Så försvann mitt förra försök att skriva något.

Fy och usch för gamla gubbar som inget fattar.

Men det var väl någon högre/lägre makt som inte ansåg mina tankeförsök vara värda något. 

Hur som helst med det, så tänkte jag försöka få ned fler tankefragment om skolan. Om det till äventyrs är någon annan än jag själv som läser min blogg, så vore jag tacksam för en kommentar eller tillrättavisning. Gubbfan har blivit så enögd och tror att han VET.

Min fundering gäller hur skolan har blivit som den är.

För, om man läser vad som tillskrivs majoren Björklund och hans likatänkande, så gäller följande: Skolan var bättre förr. Barnen och ungdomarna lärde sig mer, disciplinen var var bättre, eleverna såg upp till läraren med tindrande ögon och insöp kunskap med glädje. Skolans motto var: Genom prövningar mot stjärnorna, per aspera ad astra tror jag det hette på latin. Fint skall det vara :-)

Men ledde det mot stjärnorna och var det en rättvis inrättning.

Philippe Ariée, den franske historikern som startade historieforskningen kring barnens historia , jämför skolan, i sin bok "Barndomens historia" , med en karantän likvärdig med den sorts inrättningar man förr stängde in prostituerade, mentalt handikappade och socialt missanpassade personer i.

Det är från den karantänen som dagens beslutsfattare kommer.

Mina enögda minnen från skolan är att man delades in i två grupper.

Den ena gruppen innehöll de socialt välanpassade, de som snart blev robotar utan alltför mycket egen tankeförmåga och egen vilja.

Den andra gruppen tillhörde de som ville och tänkte själva. De som tillhörde den gruppen blev sedan utkastade efter årskurs sju, åtta eller så småningom när enhetsskolan infördes efter årskurs nio.

Den första gruppen, som jag tillhörde, fick sedan tillbringa år av plåga genom realskola, gymnasium och eventuellt universitet.

Den stora skillnaden är enbart att i dag skall alla tvingas genomlida karantänen tills de har passerat gymnasiet. Helst längre.

Alla barn och ungdomar, både de som slutat tänka själva och de som fortfarande försöker göra motstånd, tvingas i samma grupper genomlida dessa seanser i alltför ofta syrefattiga, trista och föga inspirerande lokaler tillsammans med rädda, trötta, förströdda eller utleda lärare.

Situationen är ett hån, en oförskämdhet mot lärarna.

Dagens lärare tillhörde ofta, men Gud ske lov inte alltid, den grupp elever som aldrig såg eller förstod uppdelningen av arbetar- och bonnungar kontra fint folks barn.

De lärarna har gått direkt från skolbänken till katedern, utan en reell möjlighet att se livet med alla dess avigsidor. Det är inte dagens skolsituation de lärarna är utbildade för. Deras gamla lärare behövde ju bara undervisa barn från ambitiösa hem, inte en mängd barn som bar med sig svåra problem. Barn som har tillräckligt av att överleva socialt och/eller medicinskt.

Situationen är lika mycket ett hån mot eleverna.

Man försöker låtsas som om barnen bara består av ett huvud, inte en orolig, växande kropp som behöver röra sig, sträcka sig och inte bör sitta still.

Jag tror att man inte har förstått att barnen söker själva livet, inte en massa, för dem, döda kunskaper.

De drivs under dagen som en alltför stor flock trälar, från rum till rum utan att ha en egen ombonad och trygg vrå.

Jag tror inte att de arbetsförhållanden vi gav och fortfarande ger våra barn skulle accepteras på de vuxnas arbetsmarknad.

I mina mörkaste stunder undrar jag om inte gårdagens och ibland dagens skola är vuxensamhällets hämnd på barnen för de vuxnas förlorade barndom. Kunde vi stå ut så skall väl också de stå ut.

För att överleva som självständiga individer pysslar då eleverna med annat på lektionerna eller uteblir, skolkar, helt enkelt. Alltför sent kommer de  att inse vad de har förlorat.

Om jag inte minns alltför galet, kommer ordet skola från ett grekiskt ord som betyder fritid. Skolan borde alltså vara ett ställe där ungdomarna var fria från allt det som samhället och närigheten trycker på dem.

Min önskan inför det nya året är att vi tillsammans skall lyckas ge våra barn och ungdomar en fristad, där de under trygga förhållanden, i små grupper kan söka livet, finna kunskaper och kanske också bildning, ej nödvändigtvis utbildning.

Det här med att skriva blogg var inte så lätt som jag trodde.

Jag har skrivit och skrivit och trodde det var klart. Men tji fick jag!

Man skulle spara inlägget genom att klicka längst ned på sidan också.

:-(

Gamla människan!

Inte se sig för.

Men vi gör om det och börjar med att be om ursäkt för "bloggarens namn".

Man skall inte svära och dessutom är titeln Gubbfan förbehållet lärare.

Jag är inte lärare men intresserad av vad de pysslar med.

Bland annat av betyg.

För snart 60 år sedan fick en liten rädd pojke sitt första betyg.

Ett betyg på en liten människa som egentligen ville leka och inte tillbringa dagen på en skola, en institution.

Sedan följdes jag genom folkskola, realskola, gymnasium och universitet av diverse betyg.

Jag, liksom de flesta barn och ungdomar, uppfattade och uppfattar betygen till en pytteliten del som betyg på prestationer, till största delen som betyg på människor.

Eftersom jag tillhörde den skara som fick de fina betygen, kanske delvis pga mina föräldrars sociala ställning, kände jag mig som en bättre slags människa.

Men stopp! 

Är det fler än jag som känner stanken från 30-talets Europa?

Vad är det som major Björklund och de andra i "Svenska Pirayaklubben" försöker få tillbaka?

Har framgångsteologerna hos Livets Hord i Uppsala och liknande grupperingar tagit över.

Jo, jag vet att betyg kanske är det mest praktiska sättet att fördela begränsade utbildningsplatser, kanske det enda sättet, men 30-talsstanken finns där i alla fall.

Har inte alla människor lika värde?

Jag fruktar att vi lär våra små barn något annat, genom att sätta betyg på människor.

Jag ställer inte upp på ett samhälle med A-människor, B-människor och C-människor.

Vi är lika mycket värda allesammans!