The Fault in Our Stars

Få böcker har blivit så hajpade på senaste tiden som John Greens The Fault in Our Stars. (På svenska har den fått titeln Förr eller senare exploderar jag). Elever, kollegor, recensenter, vänner - alla har de påpekat att boken bör läsas och det genast.

The Fault in Our Stars handlar om obotligt cancersjuka Hazel Grace som möter Augustus Waters (snygga namn där, Green) på ett stödgruppsmöte för cancersjuka ungdomar. Det låter inte vidare muntert, men romanen behandlar svårigheten med att vara tonåring, förälskad och svårt sjuk med värme, intelligent dialog och humor. Som i många andra ungdomsböcker jag läst och tyckt om är Hazel och Augustus just sådana personer jag önskat att jag själv varit i samma situation. Det är inte svårt att tycka om dem, inte alls. Jag känner för dem som jag gjorde för Lennie i Himlen börjar här.

Jag tyckte mycket om boken, men det är svårt med höga förväntningar, det är det. Boken tog mig inte så mycket med storm som med stillsam eftertänksamhet och (givetvis) tårar. Att Green låter Hazel bära omkring på en syrgasvagn boken igenom är genialiskt. Det känns äkta och nära. Dessutom finns en uppenbar humor i att, som i Hazels fall, rulla omkring med syrgas och försöka se snygg ut samtidigt. The Fault in Our Stars tar udden av många tonårsklyschor.

Författarens efterord om skönlitteraturens - påhittade berättelsers - värde är för övrigt också något jag tar med mig:

Neither novels nor their readers benefit from attempts to divine whether any facts hide inside a story. Such efforts attack the very idea that made-up stories can matter, which is sort of the foundational assumption of our species. I appreciate your cooperation in this matter.

Du kan räkna med mig, Green.

Förlag: Bonnier Carlsen (på svenska)
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris
Jag köpte den som e-bok via Dito, men nu verkar den inte att gå att få tag i som e-bok någonstans i de svenska nätbokhandlarna. Det får mig att tro att de plockats bort inför lanseringen av den svenska versionen. Hmpf!

Liten parlör för älskande

David Levithans Liten parlör för älskande är en fin, fin liten bok. Fina att titta på, hålla i och fin att läsa. Uppbyggd som en ordbok  följer jag i korta små stycken en kärlekshistoria mellan två, en han och en hon. Knivskarpa vardagsiakttagelser bygger berättelsen och för händelsen framåt. Det är fragmentariskt, poetiskt och fullt av friktion. Älskar't!

Autonomi, s

'Jag vill att mina böcker ska få sina egna hyllor', sa du, och det var så jag begrep att det skulle funka att bo tillsammans.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

 

Björn Sortlands roman Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? har stått i min bokhylla ett par år. Oläst. En av de få hyllvärmarna jag haft, faktiskt. Jag har liksom vetat att jag skulle gilla den, men ruvat på ett riktigt bra lästillfälle. Några år efter inköp kom det så, lästillfället.

Jag tror att jag fick boktipset av min vän Beatrice som sa att jag borde gilla den eftersom jag älskade Gunnar Ardelius bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Visst hade hon rätt. De liknar varandra på många sätt, de är exempelvis båda korta, poetiska böcker om ungdomskärlek. 

Sortlands bok skildrar kärleken mellan två unga där hon vet att hon snart ska dö. Hur Sortland kan göra boken så vacker och varm trots det obönhörligt sorgliga slutet är för mig obegripligt, men lika fullt ett faktum.

Jag har redan gett bort mitt exemplar av boken till någon som jag hoppas också ska tycka om den, det är en bok jag vill att alla ska få läsa.

PS: Ser du var bilden är tagen?

Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok

 

Det här är allt är en roman där 19-åriga Cordelia Kenn skriver ner berättelsen om sin ungdom till sin då ännu ofödda dotter. Bokens verkliga författare, Aidan Chambers, är en man van att analysera litteratur, det är tydligt. Förmodligen har han använt alla sina bästa knep när han skrev Cordelia Kenns kuddbok för han lyckas hålla läsaren alert igenom en 850 sidor tjock roman. Allt medan jag läser får jag nya perspektiv på litteratur, poesi och musik; brittisk och japansk kultur; kärlek, sex och relationer.

