Jag låg sömnlös i natt och under tiden snurrade tankarna om min barndom.

Trots att mina föräldrar skildes när jag bara var nåt halvår gammal och jag har haft mycket lite kontakt med min biologiska far, pappa Nisse, så måste jag säga att jag haft en bra barndom. Mamma gifte gifte om sig och jag fick två systrar till, men hon blev änka när jag nyss fyllt 10 år.

Jag fick tidigt lära mig att ta hand om mig själv.

Det här huset, som pappa och mamma byggde på 40-talet, har jag bott i tills jag flyttade hemifrån när jag var 17 år. De som står däruppe är pappa Olle och min 7 år äldre syster Anita.

Min storasyster Anita, jag och lillasyster Gertrud 1947, yngsta syster Cecilia, kallad Sissi, föddes i december samma år.

Jag var nog ganska vidlyftig som barn, busig och rätt olydig. Jag svor redan då, har fått berättat för mig hur jag som 3-åring gått ner för vår långa stentrappa till vägen, där jag höll på att bli påkörd av en bil.

"Där hade Ninna, som jag kallade mig själv, en jävla tur" sa jag då.

Jag minns att vi åkte nattåg till mormor och morfar i Vännäs på mammas semestrar.

Med mamma på ängen bakom mormor och morfars hus i Vännäs.

Mamma var mentalsköterska på Beckomberga i alla år. Hon arbetade skift både med dagtid, kvällsvakt och vak. Hon klädde sig i sin uniform, med stärkt vitt förkläde och vit hätta på huvudet och cyklade till arbetet i ur och skur.

I uniform var även nån hemsamarit (sträng sådan vad jag minns), som passade oss ibland, men oftast var vi hos tant Tallén, som hade kaniner och bodde på samma gata, eller hos grannen Eriksson.

D.v.s det var mest småsyskonen som var där, jag och Anita klarade oss själva från det jag började skolan.

Här är vi i Hagfors och hälsar på en av mammas systrar, deras stora snälla Zorro drog gärna pulka, men det var inte nådigt att bli piskad i ansiktet av hans glada svans.

En kort tid när jag var 6-7 år så hade vi en storpudel som hette Ricki. Jag minns en gång när jag inte orkade hålla henne utan ramlade omkull och släpade efter, för släppa kopplet skulle man inte göra.

Orädd och skinn på näsan har jag nog alltid haft. Minns när större pojkar retade mig för dom alldeles för stora konståkningsskriskor som jag halkade runt på i gungparkens uppspolade isbana.

"Vilka jävla knäppkängor" sa dom, men jag bara halkade fram och stack upp nosen framför dom och sa: "Ni är ena jävla knäppkängor själva", syster Anita har påmint mig om episoden.

I skolan var jag också ganska tuff, en gång, 6 eller 7 år gammal, kände jag mig orättvist behandlad och gick helt sonika hem.

Djurvän har jag alltid varit, kom hem både igelkottar, grodyngel, en kopparorm. Även en ekorrunge som ramlat ur boet när en tall fälldes, ekorrungen blev kvar ett tag vill jag minnas.

Men på min ena arm har jag fortfarande ärr som visar vad som kan hända om man försöker lyfta upp en katt som man inte känner. Jag gjorde alltså det, såg en så fin svart katt, men den flög på mig med både tänder och klor, den hängde sig fast i armen på mig, jag blev ganska illa biten, jag tror jag var 6 år den gången och på väg hem från skolan.

Skolan förresten, de två första åren var skolan förlagd till en lokal i Flysta Folkets Hus, men det var ganska nära, bara nån dryg km att gå.

Sen gick jag årskurs 3-5  i baracker i Sundby medan den nya skolan i Sundby byggdes.

Annars var det mycket lek med grannbarnen, vår närmaste granne hade 5 barn som var i ungefär samma ålder som oss.

Vi hade "teaterföreställningar" i trädgården, sålde plockade blommor nere vid "stora vägen".

En gång chockade vi tanterna i mjölkaffären. Jag och grannflickan Agneta hade hittat en liten plåtask som hette Durex, i den låg det hoprullade "ballonger", vi blåste upp varsin och tanterna i mjölkaffären höll på att få slag, medan vi inte fattade alls varför dom blev högröda i ansiktet och erbjöd oss godis om vi lämnade fynden ifrån oss.

När jag var 10 år fick jag börja rida i Ängby ridskola, men eftersom vi hade det knapert ekonomiskt, så var det inget jag gjorde under nån längre tid.

Gick på bio gjorde vi däremot ofta, matiné på söndagarna och en gång i veckan fick vi se film på Beckomberga, som visades för anställda och deras anhöriga, jag tror det var för en ganska billig penning.

Här har jag blivit 12 år, året är 1956, Anita har fått en dotter Suzanne. Mamma har sytt våra klänningar, vilket hon ofta gjorde.

Nu har jag blivit än obstinatare, gick min egen väg, trotsade utegångsförbud, genom att klättra ut genom fönstret.

Men jag hjälpte även till hemma, var tidigt en hejare på att "kärringsåga", eftersom vi eldare med ved.

Eftersom Anita var både mörkrädd och kräsmagad, så var det jag som fick följa med ner på toan eller ta reda på olyckor i sängen.

Så många gånger, som vi lekte farbror Sven och Barnens brevlåda, medan man var sällskap på toa.

Men annars så bråkade jag hejdlöst med mina syskon, både Anita och "småungarna", det känns som om vi aldrig var sams. (Tur att sånt gick över när vi blev vuxna nog)

Började tjuvröka, två John Silver och en liten ask tändstickor i tobaksaffären, konstigt att man fick köpa.

Åkte bakpå killarna mopeder.

Men jag satt också ofta barnvakt hos en granne som bodde nära, jag var väldigt förtjust i barn och började också att arbeta som barnflicka när jag var 14 och hade gått ut skolan.

När jag var 13 år träffade jag Berra på Solvalla, dit jag börjat gå allt oftare.

Men det är en annan historia.

Tyvärr fortsätter det att snöa, nu har vi fått 3 dm på två dygn.

I morse började jag baka direkt efter frukost. Det blev bullar, semmelbullar och vaniljhorn.

Blev klar lagom till 11-kaffet. Men då var semmelbullarna fortfarande varma, så dom får vi vänta med.

Men annars så är det ju semmeldagen idag.

Jag sov uruselt inatt, faktiskt nästan ingenting.

Kl. 24 ville plötsligt Maya ut, hon brukar aldrig vilja gå ut på natten, knappt ens på morgonen när vi går upp för hon är betydligt morgontröttare än Triss.

Kl. 03 fick jag gå upp igen, då var det Triss som behövde släppas ut.

Jag försökte ha radion på med sövande musik, men det hjälpte inte alls. Jag var vaken till framåt kl 6.

Jag hamnade i ett evigt surr av gamla minnen, kom på att jag är ganska dålig på att minnas min barndom.

Varför jag kom att tänka på det var nog för den bloggutmaning som pågår den här månaden hos vissa, där man en av dagarna bl.a skulle beskriva hur man var som barn. När jag läste om Ingrid på Gotland och hennes barndom, så började jag fundera på min egen. Kanske skriver jag om den senare.

Nostalgin kommer väl över en oftare när man blivit äldre, tror jag i alla fall.