli av med oskulden, bli full, bli bekräftad, vara någon. Hon drar sig inte för att mobba andra för att få mer plats själv.

Hon är så underlägsen

så mumlig och fumlig

att vi bara måste

få henne att rycka upp sig,

bara måste

förvilda oss

gyttra ihop oss

kravla runt henne

med väsande tentakler

och viska sidenmjukt:

"Försöker du smöra, Elin?"

"Du har så skum dialekt, Elin!"

"Varför är du så osäker, Elin?"

Jag får ont i magen när jag läser Människoätande människor i Märsta. Den nakna, obarmhärtiga tonårstiden ligger blottad i Aase Bergs ord. Friktionen, ångesten, ensamheten - allt förkroppsligas i Toves strävanden. Det här är långt ifrån en lättsmält ungdomsskildring och jag älskar kontrasten mellan det poetiska språket och det skavande innehållet. 

I jämförelse med Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör som också är en slags prosadikt, är Människoätande människor i Märsta skickligare berättad. Det finns ett större innehållsdjup och bättre språk i Bergs roman, medan tonen är råare och kantigare än hos Ardelius. Och som vanligt när jag läst en riktigt bra bok förundras jag över författarens skicklighet att klä mänskliga drivkrafter i ord.

Människoätande människor i Märsta är måsteläsning, även om den är ett slag i magen.

Utgivningsår: 2009

Förlag: Natur & Kultur

Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Berlin - bokligheter och bilder

Jag tror att jag är kär i Berlin.

Fyra fina försommardagar i Tysklands huvudstad var precis vad maken, jag och tvååringen behövde. Min vinterskrumpna själ har tinat upp och jag känner mig som folk igen. Bortblåst är tanken på overalltvång, förfrusna fingertoppar och saltränder på skorna. Nu andas jag värme.

Bokligheter var inte resans fokus, men givetvis blev det en del bokturism ändå. Eftersom Douglas Kennedys Ögonblicket som utspelar sig i Östberlin under DDR-tiden (ett boktips från Bokblomma) blev försenad i posten fick Anne Franks dagbok, den nya fullständiga utgåvan, följa med på resan istället. Good enough, liksom. Jag hade också Berlinpeppat mig med Carl-Johan Vallgrens kultursvulstiga Berlinbetraktelser i Berlin på 8 kapitel, en bok vars tips ledde både till skatter såsom Dussmans bokhandel och en och annan turistfälla. Norra Europas största innergård kunde jag exempelvis varit utan.


Och till dig som planerar att åka till Berlin med barn säger jag bara: halleluja, gör det! Staden är full med fantastiska lekparker och trevliga ställen för barn. Kolla in bloggen Berlin ick! för fina tips. Om du inte vill resa till Berlin med barn och mest bara tänka kultur och design ska du istället kolla in Marcusbibliotekets snygga, snygga bilder för inspiration.

Semester pågår

Medan några tänker på hur Kristus for till himmelen tänker jag på frühling och semester och säger hej till Berlin. Ses snart!

Kolla in veckans facebook!

Boknea har inlett en inläggsserie hon kallar veckans facebook och det är bannemig så briljant roligt att du måste kolla in genast.

Ett stort steg för kulturtanten

Jag har fått läsglasögon och känner mig lite mallig. 

Snart är jag en äkta kulturtant.

Bilden lånad från vasuma.com

Optikern prackade inte bara på mig ett par läsglasögon vid senaste besöket, mina damer och herrar, utan TVÅ (det ena paret är på pricken de samma som de gröngrå på bilden). Ett par för linsbärande och ett par slipade med mina övriga styrkor. Utan de nya brillorna var datorskärmen ett enda gråsudd.

Nu är det inte så att jag fått svårt att se på nära håll, utan har - håll i er nu - på grund av ålder inte längre styrkan att kontrollera mina ögons dolda skelning. ÅLDER! SKELNING! Medan maken menar att han under vikingatiden säkerligen passerat som Johan den skarpe på grund av sin eminenta syn är jag numera den skumögde i sällskapet.

Det här med läsglasögon har emellertid inneburit att jag ser bättre, slipper huvudvärk och yrsel. Det är väldigt bra. De nya brillorna har också inneburit att jag:

1. tappar bort alla tre par glasögon jag ska jonglera runt i vardagen och vimsigt måste söka än här än där efter dem.
2. måste föra ner läsglasögonen till nästippen för att se dem jag pratar med skarpare.

Alltså kan jag fira att jag har kommit ett stort steg närmre att bli en riktigt kulturtant, och det när jag bara är trettiotre år fyllda. Hurra! Frågor som väcks är dock: När ska jag våga mig in hos Gudrun Sjödén? och När är det okej att skaffa senilsnören?


PS: Tack Marcus för att du ändrade från grå text till svart på Marcusbiblioteket. Nu kan tant se igen.

Och vinnarna är...

Dottern fick i uppgift att dra tre vinnare av var sitt exemplar av "Förr eller senare exploderar jag" i boktipstävlingen Litteratur för lärare. Och vinnarna är - trumvirvel - Violens boksida, Mia Ljungdahl och Litteraturkvalstret Fanny. GRATTIS och tack för fina boktips! Hör av er med adress till bloggenfabulerat(snabela)gmail.com så kommer boken på posten inom kort.

Vill du läsa alla de fina bidragen i tävlingen kan du besöka gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community.

Böcker som utspelar sig i Berlin?

Berlin av jtgrothe (BY-NC-SA)

Jag ska åka till Berlin och möta våren (sommaren?) och tänkte att jag skulle fråga er om ni har några boktips på böcker som utspelar sig i staden. Det blev ju så lyckat att läsa Tjuvarnas stad i S:t Petersburg.

Av en en vän fick jag låna Berlin på 8 kapitel av Carl-Johan Vallgren och den känns klockren. Nu vill jag bredda bilden av Berlin med något inhemskt (och snabbläst). Har ni några tips? Har ni (bokliga) sevärdhetstips, så fyll på med dem också, vet jag.

Ryssar är såna som gillar björkar

Om man får tro Olga Grjasnowa, eller kanske egentligen Anton Tjechov, är ryssar såna som gillar björkar. Min egen, visserligen ganska ringa, erfarenhet är dock att ryssar är såna som gillar småkakor, pälsmössor och Stieg Larsson. 

Det kan emellertid kvitta hur det är ställt med stereotypt gillande, boken Ryssar är såna som gillar björkar är en läsvärd berättelse hur som helst.

Grjasnowa är född i Azerbajdzjan, men har också växt upp i Tyskland och bott i Israel. Hon är alltså på många sätt lik huvudpersonen i romanen, Maria som delar samma levnadsöde. Grjasnowa hävdar emellertid bestämt att Maria är en fiktiv person.

Det finns flera lager i berättelsen om Maria. På ett plan handlar berättelsen om sorg och skuld, att förlora någon man älskar och känna att det kanske hade funnits något att göra för att förhindra det. På ett annat plan handlar berättelsen om identitet, språklig såväl som kulturell, och hur identiteten blir tydlig utanför den egna gruppen. Huvudpersonen är tolk och en språklig kameleont som rör sig i olika miljöer, hon lyssnar och analyserar språkbruk och reflekterar över språkens värde i olika sammanhang.

Berättelsen är fragmentarisk, blandar nutid och dåtid. När boken är slut kan jag skönja hela väven som utgör den kronologiska berättelsen, den om en ung kvinnas förvirrade sökande efter sig själv och uppgörelse med det förflutna. Marias värld är inte svartvit, istället är både karaktärer och miljöer dynamiska, föränderliga. Handlingen drivs inte sällan framåt av en sparsmakad dialog där mycket sägs mellan raderna.

Jag förstår att den här boken fått blandade recensioner. Det är ingen bladvändare. Däremot är detta en berättelse som ger mycket att tänka på, speciellt när det gäller världsmedborgarens språkliga identitet. Baksidestexten sammanfattar Ryssar är såna som gillar björkar som en utvandrarroman, invandrarroman, samtidsroman och precis det tycker jag att den är.

Du kan lyssna på boken som radioföljetong via P1. Kolla in!

PS: Inga My Little Ponies kom till skada vid fotograferingen.

Förlag: Weyler
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

TÄVLA!

Tre fina exemplar av Förr eller senare exploderar jag lottas ut till er som lämnat boktips på Bokmässans Community. Tävlingen pågår april ut. Du har väl lämnat ditt bidrag?

Slottet av is

Vad skulle du göra om du hittade en hemlig hissknapp i huset där du bor? 

Slottet av is är en berättelse som tar mig tillbaka till tiden då böcker verkligen var en entrébiljett till en magisk värld. Precis som jag som åttaåring lät gränsen mellan saga och verklighet vara flytande och döpte ett eget hemligt, magiskt träd till Salikon (hämtat ur Astrid Lindgrens Allrakäraste syster), kan jag inte låta bli att se efter om det finns en dold hissknapp i min hiss, precis som det gör i Minna och Los hus i Slottet av is.

Kasteviks berättelse är en riktig saga från början till slut. Vid sidan om syskonen Minna och Lo finns det plats för en alltför nyckfull pappa, en snäll men trött mamma, ett hemligt rike, en extramormor, en drake, ett cirkussällskap, en elak härskare och förstås - en profetia.

Slottet av is är, vid sidan om ett äventyr, också en berättelse om vanliga föräldrar som sviker sina barn, hur Minna och Los mamma och pappa inte alltid är adekvata föräldrar.

På morgnarna när jag vaknar så hör jag med en gång vilket humör pappa är på. Om han sjunger i duschen eller spelar klassisk musik i vardagsrummet är det ingen fara. /.../ De andra dagarna vaknar jag och så vet jag bara. Jag märker det på mammas rörelser i köket och på Los lek. Jag känner det för att det inte är nån som skrattar och för att alla smyger runt i lägenheten och aktar sig för att göra fel.

Jag tycker mycket om språket i berättelsen. Svårare, ålderdomliga ord som kanalje blandas med enkelt talspråk och det finns en förklarande ton som månar om läsaren utan att det känns som att jag blir skriven på näsan.

Boken är illustrerad av Jonna Björnstjerna och jag tycker särskilt mycket om krusidullerna som ramar in varje kapitelstart.

Sist vill jag säga att jag tycker att Janina Kastevik är så himla cool (vilket också gjort att jag lite grand dragit mig för att skriva den här recensionen. Jag vet ju att hon känner starkt för illa formulerade barnboksrecensioner).  Du följer väl hennes fina blogg Bläddra! Bläddra!? När jag blir stor, eller åtminstone cool, ska jag också bli jurist och författare.

Ålder: 9-12
Förlag: Bonnier Carlsen (recensionsexemplar)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Tjuvarnas stad

I S:t Petersburg sträckläste jag Tjuvarnas stad (2008) av David Benioff, en berättelse som utspelar sig under Belägringen av Leningrad, under den tuffa vintern 1942. Under belägringen var svälten fruktansvärd och närmre en miljon människor dog. Tyskarna såväl som den egna regimen plågade folket, och Piter, staden, var det folket kämpade för. I alla fall är det så Benioff beskriver det.