Cordelia Kenn är den tonåring jag själv önskar att jag var. Hon är intelligent, stark och självständig, vågar ta plats och stå upp för sig själv. Hon skäms inte. Dessutom är hon intresserad av litteratur och musik och belönad med en sällsynt verbal förmåga. Likt många andra bra ungdomsromaner jag läst har den här bokens huvudperson förmågan till självreflektion och kan sätta ord på ungdomens emotionella bergochdalbana.  

Det här är allt är en oändligt fin roman. Små poetiska kvalster (som Cordelia kallar sina poetiska alster) varvas med listor över vackra saker, sådant som gör Cordelia glad, arg eller ledsen. Det finns råd till Cordelias dotter och vackra citat från de Shakespeareverk vår huvudperson tycker om. Allt insprängt i bokens centrala handling som kretsar runt Cordelias upptäckt av den stora kärleken.

Jag vet inte vad som imponerar på mig mest, om det är att Aidan Chambers lyckats fånga en ung kvinnas upplevelser så bra trots att han är man, eller att Chambers lyckas förmedla sin kärlek till litteraturen via Cordelia på ett sätt som är helt f-e-n-o-m-e-n-a-l-t. Boken väcker nyfikenhet och härnäst vill jag veta mer om den japanska författaren Izumi Shikibu och plugga Shakespearecitat, alternativt hitta en husgud att citera vid valda tillfällen.

Vem säger att ungdomsromaner inte är för vuxna? 

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Till våren kommer Sara Ohlsson på besök till kommunens bibliotek och jag ska dit med en klass elever, hade jag tänkt. Författarbesök! På arbetstid! (Jag älskar mitt jobb). Under ett par dagar sträckläste jag därför hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vilken härlig lite tingest det var, eleverna kommer att älska den. 

Boken handlar om sjuttonåriga Olivia och hennes kärleksbekymmer, om att vara sjutton år med krossat hjärta och osäker på om man är kär eller bara kåt. När pojkvännen John gör slut blir Olivias tillvaro ett virrvarr av fylla, hångel och engångsligg. I bakgrunden finns Jenni som alla vet är en slampa och bästa vännerna Emma och Tor som ger Olivia olika råd om hur hon ska hantera känslorna till John. Den ena tycker att hon ska glömma och gå vidare, den andra tycker att hon ska spela svartsjukekortet för att få killen tillbaka. Olivia själv vet bara att hon vill ha John. Och Danijel. Och Kalle.

Det finns en härlig humor i den här boken, likt många av de ungdomsromaner jag läst på sistone (Här ligger jag och blöder, Himlen börjar här, Det är så logiskt. Alla fattar utom du). Och precis som i flera andra ungdomsromaner har Olivia en dysfunktionell förälder som komplicerar tillvaron ytterligare. Ohlssons bok talar däremot klarspråk kring sex på ett uppfriskande nytt sätt, tycker jag. Utan att vara varken moraliserande eller präktig beskriver boken svårigheten att som ung tjej bara få vara lite kåt och leva ut det, utan att stämplas som slampa. Givetvis öppnar det upp för att diskutera vidare med elever kring varför tjejer oftare stämplas som slampa än vad killar gör och varför vi förlorar oss själva när vi fått vårt hjärta krossat. Säkerligen är det en bok för många att känna igen sig i och det gör boken fantastisk, tycker jag. Varför fanns det inte så här bra ungdomsböcker när jag var femton-sexton och behövde dem som mest?

Den glömda trädgården

När jag började läsa Kate Mortons Den glömda trädgården hade jag liksom bestämt mig för att boken skulle vara mysig. En höstbok. Och jag tycker att den levde upp till detta, även om den kanske hade en släng av Virgina Andrews-romantik och förveckling över sig. Hur som helst finns det i alla fall något tryggt och varmt och tillgivet över hela historien och den gjorde sig bra till te och hembakt.

Den glömda trädgården är en gåta som ska lösas: Fyraåriga Nell hittas ensam ombord på en båt som anlänt till Melbourne från London med enbart en koffert innehållande en vackert illustrerad sagobok och några få tillhörigheter. Vem var Nells riktiga föräldrar och varför sattes hon ensam på en båt till Australien från London i början av 1900-talet? För att läsaren ska få svaret på gåtan får vi följa sagoberätterskan Eliza Makepeace i början av 1900-talet, Nell under hennes egen jakt på sitt förflutna under 70-talet och sedan hennes dotterdotters fortsatta letande efter svaret på gåtan under 2000-talet, efter Nells död.

