Novell: Nio månader, av Cia Sigesgård

Emma och Daniel försöker desperat bli gravida och kämpar med hormonbehandlingar och sex för sakens skull, vilket sliter på förhållandet. Så när graviditetsstickan äntligen visar två blå streck borde lyckan vara fullständig men detta är en novell av Cia Sigesgård, som skrivit Inga kelgrisar, inga styvbarn, en bok som jag beskrev som "en av de äckligaste och läskigaste böckerna jag någonsin läst". Toppbetyg alltså. Även i Nio månader eskalerar det snabbt till en mardröm där man inte är riktigt säker på vad som är sant förrän på de allra sista skälvande sidorna. Det är kort, naket och ärligt. Samt givetvis riktigt äckligt. Man kan inte annat än gilla.

   "En hård dubbelspark fick Emma att nästan tappa andan. Hon blundade och högg tag i täcket, kramade det hårt. Hon visste en annan sak också.

   Hon ångrade att hon blivit gravid." 

Tack till Swedish Zombie för recensionsexemplaret!

Harry Potter och de vises sten - den illustrerade utgåvan

Igår skulle jag bara gå in på Akademibokhandeln och se om jag kunde hitta Siri Pettersens Röta och kanske, möjligtvis köpa den. Fem minuter och nästan femhundra kronor senare gick jag ut därifrån med både den och den helt utsökta illustrerade utgåvan av J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten. Det gick helt enkelt inte att gå därifrån utan den. Jim Kay har målat helt otroligt fina bilder till en historia som jag kan utan och innan men ändå kommer att läsa igen. Och sedan givetvis samla på mig alla de illustrerade böckerna allteftersom de ges ut. Se exempel på bilder nedan.

En klassiker i present!

Vissa bokdagar är bra dagar. Som idag till exempel! Då fick jag en finfin present från min kollega, som hon köpt i USA. En otroligt fin illustrerad utgåva av klassikern The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett. Jag vill bara åka hem, tända en brasa och slå mig ner och läsa med en kopp te men det får helt enkelt vänta tills i kväll.

Ensam på mars, av Andy Weir - bok och film

Mänskligheten har påbörjat kolonisation av Mars i form av Aresprogrammet. När Ares III måste avbryta på grund av en storm lämnas astronauten Mark Watney kvar på planeten, den övriga besättningen tror att han är död och han kan inte kommunicera med vare sig dem eller jorden. Tack och lov är han inte bara botaniker utan även tekniskt lagd och kan fixa fram mer syre och vatten, vilket öppnar för odling och överlevnad. För om fyra år kommer Ares IIII, nästa marsexpedition, och om Watney kan överleva tills dess så kan han få åka hem. 

Baksidetexten berättar att den här boken är kultförklarad i USA och till stor del kan jag förstå varför, Ensam på mars är både spännande och rolig. Watneys halsbrytande självironi är uppfriskande i en genre som oftast tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det måste inte hela tiden vara stor, kall och obeveklig rymd. Det är på tok för många vetenskapliga uträkningar och teknik för min smak men det går att skumma vid behov. Jag verkligen älskar böcker som den här, som pratar om kolonisation av mars som något självklart om några år. Även om NASA fortfarande är den ledande parten för rymdresor så hindrar det inte Watney att vid behov prata lite skit om dem. 

Filmen The Martian hade premiär på svenska biografer förra veckan och jag var givetvis tvungen att se den så fort som möjligt. Matt Damon passar väldigt bra som Mark Watney. Humorn har följt med på ett fint sätt och även om hela God Bless America-snacket (som ofta i liknande filmer) är för mycket så står man ut om man är förberedd på det. Fotot är enormt vackert och många av karaktärerna är som jag tänkte mig dem i boken. Både jag och pojkvännen gav filmen fyra solar av fem.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, av Tom Malmquist

En bok om den mest outhärdliga sorgen. Toms sambo Karin är i slutet av sin graviditet när hon åker till sjukhus med influensabesvär. Snart förstår de att hon råkat ut för något mycket värre, akut leukemi, och det dröjer inte lång tid innan hon ligger nedsövd och barnet plockas ut med kejsarsnitt. Sedan dör Karin. Kvar står Tom med ett nyfött barn och en gastkramande tomhet. Det är nästan omöjligt att beskriva den här boken för den består enbart av känslor, man känner när man läser och känner när man tänker på den. Men sedan när man ska få ner något på pränt så tar det stopp. Jag skrev enbart enstaka stödord när jag antecknade under läsningen. Ångest. Detaljrikt. Svårt att andas. Den första delen av boken, när Karin fortfarande lever, är så ofattbar. Jag fick på riktigt svårt att andas och fick ta pauser i min läsning. Men samtidigt så var det storslagen läsning eftersom det handlar om något så grundläggande, om liv och död. Det är bara sällan de kommer samtidigt. Några av scenerna i boken kommer bli svåra att glömma, Toms samtal med rättsläkaren om varför de inte kan ha en öppen kista vid begravningen är en av dem. Men även de gånger han beskriver kampen med myndigheterna för att dottern officiellt ska bli hans, det räcker inte att han levt ihop med barnets mamma i tio år eller att han var där vid födseln. Staten är fortfarande lika förvånad över att flickan är skriven hos en "okänd". I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en oerhört tung bok men nu så här efteråt, när jag fått lite distans till läsningen så är det faktiskt mest kärleken jag minns. Beskrivningarna av Tom och Karins liv tillsammans får mig att känna hopp. De grälar, gnatar och förstår varandra inte, men kärleken finns där, oupphörligen. Det är så här en kärlekshistoria ska skrivas.

Färjan, av Mats Strandberg

Finlandsfärjan. En miljö de flesta av oss känner till mer eller mindre. Baltic Charisma, en färja som redan har sett sina bästa dagar, ska föra 1 200 människor över Östersjön på en tjugofyratimmarsfest. Det är vitt skilda personligheter som vi får följa. Bland andra kvinnan som reser för att för ett dygn få känna sig lite mindre ensam, mannen som ska fria till sin pojkvän på ett storslaget sätt, tjejerna som ska festa, lämna barn och jobbstrul på land och så pojken och flickan, kusinerna som glidit isär och vars familjer bär på en hemlighet.

Det är de många små sakerna som gör detta till den fantastiska berättelse som det är; ett myller av människor och deras egenheter. Vilka de är, vem de älskar men framförallt: vem de dör för att skydda. Om man läst katastrof-teori så känner man igen hur människor reagerar i händelse av en chockerande, fruktansvärd händelse. Att många faktiskt fastnar, apatiska, i väntan på döden. Hur andra gör saker, försöker fly och till och med hjälper andra. Man vet aldrig vilken typ man är förrän det värst tänkbara inträffar. Beskrivningarna av färjan och dess passagerare innan det hemska slår till är underbara. Allt kommer i korta kapitel där personerna alterneras men det är aldrig problem att förstå vem som är vem. Allt är skrivet med sådan känsla för detaljer, det utvecklas långsamt men blir så småningom glasklart, man får känna sig smart. Sedan blir det slask. Strandberg har inte hållit igen på något, blodet sprutar oavbrutet och skräcken griper tag om en. Det trånga utrymme som en finlandsfärja utgör är en otrolig kuliss till en skräckhistoria, varför har ingen tänkt på det tidigare? På Östersjön kan väldigt få höra dig skrika.