Huvudperson i romanen är sjuttonåriga Lev som när han ertappas med att ha stulit från en död soldat  får i uppdrag att hitta ett dussin ägg till överstens bröllop mot att få behålla sitt liv. Tillsammans med desertören Kolja söker han genom staden och bortom tyskarnas frontlinjer för att finna den värdefulla varan. Kylan och hungern är allestädes närvarande och i en stad där varenda trädbit eldats upp och maten för länge sedan tagit slut verkar ägg omöjligt att finna.

Tjuvarnas stad är framförallt en roman om vänskap. Personporträtten av Kolja och Lev stannar kvar efter att boken är slut. Att läsa romanen där den utspelade sig var starkt. Jag kunde visualisera svältens offer uppradade på den isklädda floden Neva, se Vinterpalatset och kyrkorna täckta av kamouflagenät för att inte synas vid ett flyganfall, kände igen gatunamn och områden. Jag var DÄR, 1942. Boken väckte frågor och jag tog nyfiket reda på mer om Sovjettiden, Krestyfängelset och Röda armén. 

Tack för det fenomenala boktipset Sara, Västmanländskan och Tant Blå! Det här med bokturism gav sannerligen mersmak.

Världsbokdagen!

Idag är det Världsbokdagen och det firar jag med att lyssna på litterära samtal på Kulturhuset ikväll tillsammans med Johanna.

Dessvärre har det svenska engagemanget för Världsbokdagen under åren varit ungefär lika dammigt som UNESCOs Världsbokslogga, men låt det inte stoppa dig. Hur firar du idag?

Det är dags att skära ner och göra slut

När, hur och varför konsumerar du sociala medier? Min egen konsumtion av twitter, flickr, facebook och bloggar har jag på senare tid haft möjligheten att reflektera och förfasas över.

Kanske har du märkt att jag inte bloggat så mycket på sistone. Först var det påsk, jag for till fjälls och levde utan dator en vecka. Istället åkte jag skidor, åt ohemula mängder godis och spelade spel med min familj. Hade emellertid telefonen med och var inte riktigt nedkopplad, bara avkopplad, även om jag snickrade blogginlägg i tanken. For strax därefter till Ryssland och använde inget internet och inga sociala medier alls. Jag repeterar: inget twitter, inget flickr, inget bloggläsande, inget facebook under fyra dagar. Fyra dagar kan förstås verka som en parentes, en försumbar tid. Men! DET VAR OTROLIGT SKÖNT. Jag rekommenderar alla att prova.

När det inte gick att använda telefonen märkte jag hur ofta jag annars gjorde det. Hur fingrarna sökte sig till det vanliga mönstret. Hur hjärnan formulerade twitterinlägg som skulle skrivas. Jag vet att det låter klyschigt och eländigt, men när möjligheten till social medier inte fanns var livet som före de smarta telefonernas tid och jag kände mig kreativ för första gången på länge. Tid frigjordes, tankar fick plats. När jag sedan, likt en missbrukare ihärdigt och med darrande fingrar, knappade mig igenom mejlskörden, twitterflödet och blogginläggen jag missat dag fem när gratis wifi uppenbarade sig på Burger King i S:t Petersburg förstod jag: det är dags att skära ner på sociala medier.

Jag har överkonsumerat digital kommunikation. Som med allt som engagerar finns risken att uppslukas, ätas upp, och jag har varit uppslukad. Nu ämnar jag göra slut med facebook och plocka bort appar från min smartphone. Tillgången ska strypas, missbrukaren bli ren.

Så, istället för att hänga med i den litterära diskussionen, skoldebatten och mina vänners förehavanden på internet har jag planterat lavendel, lekplatshängt och promenerat i solsken. (Jag har gjort tråkiga saker också såsom att tvätta, städa och tjata, men det låter inte lika kul, så det får stå inom parentes). Det är äntligen VÅR. Läst mycket bra har jag också gjort: Janina Kasteviks fenomenala Slottet av is, exempelvis, och en hel drös annat: Ryssar är såna som gillar björkar, Fågelbarn, Människoätande människor i Märsta, Tjuvarnas marknad, Aura och Krönika om förebådat dödsfall, till exempel. Dem berättar jag mer om en annan gång.

Note to self: Less is more.

Ska vi leka hen, hen, chicken?

Mina briljanta elever i årskurs tre håller muntliga anföranden om normer och värderingar just nu. Ett tal handlade om kärnfamiljen. För att luckra upp stereotypen om mamma, pappa, barn hoppades eleven att framtidens barn istället skulle leka hen, hen, chicken. Fenomenalt formulerat, inte sant?

Löneförmån: Tranströmer

Att arbeta på en skola med anor har sina fördelar. Igår delades Tranströmer-stidendiet ut till en lovande skribent på Södra Latins gymnasium. Givetvis var Tranströmer själv på plats. Likt en rockstjärna vinkande han till en ivrigt applåderande publik medan han gjorde entré. Själva prisutdelningen hann jag emellertid inte se, eftersom nationella proven i svenska kallade (64 av 96 muntliga anföranden klara 0 av 96 uppsatser rättade för den som vill hålla räkningen). Men Tranströmer satte onekligen lite stjärnglans på min fredag.

På besök hos Bokugglan

Ni missade väl inte att jag var veckans bloggambassadör hos Bokugglan i tisdags? Klicketiklick, kolla in, vet jag.

S:t Petersburg med litterära glasögon

Efter fem dagar med bovetegröt, tsarskatter, lökkupoler, rysk balett, Sovjetrester och Dostojevskij är jag så hemma igen från mitt äventyr i S:t Petersburg. Mest fascinerande var kanske att S:t Petersburg verkar ha en gumma i varje hörn (på museum, i butiker, på gatorna). Mina litterära höjdpunkter på resan var emellertid följande:

1. Dom Knigi
I det Art Nouveau-inspirerade Singerhuset på huvudgatan Nevskij Prospekt finns bokhandeln Dom Knigi, böckernas hus. Så väldigt fint var det. Här drack jag århundradets godaste varma choklad med kanel och apelsin och köpte Anna Karenina på ryska. Dessutom fann jag festliga bokmärken och diverse affischer från Sovjettiden. En matryoshka fick givetvis också följa med hem. Servicen var usel på sant ryskt manér.

2. Dostojevskijs kvarter
På Dostojevskijmuseet inrymt i en av författarens forna lägenheter fick jag se autentiska Dostojevskijprylar och lyssna på guidning i en gigantisk telefonlur. Fascinerades av hur Dostojevskijs hustru Anna vigde sitt liv åt att stenografera och renskriva hans manus. Lärde mig också att Dostojevskij ska ha varit väldigt barnkär och spenderat så mycket tid han kunde med sina barn och att han alltid hade te varmt i samovaren. På museet köpte jag vykort med bilder från adresserna i Brott och straff och kvarteren i stadsdelen Sennaja där boken utspelar sig hann jag också få en flukt av. Så vitt jag kunde se var gatorna idag inte fullt så full av prostitureade och kriminella som under Dostojevskijs tid, men väl av ryska gummor och syrade grönsaker.

3. Bokbutik på hjul
På ett av stadens torg stod en bokbutik på hjul där böcker reades ut för 50 rubel (ca 12 kronor). Allt från klassiker, barnböcker och körkortsguide för kvinnor stod att finna. Uppfriskande var att spekulanterna inte liknade den svenska kulturtanten vi annars kunde misstänka finna i en dito svensk bokbutik. Här fann jag istället en uppfriskande blandning av muskulösa män i täckjacka, ungdomar i jeans och - förstås - gummor i sjal. När får Stockholm sin första bokbutik på hjul, tro?

до свидания!

 

Nu bär det av till Tjuvarnas stad, tillika Raskolnikovs och Anna Kareninas hemstad, S:t Petersburg. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot fem dagar i Rysslands andra stad och hoppas på att få känna Dostojevskijs ande sväva över staden. Håll tummarna för promenadvänligt finväder. Do svidánija!

Bjussa på ett boktips - vinn en bok

Bra pedagoger behöver bra litteratur. Om du bjuder på ett boktips (skönlitteratur eller facklitteratur) i gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community under april är du med i utlottningen av ett exemplar av den hyllade boken Förr eller senare exploderar jag av John Green. Tre böcker lottas ut! Läs gärna mer om boken här om du inte känner till den sedan tidigare.
Klicketiklick - Vilket är ditt bästa boktips?

PS: Du behöver inte vara lärare för lämna ett boktips. Och du - tipsa gärna andra om  tävlingen.

Veckans boktips för lärare: Som bloggambassadör för Bokmässan 2013 har jag fokus på litteratur för lärare. Varje vecka delar jag med mig av mina bästa tips i något som jag kallar Veckans boktips för lärare här, på min lärarblogg  Samtal mellan två lärare eller i gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community. Vill du se fler boktips ska du klicka dig vidare dit. Är du inte medlem i Bokmässans community blir du det på mindre än en minut genom att registrera dig här.

Istället för Google Reader

Eftersom Google Reader ska sluta att fungera i juli har jag sonderat terrängen för att finna en ny rss-läsare där jag kan samla bloggar jag läser. Jag har provat Bloglovin, Feedly och NewsBlur. Här följer en sammanställning av styrkor och svagheter med de olika läsarna:

Newsblur

NewsBlur i din dator

+ Kan se bloggen i originalutförande, så som bloggaren velat att jag ska se den. Det finns också tre andra vyer att välja bland.
+ Enkelt att mata fram olästa inlägg.
+ Det finns flera avancerade inställningar att göra, såsom att välja vilka bloggar som är prioriterade, hur snabbt ett inlägg ska markeras som läst, eller att markera taggar du gillar.
+ Både ett webbaserat verktyg och en mobilapp.
+ Lätt att göra mappar, såsom bokbloggar eller skolbloggar i mitt fall. Foldrarna syns även i mobilappen.

NewsBlur som app

- NewsBlur har bara menyer på engelska.
- Att dela ett inlägg du gillat till twitter är enkelt, men dessvärre inte lika smidig delning till andra sociala medier.
- Läsaren buggar emellanåt, exempelvis händer det ingenting när man trycker på vissa knappar.
- Än så länge är NewsBlur gratis. Det verkar emellertid som att verktyget ska kosta runt 200 kronor om året hädanefter på grund av högt användartryck efter Google Readers försvinnande.

 

 

Bloglovin

Bloglovin i din dator

Bloglovin som app

+  Både ett webbaserat verktyg och en mobilapp.
+ Menyer på svenska
+ Enkelt att mata fram olästa inlägg.

- Du ser text och bild i Bloglovins gränssnitt, inte med bloggens bakgrunder och menyer tillgängliga mer än i en liten miniatyr till vänster om inlägget och såvida du inte klickar dig vidare.
- Reklam omgärdar själva läsaren.
- Bara en vy tillgänglig - svårt att få översikt.
- Kan inte dela inlägg via sociala medier i själva läsaren. Bara "gilla" inlägget hos Bloglovin.

