De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru

Årets bästa, och förmodligen de senaste årens, bästa läsning. Den här boken är så storslagen, skrämmande och vansinnig att jag inte riktigt finner ord för att beskriva den. Vad ska det bli av den här författaren? Jag gissar idel stordåd. För det bästa med den här boken ligger i det som inte skrivs ut, det som inte sägs. Den unga kvinnan som kallas Nour är med och iscensätter ett terroristattentat i en bokhandel i Göteborg, men säger efteråt att hon inte alls kommer från Belgien såsom alla tror utan i själva verket är ifrån framtiden. Ett framtida Sverige där muslimer blivit satta i läger, tvingas rita nidteckningar av profeten och får fläskkött till varje måltid. En författare blir kontaktad av Nour, som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning, och vill att han ska läsa det hon skrivit, höra det hon har att säga. Hon är inte den de säger att hon är; hon är sänd hit för att förmedla ett budskap, för att ändra historiens gång. Den alternativa framtiden "Nour" beskriver är så obehaglig att jag inte riktigt kan tro på att det är mitt hemland den beskriver. Inte för att jag inte tror att det är något som aldrig skulle kunna hända, snarare tvärtom. Språket i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är rakt och poetiskt, lite drömskt, beroendeframkallande. Nobelprismaterial. Kom ihåg var ni hörde det först!

Det är något som inte stämmer, av Martina Haag

En roman om ett kraschat förhållande. Petras man börjar bete sig underligt och han får så småningom ur sig att han vill skiljas. Världen rasar samman. Förvirringen och smärtan går att ta på, den är rent fysisk. Den äkta mannen Anders förstår inte alls, han duckar och försvinner, medan Petra sörjer och försöker förhandla med högre makter. "Bara han kommer tillbaka till mig så skänker jag 50 000 kronor till Läkare Utan Gränser." Detta är en enögd historia, som dessutom handlar om personer vi gärna tror att vi vet något om bara för att vi sett dem på tv. Men jag har svårt att se hur det skulle kunnat göras på något annat sätt. Det är dock något med de där kraven på evig kärlek, förväntningarna på något som bara inte får ta slut, ägandet, som jag har svårt att förstå. Men jag gillar hämnden, ren och skär. Mycket är förmodligen orättvist beskrivet men samtidigt så rått och utan filter att jag inte kan göra annat än tycka mycket om. Man får ingen rolig slut-twist, hon finner inte någon ny drömprins, men ändå är det här boken man kan sätta i händerna på sin försmådde vän. Just därför ska man göra det.

Nytt i brevlådan

Kom hem till två böcker på hallmattan och en lapp om en tredje precis bredvid. En härlig syn när man är så trött att man knappt orkar laga middag. Den ena var Lewismannen av Peter May. Tydligen en fortsättning på romanen Svarthuset, en bok som jag påbörjade men av någon anledning aldrig avslutade. Det var inte för att den var dålig, för det var den absolut inte, utan förmodligen för att det inte var rätt tillfälle för mig att läsa den. Den andra boken jag fick idag var Akrobaten av Jenny Forsberg. Jag blev nyfiken i fredags när jag fick ett mejl om den och var ute på AW med en kompis, han övertygade mig att beställa den och här är den nu. Det är mycket möjligt att det kommer bli en gästrecension av honom senare när vi båda läst boken!

Riv alla tempel, av Henrik Bromander

Pojken Johan är knubbig och blir mobbad i skolan och då barn kan vara det jävligaste som finns är snart är hans liv ett rent helvete med utstuderade tortyrmetoder som vardag. Men när han blir äldre inser han att han kan göra något åt sin kropp och börjar träna. Tränandet blir till kroppsbyggande och som ung vuxen använder han allt högre doser anabola steroider samtidigt som han blir inblandad i smuggelaffärer och försöker dölja sitt missbruk för omgivningen. Vägen mot undergången är utstakad.

Som jag har kämpat med den här boken. Till en början kände jag sympati för huvudpersonen Johan, man vill att han ska må bättre, bli behandlad bättre. Men ju äldre han blir, desto sämre tycker man om honom. Inte för att jag har krav på att de romaner jag läser måste ha älskvärda karaktärer, somliga av mina favoritböcker har faktiskt personer som jag nästan älskar att hata, utan för att jag inte riktigt bryr mig om hur det går för Johan. Historien är dessutom berättad på ett sätt som gör det svårt för mig att engagera mig. Det blir mer ett uppräknande av händelser än berättande. Och så tar han anabola. Och så onanerar han. Och så provoceras han av "tunnisar". Och så tar han anabola. I all oändlighet.

Steglitsan, av Donna Tartt

Theo är tretton år när hans mamma dör i ett terrorattentat mot ett konstmuseum i New York. De befinner sig där tillsammans men då mamman dör ganska omedelbart så kliver Theo ut på gatan utan större fysiska skador. Med sig har han en världskänd och ovärderlig tavla: Steglitsan av Carel Fabritius. Det är en tavla som inte går att sälja, som inte går att visa för någon, så under många år har han den gömd i ett örngott fasttejpad under sängen. Theo är besatt av tavlan, packar ständigt upp den för att titta på den men vet inte riktigt hur han ska lösa allt och så småningom leder allt till en konfrontation med en undre värld som inte drar sig för att använda drastiska metoder.

Detta är ett myller av detaljer. Nästan åttahundra sidor av det, men det är lustigt, för det som i vanliga fall gör mig knasig blir i det här fallet det som gör mig lycklig. Jag älskar att tryggt falla in i alla de pyttedetaljer om Theos liv på Manhattan som Steglitsan innebär. Glatt plöjer jag igenom beskrivningar av föremål som bebor lägenheter, de klädesplagg som människorna bär. Tartt gör det så snyggt, så omärkligt, det blir aldrig enbart en uppräkning utan sakerna kommer till liv på samma sätt som individerna gör. Och vilka individer sedan! Jag tycker inte om Theo under hela resans gång, han blir ju längre det lider allt svårare att ha någon sympati för, men jag tröttnar aldrig på att läsa om honom. Sedan är jag vansinnigt intresserad av överklassfamiljen Barbour där Theo hamnar precis efter bombdådet, samt älskar Hobie och kan inte låta bli att gilla Boris. Det är episkt, vackert och storslaget. Möjligtvis blir jag lite lätt illamående av de stora sjoken av boken som upptas av ett ständigt drickande och knarkande, jag blev nästan bakis bara av att läsa om det. Och bokens sista hundrafemtio sidor var den del som tilltalade mig minst med sin springa-jaga-gömma-gangster-grej. Fast det var två små negativa saker, i övrigt älskade jag den här boken.