Lite lästid = Hogwarts i LEGO

Det blir tyvärr inte så mycket läsning just nu, som mest ett par sidor i Stockholmspesten av Sofia Albertsson innan sovdags. En av anledningarna till att orken tryter är att vi håller på att byta CRM-system på jobbet vilket innebär att allt det dagliga ska bli gjort samtidigt som vi ska lära oss det nya. På samma tidsrymd. Och om jag trodde att bonusbarnens skolstart på högstadiet skulle innebära färre aktiviteter för föräldrarna så trodde jag käpprätt fel.. Man förväntas jobba på diverse lopp som Stockholms Halvmarathon och Tjurruset, för att samla in pengar till klasskassan. Sedan kommer mejl om att det ska bakas 100 bullar PER BARN till innebandyn, som ska säljas till förmån för diverse cuper senare i vinter. Den lilla tid som finns över just nu spenderar jag böjd över köksbordet, byggandes en enorm (6032 bitar) LEGO-version av Hogwarts. Den var snordyr men åh vad det är värt varje krona!

Fredags-tips: Cthulhu vaknar

Fria Ligan Förlag kommer snart släppa vad som ser ut att vara en helt fantastisk illustrerad version av H.P. Lovecrafts Cthulhu vaknar. En av skräckens stora klassiker som bara måste få bygga ett bo i min bokhylla. Kolla in detta! Läs gärna mer på förlagets hemsida.

There´s something wrong with Aunt Diane

Diane Schuler var 37 år när hon en julidag 2009 skulle köra hem från en campingtur; med sig i bilen hade hon sina två egna barn samt deras tre kusiner. En resa som borde ha tagit lite mer än en halvtimma tog fyra timmar och slutade på Taconic State Parkway där Diane kraschade efter att i tre kilometer kört på fel sida om vägen. Åtta människor dog: Diane själv samt fyra av de fem barnen, alla mellan två och åtta år. Tre av dödsoffren fanns i en mötande bil. Den enda överlevande var Dianes son Bryan, fem år gammal.

Det är nästan omöjligt att skriva om den här dokumentären. För man får inget svar på alla "varför", man blir inte klokare än man var innan, och det mesta är skrämmande och sorgligt.

På bilden här ovan ser du Dianes man, Daniel, samt hennes svägerska Jay under en presskonferens om olyckan. De har båda svårt att acceptera de höga alkoholhalter som obducenterna fann i Dianes blod, samt att hon rökt marijuana. Efter kraschen hittades en flaska Absolut Vodka i bilen. Alla som träffade Diane före bilresan säger att hon verkade nykter. Alla som träffade henne under bilresan: personalen på det Mc Donalds där de åt frukost, den mack där hon stannade, säger att hon verkade nykter. Men något hände trots allt efter att hon lämnat campingen, något som fick ett av kusinbarnen i bilen att ringa hem och säga "There is something wrong with Aunt Diane". Barnen rapporterade att hon hade ont och inte kunde se. Vad fick henne att dricka så mycket ren sprit att hon uppnådde 1,9 promille och sedan körde upp på motorvägen i fel riktning? Fick hon en stroke? Blev hon galen av smärtan i en tand? Eller hade hon ett väl dolt missbruksproblem? Man får som sagt inte något facit, men detta är snarare en dokumentär om hur människor i sorg fungerar, hur vi famlar efter förklaringar som vi vill ska bekräfta vår egen världsbild. Det är även en dokumentär om en kvinna med extremt höga krav på sig själv, som hela tiden gjorde sitt yttersta för sin familj men som självklart inte var någon ängel. Fast hon var heller inte någon demon, såsom hon ofta porträtterats i pressen efter olyckan. Familjens oförmåga att se ett eventuellt missbruk tas tyvärr inte upp på något bra sätt och många uppenbara frågor ställs aldrig, men det blir snarare ännu en indikation på att något var allvarligt fel med faster Diane.

Till minne av en villkorslös kärlek - Jonas Gardell

Det här är en helt fantastisk berättelse; den om Jonas Gardells mamma, Ingegärd Rasmussen. Kvinnan som sin samtid till trots blev forskare, hon som mer än något annat ville vara fri och levde efter en hel uppsättning självpåtagna moraliska regler och lagar. Kvinnan vars sista år grumlades av den fruktansvärd demensen som tog allt det viktiga ifrån henne, det som fanns kvar efter skilsmässan och den avstannade karriären. Så himla trist att den gripande berättelsen till viss del slarvas bort i flera olika berättarperspektiv. För det är ett rent nöje att läsa om någon som varken blir demoniserad eller höjd till skyarna, utan som får vara just människa med både sina förtjänster och svagheter. Komplex helt enkelt. Ett barn av sin tid, såsom vi alla är. Det kan vara så lätt att se tillbaka på tidigare generationer och döma dem för de "sanningar" de trodde på och levde efter, svårare är att se vad våra barn kommer döma oss efter. För döma oss, det kommer de göra. Men jag vill ha mer Ingegärd och mindre av allt det som sker runtomkring i den här boken. Den fiktiva händelse som sker i början känns bara onödig, även om jag förstår att författaren kanske behövde den för att kunna skriva så fritt om sina föräldrar. Bitvis är Till minne av en villkorslös kärlek helt fantastisk men ibland får jag verkligen skumläsa delar av texten, för att allt ska sitta ihop och för att känslan ska hänga med hela vägen. Ofta är det outhärdligt sorgligt, men kärleken och styrkan lyser igenom. Trots allt.

Paradise Lost - Revisited

Som ett inlägg i Kulturkollos veckotema om sånt som är brottsligt och sant, har Helena på Fiktiviteter gjort ett återbesök i West Mempis och sett om den sista av de tre dokumentärfilmerna om The West Memphis Three, alltså Damien Echolls, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr. Filmerna fick samlingsnamnet Paradise Lost. Genast skrev jag en kommentar där jag sade att jag inte skulle kunna se om filmerna, åtminstone inte utan att gå sönder. Fast en timme senare satt jag ändå där på lunchen och slog på den sista filmen, Paradise Lost 3 - Purgatory, på YouTube. Bara introt med Metallicas Welcome Home (Sanatarium) försatte mig genast i den grymma sinnesstämning som filmerna alltid gjort och som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Men strax därefter kommer det värsta: bilder på döda barn. Döda, nakna barn. Det går inte att värja sig och det finns inga ord för att beskriva fasan. Föräldrarna som bryter ihop när de får veta att deras söner är borta. Slutligen häxjakten på tre oskyldiga tonåringar som tyvärr tar över den här händelsen som borde handla om barnen som miste sina liv. Jag blir lika frustrerad varje gång. De slarvade bort möjligheten att tillfångata den riktiga mördaren, för att istället fängsla tre syndabockar. Oförlåtligt. Vi får se om jag orkar se om hela filmen, för jag är ärligt talat trött på att bli upprörd över det här fallet om och om igen. Så många liv som gick förlorade, på olika sätt.

Här hittar du Helenas nya inlägg hos Fiktiviteter.

Här hittar du Helenas sammanfattade texter om WM3.

Här hittar du mina sammanfattade texter om WM3.

Kulturkollos veckoutmaning om sånt som är sant, och brottsligt

För mig finns det egentligen bara ett tips: I'll Be Gone in the Dark, One Woman's Obsessive Search For the Golden State Killer av Michelle McNamara. En av de mest fruktansvärda böckerna jag någonsin läst. För att den är sann, för att alla våldtäkterna och morden har hänt på riktigt. Det är fortfarande svårt att greppa, att det har hänt människor som du och jag, att någon av ren ondska eller bara brist på empati använt andras kroppar som saker, som döda ting. Så här skrev jag om boken för bara några månader sedan:

Det är något med hur hon skriver som fascinerar så otroligt mycket, allt detta jobb som lades ner av en true crime-författare under sena kvällar och nätter när resten av hennes familj låg och sov. Även jag har blivit besatt, men snarare av henne, av Michelle. Jag googlar efter bilder och blir irriterad över att det knappt finns en enda på henne ensam, nästan alla är premiärbilder från olika Hollywood-event och alltid med skådespelarmaken Patton Oswalt vid hennes sida. Inte för att jag har något emot honom, tvärtom. Men Michelle förtjänar att få uppmärksammas ensam, för vad hon gjort, för det oerhörda som närmast kan benämnas som ett livsverk i jakten på serievåldtäktsmannen och seriemördaren The Golden State Killer. Hon har inte fått tillräckligt med erkännande för detta men jag hoppas och tror att det kommer. För bara några veckor sedan, två år efter Michelles död, grep polisen mannen som mördade tolv människor och begick minst femtioen våldtäkter. Hennes bok måste ha med saken att göra, även om de ansvariga poliserna inte har velat erkänna det. Än åtminstone.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag.

Riksdagsval, Harry Potter och Voldemort

Det är svårt att koncentrera sig på höstläsningen nu. Jag slukade Jonas Gardells Till minnet av en villkorslös kärlek men sedan har jag, återigen, nästan enbart tröst-läst Harry Potter. Det har blivit de senare böckerna, som konstigt nog är mörkast av alla, men ändå inger hopp om att ondskan faktiskt kan besegras. Det är som att jag går runt och håller andan inför valet på söndag, för om jag var orolig för fyra år sedan så är jag livrädd nu. Idag ska jag förtidsrösta, utnyttja min enda möjlighet att påverka vår framtid och det är jätteviktigt, men jag kan inte sluta känna hopplöshet. Jag hoppas det byts ut mot en vilja att kämpa och göra motstånd nästa vecka, när vi får veta hur många som faktiskt röstat på Voldemort, men just nu är jag bara vettskrämd och tyst.

Kulturkollos veckoutmaning: Val, kval och skval

Läsa snabbt eller läsa långsamt

Jag lärde mig läsa väldigt tidigt (tack Magnus, Brasse och Eva) och förstod snabbt att det gällde att få upp farten för att ens vara i närheten av att hänga med i de utländska tv-serier som mamma och pappa tittade på. Sedan avslöjade jag givetvis inte för dem att jag förstod handlingen! För då hade jag fått gå och lägga mig tidigare. Så jag läser snabbt av ohejdad vana, inte för att det är optimalt.

Läsa eller lyssna

Svår. Men om jag verkligen måste välja så blir det ändå läsa.

TV-serier eller film

Lätt.

Independentfilm eller filmbolagsfilm

Utan att riktigt kunna motivera.

Singelläsning eller slalomläsning

Läser alltid minst tre böcker åt gången.

Låna böcker eller köpa böcker

Även om jag blivit mycket mindre ha-galen än förr om åren så föredrar jag att köpa mina böcker. Sedan är jag usel på att lämna tillbaka låneböcker så även det kan bli oväntat dyrt...

Science fiction eller fantasy

Självklart fantasy. Men jag älskar både och.

Fiktion eller biografi

Läsa efter att-läsa-lista eller spontanläsa

Hatar att följa listor och regler.

Läsa gammalt eller läsa nytt

Läsa allt!

Läsa i förstaperson eller läsa i tredje person

Hm. Svårt. Men jag tror tredje person?

Pocket eller inbunden

Det är något speciellt med inbundna böcker, hur de känns, doften. Mmm...

Inbunden eller läsplatta

Återigen inbunden.

Novell eller roman

Roman, även om det faktiskt blir fler och fler noveller.

Läsa enstaka böcker eller läsa bokserier

Alltså, hittar man en bokserie som håller hela vägen igenom så är det fantastiskt. Men det ska man inte hoppa upp och sätta sig på. 

Läsa svenska författare eller utländska författare

Både och! 

Läsa debuterande författare eller etablerade författare

Både och!