 

 

Feedly

Feedly i din dator

 

 

 

 

 

 

Feedly som app

+ Både ett webbaserat verktyg och en mobilapp.
+ Enkelt få översikt över och att mata fram olästa inlägg.
+ Mobilappen snygg och lättnavigerad. Den bästa av de tre testade.
+ Enkelt att dela ett inlägg via andra sociala medier som twitter och facebook.
+ När du installerar läsaren på din dator får du en liten direktknapp som alltid är synlig bredvid adressrutan i Firefox eller Safari.

- På datorn ser du text och bild i Feedlys gränssnitt, inte med bloggens bakgrunder och menyer tillgängliga såvida du inte klickar dig vidare.
- Feedly har bara menyer på engelska.

 

Slutsats

Jag skulle helst av allt vilja se bloggen i dess originalutförande i min rss-läsare som standard. I Feedly och Bloglovin ser du text och bild, men i rss-läsarens gränssnitt, inte med bloggens bakgrunder och menyer tillgängliga. Såvida du inte klickar dig vidare, förstås. Jag skulle också vilja läsa bloggar i datorn och mobilen med samma verktyg.

Först verkade NewsBlur verkar vara det bästa verktyget för mig. Bloglovin må vara svenskt och lättanvänt, men reklamen stör mig och likaså att inte kunna länka vidare till andra sociala medier. Efter en veckas aktiv användning av både Bloglovin, Feedly och NewsBlur vinner emellertid Feedly.

Feedly i din dator - Cards View

Jag är svag för direktknappen i webbläsaren, den snygga mobilappen och det överskådliga gränssnittet när jag läser bloggar på dator, Cards View (se bild). Att kunna länka vidare till andra sociala medier, spara till senare och favoritmarkera enkelt gör också Feedly till en vinnare.

Medan Newsblur i längden kändes omständligt, och inte särskilt visuellt tilltalande och Bloglovin alltför enkelt, gav Feedly översikt och bokbloggarläslust. Kanske kan jag leva med att jag måste klicka mig vidare för att se blogginlägget i originalutförande.

Hur kommer du läsa blogginlägg framöver?

Glad påsk!

Nu tar jag semester från arbete och bokbloggande några dagar för att äta ägg och krama på familj. Glad påsk!

Påskskyltat i barnboksaffären Bokslukaren

Värdinnan

Fjodor Dostojevskij är en av mina favoritförfattare och Brott och straff en av mina största läsupplevelser någonsin. Inför min resa till Dostojevskijs hemstad S:t Petersburg ville jag läsa mer av honom. Jag hittade kortromanen Värdinnan som är ett av hans tidiga verk och gavs första gången ut 1867.

Värdinnan är en melankolisk berättelse och ett slags triangeldrama mellan Ordynov, hans unga vackra värdinna Katerina och dennes man, den gamle gubben Murin. Precis som i Brott och straff är synd och botgöring ett tydligt motiv. Likaså finns Dostojevskijs skärpa för inre konflikter och dilemman.

Däremot är Värdinnan inget litterärt mästerverk, ingen oväntad pärla. Berättelsen är ryckig, språket och känsloyttringarna svulstiga. Halvvägs igenom är jag trött på  ögon som ideligen tåras. Dessutom verkar texten feltryckt, åtminstone i min e-bok där flera sidor är dubbletter. Måhända var Dosojevskij inget fan av styckeindelning, men jag tycker att förlaget vid nytryck kunde kostat på sig fler blankrader. Texten känns väldigt kompakt och därmed onödigt svårläst.

Översättarens efterord gav klarhet till berättelsen och genom att läsa mer om flanören som romantyp i Erik Bergqvists recension i SvD har läsupplevelsen varit lärorik. Någon njutning var den däremot inte.

Förlag: Bakhåll
Översättare: Bengt Samuelsson
Antal sidor: 128
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Följ min blogg med Bloglovin

Och vinnaren är...

För EXAKT tre år sedan (på minuten!) kom FABULERAT till världen. Jag utlyste i samband med detta en tävling där ni kunde vinna valfri bok för 250 riksdaler. Det kom ett endast bidrag, men det var så fenomenalt bra att det förmodligen avskräckte er andra från att tävla.

"Mina bästa feelgood-tips är ett inlägg riktat direkt till mej och jag fick känna mig som en utvald tjej.
Lyckan blev total när jag gjort mina val.
Flera böcker jag aldrig annars skulle ha brukat, jag nu med all hast slukat."

Så, GRATTIS MALIN! Skicka ett mejl och berätta vilken bok du önskar dig och din adress, så kommer den med posten inom kort.

Om det här med att bloggar förstör

Är det bara tidningskritiker som ska ägna sig åt att recensera litteratur?

Du missar väl inte att delta i diskussionen om bokbloggarnas vara eller inte vara som forum för litteraturkritik? Läs följande inlägg så är du med i matchen:

Hur bloggare förstör för barnkultur
Barnkultursymposiet: paneldebatt bra eller dåligt
Bloggar förstör mer än bloggare
Bloggare skriver kort, oinsatt och okritiskt. Eller iallafall gjorde de det på de bloggar jag hittade.

Vinn valfri bok!

Psssst! Du kommer väl ihåg att TÄVLA? Valfri bok för 250 kronor i potten!

Veckans boktips för lärare: Förr eller senare exploderar jag

Detta läsår har Förr eller senare exploderar jag av John Green varit boken framför andra jag pratat med elever om: på lektionstid, efter lektionens slut, i korridoren.