Berättartekniskt kastas vi fram och tillbaka i tiden och små pusselbitar för oss hela tiden närmre gåtans lösning. Bitvis är det riktigt spännande och jag verkligen sträckläser. Andra delar fastnar jag i och måste läsa om för att jag inte följt med i bokens logik. Något jag verkligen gillar är de vackra miljöerna i boken, Cornwalls kust, det brittiska landskapet, husen och trädgårdarna. Miljön bidrar till bokens mystik och allt det som faktiskt är mysigt med den.

Någonstans klingar hela storyn bekant: den vackra sagoboken, en mystisk labyrint, en hemlig trädgård och en avvikande kvinna som är stark och modig med rött hår. Kanske är det från ungdomens Andrews-litteraratur eller någon film jag sett. Hur som haver är det en fin och läsvärd berättelse, och just ja mysig.

Alldeles underbara citat från Kärlekens historia

Jag är fortfarande sjuk och orkar inte läsa, men något som jag alltid verkar orka eller vilja är att sortera saker. Antar att det är lite lagom okrävande + ger omedelbar tillfredsställelse (om det görs på rätt sätt). Nu sorterar jag dokument på min dator och har kastat mängder av tråkigt som fanns på burken, MEN jag hittade också en skatt som piggade upp mig. Jag tänkte bjussa på den här. Skatten bestod av fyra helt underbara citat från Kärlekens historia av Nicole Krauss, kanske världens bästa bok. Läs och njut:

Kärlekens historia

Nicole Krauss

”Då och då brukade jag pröva ett par [glasögon]. En gång lagade jag en omelett iförd ett par läsglasögon av dammodell. Det blev en jättestor omelett, jag blev rädd bara av att se på den.”

”I sovrummet såg jag att han hade lagt sig ner på golvet och gjort en ängel i mjölet.  Jag klev runt den för jag ville inte förstöra det som hade gjorts med så mycket kärlek.”


"Hennes leende var en gåta han ville ägna sitt liv åt att besvara"

”När människorna hade börjat att känna, växte deras önskan att känna. De ville känna mer, känna djupare även om det ibland gjorde mycket ont. Folk blev beroende av känslorna. De ansträngde sig för att avslöja nya känslor. Det är mycket möjligt att det var på så sätt konsten föddes. Nya sorters glädje skapades, tillsammans med nya sorters sorg: Den eviga besvikelsen över livet som det är; lättnaden av oväntad tillfällig lindring, fruktan för döden.

    Inte ens nu existerar ännu alla tänkbara känslor. Det finns fortfarande sådana som ligger bortom vår förmåga och vår fantasi. Då och då, när ett musikstycke som ingen någonsin har skrivit skrivs, eller en tavla som ingen någonsin har målat blir målad eller något som är omöjligt att förutsäga, föreställa sig eller ens beskriva sker, då får världen en ny känsla. Och då, för den miljonte gången i känslans historia, sväller hjärtat och tar till sig intrycket.”

När du blundar tittar jag

Gunnar Ardelius, hur underbar är du på en skala? Läste Ardelius andra ungdomsroman När du blundar tittar jag nu idag och den är så fin att det gör ont (Tack Bea för boktipset!), precis som hans debutroman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag har sett Gunnar Ardelius flera gånger. Han ser väldigt rar ut, men jisses vad pojken kan skriva.

När du blundar tittar jag handlar om Harry som befinner sig i ett virrvarr av obesvarad kärlek och föräldrarnas skilsmässa. Harrys föräldrar är minst sagt dysfunktionella och Harry trevande i sitt sökande efter svar och mitt i allt de galna och märkliga finns också en trygghet. Jag känner igen det poetiska och förtätade språket från Ardelius debutroman och fastän berättelsen är ganska sorglig finns det en värme som inte går att ta miste på. Jag älskar den här typen av välskrivna romaner som inte skriver någon på näsan, som inte vältrar sig i elände men ändå vågar beröra det som gör ont. Ser redan fram emot Ardelius nästa roman.

