Harry Potter-frisyer

Eftersom jag fortfarande jobbar dygnet runt och knappt hinner andas så tar vi en liten pausfågel till inlägg. Man kan åtminstone nästan säga att det är bokrelaterat, då det handlar om Harry Potter, men jag skulle nog inte vinna några argument om någon fick för sig att bråka om det. Jaja. Jag blir hur som helst alltid full i fniss när jag ser den här bilden. Hoppas alla får en bra helg! Jag ska på kalas både ikväll och i morgon lördag, med lite tur kommer jag upp till ytan fram mot söndag och kan blogga om något intelligent.

Bilden är, som vanligt, lånad från Set Phasers to LOL.

Min mors tystnad, av Lizzie Doron

Återigen får vi stifta bekantskap med kvarteret i Tel Aviv i efterkrigstidens Israel, det är samma gator och människor vi först lärde känna i Varför kom du inte före kriget? Många av de som bor där är överlevande efter förintelsen, de flesta bär på minnen de inte vet hur de ska leva med. Lizzie kämpar förtvivlat med att få information om sin pappa, vem är han? Lever han ens? Lizzies mamma Helena hackar nästan tvångsmässigt grönsaker och vägrar svara på frågor. Först som vuxen börjar Lizzie lösa gåtan med sin försvunne fader och långsamt framträder en bild där alla verkar ha vetat mer än hon själv.

Det här är ännu bättre än den första boken om Lizzie Dorons uppväxt och föräldrar! Jag tycker så mycket om den att jag nästan inte har ord att beskriva det. Precis som i Varför kom du inte före kriget? så är det få beskrivningar av de överlevandes umbäranden i koncentrationslägren men de vaga hintar man ändå får bränner som eld och man förstår. Vad gör man när man överlevt helvetet och inser att det kanske inte räcker? När allt man upplevt får en att vilja dö, trots att man gjorde allt för att få leva vidare. När barnen man fick efter kriget enbart är påminnelser om de som togs ifrån en i lägret, dödades och försvann upp i skorstenen utan att få en grav. När man lät en annan kvinna bli hängd för brödet man själv stal. Och så mitt i allt de vuxna kämpar med: en flicka som försöker förstå sig på sin mamma och resten av världen, som snokar, lirkar och rakt ut frågar varför hon inte har någon pappa som de andra barnen. Helena ville bespara sin dotter smärta och sorg, beskydda henne från allt det svåra, föga anade hon att tomheten och bristen på historia kunde vara lika illa eller till och med värre. För hur bearbetar man tystnaden från ett ingenting?

">Mamma, var är då min far?< Förtvivlad mumlade jag fram den gamla frågan och fortsatte vår gamla ceremoni: >Mamma, hade du några andra barn?<

Hon lyfte blicken mot mig, hon var nu bara skinn och ben, hennes kinder var infallna, hennes läppar hårt sammanpressade.

>Vad jag ville att du skulle veta, det vet du<, stötte hon fram med klar stämma."

Augustpriset 2012

Blev riktigt glad när jag såg att Göran Rosenberg vunnit Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Men det lär inte bättra på kötiden på biblioteket (varför satte jag inte upp mig på listan när jag tänkte på det för några dagar sedan!?) så får nog ta mig i kragen och köpa den på vägen hem i morgon. Den har funnits på min läslista sedan i somras, det är dags nu.

 

Andra sidan Alex, av Unni Drougge

Sophie och Alex har varit gifta i tretton år och har fyra gemensamma barn. I början av äktenskapet bodde de på landet och var långt ifrån storstadens brus men nu driver de tidningen Fanzino och lever mitt i en värld av kändisar och utekvällar. Enligt omgivningen är de det perfekta paret men bakom stängda dörrar finns en annan verklighet fylld av alkohol, piller och våld. Långsamt börjar deras värld att falla i bitar.