Efter att två elever tipsat mig om boken samma vecka förstod jag att jag borde läsa. Läste gjorde jag och mina tankar om boken kan du läsa här.  Tillsammans med ungdomarna jag möter har jag pratat om den fantastiska Augustus, om gungställningens symboliska betydelse, om det fascinerande med Greens sätt att skriva, om VlogBrothers och om romanens storhet i sig. Aldrig tidigare i min lärargärning har någon bok gett upphov till så många spontana litterära samtal.

I lärarrollen är jag ofta en klassikerkramare, men att diskutera en högaktuell roman här och nu bjuder onekligen på en ytterligare dimension: den att dela läsupplevelsen i nuet, att vi i dialogen om romanen är på samma plats, ger varandra ny kunskap och nya perspektiv. I det litterära mötet är vi inte lärare och elev, utan LÄSARE. Oändligt fint är det.

Att Förr eller senare exploderar jag är en ungdomsroman kanske hindrar någon vuxen från att sätta tänderna i den. Det vore mycket dumt. Berättelsen om Hazel och Augustus förtjänar uppmärksamhet från människor i alla åldrar. Läs någon av de hyllande recensionerna på SvD, på bokbloggen Bokhora eller på författaren Lisa Bjärbos blogg Onekligen om du behöver övertygas. 

Detta inlägg är en del av en bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag av John Green. Läsa och lyssna var först ut. Imorgon tar Photo & Fantasy över stafettpinnen.

Leni - en storfavorit

Bokreans bästa fynd var utan tvivel Lenis Olle och  Leni är ett sockerhjärta, båda gjorda av Emma Adbåge. 

Ådelali, vilka fina bilderböcker detta är. Jag, dottern och maken älskar dem, har inget emot att läsa flera gånger på raken.

Estetiken och formspråket lockade först, men båda berättelserna har något att förmedla och situationer att känna igen. Medan Lenis Olle är ett svartsjukeosande triangeldrama, vill Leni vara stor och liten på samma gång i Leni är ett sockerhjärta

Den truliga Leni är svår att inte tycka om och Adbåge kan illustrera det lilla barnets hela känsloregister på pricken likt. Att dottern känner igen känslouttrycken tycker jag är det finaste av allt.

Det här är böcker som går att läsa länge, om man vill. Vid sidan om den skrivna berättelsen bjuder bilderna på en annan historia:

Vad är det Leni har under sängen? 
Har du sett att hunden dricker upp tantens kaffe? 
Varför står kassen med purjolöken kvar så länge i hallen ? 

Inredningsdetaljerna är så fenomenalt snygga att jag vill flytta in hos Leni eller Olle (Stringhyllorna! Josef Frank-tygerna! Man skulle kunna tro att Adbåge är en Södermalmshipster). Jag vill ha sådana där färgglada krukväxter som finns i alla fönsterkarmar. Älskar smulorna på golvet, kafferesterna runt bryggaren, skräpet vid soptunnorna på gården. Det fula förstärker det fina. 

Berättelserna om Leni är utan tvekan mina absoluta favoriter att läsa för tvååringen just nu.

Har nyligen upptäckt att Emma Adbåge har en tvilling som också är barnboksförfattare. Böckerna av denna Lisen Adbåge ser jag mycket fram emot att upptäcka. Läs mer om Emma Adbåge och Lisen Adbåge, genom att klicka in på deras bloggar, vettja.

Utgivningsår: 2010 och 2012

Förlag: Rabén & Sjögren

Ålder: 3-6 år (samt tvååringar och trettiotreåringar, har jag märkt)

Köp dem, exempelvis via Bokus (49 kronor på bokrea!) eller Adlibris (59 kronor på bokrea!)

Books & Dreams

Jag fick ett recensionsexemplar av senaste numret av tidningen Books & Dreams med posten och bläddrade igenom den i helgen. Skulle den vara något för mig?  

Egentligen borde jag kanske vara målgruppen för bokmagasin, men att läsa om skrivande och författarskap intresserar mig väldigt sällan. Oklart varför. Har tidigare prenumererat på tidningen Vi Läser, men i ärlighetens namn var det inte ofta den blev läst. En prenumeration av Books & Dreams hade gått samma öde till mötes, inser jag efter helgens läsning. 

Den enda artikeln i Books & Dreams som lockar mig till läsning är "Vart tog läslusten vägen?", om barn och ungas sviktande läsintresse. Innehållet var mig emellertid välbekant sedan gammalt. I övrigt kunde jag läsa om boklig inredning, boklig matlagning och romanaktuella författare som Elsa Billgren, Erik Axl Sund, Michael Nyqvist och Jenny Åkervall. Det är trevligt och så, men inget fångar min uppmärksamhet någon längre stund. Det känns liksom glättigt och påklistrat alltihop. Hudkrämsannonserna och Gudrun Sjödén-reklamen skvallrar dessutom om att jag nog faktiskt inte är målgruppen. Än.

Om jag vid något tillfälle i framtiden skulle få för mig att köpa ett lösnummer av ett bokmagasin skulle Vi Läser förmodligen få följa med hem. Kanske. Mest vill jag nog inte läsa bokmagasin alls, inte heller Books & Dreams.

FABULERAT firar 3 år - tävling!

Den 28 mars är det tre år sedan FABULERAT föddes vid ett tangentbord på Södermalm. Från att ha varit en nyfödd, vinglig och rosaskimrande läsdagbok har bloggen blivit en trotsig treåring som kan själv. Detta att skriva om böcker, läsa andras bokbloggar och delta i kultursamtalen som förs mellan oss som läser mycket är berikande och härligt. Jag har hittat mitt forum.

