Mr. Jones (2013)

Penny slutar sitt jobb och försakar sina vänner för att flytta ut till en avskild stuga tillsammans med sin pojkvän Scott så att han kan följa sina drömmar och spela in en dokumentärfilm om naturens skönhet. Scott inser snart att han tagit sig vatten över huvudet och spenderar större delen av dagarna med täcket över huvudet samtidigt som Penny blir alltmer irriterad. En dag blir deras liv genast lite mer intressant när de snubblar över gåtfulla figurer i terrängen som visar sig vara designade av ingen mindre än en viss Mr Jones. Mr Jones är en mytomspunnen figur som under sjuttiotalet skickade sina alster till folk med olika befattningar runt om i världen. Ingen vet dock vem han är eller var han befinner sig så Scott och Penny ser sitt livs chans, att göra en dokumentärfilm om legenden. Snart finner de sig insnärjda i en mardröm…

”You’ve got no idea what these things do to your mind.”

Mr. Jones berättar en jävligt cool historia om en fiktiv mytomspunnen figur med samma namn. Inledningsvis är det riktigt intressant och den skygga artistens skapelser är minst sagt fascinerande. Figurerna som paret finner lite varstans i skogen är otroligt snygga och ser ut som en blandning av något ur The Wicker Man och The Texas Chain Saw Massacre. Filmskaparna serverar oss intressanta teorier kring dröm och verklighet och till en början är det väldigt stämningsfullt. Halvvägs in blir det lite rörigt och den skakiga kameran som av någon idiotisk anledning visar tittaren Penny eller Scotts ansiktsuttryck istället för det som händer framför dem, är otroligt irriterande. Visst, Mr. Jones är till viss del en found footage eller mockumentärfilm men den skiftar då och då sin berättarstil. Inget fel med det och ibland fungerar filmen riktigt bra om man ser den som en psykologisk mardröm men jag är inte helt nöjd med resultatet. Jag tänkte flera gånger på fjolårets höjdarrulle Resolution som gav mig samma känsla när jag såg den fast Mr. Jones är inte alls av samma kaliber. Ibland känns Mr. Jones som en skräckfilm regisserad av David Lynch och i nästa stund som en ingående studie av ett psykbryt och i ärlighetens namn så vet jag inte riktigt vad filmskaparna vill få sagt med filmen. Trailern till Mr. Jones var väldigt lovande men slutresultatet håller inte riktigt hela vägen. Det är en väldigt intressant historia som vid några tillfällen serverar några riktigt bra sekvenser men i det stora hela kände jag mig blåst på konfekten. Mr. Jones är inte dålig men tyvärr så är filmen många gånger frustrerande och kaotisk. Det är synd på ett så bra upplägg.

Il Mistero di Lovecraft: Road to L. (2005)

”They’ve been telling things about Innsmouth – whispering’em mostly – for the last hundred years, I guess, and I gather they’re more scared than anything else.” (H.P. Lovecraft, “The Shadow Over Innsmouth”, 1931)

Den mytomspunna författaren H.P. Lovecraft brukade skriva detaljerade brev om sina olika resor men inga har hittats som beskriver resor utanför Amerikas gränser, förrän nu. De två italienska regissörerna Federico Greco och Roberto Leggio hittar ett brev utanför Florens i en antikaffär i juli 2002. I brevet beskriver Lovecraft en resa till Italien och med hjälp av författarens skrivna ord följer regissörerna och ett gäng kollegor i fotspåren för att göra en dokumentärfilm. Vägen leder dem till en avlägsen stad i norra Italien där det finns slående liknelser med Lovecrafts mest kända verk. Studenten Andrea försvann i samma regioner sju år tidigare efter att denne studerat liknelser mellan stadens lokala legender och författarens universum och spåren leder dokumentärteamet allt närmare den fasansfulla sanningen…

”It’s a secret, we can’t talk about it. We lock ourselves in the church and if there’s someone who tries to sneak in to spy on us, we know about it right away.”