Jag har tidigare inte läst något av Unni Drougge, bara sett henne i tidningar och på tv. Har liksom haft en känsla av att det inte var för mig och mestadels vill jag nu i efterhand säga att min känsla var den rätta. Språkligt är detta ingen höjdare, det är adjektiv på adjektiv. När karaktären Josef på en enda sida trumpetade, skanderade, dånade och gnäggade fram saker istället för att helt enkelt säga dem så höll jag på att ledsna redan där. Sen har jag svårt för hur Alex beskrivs, hans kapitel är så uppenbara. Visst, han är en hustrumisshandlande alkoholist, men jag tror inte på karaktären, han blir en schablon överdriven in i minsta detalj och tanke. Det skulle ha blivit skrattretande om ämnet inte var så allvarligt. Jag önskar att han varit mer nyanserad, det skulle ha gjort honom mer mänsklig och förmodligen ännu mer obehaglig. Men det är inte bara han som är ute och rumlar, båda karaktärerna jobbar för mycket, super, slåss och botar baksmällan med ett oändligt sinande förråd av Treo comp. Sedan börjar de om igen. Jag blev ganska trött på dem båda och tyckte mest synd om barnen som hela tiden fick skrapa upp spillrorna av sina omogna föräldrar. Sen blev det ganska tröttsamt med alla dessa beskrivningar av en tidskriftsredaktion men det beror helt på ett ointresse från min sida. Kändisar paraderar förbi, somliga med sina riktiga namn medan andra är mer eller mindre maskerade. Oavsett så passerar de flesta av nidbilderna rakt över mitt huvud. På samma sätt blir jag oerhört uttråkad av alla beskrivningar av kläder och smink. Men det intressanta i den här boken, vad som gör att jag slutligen ändå läser ut, är beskrivningarna av dynamiken i ett våldsamt och medberoende förhållande. Varför stannar hon? Varför kan han inte låta bli att... ja, bara låta bli?

Tröstbok en fredagskväll

 

Jag tar tillbaka allt jag sade om förra veckan. För jag fick göra om allt plus en förkylning den här veckan. Jag har bara orkat läsa en bok, nämligen Den dag jag blir fri, något mer har jag inte orkat med då all min lediga tid har gått till att torka upp vatten, snyta mig och sova. Så jag utropar inte den här helgen till komma-ikapp-helg, jag säger faktiskt ingenting förutom att jag hoppas att jag kommer iväg till biblioteket i morgon. Men jag köpte mig en tröstbok på vägen hem från jobbet, ibland är det tur att jag måste passera Pocketshop varje dag. Det blev Min mors tystnad av Lizzie Doron. Jag älskade hennes första bok Varför kom du inte före kriget? som handlade om hennes mamma. Den här handlar om hennes pappa och jag ser verkligen fram emot att läsa den.

Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi

Jag blev så glad när jag hos Boken är tankens barn såg att det kommit en biografi om Katarina Taikon. Hon var en av min barndoms mest älskade författare och jag vet inte hur många gånger jag lånade böckerna om Katitzi på biblioteket, säkerligen satte jag något slags rekord. 

 

Det här är en bok som inte bara handlar om författaren och människorättskämpen Katarina Taikon utan lika mycket om romernas situation i Sverige. Det börjar med Katarinas familjs livsöden men blir till ett dokument om en hel folkgrupps mycket tragiska situation. Jag vet inte hur många gånger jag under läsningen har hoppat upp och ner av ilska över orättvisorna eller gråtit över förödmjukelser och sorg. Boken är full av exempel på de motsägelsefulla tankarna som fanns om att romerna borde ha fortsatt med sina kringresande liv för att de inte skulle kunna anpassa sig till det svenska samhället, att de skulle fortsätta vara segregerade och enbart vistas med sina "egna" medan man samtidigt motsatte sig undervisning för romer då det fanns en idé om att för många av dem på samma skola skulle resultera i slagsmål och bråk. Vänta nu, de ska vara för sig själva men inte i svenska klassrum för då blir det problem? Eller att man ville arrestera och köra bort dem i enlighet med lösdriverilagen och med argumentet att de inte kunde försörja sig själva men när man insåg att en stor majoritet trots allt drog in egna pengar (i familjen Taikons fall på bland annat tivoliverksamhet och lagning av kopparkärl) så hittade man på att de förtjänat sitt uppehälle på tiggeri, som inte räknades som riktig inkomst. Men en av de mest obegripliga sakerna för mig är ändå många svenskars illusion om att de bodde i ett land utan rasism och utan orättvisor grundade på ursprung, något som ledde till att romerna till och med förnekades rätten att känna sig illa behandlade.

 

"Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet."

 

Man förnekade som sagt länge romer rätten till bostäder och utbildning med argumentet att de ville ha det såsom de hade det. Vem sjuttsingen vill bo i tält när det är tio minusgrader ute och spädbarnen bokstavligen dör i sina sängar? Katarina fick kämpa för sin och andras skolgång och hon lärde sig inte att läsa och skriva ordentligt förrän hon nästan var vuxen. Bara att snudda vid tanken på att hon kanske inte skulle få skriva sina underbara böcker om Katitzi fyller mig med fasa. De böckerna var tillsammans med Kulla Gulla de jag läste om flest gånger som barn. Jag identifierade mig enormt med Katitzi, lekte att jag var henne och diskuterade många gånger böckerna med min mamma. Katarinas generation var en av de första bland de svenska romerna som fick gå i skolan och jag kan inte låta bli att undra hur många fantastiska berättelser vi gått miste om genom att vägra människorna före henne en utbildning. Genom hela Den dag jag blir fri beskrivs en mycket stark, envis och kärleksfull kvinna men mot slutet av boken anas en annan Katarina Taikon, det talas liksom i förbifarten om depression och alkohol. Bilden av en mycket speciell personlighet tycker jag enbart fördjupas för människors bräcklighet gör dem inte sämre, bara mer mänskliga. Men det är som sagt en kort glimt som jag förstår varför familjen inte vill prata mer om. 

 

1948 gjorde Arne Sucksdorff en kortfilm som heter Uppbrott. Den utspelar sig under Årstabron i Stockholm och många i familjen Taikon medverkar. Den vackra sextonåriga flickan som dansar är Katarina. Se den HÄR.

Två väldigt olika låneböcker

Efter tips från Louise på Boken är tankens barn så kastade jag mig in på biblioteket och lånade Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi, en biografi om Katarina Taikon. Passade samtidigt på att låna Andra sidan Alex av Unni Drougge efter invervjun jag läste med författaren i helgens DN och påföljande tips från Mari på Skuggornas bibliotek. Nu ska jag bara hitta tiden och orken för att läsa allt jag har på hög...

Intervju med Unni Drougge i DN Söndag

Har fortfarande ett läckande avloppsrör i mitt badrum och torkar upp vatten från golvet jag vet inte hur många gånger per dygn, börjar bli jäkligt less på allt måste jag säga. Vaknade dessutom klockan fyra i går morse med ont i halsen och ville bara gråta. Det här skulle ju bli helgen när jag sov i kapp, läste ikapp och fick ordning på allt. Men det är bara ta nya tag, rikta in mig på ännu en vecka fylld av rörmokare och flängade fram och tillbaka från jobbet. I brist på ordentlig bok-läsro har jag nu på förmiddagen lusläst DN Söndag som faktiskt har ett helt gäng läsvärda artiklar, speciellt gillade jag intervjun med Unni Drougge. Har aldrig läst någon av hennes böcker men fick en längtan att göra det nu. Artikeln både försöker göra upp med myten om Unni som väldigt arg samtidigt som den drar växlar på det. Det blir lite konstigt. Men jag gillar mycket av det hon säger, här är ett par citat.

 

Om utseende:

" - Det är så otroligt plågsamt att definieras av sitt yttre. Och det gäller bara kvinnor. Män slipper det där. Det är ingen som skriver om hur deras byxor sitter. Det är ett stigma som vi inte blir av med. Just därför kommenterar jag aldrig kvinnors yttre, även om de är skitsnygga. Det är inte intressant."

