Feberflickan, av Elisabeth Östnäs

Luna vandrar runt i huset där hennes far och kvinnan som genomgående kallas för "hon" ligger döda, det är värmebölja och Luna har en fruktansvärd huvudvärk. I kortromanen Feberflickan inspirerad av Lizzie Bordens öde får vi följa en familjs upplösning på hundratjugoåtta sidor. Luna har feber, en tärande menstruation och blodfläckade kläder. Men vad har egentligen hänt? Vem är skyldig och till vad?

Det här är en fruktansvärt vacker bok. Med betoning på "fruktansvärt" och "vacker". Jag älskar och beundrar det strama språket där alla ord i alla meningar är genomtänkta och nödvändiga. Jag tycker även om den återhållsamma Luna som inte gråter och allt det äckliga: det halvlevrade blodet, döden, den ruttna maten och febrigheten. Som alltid så trivs jag när det fula tillåts vara just fult, att det inte lindas in i något annat men heller inte upphöjs till något bättre än vad det är. Feberflickan är som en liten pärla och det fina omslaget gör allt bara ännu bättre. Om du inte redan läst tycker jag du ska se till att göra det omedelbart.

 

 

Fler som läst: Swedish Zombie, Det mörka tornet, Bokmilaskogen, Fiktiviteter och Lingonhjärta. 

Mommo, av Stephen King

Självklart kunde jag inte låta bli att läsa lite igår ändå. Tog med mig den sexhundra sidor tjocka (låneboken) Den förskräckliga apan i badkaret där jag läste novellen Mommo medan jag sippade på en päronkonjak och försökte låta bli att slänga alltför många blickar på de blinkande lamporna. Det blåste på rätt bra där utanför huset och ett strömavbrott hade förmodligen skrämt sk*ten ur mig.

 

George är elva år när han en dag hastigt och mindre lustigt befinner sig ensam hemma med sin mormor, Mommo. Georges storebror Buddy har brutit armen och deras mamma måste åka för att vara med honom på sjukhuset. Mommo är uråldrig, dement och sängbunden men trots detta har varken George eller hans bror tidigare blivit lämnade ensamma med henne. Smygande tassar han omkring i det tysta huset och väntar på att antingen mamma ska komma hem igen eller att Mommo vaknar ur sin eftermiddagslur. Vad som nu kommer först.

 

Det här är en mörk historia om familjehemligheter, barnlöshet och besatthet. En riktigt ruskig historia som jag tror kan fungera fint som film. De vanliga King-fällorna lyser med sin frånvaro, här finns inga monster som förlorar sin trovärdighet så fort de kliver fram ur mörkret och inte heller broderar han ut historien för långt utan låter den stanna vid lagom trettiotre sidor. Mina förhoppningar om den kommande filmatiseringen är mer än goda!

Så mycket att läsa, så lite ork

Åkte en timme tidigare från jobbet då halsen och lederna gör ont och jag fryser. Tänkte jag skulle få lite extra tid i soffan med alla de böcker jag fått hem den sista tiden samtidigt som jag vilar upp mig inför nästa arbetsdag. Men jag måste erkänna mig besegrad. Det blir en tupplur på soffan, och möjligtvis ett bad, så att jag är i form för Homeland klockan tio. Fast böckerna får vänta.

Vad som finns i mina bokhyllor mer än böcker

Miriam på Schitzo-Cookie's Bokblogg visade för några dagar sedan vad hon har i sina bokhyllor mer än böcker, se inlägget här! Tänkte göra ett likadant i väntan på att få åka på fotboll senare idag, även om mina hyllor mest innehåller trångbodda böcker och damm... Klicka på bilderna för att se dem i ett större format.

Högst upp på bokhyllan i vardagsrummet står den jordglob som jag fick när jag var liten. Den är långt ifrån aktuell då den har länder som Sovjetunionen och Tjeckoslovakien men kanske älskar jag den lite extra just därför. Bredvid står legoversionen av Black Pearl från Pirates of the Caribbean.

Och så lite mer lego... Denna gången i formen av Sagan om Ringen. Mormors tårtfat skymtar i bakgrunden.