Il Mistero di Lovecraft: Road to L. är en italiensk mockumentär med en otroligt intressant utgångspunkt. Har man dessutom ett intresse för Lovecraft så är det ännu mer fängslande. För de som inte är bekanta med författaren och hans fantastiska berättelser så kanske filmen till och med triggar en nyfikenhet. Jag hade väldigt höga förväntningar men blev i slutändan ganska besviken. Som sagt så är själva idén väldigt bra och Lovecrafts universum lägger grunden för vad som skulle ha kunnat vara hur otäckt som helst. Vissa sekvenser som de i tunnlarna under staden eller när musik kommer inifrån de igenbommade fönstren är riktigt bra men precis när håret på armarna börjar resa sig så slutar det abrupt och fokus läggs istället på tröttsamma diskussioner och gnabb inom gruppen. Var är skräcken? Road to L innehåller alldeles för få skräckelement och den ena chansen efter den andra tas inte till vara på ordentligt eller missas helt. Historien i sig känns trovärdig men det gör inte intrigerna som mest verkar påtvingade för att skapa någon form av dramatik. Filmen är ganska trist men ämnet håller mitt intresse uppe och läsandet ur det hittade brevet är bäst i hela filmen. Road to L använder sig av enkla och ofta nyttjade knep men det stör mig inte utan filmens största problem är att det inte blir läskigt, inte ens i ett kolsvart rum med hörlurarna uppskruvade till maxvolym. Jag vet inte heller om jag gillade det abrupta slutet, kanske är det jag som är dum i huvudet eller hade druckit en öl för mycket men jag fattade inte någonting. Kanske gör sig Road to L bättre om man ser den en andra gång, vilket jag planerar att göra någon gång i framtiden men när filmen var slut så blev jag mest sugen på att läsa Lovecrafts böcker igen.

Apollo 18 (2011)

Den sjunde december nittonhundrasjuttiotvå blir Apollo 17 den sista expeditionen till månen, trodde allmänheten i alla fall... 2011 lades åttiofyra timmars hemlighetsstämplad film ut på en internetsida. Från materialet klipptes en film ihop. Resultatet är Apollo 18.

”So what are we doing here then? What are we really doing?”

Regissören bakom det alldeles förträffliga vildmarksäventyret King of the Hill följde fyra år senare upp den med mockumentären Apollo 18. Jag har varit på väg vid flera tillfällen att se den men det har hela tiden kommit någonting annat i vägen, eller har valet fallit på en annan film som matchat mitt humör. Av någon konstig anledning har jag varit skeptisk till filmen och det har dröjt ända tills nu innan jag såg den. Det visade sig att jag inte hade någon som helst anledning till att vara skeptisk - Apollo 18 är numera en av mina favoriter i genren.

”Don’t come back! Don’t come back to the moon!”

Apollo 18 är jävligt snygg i all sin enkelhet. Med en budget på fem miljoner dollar hade jag förväntat mig någonting, jag vet inte riktigt –fulare? Det känns som om det ”hittade” materialet verkligen är äldre än vad det är och det är tack vare att de använt sig av gamla kameralinser från sjuttiotalet. Det är grynigt och orangedaskigt och otroligt stämningshöjande. Att filmskaparna inte heller har använt sig av någon filmmusik är ytterligare ett plus i kanten då alla ljud omgivningen ger ifrån sig får göra filmtittaren uppmärksam och det är effektfullt som bara den. Som vanligt när det kommer till found footage eller mockumentärgenren händer det inte särskilt mycket till en början fast det är ett knep som är väldigt effektivt när det fungerar, då man hela tiden sitter på helspänn. Apollo 18 är ett utmärkt exempel på när allt klaffar och här dröjer det inte särskilt länge innan rysligheterna sätter igång. Filmen bygger upp en långsam och krypande spänning och besättningens rädsla för det okända som befinner sig utanför farkosten vävs perfekt in med paranoian och hotet från Ryssland. Apollo 18 levererar många stämningsfulla sekvenser och ofta är det riktigt spännande och när en film får mig att hoppa till blir jag lika förvånad varje gång då det verkligen inte hör till vanligheterna. Överlag har Apollo 18 fått ganska ljummen kritik och många verkar tycka att den är långtråkig, vilket jag inte alls kan förstå. Filmen i sig är strax över sjuttio minuter lång om man bortser från eftertexterna och det är en alldeles perfekt speltid. För den som vill ha mer erbjuder dvdn en massa gottis i extramaterialet i form av alternativa och bortklippta scener. Jag brukar inte bli imponerad av extramaterialet på nyare filmer men mycket av det som sållats bort i detta fall är grymt bra. Jag blev oerhört positivt överraskad av Apollo 18 och det är den bästa rymdskräckisen jag har sett sedan Pandorum.