Norwegian Wood

Murakamis böcker får man inte slösa med, bara läsa en i halvåret. Max. Nu har jag unnat mig Norwegian Wood (2003) som blev Murakamis stora japanska genombrottsroman. (I Sverige blev Fågeln som vrider upp världen romanen som etablerade Murakami som en av de stora.)

Norwegian Wood liknar inte de andra två Murakami jag har läst. Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen är båda suggestiva berättelser och mysterium som ska lösas, likt stora mentala pussel. Norwegian Wood är något annat och vad jag förstår bär den tydliga spår av Murakami själv. Det finns flera likheter mellan huvudpersonen och Murakami, exempelvis.

Boken börjar med att huvudpersonen Toru Watanabe i trettioåråldern hör låten Norwegian Wood och minns tillbaka till tiden som ung student i Tokyo, en melankolisk tid när en nära vän, Kizuki, tar livet av sig vilket kommer att färga hans syn på livet och dess möjligheter därefter. Toru förälskar sig senare i den flicka som varit Kizukis flickvän. Denna Naoko är dock psykiskt bräcklig och deras kärlek komplicerad. Likaså är den relation Toru har till sina vänner inte utan svårigheter.

Norwegian Wood är något så ovanligt som lågmäld, melankolisk och erotisk. Språket känner jag igen från de andra romanerna: Murakami skriver ofta med korta meningar och har alltid intelligenta referenser till västerländsk kultur. Det finns något självklart i dialogernas uttalanden som jag inte kan sätta fingret på, men som jag gillar.

Jag älskar Murakamis fantasieggande böcker och en sådan är inte Norwegian Wood, men efter att ha läst denna roman känner jag att jag fått läsa mig till ytterligare en liten bit av det som är Murakamis väsen, vacker och lågmäld precis som Murakami själv.

http://knuff.se/isbn/9789172639409

Det är så logiskt. Alla fattar utom du.

Jag möter tonåringar varje dag och många gånger har jag sagt och tänkt att är det något jag inte skulle vilja göra om så är det min tonårstid. Ångesten, den dåliga självkänslan, alla misstag att lära sig av den hårda vägen. Det är väldigt lite glamour och mycket besvärligt när man är tonåring. När jag läser Lisa Bjärbos ungdomsroman Det är så logiskt. Alla fattar utom du (2010) så är det visserligen tonårsskavigt, men det är också fint. Mysigt, faktiskt.

Boken handlar om Johan och Ester och berättarperspektivet varvas vartannat kapitel, varannan gång får vi följa Johans tankar och varannan gång Esters. De båda har varit vänner sedan lågstadiet, men Johan har insett att han vill mer än bara vara vänner. Ester å sin tur är förälskad i en hårdrockskille med långt hår.

Storyn med den olyckligt förälskade känns naturligtvis igen, men det som är fint med Lisa Bjärbos bok är alla vardagsscenerna, från skolan, hemma i kökssoffan och från tonårsrummet. Det är mysigt och hemtrevligt och jag känner igen mig. När jag läst ut boken tänker jag att det kanske inte var så tokigt att vara tonåring ändå.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

I söndags, när jag promenerade runt Årstaviken, mötte jag Gunnar Ardelius. Nja, det är inte så att jag känner honom eller så, men jag råkar veta hur han ser ut. Hur som haver påminde detta korta möte mig om att jag borde läsa ungdomsromanen han skrivit Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (2006). Så idag tillbringade jag fyrtiofem fantastiska minuter i vårsolen med Ardelius debutroman med den fina titeln.

Åh, vilken härlig roman! Jag blir helt varm om hjärtat när jag läser. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket är en kort berättelse om Morris och Betty, om nyförälskelse, slentrian och hur det känns när kärleken tar slut. Boken är uppbyggd av korta dialoger och tankefragment och språket är poetiskt: "Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?".

Jag tycker att Ardelius har fångat tonårsförälskelsen och gjort den vacker, trots allt det skaviga och trevande. Det riktigt fina med boken är att den lämnar utrymme att fundera och tolka. Nästa elev som tjatar om en kort bok ska få tipset att läsa den här. Korta ungdomsromaner som manar till eftertanke och som har ett poetiskt och vackert språk växer inte på träd, men Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket är precis en sådan.

http://knuff.se/isbn/9129663946