 I sovrummet står ett litet rådjurskid som en gång bröt höger bakben när hon helt oförhappandes hoppade ner från hyllan. Men efter lite lim var hon som ny igen.

 Bredvid äventyrsboxen har jag placerat en dinosaurie från Naturhistoriska.

En gargoyl (vars huvud man kan öppna och förvara exempelvis smycken i), den mycket viktiga Sonic Screwdrivern som måste finnas till hands om man får akut Doctor Who-abstinens, mormors fickur och så ett par små runda glasögon som är nästan hundra år gamla.

Mer lego. Jag har lagt en halv förmögenhet på Star Wars-lego, har så mycket att jag inte kan ha allt framme hela tiden.

Så här ser det ut i de flesta hyllorna där det står böcker, det finns en grund av bokstavsordning men när jag införskaffar mig fler böcker än jag har utrymme till så kommer tidpunkten när jag bara trycker in allt där det finns en lucka. Tills nästa gång jag rensar, sorterar om eller köper fler hyllor.

Nyutgåva av Styggelsen!

Dagens tips för dig som ännu inte läst Styggelsen av Amanda Hellberg och förgäves letat i bokhandeln och på antikvariat. Snart kommer den i en fin häftad nyutgåva, se till att köpa och läsa bums.

Stephen King-novell blir film

Läser i SvD att Stephen Kings novell Gramma ur samlingen Den förskräckliga apan ska bli film regisserad av Mikael Håfström. Har faktiskt inte läst den men ska leta fram boken nu i helgen. Försökte läsa synopsis på Wikipedia men insåg snabbt att de återberättade hela historien och ville inte bli spoilad så jag stängde snabbt den sidan.

Någon som har läst novellen? Bra eller dålig?

Böcker att köpa

Äntligen är det lön och detta ska firas med åtminstone två inköp av böcker. Feberflickan av Elisabeth Östnäs har jag bara läst bra om så den är en självklarhet. Sen öppnade jag Rick Riordans Född till hjälte på Pocketshop och blev charmad av det faktum att det första kapitlet heter: "Jag råkar förinta min matematiklärare". Så den blir det också!

 

Det känns konstigt att vakna i sin egen säng, av Sophie Adolfsson

Baksidestext:

"På jobbet som publikvärd på Dramaten står Anna längst ner i den hierarkiska rangordningen, både hos och skådespelarna och hos den uppblåsta publiken. I Stockholms nattliv är hon drottning och favoritstammis på innekrogarna. Hon är kåt. Jämt. På jobbet på Dramaten, när hon festar vilt och hårt i Stockholmsnatten. Full och hög och härlig raggar hon sex. Med samma intensiva närvaro ger hon sig hän dagen efter, i stanken från sin bakfulla kropp, när hon njutningsfullt skrapar bort de torkade resterna av kroppsvätskor från skötet.

Att läsa Sophie Adolfsson är chockerande men samtidigt befriande, sällan beskrivs en ung kvinnas sexualitet som så rå och så naken, helt utan någon önskan att behaga. Det bryter på alla sätt mot föreställningen om kvinnan som offer. Men Anna är heller inte alltigenom fri, hon måste kämpa mot ångest som alla andra, dessutom har hon en gammal ouppklarad kärlek som hon måste besegra. Men hon gör det på sitt alldeles eget sätt…"

Det känns extremt egendomligt att förlaget försöker sälja den här boken genom att i pressmaterialet hinta att den skulle kunna likna Femtio nyanser av honom. För det finns inte ens den minsta likhet. Visst handlar det om sex, huvudpersonen Anna knullar hela tiden, men sexigt är det inte. Alls. Detta är ingen erotisk bok man läser för att bli kåt, snarare får den mig att må illa. Anna super, knarkar, knullar och har ångest, om och om igen. Det är som att befinna sig i en nedåtgående spiral rakt ner i helvetet och den där ständigt pågående beskrivningen av att vara bakis kväver mig. Kanske hade jag tyckt annorlunda om boken om jag innan läsningen fått en annan bild av handlingen? Om jag sett det som den tripp genom det skitiga, unkna och smärtsamma krogliv det verkligen är. Nu menar jag inte att alla böcker borde göra mig glad, tvärtom gillar jag det sorgliga, äckliga och hemska men kontrasten mellan baksidestexten och vad man får är för stor och allt jag ser är en fruktansvärt trasig och alkoholiserad människa som jag inte alls förknippar med den person som nämns i beskrivningen. Boken har dessutom för lite handling och det som faktiskt händer gör det för ofta, allt är en enda osammanhängande utekväll varvat med bakfylleångest och hela tiden känner sig Anna äcklig och ful. Sen har vi åtminstone en tråd som inte följs upp alls, en sidohistoria som inte leder någonstans. Förvirrande.

Visst, sexet är hela tiden Annas val, hon blir aldrig tvingad, övertalad eller hotad till något utan söker upp det själv men det känns ändå inte ”befriande” när hon så ofta ångrar sina val av partners och ser på dem med helt andra ögon när solen gått upp och promillenivån gått under karatefylla. Hon använder heller aldrig kondom och till slut är det inte bara hon själv som blir äcklad, även jag blir det. Inte för att hon gillar att ha sex och har det, utan för att hon inte tar hand om sig själv ens det minsta lilla. Och jag tycker visst hennes sexualitet har en ”vilja att behaga”, ständigt gör hon sig till inför andra, förställer sig och ljuger så att de ska tycka bättre om henne. För att de ska vilja ligga med henne. Nej, man får inte alls vad man blivit lovad när man läser Det känns konstigt… I slutändan var jag bara enormt tacksam att boken tog slut, så att jag kunde stänga igen om den eviga bakfyllan.

Tack till Telegram Förlag för recensionsexemplaret.

Torka aldrig tårar, avsnitt 3

Tror inte jag sett något så hjärtskärande på tv tidigare. Pauls sista julbjudning toppades endast av hans begravning och jag blev så ledsen att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Förstår inte, återigen, hur jag ska kunna vänta på bok två och tre i den här serien och än mindre hur jag ska kunna läsa dem utan att bryta ihop.Fast det är ju å andra sidan lite meningen med Torka aldrig tårar utan handskar, att man ska bryta ihop.

Min kamp 2, av Karl Ove Knausgård

Det var ganska trögt till en början men jag tog mig, tro det eller ej, igenom även den här boken!

Knausgård berättar i del två av Min kamp om när han lämnade Norge för Stockholm, när han träffade den blivande frun Linda och hur de fick tre barn i rask takt. Han skriver om kämpiga småbarnsår i storstaden, konflikter med svärföräldrar, middagar med vänner och pusslandet med att kunna vara författare mitt i allt. Som jag skrev i en delrapport efter att ha läst enbart några sidor så ger delar av den här boken mig enorm ångest. Det är något med all den där detaljrikedomen som mest bara är listade fakta som får det att krypa i mig. Varför skriva ner varenda vara på shoppinglistan från mataffären? Varför nämna precis allt man ser när man är ute och går? Knausgård är lik en känslig tonåring som överanalyserar allt andra människor gör, säger och visar. Som om allt handlar om honom. När jag var i tonåren gick det en sitcom på tv vars namn jag glömt men som givetvis handlade om någon lycklig kärnfamilj med lagom stora problem. I ett avsnitt var sonen hemma från skolan och var sjuk när han insåg att alla andras liv fortsatte trots att han inte var där, att skolan inte stängde utan att saker fortfarande hände, saker fortfarande blev sagda. Den självupptagna tonåringen tänker jag på när jag läser Knausgård. Tror inte alls han lever i samma villfarelse men jag får ändå den känslan när jag läser hans böcker som jag fick av det avsnittet av den serien. Varför skulle jag vilja läsa om varenda liten kopp te han dricker, varje skitig blöjpåse som Linda underlåtit att slänga, varje mening någon av dem någonsin sagt? Uppenbarligen finns dessa människor, Knausgård säljer som bara attan, men jag är inte en av dem. Jag förstår inte meningen med att skåda så djupt i någon annans navel.

Sedan kan jag verkligen uppskatta hans utbrott på Sverige som land, att kvinnorna bälgar i sig vatten tills de blir inkontinenta, att barnkalasen delar ut godispåsar innehållande russin och nötter. Där bränner det till, jag känner något. Känner igen mig. Men sen faller han återigen in i detaljerna kring alla promenader han någonsin gått och jag vill, liksom Cinnamonbooks, dunka huvudet i väggen.

Så, blir det någon trea? Ytterst tveksamt.

Zicksackläsning

Jag brukar inte ha några problem med att läsa många böcker samtidigt, det ligger alltid ett tiotal olika titlar på mitt nattduksbord. Sen kanske jag inte läser alla aktivt hela tiden men att ha åtminstone tre igång har inte alls varit svårt. Tills nu. Har haft en tung vecka på jobbet där jag kommit tidigt varje morgon med förhoppningen att kunna smita tidigt på eftermiddagen men varje dag har förvandlats till nio- och tiotimmarspass och jag har fått halvsova mig hem på pendeln utan att orka gå förbi affären och köpa nödvändigheter som toalettpapper och mjölk. Sedan har jag somnat på soffan, släpat mig vidare till sängen vid elvatiden där jag läst kanske två sidor i någon bok. Inte så underligt att Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 har blandats ihop med Anna Kerubis science fiction (?) Karma Boulevard (som jag läser för Swedish Zombie) och Sophie Adolfssons Det känns konstigt att vakna i sin egen säng. Till slut grälade, knullade och jagade alla karaktärerna runt i en enda stor röra i mitt huvud. Tror att den förkylning som gått runt på jobbet nu till slut har nått även mig, det är liksom tungt ovanför ögonen och tröttheten försvinner inte. Förmodligen kommer jag somna efter ett glas vin på AW ikväll.

Får man åka hem till soffa, filt, katter och te snart?

När döden kom till Pemberley, av P.D. James

Det har gått sex år sedan Elisabeth och Janes giftermål med Mr Darcy och Mr Bingley. Året är 1803 och de två systrarna lever på Pemberly respektive Highmarten med sina män och barn. Det är kvällen före den årliga höstbalen och sällskapet precis ska säga god natt när en droska i full fart närmar sig över gårdsplanen och ur den slänger sig Lydia Wickham och skriker att hennes man har blivit mördad. Plötsligt ställs allt på ända, lojaliteter prövas och trakten får börja förbereda sig på rättegång istället för fest.

Jag såg väldigt mycket fram emot den här boken, för hur lockande är det inte med en ”fortsättning” på Stolthet och fördom! Men jag blev faktiskt mest besviken, till och med efter att jag puttat ner mina förväntningar ett par rejäla hack. De första femtio sidorna är mest tråkiga, författaren går igenom förutsättningarna, vad som hänt tidigare och när man läst Stolthet och fördom samt sett filmerna och serien oräkneliga gånger så är det trist upprepning. Men det är inte bara för upprepningarna det blir tradigt, stilen på texten känns högtravande och inte alls naturlig. När James dessutom får slut på bra sätt att berätta allt det som hänt under de sex år som passerat och får Elizabeth och Jane att använda meningar som: ”Berätta nu för mig hur ni blev bekanta med varandra. Träffade inte Mr Bingley honom på er advokats kontor i London?” så känns det mest fånigt. Den hjärtliga, naturliga och kvicka dialog som man var van vid från Austen är borta, det låter som om systrarna nyss träffat varandra!

Elizabeth och Jane går runt och är perfekta på sina perfekta gods med sina perfekta (och osynliga) barn och eftersom deras mamma, Mrs Bennet, är tagen ur ekvationen blir allt oerhört tunt och händelsefattigt. Alla är hövliga, tänker på den andres bästa och jag vill bara örfila dem. James har tagit en av mina favorithjältinnor och förvandlat henne till en mes! Hon var aldrig någon Lisbet Salander men Lizzie kunde tänka själv och stå för saker, nu har hon praktiskt taget förvandlats till Jane. Visst kommer den galna systern Lydia snart in i handlingen men hon försvinner nästan lika fort igen efter att ha hyperventilerat, skrikit, överdrivit och svimmat och sen går alla runt och är trevliga mot varandra igen. Det blir väldig tydligt att det här inte är skrivet för trehundra år sedan utan att det är en författares fantasi om den tiden. Men samtidigt kan jag inte anklaga James för att hon inte är Jane Austen, speciellt inte då hon redan på första sidan ber om ursäkt för just detta faktum. Men jag är besviken på att Elizabeth inte ens är i närheten av min Lizzie. I början av boken så kunde jag se skådespelarna från BBC’s serie framför mig men ju längre in jag kom, desto mer bleknade de. Detta är karaktärer som visserligen bär deras namn men annars inte uppvisar några likheter med originalen.

James har även en förkärlek för att här och där peta in vad som förmodligen ska föreställa tidstypiska detaljer, som att Pemberly har traktens första vattenklosett, men som enbart känns krystade. Liksom uppletade i historieböcker och utplacerade på bra ställen i texten. Och hade de verkligen amningsfåtöljer 1803? Men mordhistorien då? Mja. Även här är allt så artigt, tillrättalagt och tråkigt, åtminstone efter att blodet är borttorkat. Jag trodde att fängelser och rättegångar var mycket råare vid den här tiden, men här berättas om människor som mest är rädda att förolämpa varandra och den huvudmisstänkte hanteras med silkeshandskar. Så nej, det här var ingen fullpott. Det bästa med den här boken är den vackra framsidan och drömmarna den ger, drömmar om älskade karaktärer och en osannolik kärlekshistoria som ändå blev sann. Längtar ni efter Elizabeth Bennet och Mr Darcy så tycker jag att ni ska läsa om Stolthet och fördom istället för att öppna När döden kom till Pemberly.

Stort tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!



Dagens Knausgård

" - Varför det? Vad fan är det för en fråga? Hur ska jag kunna veta det? Jag känner det jag känner, det går ju inte att sätta ord på varenda liten svängning i själen, om det är det du tror.
 - Är det inte det du försörjer dig på, då?
 - Nej. Jag försörjer mig på att skriva om minsta lilla pinsamhet jag har varit med om. Det är något annat."

Touché.

En av världens absolut bästa författare

Såg ni Babel i söndags? Jag ser det inte med någon regelbundenhet men när jag såg att Chimamanda Ngozi Adichie skulle vara med så var jag tvungen. Räknar hennes bok En halv gul sol som något av det bästa jag läst, den kvalar hur som helst in på topp tre (sen är de där tre böckerna högst upp väldigt svåra att ranka inbördes). Blev återigen helt förhäxad av den här fantastiska kvinnan som skriver bättre än de flesta och skulle inte alls bli förvånad om hon är en nobelpriskandidat i framtiden. Blev sugen att läsa om En halv gul sol och ge mig på novellsamlingen Det där som nästan kväver dig trots att jag har en massa recensionsex som ligger och väntar. Blev lite "räddad" av att alla hennes böcker är hos mamma men jag ska hämta dem till helgen.

One Day - vad är skillnaden på boken och filmen?

Såg filmen One Day igår kväll och blev inte så jätteimponerad. Men så är jag dålig på romantik också, speciellt på tv. Har dock läst och hört mycket bra om boken One Day och undrar nu om det är någon idé för mig att läsa den. Någon som har gjort både och och tycker att boken är ganska mycket bättre?

Böcker man pulsar genom snö för

Okej, det finns ingen snö att pulsa igenom än, men jag gick upp tidigare än jag hade behövt och gav mig ut i en nästan löjligt vacker höstdag för att jag visste att den här boken låg på uthämtningsstället och väntade på mig. Sedan slet jag gående upp paketet, fotade framsidan och MMS:ade mamma. Den här har vi väntat på! Den fina framsidan ger mig lite rysningar och jag älskar att P.D. James börjar alltihopa med en ursäkt till Jane Austen för att hon blandar in hennes älskade Elizabeth i en traumatisk mordutredning.

"Hon skulle utan tvekan ha besvarat min ursäkt genom att säga att om hon velat dröja sig kvar vid sådana förhatliga ämnen, skulle hon själv ha skrivit den här berättelsen, och gjort det bättre."

Jag kämpar vidare med Knausgård

Jag öppnar Min kamp 2 och efter endast några sidor vill jag hellre osthyvla av mig huden på låren än att läsa vidare. Ångesten som griper tag i mig när Knausgård med familj är på ett slags "sagoland" är stark, föräldrarna grälar, barnen kinkar, det är outhärdligt varmt, maten är fadd och alla aktiviteter är solkiga och ledsamma. Jag har lust att slänga bokfan i soporna. Alla de där millimeterbeskrivningarna driver mig snabbt till vansinne, jag fastnar i hans tankar, får klaustrofobi inuti hans huvud och krafsar vilt för att få komma ut. Han fyller tiotals sidor med varenda meningslös händelse på ett barnkalas där han snabbt dömer ut alla besökande (vuxna som barn) och lägger egna betydelser i deras blickar och gester. Ingenting leder någonsin någonstans, han trampar vatten. Och då har jag nästan sexhundra sidor kvar av boken… Knausgård är så förbaskat ängslig men förmodligen inte så väldigt mycket mer ängslig än andra människor men de flesta andra ältar heller inte sina trista, grälande liv i flera tusen sidor.

Kommer nog inte klara av hela den här boken utan att få ventilera lite då och då så vänta er korta delrapporter de närmaste dagarna.

Konsten att vara kvinna, av Caitlin Moran

Jag köpte den här boken måndag kväll efter jobbet och två dygn senare var den utläst. Jag släpade den med mig trots att den var för stor för att få plats i handväskan och skrämde barnfamiljer på pendeltåget när jag skrattade så jag knappt fick luft och snörvlande fick avbryta läsningen för att fiska upp en näsduk ur väskan. Det var länge sedan jag läste något så roligt!

Caitlin Moran går igenom viktiga stunder i sitt liv som tjej och kvinna: när hon får sin första mens, när hon blir kär, när hon får barn, när hon gifter sig, och hela tiden med feminismen som spegel och beröringspunkt. Hon ifrågasätter hela tiden varför hon måste göra saker på ett visst sätt bara för att hon är kvinna, saker som männen inte måste och skulle titta förvånat på en om man föreslog det. Som det här med det ständiga piffandet, rakandet och klädvalet som kvinnor förväntas sysselsätta sig med när förväntningarna på männen inte ens ligger i närheten. Att kvinnor alltid bedöms efter sitt utseende, männen efter vad de utför. Hon nämner flera kvinnliga programledare på BBC som fått sparken efter 55 medan männen sitter kvar och mumifieras i rutan långt efter att de fyllt 70 och jag skulle kunna fylla hela det här inlägget med smarta citat om just det ämnet.

Visst, det finns saker jag inte helt håller med om, som beskrivningar av samhället och hur hon tänker vad gäller somliga saker. Kanske har vi ändå kommit snäppet längre än i England? Och hon generaliserar även hon, som när hon säger att alla kvinnor har femtioelva par skor i garderoben som de aldrig använt mer än en gång och att det ligger lite i vår natur att göra så. Stämmer inte alls på mig (alla mina, lågklackade, skor får plats på det minimala skostället i hallen). Men givetvis måste hon skriva ur en personlig synvinkel och ta upp de saker som hon gör och känner. Fast jag tror att det här är en viktig bok ändå för mycket av det som skrivs i den handlar om tabun som vi sällan talar om: stripklubbar, mens, kvinnor som inte vill ha barn och abort. Viktigt, viktigt, viktigt.

Men mer än något annat så är detta en av de absolut roligaste böckerna jag någonsin läst. Scenen när hon på ett bröllop får en fladdermus i ansiktet fick mig att bryta ihop totalt, jag läste den tre gånger och varje gång sprutade tårarna. Kan faktiskt inte komma på när jag senast läste en bok som fick mig att skratta så hjärtligt och mycket. Avslutar med Morans snabbtest om du är osäker på om du är feminist:

”Stick ner handen i byxorna. A) Har du en slida? och B) Vill du bestämma över den själv? Om svaret på båda dessa frågor är ja: Grattis! Du är feminist.”



What would Jeremy Clarkson do?

Låg vaken alldeles för sent i natt och läste Konsten att vara kvinna. Jisses vad hon är rolig, Caitlin Moran! Hon är tretton dagar yngre än vad jag är så många av referenspunkterna från hennes tonår känns igen med glädje och fasa. Igår skrattade jag så mycket att sängen hoppade, jag fick ett hostanfall och katten gav mig onda ögat och lade sig längre bort. Älskar när hon ställer sig frågan:

"Gör männen det här? Nojar männen över samma sak? Upptar det här männens tid? Blir männen tillsagda att inte göra det här eftersom de 'sviker sina egna' då? Är männen tvungna att skriva böcker om det här tröttsamma, debila, tidsödande tramset? Får detta Jeremy Clarkson att känna sig osäker?"

Från och med nu kommer jag ofelbart översätta alla de här meningarna till snabbhjälpen: What would Jeremy Clarkson do? Ungefär som de där amerikanska tonåringarna med frikyrklig bakgrund som bär armband där det står WWJD? (What would Jesus do?) för att påminna sig själva om hur de ska reagera i olika situationer. Fast med Caitlins hjälp så tänker jag på Jeremy istället och han skulle med största sannolikhet säga något högst manligt inklusive svärord och sen bränna iväg i en Aston Martin. Han skulle inte noja det minsta.

En inbunden och en pocket

Jag fick för mig att jag behövde muntras upp och åkte till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan där jag gav mig själv tillåtelse att köpa en inbunden och en pocket. Gick länge och bar runt på Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg men sen kunde jag inte längre motstå att lyfta upp Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Har nämligen under en lång tid undvikit den med flit för att jag vetat att sekunden jag slog upp den och började slöläsa så skulle jag vara fast och mycket riktigt: ett par sidor senare lade jag ifrån mig Rosenberg. Den ska också läsas, bara inte just nu. Behöver fnisset mer än undergången. Har läst enbart ett femtiotal sidor i Morans bok men har skrattat högt flera gånger, älskar hennes lillasyster Caz som ville byta sina fortplantningsorgan mot ett par extralungor som skulle komma till hands när hon började röka. Och avsnittet om porr är baske mig genialiskt!

 

Beslutade mig som synes även för att ge Karl Ove Knausgård en pocketchans, så långt som till inbundet tänker jag inte gå med tvåan förrän den förtrollar mig. Om det nu sker.

Bestämde mig just för att skita i tredagarsdisken som väller fram över diskbänken till förmån för bok, soffa och katt. Kanske slänger jag in en kopp te också.

The Perks of Being a Wallflower, av Stephen Chbosky

Jag vågar nästan inte skriva någonting alls om vad som händer i den här boken av rädsla att berätta för mycket, jag vill verkligen att alla läsare ska få upptäcka allt det fina själva. Och det finns så otroligt mycket fint i den här boken. Men okej, lite kort: Charlie ska börja high school och är vettskrämd så han börjar skriva brev till en icke namngiven vän, brev där han berättar om sitt liv.  Han berättar om ensamheten, om de sociala svårigheterna, om föräldrarna och syskonen, om vännerna Patrick och Sam samt om böckerna han läser. Långsamt får vi lära känna en udda karaktär, någon som är van vid att stå vid sidan av men som vill börja ta för sig och aktivt kämpar för att komma dit.

En av de (många) saker jag fullkomligt älskar med The Perks of Being a Wallflower är att alla karaktärerna omväxlande gör fel, misslyckas, dricker för mycket, testar droger och fumlar sig igenom en gryende sexualitet. Det är precis som i riktiga livet! Inget är sådär löjligt tillrättalagt. Nu menar jag inte att alla tonåringar bör knarka men somliga av just de här unga människorna gör det till och från men man kommer aldrig till den där Stora Vändpunkten när de plötsligt förstååår vad de sysslar med, ändrar sig och blir goda medborgare som alltid läser sina läxor och är hemma i tid. Istället gör de misstag, får sota för det och går vidare. De växer utan moralkakor. Livet tillåts vara hemskt och svårt men man presenteras aldrig för enkla snabba lösningar. Tidvis är det jobbigt. Punkt. Sällan har en bok fått mig att på en och samma gång bli så otroligt ledsen men ändå sprudla av lycka. Det är en ovanlig kombination, den rymmer hela livet och allt däri. Som jag misstänkte tidigare så är detta en Stor Bok med Magi och jag kommer ge bort den till så många som jag bara kan.

Kolla även gärna in filmtrailern som jag tror jag sett ett tiotal gånger nu. Varje gång Patrick skriker: Be aggressive! Passive aggressive! så skrattar jag så jag gråter. Tyvärr verkar det inte som att den kommer visas på bio i Sverige men så småningom letar den väl sig hit på dvd eller något.

 

Varför gillar vi inte filmomslag?

I mitt förra inlägg om vad jag köpte för vinsten hos Feuerzeug så började jag fundera på vad som gör att man (jag) inte är så förtjust i filmomslag på böcker. Tänkte fortsätta lite på det spåret. För när jag började tänka på varför det är så kom jag inte på något bättre argument än: därför. Bafatt liksom, som man i stockholmsområdet sa när jag var i tonåren.

Är det den där lite överlägsna känslan man vill åt? Det där: ha! jag tyckte om den här boken lååångt innan de flesta andra, innan den blev film och därför skulle jag aldrig röra det nya omslaget? Eller vill man bara behålla de ansikten och personligheter man själv målade upp i sitt inre istället för att invaderas av hollywoodskådespelarnas? Eller är det så enkelt att det är ohjälpligt trist med bilder på just skådespelarna istället för något konstnärligt?

Vad tror ni?



Jag vann, därför shoppar jag

Eftersom jag vann ett presentkort på Pocketshop efter min och bondkattens fotoprestation så var jag givetvis tvungen att sätta sprätt på vinsten så fort som möjligt! Funderade lite i helgen på exakt vad jag skulle köpa men egentligen var det inte så väldigt mycket att tänka på, jag hade redan bestämt mig. Det bidde: The Perks of Being a Wallflower. Jag har alltid haft en känsla av att jag skulle tycka om den men inte känt någon brådska, den har ju stått där och väntat. Men jag blev lite besviken när jag insåg att framsidan bytts ut mot en bild från den nyligen gjorda filmatiseringen. Inte för att jag har något emot Emma Watson eller de två unga männen, tvärtom! Men av princip tycker jag inte om filmomslag.

Redan på bokens andra sida blev jag belönad med ett fantastiskt litet stycke:

 

"I don't really remember much of what happened after that except that my older brother came to Mr. Vaughn's office in my middle school and told me to stop crying. Then, he put his arm on my shoulder and told me to get it out of my system before Dad came home."

 

Två meningar som mellan raderna har en hel värld av obesvarade frågor. Det här verkar vara en sådan bok som väcker fler frågeställningar än den besvarar. Jag anar en Stor Bok och Magi.

Ni älskar dem inte, av Belinda Bauer

Kommer helt säkert avslöja viktiga händelser ur de tidigare böckerna i serien: Mörk jord och Skuggsida, så därför utfärdar jag Spoilervarning för de personer som inte läst dem.

Vi är tillbaka på Exmoorheden i England där polisen Jonas Holly fortfarande är sjukskriven efter fruns död, som i dvala hasar han fram i huset i Schipcott. Men så börjar barn försvinna, de kidnappas ur bilar och kvar lämnas lappar där den enda förklaringen är "Ni älskar dem inte". Samtidigt blir Jonas friskförklarad av sin psykolog och sätts genast i arbete med att försöka hitta de försvunna barnen, tillsammans med kriminalinspektör Reynolds och polisinspektör Rice kämpar han för att lösa gåtan. Vi får även åter stifta bekantskap med Steven Lamb som är den enda som inte tycker synd om Jonas Holly, tvärtom misstänker han honom för ett av de värsta brotten.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag fullkomligt älskade Bauers debut Mörk jord. Den hade en närvaro som få böcker jag läst tidigare och det faktum att den kallades för deckare gav mig hopp om att jag kanske skulle kunna läsa sådana utan att få kliande utslag på armbågarna. Men. Sedan kom Skuggsida och där blev jag rejält besviken, nu liknade det mer de pusseldeckare jag alltid haft så svårt för. Och så den tredje delen då. Mja. Helt klart bättre än tvåan men ändå inte min grej. Tror jag helt enkelt måste acceptera att jag inte är gjord för myspysiga brittiska mordmysterier där man glatt ska följa ledtrådarna från sida till sida. Jag blir till och med lite knäpp av det hela, irriterad och otålig. Det här är långt ifrån en dålig bok och vad jag förstått från andra recensioner så är det många som älskar den. Den är bara inte för mig och härmed slutar jag läsa Belinda Bauer!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!