Lake Mungo (2008)

Under en picknick i december 2005 försvinner den sextonåriga Alice Palmer. Det blir ett stort pådrag där räddningsteam febrilt söker förgäves efter den försvunna tonåringen. Tre dagar senare hittas hennes drunknade kropp och kort därefter begravs flickan. Familjen påbörjar sin hantering av sorgen men tio dagar efter begravningen börjar familjen höra konstiga ljud från taket, utanför fönstren och från Alices rum. Modern lider av mardrömmar och smyger sig in i andra familjers hus för att komma bort från sitt eget liv och in i någon annans för en kort stund. Fadern begraver sig i arbete och sonen fokuserar på att fotografera. Plötsligt dyker dottern, eller vad de tror är dottern, upp på fotografier och filmupptagningar som anordnats i hemmet och familjen börjar tvivla på om det verkligen var deras dotter de begravde. Efter det att DNA-prov tagits från kvarlevorna får de inse att dottern faktiskt är borta men familjen kan inte acceptera den tragiska bortgången och gör sig allt mer mottagliga för bevis om att dottern kallar på dem från andra sidan.

”Alice kept secrets. She kept the fact she kept secrets a secret.”

När nya vågen av found footage/mockumentärer gjorde entré och den sjukt överskattade Paranormal Activity fick ta emot all uppmärksamhet, föll den australiensiska Lake Mungo i skymundan och överskuggades av mindre bra efterträdare. Lake Mungo är inte direkt en skräckfilm utan en film om sorg, en djup okontrollerbar sorg. Det är en mörk berättelse som vi får följa från incidenten, via väntan, via begravningen, via sorgearbetet och slutligen via sökandet efter sanningen. Lake Mungo överraskar hela tiden och sista halvan är riktigt bra och historien ändrar hela tiden tonläge utan att röra ihop det. Vi får ta del av vad som har skett via inspelade fragment och intervjuer med de inblandade och hela historien känns väldigt trovärdig, mycket tack vare de nedtonade personporträtten.

”Death takes everything eventually. It’s the meanest, dumbest machine there is, and it just keeps coming and it doesn’t care. There’s nothing else to know about it, really.”

Lake Mungo är en långsamt pyrande mardröm som aldrig riktigt flammar upp och blir till en spektakulär spökhistoria, som jag till en början trodde var just det som filmen skulle handla om. Visst, elementen finns där men det är ett drama som långsamt, mycket långsamt utvecklar sig till någonting som man inte ser på sin tv-skärm varje dag. Den otrygga stämningen som filmmässigt inte riktigt leder någonstans skildrar istället familjens lidande och då ser man på det hela på ett helt annat sätt. Filmens tagline ”In 2008 (fast vänta nu det var ju 2005), Alice Palmer died… Her nightmare didn’t” summerar det ganska bra, det är en familjs värsta mardröm och simplare än så kan man nog inte beskriva filmen. Lake Mungo är en melankolisk skapelse som ibland ekar lite Twin Peaks (och då menar jag inte det bara för att familjen bär samma efternamn som Laura) och det är mer en mockumentär än en renodlad found footage-film. Lake Mungo är regissören och manusförfattaren Joel Andersons enda film och det ska bli intressant att se vad han hittar på härnäst då Lake Mungo är riktigt bra. Lake Mungo är en speciell skapelse och inte en film för den stora massan, men om man har lite tålamod och inte har allt för höga förväntningar utvecklar den sig till en fascinerande historia som skiljer sig från det mesta genren har att erbjuda.

Noroi: The Curse (2005)

Masafumi Kobayashi är en av de ledande utredarna av övernaturliga företeelser i Japan. Han har skrivit lika många böcker som han har spelat in dokumentärfilmer på temat. Hans dokumentärfilm The Curse blev hans sista. Kort efter att dokumentären blev färdig brann Kobayashis hus ner till grunden. Fruns kvarlevor hittades dagen efter men Kobayashi är och förblev försvunnen. Vi får nu ta del av det inspelade materialet…

”Watch out for the pigeons.”

 Jag blev rätt mätt på den japanska skräckfilmen efter att Ringu och Ju-on skrämt skiten ur mig. Efter det kändes det mesta som landet presterade inom genren blasé och svarthåriga töser och vitmålade ungar var inte särskilt skrämmande längre. Då är det lätt att missa guldkorn som inte riktigt når fram till den stora massan, som Noroi: The Curse.

”I guess it’s too late for all of us.”

Noroi är den första japanska found footage film jag sett, ska jag vara ärlig vet jag inte ens om det finns flera. Efter lite sökande ser jag dock att samma regissör återvände till genren fem år senare med en film vid namn Shirome, en helt klart intressant titel jag måste kolla upp. Asiatiska skräckfilmer har en tendens att vara något röriga och jag tycker ofta att det är svårt att hänga med i historieberättandet och att hålla isär alla karaktärerna. Så är inte fallet med Noroi. Den är rakt berättad och inte det minsta rörig, dessutom har alla karaktärer säregna drag som gör att de sticker ut och alla övertygar i sina roller. För att vara en found footage eller mockumentär har den för en gång skull inga irriterande karaktärer. Det är vuxna i huvudrollerna och vi slipper dras med irriterande nonsensdialog och överdramatiska utspel från dumma blondiner eller störiga pojkslynglar, vilket känns otroligt befriande. Även fast vi vet att det som utspelar sig inte händer på riktigt känns det förvånansvärt trovärdigt och jag drogs sakta men säkert in i mardrömmen. Japanska folksägner och vidskepelse är ett ämne jag är totalt okunnig i men fy fan för att vara barn och få dem berättade för sig. Här får vi historien om demonen Kagutaba förtäljd och som vanligt är det en otrevlig historia som jag skulle ha väntat tills mina barn blivit tonåringar innan jag förde skrönan vidare.

Noroi är inte ”hoppa till läskig” utan den bygger istället upp ett krypande obehag som växer sig större för varje minut. Förutom Kobayashis eget material blandas det med utdrag från talkshows, nyhetsinslag och gamla filmade 16mm sekvenser och de lösa trådarna knyts åt på ett förbannat imponerande vis. Många kommer säkert att uppleva Noroi som långtråkig och händelselös men detta är långt mycket bättre än någonting som genren har erbjudit på väldigt länge. Jag kan inte direkt säga att jag kallsvettades och bet frenetiskt på mina naglar men känslan av ovissheten om vad som komma skulle, även fast vi redan från början vet att det kommer att sluta illa, höll mig konstant uppmärksam och illa till mods. Den otäcka och sparsamma musiken är klockren och jag känner inte att jag saknade våldsamma och blodiga utbrott, Noroi klarar sig galant på ren skär atmosfär. Noroi stannar kvar i huvudet efteråt och det är en av de mest unika och bästa filmupplevelser (tillsammans med The Lords of Salem) som jag har haft på väldigt länge. Det är definitivt inte en film för alla men för er som har tålamod och gillar långsamt krypande obehag gör bäst i att köpa filmen så snart som möjligt. Noroi är riktigt bra! Jag hittade den för fyrtio spänn på wowhd och jag behöver väl knappast tillägga att den var värd varenda krona.