"Det är rätt att göra uppror". Så löd en paroll från Kårhusockupationen 1968. Ord ur Maos lilla röda som studenterna tydligen ansåg universellt tillämpliga. Oavsett vem som gjorde uppror mot vad, i vilken situation och med vilka medel, oavsett tid och rum, var det "rätt" att "göra uppror".

Gudrun Schyman var i den här vevan medlem i den maoistiska grupperna MLK, en slags lillebror/lillayster till SKP (tidigare KFML) 1).

Jag anser inte att man generellt ska lägga människor till last vad de sagt, tyckt och gjort för länge sedan. Människor måste ha rätt att utvecklas och mogna. Vad jag förstår har Gudrun Schyman också försökt nedtona betydelsen av sitt MLK-medlemskap. Har hon ändrat uppfattningar måste man respektera detta.

Motsvarande gäller det parti där Schyman nu är ordförande - Vänsterpartiet, tidigare VPK och dessförinnan SKP 2) (Sveriges Kommunistiska Parti) . Detta parti var åtminstone fram till 70-talet politisk paria i Sverige.

Visserligen tilläts man kandidera i allmänna val, men av samtliga övriga partier behandlades SKP/VPK som spetälska. Inga av deras motioner i riksdagen bifölls, koalitioner med dem var uteslutna och inom facket gjordes allt för att hindra kommunister att nå förtroendeposter.

Kommunisterna ansågs inte demokratiskt pålitliga. Och detta inte utan anledning. SKP hade ju varit Moskvastyrt, alltsedan antagandet av de 21 teserna 1921 och medlemskapet i Komintern 3). Vid Stalins död höll dåvande NyDag-redaktören, CH Hermansson ett devot hyllningstal, som idag säkert skulle få hans kinder att blossa.

Men samme Hermansson blev under 60-talet partiets ordförande och inledde en nyorientering. Han arbetade för en mer fristående hållning till Sovjetunionen och en förbehållslös anslutning till demokrati, med ställningstagande för fria val och flerpartisystem. Åtminstone för mig framstod Hermansson som ärlig i sin demokratiska övertygelse.

Med Lars Werner och sedan Gudrun Schyman som partiledare har denna utveckling fortsatt. Vänsterpartiet har blivit alltmer accepterat, som ett riksdagsparti bland andra.

Men hur djupt sitter denna omvändelse? Är det mer än kosmetika och taktiska eftergifter i ett läge där man behövt framstå som goda demokrater? Är det så - nu när trycket släppt - att de åter visar sitt rätta ansikte?

Finns det ett "rätta ansikte", när det gäller kommunister? 4) Tidigare har jag aldrig tänkt i sådana banor, då jag varit i grunden positivt inställd till kommunister. Kände en viss samhörighet, kanske pga att de varit så mycket av outsiders. 5)

Kring år 1990 inträffade en svår olycka i sydöstra Ryssland. En gasledning exploderade just när ett tåg passerade och många människor omkom. Denna gasledning hade läckt under en längre tid, men ingen hade reagerat. Så var det under det kommunistiska systemet - man tog inte medborgaransvar, man hade lärt sig att tiga.

Hur hade det blivit så i Sovjetunionen? Jo, partiet visste bäst. I den mån dess ledning inte redan lyckats med allt så var den på väg att göra det. Det fanns därför ingen grund för att ta upp problem och komma med kritik. Från medborgarna förväntades bara utvecklingsoptimism och förtroende för partiet.

Samma sak går igen idag hos svenska kommunister (eller vad de numera kallar sig). Så här yttrade sig Gudrun Schyman i riksdagen hösten -99:

"...det finns ett orsakssamband... som innebär att människor som ...söker sig till vårt land faktiskt ses som stora problem när de kommer till Sverige. Den problemfixeringen skapar naturligtvis en legitimitet för människor att se invandrare som just problem och icke önskvärda. Det skapar en grogrund för rasism som vi kan se runtomkring oss i samhället."

Folket behöver inte lägga sig i, det finns inga problem att diskutera. Partiet kan lova allt åt alla - genast. En ideologisk grundbult hos (v) är föreställningen att resurserna är obegränsade. Den som hävdar att prioriteringar måste göras ställer "grupp mot grupp", vilket är nästintill kriminellt.

Schyman-citatet bär också på en logik vad gäller bekämpning av våld. De manifestationer som under hösten ordnats mot politiskt och/eller rasistiskt våld har varit så utformade, att de uttryckligen bara vänt sig till anhängare av en omfattande invandring - man försökte inte samla alla våldsmotståndare. Bakom detta märkliga agerande ligger uppenbarligen tankegångar som Schymans, om att inte skapa "legitimitet".

Till detta kom att bland demonstranterna fanns även våldsanhängare, även personer som accepterar politiskt våld, om våldet bara riktar sig mot politiska motståndare. 6)

I den "antirasistiska" kampen har Vänsterpartiets ungdomsförbund - Ung Vänster - länge stått i främsta ledet. När Ung Vänster i Västerås visade sig ha en mindre vapengömma gick det visserligen för långt. V-ledningen tog då officiellt avstånd från detta.

Däremot har v-ledningen genom sin tystnad accepterat själva konceptet, att genom diverse övergrepp tysta politiska meningsmotståndare. Exempelvis under de senaste valrörelsen deltog aktivister från Ung Vänster i sabotage av valmöten för Ian Wachtmeister och Sverigedemokraterna. Har Gudrun Schyman någonsin tagit avstånd från detta? Nej.

Nu är det på förslag att Vänsterpartiet ska ändra sitt partiprogram. Följande formulering ska strykas: "Våld och skadegörelse kan inte rättfärdigas som protest mot politiska beslut i en demokrati".

Notera här att detta parti finns i riksdagen och tillåts att bedriva valrörelser. 7) Tankegångarna om våldet som en acceptabel metod kommer inte från ett parti som självt är utestängt från möjligheterna till demokratiskt arbete.

Vad som inträffat under 90-talet är en politisk vindkantring i Sverige. Samma valör och samma funktion som ordet "kommunist" tidigare hade har idag övertagits av ordet "rasist". 8)

Många unga kommunister har, genom att göra sig till experter på "antirasism", fått ett allmänt gehör och ett genomslag i media som de annars aldrig skulle varit i närheten av. De har fått vingar - änglavingar.

Ett exempel är Andreas Rosenlund, Expo-redaktör. Han har ju av massmedia upphöjts till orakel vad gäller sanning och anständighet.

Ett annat exempel är den grekiske kommunisten Jannis Konstantis, mannen bakom "Hasans Vänner". Han har kunnat framträda i rollen som domare över vilka som ska få deltaga i det offentliga samtalet i Sverige.

Ett tredje exempel är Sven Wolter. Som medlem i KPMLr har han visat den största förståelse för Stalins massmördande - det hindrar inte massmedia från att nu låta honom framträda som talesman för demokrati och mänskliga rättigheter.

Gudrun Schyman har idag en position. Hennes parti är ett av de större 9) och hon är en av de populäraste partiledarna. Snart ska Vänsterpartiet ha kongress och ta ställning till förslaget om att stryka avståndstagandet från våld. Hur kommer Gudrun Schyman själv att ställa sig?

Är det trots allt "rätt att göra uppror", så där i största allmänhet? Gäller fortfarande rorsman Maos ord?

 

---

 

 

 

1) Ej att förväxla med KFMLr, som nu heter KPMLr.

2) Ej att förväxla med det tidigare nämnda maostiska SKP, som först hette KFML.

3) Den kommunistiska internationalen.

4) Fortfarande finns naturligtvis enskilda individer inom Vänsterpartiet (liksom inom varje parti) vilka är raktigenom ärliga demokrater! Skulle jag utse en idealpolitiker så blev det en person inom Vänsterpartiets landstingsgrupp i Stockholm.

5) Jag var själv medlem i VPK några år, men lämnade då jag inte tyckte att VPK distanserade sig tillräckligt från Sovjetunionen.

6) Motståndare var "rasister" och "nazister" - verkliga eller bara utpekade sådana.

7) Något som inte längre är alla partier förunnat.

8) De som motsätter sig den "generösa flyktingpolitiken" och det "mångkulturella samhället" betraktas av kommunisterna som lidande av främlingsrädsla och homofobi, dvs som mer eller mindre mentalsjuka. Ytterligare en parallell till Sovjetunionen - där oppositionella spärrades in på mentalsjukhus!

9) Över 14% av väljarsympatierna och därmed tredje parti i storleksordning, enligt den senaste opinionsundersökningen.