Going for a party? av Kalexanderson (BY-SA-NP)

Bokbloggarkutym är att fira bloggfödelsedag med bokutlottning. Även om treåringen trotsar med korslagda armar och rynkade ögonbryn ska födelsedagen firas. Men det blir ingen glass och ballong utan motprestation, det måste ni ha klart för er

Tävla om valfri bok för 250 kronor!
Berätta om ett inlägg du minns från bokbloggosfären de senaste tre åren (som provocerat dig, som gjort dig glad, som väckt läshunger) och du är med i tävlingen om att få välja valfri bok från Bokus till ett värde av 250 riksdaler. Jag lägger dock in mitt veto vid Coelho och Kepler. Man måste nämligen ha principer som treåring, förstår ni. Bäst motivering vinner! Du kan skriva ditt tävlingsbidrag i kommentarsfältet eller på din egen blogg, men glöm då inte att länka till ditt inlägg i kommentarsfältet nedan så att jag vet vem som är med i tävlingen.

På födelsedagen 28 mars koras vinnaren. Vad väntar ni på? Sätt igång och TÄVLA! Och du: tipsa gärna andra om tävlingen också.

Vad jag läser just nu

Det blir mycket läst nu, det blir det. JÄTTEMYCKET. Inte skönlitterärt, dock. Dyker ner i rättningshavet nu och kommer upp till ytan någon gång strax före sommarlovet. Bara så att ni vet. Och antecknar. För A ska resonemanget vara utförligt och nyanserat. Okej?

Dagens impulsköp

Nu är det bara några veckor kvar tills jag far till Ryssland och S:t Petersburg. Knappade precis in en beställning på Tjuvarnas stad och Ryssar är såna som gillar björkar som ska bli min förberedelselektyr.  

Leni är ett sockerhjärta slank visst med i beställningen också av bara farten. Svårt att motstå Adbåges fina böcker, speciellt när det är rea.

Men! Hur var det nu? "Ett impulsköp gör ingen sommar". Nä. Kanske "Där impulsköpen går in går vettet ut." Nä, det känns inte bekant. "Ett impulsköp om dagen är bra för magen." Ja, så måste det vara.

Zippen målar musik (men inte hemma hos oss)

Räcker det att en barnbok underhåller, eller kan vi förvänta oss mer av den?

I Zippen målar musik träffar vi pojken Zippen och hans syster syrran som gör musik och dansar tillsammans. Handlingen är berättad rakt-på-sak: Zippen dansar och blir glad, ritar noter och vill göra om dem till musik och blir arg när det inte går, får hjälp av syrran och då blir allt roligare. Sist i boken läser vi om olika instrument. Zippen målar musik är en del av en kommande serie och det här är första delen.

Ur ett vuxenperspektiv är boken evinnerligt tråkig. Färgbilderna känns gråa och tillför inte så mycket till berättandet, estetiken liknar den som finns i tecknade serier likt Dennis från 80-talet. Texten känns pratig och banal, samtidigt som ett komplext begrepp som noter har en central roll i berättelsen.

Jag saknar finurliga bilder som hos Sven Nordqvist, vacker estetik som hos Emma Adbåge, rim och lek med ord som hos Lennart Hellsing, eller en mer komplex handling som belyser barnets hela känsloregister, likt de berättelser vi hittar i Pija Lindenbaums barnböcker. Zippen målar musik är varken mer eller mindre än en berättelse om en pojke som dansar och skapar musik med sin syster.

Dottern verkar emellertid inte ha något emot boken. Hon lyssnar, diggar med när Zippen dansar och pekar igenkännande på olika instrument medan vi läser.

Jag inser att det är kulturelitistiskt snorkigt att såga den här barnboken. Precis som jag som barn storälskade de glättiga Disney-barnböckerna kan säkerligen de flesta treåringar tycka om Zippen. Det är jag som vuxen som inte gillar barnböcker som inte erbjuder djup, finurlighet eller bilder som är vackra för ögat. Det räcker inte att barnböckerna bara underhåller, tycker jag. Vad tycker du?

Ålder: 3-6 år
Författare: Linda Palm
Illustratör: Jessica Lindholm 
Förlag: Idus förlag (recensionsex.)
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Bokmärket och läslusten

Läslust går ibland genom ett fint bokmärke som det här. Men det visste ni säkert redan.

Visst ska väl de här ungdomarna vinna?

Litteraturen möter verkligheten under våren 2013. Mina elever ville att romanläsning skulle vara levande och att arbetet med att skriva texter kopplade till romanerna skulle vara kreativt. Därför startade vi bloggen REPORTAGE: STHLM.

På REPORTAGE:STHLM kommer litteraturens Stockholm möta verklighetens i text och bild. Eleverna kommer att läsa Stockholmsskildringar och göra reportage från de delar av staden som litteraturen beskriver. Är Per Anders Fogelströms Södermalm sig likt idag och vad skulle Elin Wägner säga om dagens Norrtull?

I slutet av mars publicerar eleverna sina reportage på bloggen och då kan ni se vad vi de fram till. Redan nu kan ni läsa om elevernas tankar runt romanerna och dessutom kan ni rösta på att REPORTAGE: STHLM ska bli årets vinnare i den nationella tävlingen Webbstjärnan. Visst är de värda ett pris? Seså, klicka er vidare till omröstningen på Webbstjärnans hemsida nu. Bläddra ner bland kommentarerna. Hitta REPORTAGE: STHLM och tryck gilla. Klart!

