Maniac Cop 2 (1990)

Den hederliga snuten Matt Cordell som förvandlades till mördarmaskinen Maniac Cop efter att hans kollegor satte dit honom för ett brott han inte begått och lät honom ruttna i fängelset är tillbaka, argare än någonsin. Han antogs ”död” efter att hans kropp genomborrats av ett järnrör och hans bil hamnade i plurret. Det är han ju såklart inte och historien är långt ifrån ett avslutat kapitel. Cordell är fast besluten om att en gång för alla avsluta det han påbörjat - att ta livet av alla de som ligger bakom hans död. Till sin hjälp tar Cordell stadens ökända seriemördare för att ännu en gång färga New Yorks gator röda.

”No! But it wasn’t me man, it was one of you.”

Larry Cohen står även denna gång som producent och för manus och William Lustig återvänder till regissörsstolen i den actionladdade uppföljaren till Maniac Cop. Bruce Campbell och Laurene Landon repriserar sina roller men det är inte många minuter som de är med innan Cordell avslutar deras karriärer. Denna gång får vi även klara oss utan Tom Atkins och Richard Roundtree men Robert Davi styr istället upp situationen och vi får se Charles Napier, Danny Trejo och Sam Raimi i små roller. Maniac Cop 2 är en klar förbättring och även fast en högre budget inte alltid behöver betyda en bättre film hjälper de extra tre miljonerna en hel del. Uppföljaren är rejält upptrappad när det kommer till explosioner, svettiga biljakter och våldsamma utbrott. Som tonåring älskade jag filmerna om Maniac Cop och jag såg trilogin fler gånger än jag kan räkna. För några år sedan såg jag om ettan men blev lite besviken och det är förmodligen därför det dröjde så länge innan jag återbesökte den andra delen.

”One bright day in the middle of the night, two dead boys got up to fight. Back to back they faced eachother, with their knives they shot eachother. Deaf policeman heard the noise and came and killed the two dead boys.”

Maniac Cop berättar en enkel men förbannat häftig berättelse. Grundhistorien är simpel. En hederlig polis vid namn Matt Cordell är på väg att sätta dit sina smutsiga kollegor. Det misslyckas och istället döms han själv för deras brott och slängs i fängelse. Där misshandlas han till döds av fångarna men återvänder från de döda, zombifierad och arg som ett bi har han förvandlats till Maniac Cop. Alla de som har varit inblandade i hans död ligger riktigt risigt till. I ettan inledde han sin hämnd men i tvåan eskalerar den rejält och det är ett mycket bättre driv i uppföljaren. Redan under filmens första minuter (som dock är tagna från ettan) drar historien igång med fullt blås och sedan är det jämna mellanrum mellan de actionladdade sekvenserna. Vi får vara med om en helt galen massaker på en polisstation (inte helt olik den i The Terminator) och en biljakt där en stackars tös försöker få kontroll över en framrusande bil samtidigt som hon sitter fastfängslad på utsidan. Maniac Cop 2 är en perfekt blandning mellan action och skräck och även fast det aldrig blir otäckt är det en fröjd att se den ostoppbara Cordell svinga sin sylvassa batong med ett enda motto – hjälpa de onda och stjälpa de goda. Det omaka paret Cordell och den Manson liknande seriemördaren är helt uppåt väggen och varenda scen de medverkar i tillsammans är värd upplevelsen i sig. Det är inte många hjärnceller som har använts för att sätta ihop manuset men det är sjukt underhållande och jag förstår varför jag som ung älskade den stenhårda karaktären Maniac Cop. Maniac Cop 2 är en b-film som levererar precis det man förväntar sig, till och med lite mer. Om du inte pallar se hela filmen kan du alltid spola fram till eftertexterna där trudelutten Maniac Cop Rap berättar hela historien på under tre minuter. Maniac Cop 2 är hjärndöd underhållning av bästa sort!

Evil Dead (2013)

Fem ungdomar beger sig till en stuga i skogen för att hjälpa den ena tösen i sällskapet, Mia att bli kvitt sina drogproblem. När de anländer känner de en frän doft från stugans källare och går ner för att se vad det kan vara som har orsakat detta. De finner lemlästade katter hängandes från taket och en bok, inlindad i taggtråd. Trots varningar om att genast lämna boken i sticket läser en av dem ur den och helvetet brakar loss. 

Man kan tjata sig sönder och samman om huruvida det var en god idé att väcka liv i kultklassikern The Evil Dead med en nyinspelning. Det är alltid samma visa när en gammal favorit ska uppgraderas men man glömmer ju faktiskt bort att vissa av dem är bra. Exempel som Dawn of the Dead och The Texas Chainsaw Massacre dyker upp i huvudet och om jag inte minns helt fel gillade jag även The Last House on the Left och Friday the 13th (även fast de flesta verkar avsky den). Enklast är helt enkelt att ge fan i att se filmerna när de dyker upp så är det problemet löst.

Evil Dead är tveklöst den mest omtalade skräckfilmen hittills i år och även fast det finns många som förkastar den helt har filmen fått förvånansvärt många positiva recensioner av de som älskar originalet. Jag tycker originalet är fantastisk (vill ni läsa lite mer om den gör ni det förslagsvis HÄR) men jag kan inte sticka under stolen med att jag hade otroligt höga förväntningar på nyinspelningen när jag satte mig tillsammans med två likasinnade i Malmös minsta biosalong på Entré. Det är lite konstigt att SF väljer att visa Evil Dead på Entré av alla ställen då den i nuläget ligger på tredje plats av de mest populära filmerna på bio på deras hemsida. Skulle det inte ha varit för att det var det enda alternativet att se filmen i stan skulle jag aldrig sätta min fot på det vedervärdiga köpcentrat. Nog om hur dåligt Entré är, tillbaka till filmen.

Originalet var en brutal skapelse som berättade en simpel men väldigt effektiv historia - nyinspelningen är ett blodbad. För att vara en remake känns Evil Dead förvånansvärt fräsch och det är egentligen bara grundelementen som är de samma, därefter kör filmmakarna sitt eget race. Att sedan trion Raimi, Campell och Tapert lämnat sin välsignelse till regissören Fede Alvarez är ett plus i kanten. De nya förändringarna som gjorts fungerar bra och även fast vi får lite mer förklarat för oss denna gång om vad det är som egentligen försiggår och vilka alternativ som finns till att stoppa det, är det ingenting jag kan klaga på. Om Alvarez hade valt att göra en rak nyinspelning av historien skulle det hela ha känts fan så meningslöst. Filmen hinner knappt börja innan det drar igång med våldsamheter och sedan är det ingen hejd på galenskaperna. Blodet sprutar oavbrutet och otäcka tillhyggen som spikpistol, rakblad och kofot är bara några av de verktyg som lämnar slafsiga efterdyningar på de stackars stugbesökarna. En tacksam vändning mot slutet gör filmen ännu bättre och det är kul att filmer av denna kaliber går upp på biograferna. Så hur är då nyinspelningen ställd mot originalet? Självklart är den inte i närheten lika bra men som nyinspelning är den otroligt underhållande. Jag kan inte komma på mycket mer som jag skulle kunna önska mig för att bli mer nöjd med filmupplevelsen. Förvänta dig dock inte att det är ”The most terrifying film you will ever experience” för det är det ju inte. Evil Dead är underhållningsvåld och ingenting annat och gillar man det så är det svårt att bli besviken. Ja visst ja, glöm inte att sitta kvar tills eftertexterna rullat färdigt så att Ash får chansen att säga hej till er!

The Evil Dead (1981)

Fem vänner åker till en enslig stuga ute i skogen för att partaja och ha det kul. I källaren hittar de en bandspelare och Naturon Demonto – De Dödas Bok, en bok bunden i människokött och skriven med människoblod. De tar med sig bandspelaren och lyssnar på dess innehåll där en röst berättar om besvärjelser vilka väcker demoner till liv och tar levande kroppar i besittning. Rösten uttalar en uråldrig ramsa och samtidigt vaknar någonting till liv, någonting väldigt ondskefullt.

”Join us!”

The Evil Dead är en av de största anledningarna till att jag (och många andra) började älska skräckfilm och det är filmen som väckte mitt intresse för Necronomicon och H.P. Lovecraft som ung grabb. Nyinspelningen har premiär nu på fredag och då det var flera år sedan jag såg originalet senast, tyckte jag att det var hög tid att se den igen för att ha filmen färsk i minnet när jag besöker biografen. Jag tänker inte sitta här och räkna upp alla de legendariska scenarion som utspelar sig eller rabbla upp en massa kuriosa kring filmen som ni vid detta lag redan känner till. Detta är mer ett tillfälle att skriva av mig några av de tankar och funderingar som filmen väckt hos mig under alla dessa år.

” Why have you disturbed our sleep; awakened us from our ancient slumber? You will die! Like the others before you, one by one, we will take you.”

Historierna kring The Evil Dead började för mig när jag var i tioårsåldern och min storebror berättade om en film som skrämde slag på honom. Det var en film som en polare till honom hade köpt i Asien eller i någon annat land långt, långt borta som var det äckligaste och otäckaste han någonsin hade sett. Någonstans där började min besatthet över att få tag i denna film till varje pris. Det dröjde många år innan filmtiteln dök upp igen, då på den lokala filmbutiken Video Center i Asarum där filmen fanns till uthyrning. På något vänster lyckades jag hyra filmen trots att den var barnförbjuden men när videokassetten hade rullat färdigt fattade jag ingenting. Det var en superläskig historia men vad var det som var så äckligt med den? Senare förstod jag att filmen jag sett varit sönderklippt och alla de snaskiga scener jag hört om hade blivit borttagna. Flera år senare lyckades jag hitta en oklippt version av filmen och det var någon gång då som min fascination för skräckfilm tog sin början.

Idag tycker jag ju inte The Evil Dead är en särskilt läskig film men jag glömmer nog aldrig den där första gången som jag såg demonerna vakna till liv i den lilla stugan ute i skogen och skrämde livet ur mig. Nu var det som sagt flera år sedan jag såg filmen senast men jag blev paff över hur väl den har hållit sig alla dessa år. Effekterna som jag hade förväntat mig skulle se fjantiga ut ser än idag förbaskat bra ut och scenen med blyertspennan i hälsenan är bara en av de sekvenser som faktiskt ser riktigt realistiska ut. De lite mer detaljerade scenerna håller kanske inte lika bra men de ser absolut inte sämre ut än mycket annat från samma period. Demonerna i sina utstyrslar ser jävligt häftiga ut och fan så mycket bättre än de som figurerar i liknande filmer med en högre budget. Den smått sadistiska trädvåldtäktsscenen (som Raimi senare ångrade att han inkluderade) är genialisk och förstummar mig varje gång jag ser den. Det kunde lätt ha sett fånigt ut men på något sätt lyckas Raimi få det att verka fullt naturligt i sin absurdhet (med tanke vad som sedan följer) och även fast vissa verkar ha problem med just den sekvensen anser jag den nödvändig. The Evil Dead är en enkel med genial historia och regissören Sam Raimis karriär är inte helt olik den som Peter Jackson inledde med filmer som Bad Taste och Braindead. För en struntsumma och en otrolig skaparglädje lyckades Raimi skapa en nutida klassiker och en milstolpe inom skräckfilmen som plagierats flera gånger sedan dess.

Nittonhundrasjuttioåtta regisserade Raimi kortfilmen Within the Woods, vilken ligger till grund till hans långfilmsdebut The Evil Dead vars inspelningar började året efter. The Evil Dead är en uppfinningsrik lågbudgetrulle som ser mycket dyrare ut än vad den egentligen är. Det beror framförallt på de imponerande specialeffekterna (som inspirerat unga filmskapare runt om i världen sedan dess) och det mycket kompetenta kameraarbetet. Kameraåkningarna och de uppfinningsrika vinklarna är förbannat effektiva och den läbbiga utspelningsplatsen (stugan hittade filmmakarna övergiven i skogen) gör sitt för att sätta den klaustrofobiska stämningen. Historien är simpel men ack så effektiv och skulle mer intriger eller bakgrundhistorier ha vävts in i berättelsen skulle det säkert enbart ha förstört upplevelsen. Musiken är ett annat viktigt element i The Evil Dead och den är ovanligt varierande för att var en film av denna kaliber. Den pendlar mellan känsloladdade stråkar till elaka pianon och den känns helt självklar i sitt sammanhang. Bruce Campbells rollfigur Ash är idag legendarisk men i denna första film är han relativt nedtonad även fast det är han som får mest speltid. Det är inte förrän de följande två filmerna som hans uppblåsta ego och klämkäcka kommentarer får ta fokus och även fast jag gillar den sidan hos honom känns han här mer mänsklig och human i sitt agerande och inte som en seriefigur.

The Evil Dead är en perfekt film och det är samspelet mellan samtliga komponenter som gör slutresultatet så lyckat. Filmen är ett bevis på att det inte behövs en massa stålar för att kunna skapa en bra skräckfilm och idag, mer än trettio år efter det att filmen fick sin premiär, känns den fortfarande förvånansvärt färsk och tilltalande. Nu blev det lite kuriosa kring filmen i alla fall men The Evil Dead förtjänar all uppståndelse den får och har fått. Det är en banbrytande skräckfilm som visade att allt var möjligt om man hade viljan och entusiasmen (och lite finansiellt stöd från familj och vänner). The Evil Dead är otroligt bra och ett nödvändigt kapitel i skräckfilmshistorien. Jag kan babbla på i all evighet kring filmen men nu får det räcka. Jag längtar till dagen då jag visar The Evil Dead för mina barn och när de visar samma skräckblandade förtjusning som jag en gång gjorde när jag såg filmen för första gången. 

The Dead Next Door (1989)

USA har invaderats av levande döda. Regeringens nya form av ordningsmakt är The Zombie Squad, en grupp elitsoldater vars enda funktion är att skjuta så många zombies som möjligt i huvudet eller att leverera dem till en vetenskapsman så att han kan utföra tvivelaktiga experiment. När regeringen får nys om ett vaccin som finns i den lilla staden Akron i Ohio skickas Zombie Squad dit för att hitta det. Vaccinet är inte det enda som finns i Akron, där finns också en sekt, ledd av pastor Jones, som istället för att ta livet av de redan döda tror att de är guds gåva till människan och att zombies är en ny ras av guds barn.

”Once I thought I was wrong but I was mistaken”

The Dead Next Door’s filmomslag har jag sett under en längre tid under olika sammanhang och jag har alltid varit nyfiken på vad det var för något. Nu fick jag svaret. The Dead Next Door är en lågbudgetfilm gjord med kärlek till genren och dess skapare. Filmen hyllar sina inspiratörer genom att döpa karaktärerna till Raimi (Sam Raimi hjälpte till att finansiera filmen), Carpenter, Savini, Romero och King. De visar till och med Sam Raimi’s The Evil Dead och menar att filmen kan förbättra The Zombie Squad’s kunskaper om att ta livet av zombies. Ibland blir dock hyllningarna lite väl många och tydliga. Ett exempel på detta är när en zombie hyr Dawn of the Dead i en videobutik, den scenen kunde filmen vara utan.

Specialeffekterna är amatörmässigt över medel och även filmens största tillgång och det är uppenbart att det är dit alla pengar gick. Skådespeleriet är över lag ganska så kasst. Allra sämst är nog Scott Spiegel, regissören till slasherklassikern Intruder, han passar helt klart mycket bättre bakom kameran. Det bästa med skådespeleriet är att de valt Bruce Campbell att dubba Raimi’s röst och det säger en hel del om nivån på skådespelarna. Vad som drar ner filmen mest är helt klart ljuden som kommer ut ur de levande döda. De låter som en blandning mellan ett får och en mongoloid och med tanke på att de ljuden är i bakgrunden i stort sett hela filmen igenom, blir det snabbt väldigt irriterande.

The Dead Next Door var inte alls som jag hade tänkt mig. Det är inte dåligt men det är inte heller särskilt bra. Det finns filmer som är gjorda med lika stor mängd kärlek som är mycket bättre. Bra exempel på sådana är Sam Raimi’s The Evil Dead och Peter Jackson’s Bad Taste. Nu har jag sett filmen i alla fall och kan äntligen radera filmomslaget från min minnesbank.