Ulrike och freden - Vibeke Olsson

Kriget är slut och absolut ingenting har blivit bättre för Ulrike, snarare tvärtom. Hon bor i en utbombad och delvis vattenfylld bunker och tvingas prostituera sig för att få mat för dagen; lönen för arbetet som städerska på Hauptbanhof räcker inte på långa vägar till det nödvändiga. Hon har förlorat hela sin familj och fortsätter att kämpa med känslorna för Stortyskland, Führern och nazismen. Hon ser sig fortfarande som nationalsocialist och hatar de amerikanska soldaterna som är hennes kunder men förstår att hon är beroende av dem. Så blir hon gravid med en av dem. 

Det är svårt att läsa om det tyska folkets umbäranden strax efter andra världskriget, hur människor dog i ruinerna av det som varit deras hem, långt efter krigsslutet. Det är så lätt att tänka "skyll er själva" eftersom de startade kriget men verkligheten var självklart långt mer nyanserad och komplicerad. Precis som i Ulrike och kriget så blir det mesta till en oändlig uppräkning av elände och umbäranden. När barnen dör på grund av brist på mat och sjukvård och Ulrike tänker på sin bäste vän som "flickan med de blonda flätorna" när denne precis fått en könssjukdom och blivit arresterad för prostitution, så är inte tårarna långt borta. Först mot slutet blir det lite ljusare för Ulrike, men hon har ändå inte släppt på lojaliteten till den ideologi som gått i graven med Hitler. Jag undrar så hur det gick för Ulrike när hon fick komma till Sverige.

Ulrike och kriget - Vibeke Olsson

Ulrike är tolv år när andra världskriget bryter ut och samma dag föds hennes tredje lillebror Dietrich. Familjen är fattig och mamman sörjer att hennes barn ska behöva växa upp i krigstid såsom hon själv gjorde, medan Ulrike själv inte alls förstår oron och rädslan. Äntligen ska Tyskland få hämnd för förödmjukelsen efter första världskriget! Det har Hitler lovat. Ulrike minns ingen annan regim än den nationalsocialistiska, hon är med i BDM, Bund deutscher Mädchen, en nazistisk ungdomsgrupp för flickor och anmäler fosterlandsförrädare i rask takt. Men kriget går inte som Ulrike tänkt sig, familjen splittras med pappan vid östfronten och de yngsta barnen evakuerade till landsbygden. Bomberna faller obönhörligen över München och den allt mindre familjen tvingas till fler och svårare uppoffringar. 

Det är lätt att döma de som levde före oss, speciellt när man sitter med facit på hand. Vad de som kommer efter oss kommer tänka om vad vi nu gör (och kanske framförallt vad vi inte gör för exempelvis klimatet) vågar jag knappt tänka på. Ulrike var sex år när Hitler tog makten, hon har aldrig upplevt något annat och för henne är allt med nationalsocialismen fullkomligt normalt. Allt Den Store Ledaren säger är sanning. Fast det är ändå plågsamt då man vet att de människor hon anmäler hamnar i koncentrationsläger eller skjuts på plats. Men hon gör som hon blivit lärd, som hon blivit tillsagd. Att hennes föräldrar ofta känner annorlunda får man läsa mellan raderna och de döljer mycket för sitt äldsta barn, förstår att hon inte är mogen eller skulle förstå sanningen. Mot slutet av boken blir allt fruktansvärt blodigt, sorgligt och ångestframkallande. Ulrike har då hunnit bli arton år och när vi lämnar henne står hon i stort sett ensam i ruinerna av ett förstört land och en krossad familj. Som så ofta när jag läser om älskade böcker från barn- och ungdomsåren så är de mycket hemskare än jag minns dem. Förmodligen var inte heller min egen mognadsnivå tillräckligt hög i tonåren för att till fullo förstå krigets fasor.