Han tänkte på dem som färger

Även om innehållet i Johanna Thydells novell "Han tänkte på dem som färger" är tänkvärt, berör det inte.

Berättelsen beskriver en pojkes sätt att hantera mammas död. Thydell verkar vilja fånga svårigheten i att få ta för mycket ansvar för tidigt, hur relationer till vänner och kärlek skakas om från grunden när man inte har en adekvat vuxen att lita på.

I "Han tänkte på dem som färger" finns en melankoli som jag som läsare inte riktigt förstår eller relaterar till. Sorgen beskrivs och är närvarande, men den går inte under huden, blir inte min. Kanske är det för att språket i novellen är ryckigt. Ofullständiga eller korta meningar staplas på varandra och objekt radas ofta upp klumpvis, vilket skapar en distans i berättandet. Thydell når inte fram till mig. Kanhända är det så att berättelsen kräver romanens utrymme för att kunna berättas på bästa sätt. Berörande är det i varje fall inte.

Johanna Thydell läser själv sin novell, men trots författarens egen inlevelse och tolkning lyfter inte berättelsen, det är bara erbarmligt tråkigt alltsammans: omslag, text och uppläsning.

Utgivningsår: 2011
Förlag: Novellix
Lyssna via Storytel, 
Köp den, exempelvis via Bokus (1 krona som e-bok!) eller Adlibris

Tidningschock!

I senaste numret av Egoboost Magazine kan du läsa ett reportage om - trumvirvel - MIG. Jag erkänner att det är ganska otippat, men likväl sant.

Tydligen är jag i synnerhet, och lärare i allmänhet, en del av samhällets cement och det är värt att skriva om.

Note to self: Ska hädanefter alltid bära runt på en bunt papper, det ser ju döproffsigt ut.

Psykologer läser Var det bra så?

I torsdags 14/3 var det återigen dags för Psykologer läser böcker på Kulturhuset. Denna gång hade psykologen och författaren Jenny Jägerfeld satt tänderna i Lena Anderssons Var det bra så? tillsammans med psykoterapeuten och sexologen Linn Heed Ackerfeldt.

Var det bra så? handlar om Lotta Svensson och hennes klasskamrater som växer upp i den fiktiva förorten Stensby under 70- och 80-talet. Den sociala hackordningen på skolan är stenhård, alla vet vem som är populär och vem som inte är det. Ett verbalt, socialt och till och med fysiskt krig utkämpas mellan klasskamraterna, allt för att förstärka den egna positionen eller för att inte hamna lägre än vad man redan befinner sig.

Förutom högläsning med inlevelse bjöd psykologerna på intressanta diskussioner om innaför- och utanförskap, ensamhet och psykologisk överlevnad. Heed Ackerfeldt menade att man kan läsa Var det bra så? som en studie i försvarsmekanismer och beskrev förnekande, intellektualiserande och kompensation med hjälp av exempel från boken. Jag antecknade givetvis flitigt under hela genomgången. Var det bra så? är utan tvivel en bok att använda i psykologiundervisningen.  

Eftersom Var det bra så? till stor del utspelar sig i skolmiljö kom vi att diskutera denna i det gemensamma samtalet efter psykologernas genomgång. Jägerfeld menade att arbetet som skolpsykolog ofta kunde kännas som att sätta ett litet plåster på ett stort blödande sår, att de strukturella problemen ofta är en viktig del av individens problem, precis som i Lotta Svenssons fall. 

Jag undrade om Jägerfeld och Heed Ackerfeldt, i egenskap av psykologer som arbetar med unga människor, kunde se något vi i skolan kunde förändra på strukturell nivå. Jägerfeld betonade då vikten av att inte ha för många elever i varje klass, något hon tidigare också skrivit om i Modern Psykologi. Hon uttryckte också en frustration över att politiker och andra makthavare sällan verkar ta hänsyn till de forskningsrön som presenteras runt psykisk hälsa i skolan. Heed Ackerfeldt betonade hur ett samtal (som det mellan Lotta och SYO-konsulenten) kan göra stor skillnad i en människas liv.

Psykologer läser böcker sker i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet. Vid det här tillfället samarbetade man även med Stockholm läser. Vill du hålla koll på vilka böcker psykologerna läst eller när de ses härnäst är det bara att trycka gilla på deras facebooksida. Nästkommande böcker på tur att diskuteras är Cirkeln, Eld och Zlatan-biografin. Kommer ni, eller?

Att göra visitkort

Jamen, hörrni, att göra visitkort via moo.com var så kul att jag pysslade med det en halv eftermiddag. I ärlighetens namn fick jag lite hjälp av min photoshopkunniga make också. Hur som haver: tack för tipset Ingerun och Anna! Nu väntar jag ivrigt på resultatet; i april kommer mina minikort. 

Knapp och visitkort är nu alltså fixade. Har ni fler tips inför bokmässan?

Frances (del 3)

När jag behöver en injektion läslust är inget som en fin serieroman och den finaste jag läst i år är utan tvivel Frances.

Frances (del 3) var allt jag önskade mig, ett värdigt avslut på del 1 och 2 som jag tidigare skrivit om här.

Att Joanna Hellgren kan måla så många streck i en bild fascinerar mig oändligt. Likaså är berättelsens fåordighet en lisa för en som annars läser i högt tempo. Den här romanen kommer jag att komma tillbaka till igen.

LÄS nu, bara. Gör det.

Utgivningsår: 2012
Förlag: Ordfront
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris