Det mångkulturella projektet känner vi alla till. Priset blir högt för skattebetalarna , då det kostar enorma belopp. För enskilda individer kan det kosta livet, eller skador för livet. För medborgare i många områden gör det tillvaron otrygg.

Oavsett vilka erfarenheter som görs kör man bara på. Fakta, kostnader och folkopinioner blir ovidkommande. Man har ett "projekt" som ska drivas igenom. Till varje pris!

De som mest vurmar för projektet sitter själva på bekvämt avstånd, det blir andra som får betala. Personer för vilka - om de protesterar - en uppsättning negativa epitet finns redo: "invandrarfientlig", "främlingsrädd", "hatgrupp", osv.

---

Ganska nyligen har jag upptäckt en direkt parallell. Ett annat projekt, som man plötsligt ska trycka på svenska folket. Även om det nu inte främst är människor i tätorter som drabbas, utan glesbygdsbefolkning.

Detta andra projekt skulle man kunna kalla vargprojektet. Det kan sägas ha börjat med en rapport från SNF i början av 1970-talet - med just namnet "Projekt Varg". Då fanns inga vargar i Sverige, men väl i andra länder i världen (totalt över 100.000). Rapporten talade om vargen som "utrotningshotad" och pläderade för inplantering av varg i Sverige.

Några år senare kunde konstateras, att det fanns varg I Värmland. Sedan dess har det rullat på. Vargarna har förökat sig och ett riksdagsbeslut år 2001 angav 200 vargar (20 föryngringar) som ett första etappmål.

När människor i glesbygden protesterade blev de avfärdade som "varghatare".

Varför protesterade man? Det kan illustreras med fallet Stig Engdahl, en boskapsägare i Dalsland. Varg hade först dödat flera av hans får. Senare kom vargen tillbaka och dödade boskap för grannen, för att på nytt gå mot Engdahls ägor. Han stod då redo med bössan och sköt en varg.

Detta fann Göta hovrätt vara "grovt jaktbrott". Engdahl dömdes till sex månaders fängelse, ett straff som han avtjänade år 2006. Han tvingades i samband med detta göra sig av med återstående boskap.

En annan grupp som drabbats av rovdjurspolitiken är jägarna. De drabbas dubbelt. Dels blir det färre älgar att skjuta, särskilt i vissa områden. Dels får de sina jakthundar dödade - det förekommer nästan dagligen att hundar skadas eller dödas i vargtäta områden.

Rovdjurspolitiken är utformad från storstads- och skrivbordshorisont. Den vittnar inte om insikter om glesbygdens verklighet eller empati med folk som bor där.

Det är ju så med vargar, att de måste ha mat för att leva. Maten består av bytesdjur. När en vargflock - bunden, som den är, till sitt revirområde - funnits ett tag i området händer två saker: a) många älgar, rådjur och annat vilt går åt (en vargflock behöver ett 100-tal älgar per år) b) många fler bytesdjur ger sig av från området.

I den situationen riktas vargarnas intresse alltmer mot den tamboskap som finns tillgänglig.

I förlängningen mister de sin skygghet för människor. Då kan de bli direkt farliga. Så sent som år 2005 dödades en 22-årig student av vargar i Saskatchewan i Kanada.

Det var länge sedan någon vargdödades i Sverige, men det har ju sin naturliga förklaring! Vi har inte haft så många vargar och de har lärt sig att det är farligt att komma nära människor.

I t ex Baltikum finns fler vargar än i Sverige, men är ändå mindre av ett problem. Varför? Jo, därför att där har människor rätt att skydda sig mot varg. Så fort en varg visar sig i närheten av människoboningar har man rätt att skjuta den.

Ett paradargument för varg är att den är "en naturlig del av vår svenska fauna". Kanske det, men då måste det också ses som en naturlig sak att människor får skydda sig mot vargen.

Nu som tidigare i historien.