 

Om att ta sig ur ett destruktivt förhållande:

" - Det är märkligt. Många frågade om jag inte var glad när jag blivit av med min plågoande. Men man frågar inte någon som just krupit ut ur en brinnande bil om allt är frid och fröjd. Det är då det börjar. Man spelar död i ett sådant förhållande. För att härda ut. Sedan måste du börja minnas."

Mörka platser, av Gillian Flynn

Libby Day är trettiotvå år och lever ensam. För tjugofem år sedan var hon den enda överlevanden i vad som kom att kallas för Satansoffret i Kinnakee, när hennes mamma och två systrar brutalt mördades av Libbys femtonåriga bror Ben som nu sitter inne på livstid. Libby har sedan hon var sju levt på en fond som upprättades i hennes namn precis efter morden men nu har pengarna börjat ta slut. När hon blir kontaktad av en grupp privatspanare som envist hävdar att hennes bror är oskyldig blir hon först bara irriterad men inser ändå snart möjligheten att tjäna pengar, pengar som hon så förtvivlat är i behov av. Tillsammans med Lyle som är ledaren för privatspanarna, den så kallade Mordklubben, börjar hon sina efterforskningar i en historia hon en gång var så säker på. Snart går det upp för henne att hon vistas i mycket farliga miljöer med människor som skulle kunna vara inblandade i morden på hennes familj. Var Ben den skyldige eller går mördaren fortfarande omkring därute?

Jag brukar få utslag av deckare och kriminalhistorer. I vanliga fall kliar det rejält på halsen redan efter ett par sidor men med den här boken så hade jag inga problem. Vill gå så långt som att hävda att den nog är det bästa jag läst i genren. Det är till och med så att jag vill ta till svordomar. J*vlar vad bra den är! Flynn är expert på att göra allt så levande med till synes små detaljer. Som den där fattigdomen som kommer fram ur en torftig shoppinglista när Libbys mamma ska unna sig något och tar mer pengar än hon först tänkt men sedan inser att det ändå är för lite. Alldeles för lite. Och det är enbart en detalj i den här kavalkaden av exempel på hur somliga har allt medan andra har inget. Flynn lyckas upprätthålla spänningen ända fram till slutet, det var omöjligt att sluta läsa. Bara-ett-kapitel-till-sjukan. Jag gillar hur vartannat kapitel handlar om Libby i nutid och vartannat om hennes mamma eller bror den dagen när allt skedde. Aldrig blir det jobbigt att byta person eller hoppa tjugofem år i tiden, det fortsätter hela tiden att vara samma historia. Jag har sagt det förut men måste nog få säga det igen: jag älskar huvudpersonen Libby! Trulig, omöjlig, otrevlig och snattande. Men jag tycker så mycket om henne för hela tiden förstår jag varför hon reagerar som hon gör.

 

Nu lämnar jag den här boken vidare till mamma som sedan ska ge den till min moster och jag är baske mig hundra procent helt säker på att de kommer älska den lika mycket som jag gjorde. Mörka platser har varit min räddning under en jobbig vecka.

 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Varför frågar inte någon mig om boken jag läser?

Just nu är det galet mycket att göra på jobbet och har så varit i flera veckor. Samtidigt tampas jag sedan i lördags med en vattenläcka i mitt badrum så min vardag består av: minimalt med sömn, jobb, tågresor, däcka på soffan, moppa upp vatten från badrumsgolvet och ringa rörmokare, bostadsrättsförening och däremellan gråta en skvätt för att jag inte har kontroll över saker. Men ärligt talat hörrni... det jag ändå tänker mest på just nu är Gillian Flynns Mörka platser och hur det ska gå för Libby Day. Här på jobbet ligger den lite provocerande utplacerad på min hurts, för jag liksom vill att någon ska fråga om den så att jag får lovorda. Hysteriskt moget av mig. Men det är otroligt hur en bok kan trollbinda! Är så tacksam att jag har Gillian Flynn just nu.



Aurore, av Enrique Fernández

Efter att ha rört en bäck som blivit gyllene har Aurores väsen fastnat inklämt mellan två världar och hon kommer inte därifrån förrän hon skapat en sång. Inte vilken sång som helst utan en som uttrycker allt som är värt att minnas och som ska få varje person som hör den att känna sig stolt över att tillhöra sin art. Tillsammans med vargen (?) Vokko ger hon sig ut på en resa i ett magiskt landskap där hon får lära sig om sig själv, sina känslor och varifrån hon kommit.

Jag fullkomligt ääälskade Fernández tidigare album Den glädjelösa ön som helt och hållet förtrollade mig så jag måste erkänna att mina förväntningar på Aurore var skyhöga. Det här albumet är inte lika skinande perfekt ritat men bilderna är fortfarande fantasifulla, vackra och inspirerande. Jag stör mig lite på att den rödhåriga Aurore nästan inte alls liknar resten av sin familj eller stam och att hon är ganska annorlunda ritad. Det tog mig i princip hela historien att förstå att de där röda bollarna som hänger i blåvita "snören" måste vara hennes hår... Men i slutändan så älskade jag den här lilla tjejen nästan lika mycket som jag älskade Eli och då speciellt när hon får sina utbrott och blir provocerad av Vokko. Aurore är inte någon berättelse med en början, en mitt och ett avslut utan snarare något flytande. Jag behövde två läsningar och en massa bläddrande innan jag kaptitulerade och riktigt lika bra som Den glädjelösa ön tycker jag inte att det är, men därmed inte sagt att det är det minsta dåligt.

Älskade Libby Day!

I söndags kväll fick jag så äntligen tid och ro att börja ta mig an Mörka platser av Gillian Flynn. Givetvis föll även jag pladask för den underbart truliga, asociala och snattande Libby, speciellt älskade jag det här stycket på sidan 71:

"Det är precis som den regel som jag har att jag alltid vill sova med ljuset tänt. Jag säger till alla män jag sover med att jag alltid har lampan tänd och de svarar alltid någonting i stil med: 'Men jag ska ta hand om dig, hjärtat', och sedan försöker de släcka. Som om det skulle räcka. De verkar på något sätt bli förvånade över att jag faktiskt sover med lampan tänd."

Hur många gånger har jag inte varit med om liknande!? Man säger att man vill ha något på ett speciellt sätt, eller att man fungerar annorlunda och så blir man försäkrad att allt blir bra även om man frångår sin rutin. Och sen blir de förvånade när man slår bakut. Libby Day, I love you.

The Walking Dead

Viss spoilervarning om du inte sett slutet på säsong 2.

Någon mer än jag som fortfarande tittar på tv-serien The Walking Dead? Har lånat nedanstående bild från Set Phasers to LOL och kan inte annat än instämma till fullo. Säsong 3 är än så länge ganska trist utan min favorit Shane och varför, VARFÖR, kan ingen hålla ordning på snorungen Carl!? Det är nästan alltid han som är ansvarig för den där lilla gröna remsan i diagrammet här nedan.



När gud var en kanin, av Sarah Winman

När gud var en kanin handlar om syskonparet Elly och Joe och den första delen av boken utspelar sig under deras uppväxt i England i slutet av sextiotalet och framåt. Det handlar om vänskap, kärlek, övergrepp och hemligheter. Det handlar om Ellys bästa vän Jenny Penny som inte har det lätt med något och om en svärande kanin vid namn gud. Bokens andra del tar vid 1995 när syskonen är vuxna men fortfarande väldigt sökande och beroende av varandra.

Det här är en jättefin bok på alla möjliga sätt: otroligt omslag, sorgligt och kärleksfullt budskap med en twist av humor (min favoritkombination!) skrivet med ett poetiskt men ändå lättförståeligt språk. Speciellt älskade jag den första delen, när Elly och Joe är barn och tonåringar. Tyvärr tappar allt lite fart i andra delen och vissa saker blir lite... förutsägbara. Man ser vad som är på väg att hända och det gjorde jag absolut inte under de första hundrafemtio sidorna. Men som helhet så är detta en extremt läsvärd bok och jag tycker så mycket om människorna i Elly och Joes familj, både de biologiska släktingarna och de valda, att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna stå ut med att inte få följa dem längre.

Hur luktar dina e-böcker?

Läser i DN's Söndagsbilaga att Demeter lanserat parfymen Paperback som simulerar doften av bokantikvariat. Kanske något om man börjat lessna på sterila e-böcker och skärmar och längtar tillbaka till vältummade pappersböcker. Kika gärna in Demeters sida för att läsa mer, givetvis är det även därifrån bilden är lånad.

Skulle du läsa ett upphittat Doctor Who-manuskript?

Sätter upp en Spoilervarning på det här. Om du inte vill veta något alls om kommande Doctor Who-avsnitt så ska du sluta läsa här och heller inte titta på bilden.

I måndags glömde en som arbetar med Doctor Who ett manuskript i en taxi i Cardiff (!!). Det hittades av en kvinna som inte följer serien och hon läste det följaktligen inte, istället lämnades det snabbt tillbaka till BBC. Dock hann foton på manuskriptet börja spridas på nätet och från dem kan vi se att Neil Gaiman har skrivit ännu ett avsnitt! Väldigt roligt. Men jag kan säga att jag absolut inte skulle kunna hålla mig från att läsa denna dyrgrip.



Jag tänkte på Artiom

 

Nu är det par år sedan jag läste Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033 men visst tänkte jag på huvudpersonen Artiom när jag fick gå i tunnelbanetunneln i tisdags. Jag tänkte på mörkret och skräcken i boken, på hur mycket berg som fanns där ovanför mitt huvud när jag snubblade fram längs med spåret. Det är något jag sällan tänker på när jag dagligen tar den blå linjen till jobbet: att det är nästan trettio meter upp till markytan. En ganska bra plats att befinna sig på i händelse av kärnvapenkrig, frågan är bara: skulle man vilja överleva där nere? Om resten av världen gick under.

"Mannen som gick längst bak i ledet kände sig uppenbarligen illa till mods och kastade hela tiden ängsliga blickar över axeln. Varje ensam vandrare i metron var förtrogen med den känslan. Det fanns till och med en särskild beteckning för den: tunnelångest. När man går genom en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som om faran närmar sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en tung blick i ryggen, eller inte ens blick... Vem vet vem eller vad som döljer sig i mörkret och hur den eller det uppfattar världen?"

Ur Metro 2033

Så, vad köpte jag då?

Det är så typiskt, när jag väl gav mig tillåtelse att tröstshoppa loss lite hade jag svårt att hitta något. Kan bero på att jag blev lite stressad eftersom jag bara hade tjugo minuter på mig på Akademibokhandeln då ett smärre kaos på jobbet tvingade mig att stanna längre än vanligt. Men, men. Köpte När gud var en kanin av Sarah Winman för den har jag i stort sett bara hört bra om. Liksom The Perks of Being a Wallflower var den en godbit som jag sparade tills jag verkligen behövde den. Nu var tiden inne helt enkelt. Ja, och så köpte jag choklad också. 

Om det här händer...



Att man först sitter fast i tunnelbanan i en timme för att strömmen går (och därmed missar sin läkartid), sedan blir evakuerad och får gå tillbaka till föregående station i tunneln, visst får man tröstköpa sig en bok på vägen hem sen? Visst? VISST?

Flotten, av Stephen King

Noveller brukar vara ett bra sätt att få fart på läslusten och så även den här gången, det är så otroligt skönt att få avsluta något även om det bara är ett tjugotal sidor. Passar på att läsa så många ur Stephen Kings Den förskräckliga apan som jag bara kan nu när jag har den hemma från biblioteket och igår blev det Flotten till läggdags.

Fyra ungdomar bestämmer sig efter ett par öl för att åka till en avlägsen badsjö och ta farväl av sommaren med ett sista dopp. Mitt i sjön finns en badflotte som de simmar ut till och där upptäcker de en svart, rund fläck som flyter på vattnet. Kan det vara olja? Mycket snart faller mörkret och extremt otäcka saker börjar hända, händelser som de får tampas med halvnakna och nedkylda.

Det här är King i högform. Han har ännu inte fått det fantastiskt vackra språk som finns i senare böcker men historien är otroligt rysframkallande. Det är rå skräck, klaustrofobi och dödsångest. Med ett hot som jag egentligen inte borde kunna framkalla ens lite förståelse för, just för att det är så osannolikt, får han mig ändå att noggrant bädda in fötterna och frysa under mitt täcke. Och så är allt så hysteriskt äckligt!

Har inte läst den här novellen tidigare men insåg någonstans i mitten att jag sett en filmatisering av den. Den amerikanska skräckserien Creepshow 2 gjorde den 1987 med manus av George A. Romero. Se den på Youtube HÄR! Stort tack till Bokföring enligt Monika och Det mörka tornet som rekommenderade novellen.

Det går lite trögt med läsningen just nu

Har återigen påbörjat en hel hög böcker men kommer mig inte för att avsluta någon av dem. Inte ens den visuella karamell som är Aurore hjälpte. Feberflickan läste jag ut väldigt snabbt, kan nog till och med säga att jag slukade den. Men sen tog det stopp. Det är inte för att böckerna jag läser är dåliga på något sätt, det känns bara som att jag står och trampar vatten. Jag kommer ingenstans och så blir jag stressad när jag inte kan avsluta något. Nu ska jag välja EN bok och avsluta den, så får vi se om det hjälper läslusten på traven.

SF-bokhandelns påsar går inte bara att bära böcker i

De är även utmärkta att sova på. Ibland är det ren tur att man hinner få ut böckerna innan persern lägger beslag på de prassliga, glansiga underverk hon tycker påsarna är.

Doctor Who-kväll på SF-bokhandeln

Det var ren flax att jag tog mig ända in till stan på min lediga dag idag men när jag väl gjorde det så var jag tvungen att kika in på min favoritbokhandel. Kom ut med "fel" seriealbum men viktigast av allt: de ska ha Doctor Who-kväll i morgon!! Vet ännu inte om jag hinner med det men åh så roligt det låter. Se HÄR för mer information.

Albumet jag köpte var Aurore av Enrique Fernández, ni vet han som ritade Den glädjelösa ön.

Mer Den förskräckliga apan

Nu när jag ändå har Den förskräckliga apan hemma från biblioteket, vilka fler noveller tycker ni jag ska passa på att läsa? Är det någon som är väldigt bekant med den här samlingen eller är det bara att chansa och ge sig på första bästa? Den första novellen Dimman har jag läst som separat bok, åtminstone verkar det vara samma version efter en snabb jämförelse av början och slut.

One more month to Comic-Con!

1:a och 2:a december är det The Scandinavian Sci-Fi, Game and Film Convention på Stockholmsmässan i Älvjö! Se till att inte missa om du är i krokarna. Förra året blåste jag tusen spänn på nolltid inne på mässområdet och då lades inte en enda av de kronorna på mat, var i det närmaste svimfärdig när jag kom ut. Jag gnäller ofta på det faktum att de bjuder in gäster som inte har det minsta med Sci-Fi att göra, som exempelvis skådespelare som varit med i 'Allå, 'Allå, 'Emliga 'Armén, men nu när det inte verkar komma några sådana i år så saknar jag dem... Konsekvens, ditt namn är absolut inte Ela. Vet ännu inte om jag kommer vara där på lördagen eller söndagen men däremot är jag säker på att jag kommer ha min Doctor Who-tröja på. Så ser ni en medelålders nörd med glasögon och blå TARDIS-tröja förfölja ett par Stormtroopers så är det med stor sannolikhet jag. Och i år hoppas jag vara så pass tidig att jag kan få ett zombiefierat porträtt ritat av killarna på Apart Förlag innan köerna blir alltför långa.