Sci-Fighters
Action/Sci-fi, Canada, 1996
Distributör: Boulevard
Regi: Peter Svatek
Skådespelare: Roddy Piper, Billy Drago, Jayne Heitmeyer m.fl.
Längd: 94 minuter.
— — —
Roddy Piper gick tråkigt nog ur tiden för ett par månader sedan. Är man inte rejält insatt i amerikansk Wrestling så mins man förmodligen Piper starkast som antihjälten Nada i John Carpenters invasionsspektakel They Live från 1988. Men detta är inte allt denna välväxta tuffing har på sitt film-CV. 1996 spelade Piper exempelvis huvudrollen i Peter Svateks direkt till video-rökare Sci-fighters. Om inte annat en Canuxploitation-rulle med utmärkt titel som konnoterar både science fiction och action.
Mycket riktigt så utspelare sig också Sci-Fighters i en nära framtid, eller åtminstone 2009 (vilket är 10 år in i framtiden från när filmen spelades in). Mycket har dock hänt, inte minst inom polisväsendet. Piper spelar den hårdhudade Black Badge-polisen Cameron Grayson. Att vara Black Badge-polis innebär att man står över vanliga polisbefäl och kan därför själv välja de fall som känns viktiga. Ett sådant fall dyker upp när det visar sig att Graysons gamla snutpartner Adrian Dunn (Billy Drago) har smitit från det fängelse på månen han suttit inspärrad på. Eller smitit och smitit, Dunn ballade ur och dödades av några fängelsevakter, men när hans kropp sedan fraktades tillbaka till jorden visade det sig att liksäcken var tom. Grayson är inte född i farstun och anar naturligtvis direkt onåd. När det sedan inkommer anmälningar om märkliga kvinnoöverfall är det inte allt för svårt för Grayson att lägga ihop pusselbitarna – Dunn, hans gamla skitstövel till partner är i farten igen.
Adrian Dunn är förövrigt en synnerligen ful fisk. Inte nog med att han våldtog och mördade Graysons fru, dessutom visar det sig att Dunn bär på en utomjordisk smitta som sakta men säkert förvandlar honom till ett nära på odödligt monster. Naturligtvis är det upp till Graysons att stoppa Dunn innan han sprider smittan vidare vilket kan leda till att hela mänskligheten utrotas. Nåväl, helt ensam om uppgiften att rädda världen är Grayson inte. Till hjälp har han en ung kvinnlig doktor vid namn Kirbie Younger (Jayne Heitmeyer).
Förutom filmens uppenbara science fiction-inslag så är Sci-Fighters en ganska traditionell snutfilm. Grayson utreder brottsplatser, tampas med tjallare och munhuggs med oförstående polischefer. Piper gör dock detta på ett tillfredställande stabilt sätt och det är svårt att inte gilla hans varma lunsighet. Det som sticker ut mest är dock Billy Drago som det muterande och slemmiga (i dubbel bemärkelse) pervomonstret Adrian Dunn. Dragos sminkning är riktigt effektfull och under filmens gång blir han succesivt mindre mänsklig och mer bestialisk. Lite kan man kanske se Dunn som en livsfarlig och primitivt rovdjur, eller varför inte – Aids-viruset personifierat. Billy Drago fungerar hur som helst mycket bra i rollen och hans transformerande förfall är utan tvekan filmens största behållning.
Något som inte riktigt fungerar lika bra är filmens miljöer. Jag misstänker att det man fiskat efter någon form av cyberpunkig Blade Runner-känsla, men någon välarbetad scenografi har man dessvärre inte lyckat skaka fram. Filmen, som utspelar sig i Boston, är inspelad i Montréal och Québec, och ärligt talat ser det nog också mest ut som Canada anno 1997. Detta kan jag dock ha översende med. Det som är lite tråkigare är att Sci-Fighters (trots sitt svängiga namn) inte bjuder på mer action. Inte ens i filmens final kommer den adrenalinurladdning man suttit och väntat på. Kanske beror även detta på att man fastnat för mycket i tanken på att göra något som liknar Blade Runner (för visst dyker det också upp en karaktär som har samma sminkning som Daryl Hannahs karaktär ”Pris” i Ridley Scotts mästerverk). Men var tanken att skapa en mörk och lågmäld framtidisthriller var det i så fall helt galet att låta en slagskämpe som Roddy Piper spela huvudrollen. Med Pipers namn kommer liksom löftet om en rejäl flying elbow och en stilig piledriver. Och om du frågar mig så är ”sparsmakat med action” det sista man vill ha av en film som heter Sci-Fighters och som dessutom har Roddy Piper poserande med ett stort vapen på postern.
Nej, Sci-Fighters är inte någon uppseendeväckande film på något sätt, och något existentiellt djup ala Blade Runner kan du glömma, men som sci-fi/skräckthriller fungerar den ändå hyggligt. Peter Svatek (Witchboard III: The Possession (1995) och Bleeders (1997)) försökte underhållande nog undvika att få en Rated R-stämpel på sin film och tog under efterarbetet därför bort alla svordomar. Detta hjälpte dock inte det minsta då filmen innehöll på tok för mycket naket, våld mot kvinnor och specialeffektskladdande för att bli något annat än barnförbjuden.
Betyget för Sci-Fighters blir godkänt även om jag gärna sett högre tempo och mer action. Roddy Pipers charm är en stor anledning till att denna film inte blir direkt tråkig, men mest minnesvärt är som sagt Billy Dragos sminkning och gestaltning av den smittade dåren Dunn.
Betyg: 5,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson