Children of the Corn: The Gathering (1996)

Grace återvänder hem till den lilla staden Grand Island i Nebraska för att besöka sina två syskon James och Margaret och sin sjuka mor June som lider av fruktansvärda mardrömmar. Då hemsituationen är ohållbar bestämmer hon sig för att stanna kvar i sitt barndomshem ett tag och passar på att få tillbaka sitt gamla jobb på stadens vårdcentral. Hon får snart häcken full med arbete då stadens alla barn plötsligt insjuknar på samma gång och får skyhög feber. Lika snabbt som barnen insjuknar blir de plötsligt friska som nötkärnor igen men allt står inte rätt till. Barnen börjar bete sig märkligt och förvandlas till blodtörstiga slynglar som önskar livet ur stadens vuxna medborgare.

Children of the Corn är filmen som helt otippat genererade sju uppföljare och en nyinspelning, gjord för TV. Filmen baseras på en kort novell av Stephen King och var en av de tidigaste filmatiseringarna av hans böcker. Jag har aldrig haft mycket till övers för den oändliga serien men vad jag kan komma ihåg tyckte jag om den första och den femte delen. Children of the Corn: The Gathering är det fjärde kapitlet i historien om de vuxenhatande barnen och är också ett av de bästa. Delen har inte mycket gemensamt med de föregående filmerna men det är också det som är dess styrka. Det ligger en skön, otrygg stämning över hela filmen och den innehåller flera riktigt effektiva scener, dessutom är den otippat blodig. Filmen pendlar mellan renodlad skräckfilm och psykologisk thriller och de många drömsekvenserna gör det ibland svårt att avgöra vad som är dröm och vad som är verklighet. Naomi Watts gör här en tidig roll som dottern Grace och som vanligt levererar hon en gedigen rollpresentation. Karen Black är också mycket bra och övertygar som den mardrömsplågande modern. Sanningen är den att de flesta skådespelarna presterar över medel. Detta hör inte till vanligheten hos filmer likt denna som är inspelade utan en tanke för visning på den vita duken. Majsfälten, gamla lador och landsbygden i helhet är en tacksam miljö och en stark bidragen faktor till att filmserien fungerar. Children of the Corn IV håller ett högt tempo filmen igenom vilket har varit många av de andra filmerna i seriens svaghet. Historien om den unga predikanten Joshia som aldrig blev gammal är en ryslig skröna som passar perfekt in och de två äldre damerna som förtäljer historien höjer filmen ytterligare ett snäpp. Nu är filmen långt ifrån fulländad och allt annat än perfekt men den håller mitt intresse uppe. Skulle det inte ha varit för den hastiga finalen skulle den ha fått ett högre betyg. Det är någonting visst med barn som beter sig konstigt, det kryper under skinnet på mig och Children of the Corn IV är inte en film som får mig att längta till dagen då jag själv blir förälder.

Dream House (2011)

Will säger upp sig från sitt jobb för att spendera mer tid tillsammans med sin fru och deras två döttrar. De flyttar in i deras drömhus utanför staden och Will börjar skriva på sin första roman. Det dröjer inte länge innan mystiska saker börjar hända. Flickorna ser en man iaktta dem utanför huset och när Will tittar efter är han borta men det är inte fotspåren i snön. En natt hör de konstiga ljud ifrån källaren. De finner ett gäng ungdomar i gothkläder som verkar helt ovetande om att någon bor i huset. De berättar att familjen som bodde där fem år tidigare blev mördade, alla utom fadern Peter Ward som blev satt på mentalsjukhus. Vad som skulle ha blivit deras drömhus utvecklas istället till en mardröm.

Känns historien igen? Ja, klart att den gör. Har det gjorts bättre tidigare? Ja, klart att det har. Dream House är inte helt värdelös men den är varken skrämmande eller spännande och den är precis så förutsägbar som man önskar att den inte skulle vara. Halvvägs in i filmen då den första ”stora överraskning” kommer tänkte jag bara, jaha de kör den gamla klassikern igen, vad synd. Filmens andra ”stora överraskning” kan heller inte rädda Dream House, trots att både Daniel Craig och Rachel Weisz gör bra ifrån sig som det nyinflyttade paret. Det är svårt att tänka sig att filmens regissör, Jim Sheridan, tidigare har gjort storverken My Left Foot, In the Name of the Father och The Boxer tillsammans med Daniel Day-Lewis. Se Dream House som en mellanfilm för alla inblandade så slipper du bli besviken på denna ganska så mediokra skapelse. 

Eastern Promises (2007)

En ung flicka avlider i samband med en förlossning i London. Barnmorskan Anna tar med flickans dagbok för att finna släktingar till det nyfödda barnet. Då dagboken är skriven på ryska ber hon sin farbror att översätta den till henne. Den berättar en tragisk berättelse om prostitution, droger och om ökända män inom den ryska maffian.

”He was like a brother to me and now he looks like a fucking icecream.”

Eastern Promises är det andra samarbetet mellan David Cronenberg och Viggo Mortensen, i mina ögon deras bästa. Det är en mörk och brutal berättelse där de grå och trista Londonmiljöerna är perfekt iscensatta. Mortensen visar här ytterligare en gång att han är en utmärkt skådespelare, fast det är Vincent Cassel som stjäl showen som maffiabossens enda son. Naomi Watts sköter sig bra med att göra det hon gör bäst, spela en sorgsen men stark kvinnokaraktär. Precis som att A History of Violence (recension HÄR) hade en omtalad sexscen har även Eastern Promises en sekvens som var uppmärksammad när den kom. Den innehåller en brutal slagsmålscen i en bastu, med en spritt språngande naken Mortensen. Detta är filmens bästa stund och är värd att se enbart för detta. Nu är emellertid Eastern Promises mycket mer än så. Det är Cronenbergs bidrag till maffiafilmen och som med så mycket annat hanterar han det utmärkt.