Från vår inflyttningsfest 2008 med byns innevånare
”Härmed återkallar jag min ansökan om franskt medborgarskap”. Så lyder översättningen av det kortfattade brev som vi, var för sig, skickade till Prefekturen i Montpellier nyligen – två och ett halvt år efter det vi skickat in alla handlingar om att bli franska medborgare.
I Sverige diskuteras då och då vilka krav som skall gälla för att få svenskt medborgarskap. Några politiker har under åren framfört förslag på olika krav som att kunna tala svenska hjälpligt, att kunna försörja sig och att ha elementära kunskaper om svenska regler och svensk kultur. Sådana förslag har oftast gett upphov till anklagelser att de har varit populistiska och att ”man fiskar i grumligt vatten”. Jag skall som jämförelse berätta hur det är att söka medborgarskap i Frankrike.
Efter att ha haft Frankrike som vårt andra hem och ägt fastighet i 25 år, varav vi de senaste tretton åren varit permanent boende i landet och helt utskrivna från Sverige tyckte vi att vi av sentimentala skäl skulle vilja ha även ett franskt medborgarskap vid sidan av det svenska. Vi beslutade således i början av 2017 att skicka in en ansökan, vilket resulterade i en resa som vi aldrig kunde ha föreställt oss.
Inledningsvis fick vi ett paket från prefekturen med blanketter vi skulle fylla i samt ett fint utformat häfte som tog upp fakta om Frankrike som vi skulle kunna vid den intervju som ingår i proceduren. De uppgifter vi behövde lämna visade sig vara mycket omfattande.
Förutom uppgifter om vår försörjning krävdes en mängd persondata från oss båda. Det gällde våra barn och våra föräldrar där även moderns flicknamn skulle anges. Givetvis avkrävdes vi uppgifter om äktenskap, såväl nuvarande som tidigare, samt vidimerade intyg om vigsel och eventuella skilsmässor.
Alla anställningar och eventuella organiserade studier, samt examina efter arton års ålder skulle uppges och vad gäller arbetsgivare skulle anställningens varaktighet anges. Likaså skulle man ange samtliga mantalsskrivningsorter man haft under vuxen ålder, med adresser angivna. I dessa fall krävdes dock inte intyg. Givetvis krävdes utdrag ur straffregistret – såvida man inte varit skriven i Frankrike under minst tio år.
Kommentar: I Frankrike har varje familj en Familjebok där alla händelser nedtecknas och som gäller som officiellt dokument. Dessa böcker sparas från tidigare generationer och utgör värdehandlingar. Uppgifter om föräldrars födelsenamn är det sätt man kan identifiera personers historia i avsaknad av personnummer och uppgifter om boende och anställningar är mest till för att se om det förekommer oförklarliga tidsluckor under livet där man exempelvis kan ha avtjänat fängelsestraff eller liknande.
Det svåraste visade sig emellertid vara att bevisa att vi faktiskt var födda. I Sverige får man ju inget födelsebevis och vi har inga familjeböcker. Den enda dokumentation som finns ligger i Skatteverkets dator och där kan man begära ett utdrag. Detta dokument är mycket prosaiskt och uppfyller näppeligen de franska myndigheternas krav på ett födelsebevis och saknar därför betydelse. Efter att ha skickat in 600 gram handlingar kom de således tillbaka. Det hör till saken att alla dessa handlingar var tvungna att översättas av en auktoriserad översättare, vilket vi givetvis även gjort med ”födelsebeviset” från Skattemyndigheten.
För att få hjälp och råd vände vi oss till Svenska Ambassaden i Paris där man var mycket hjälpsamma och författade ett brev på franska att datautskriften från Skattemyndigheten var ett födelsebevis, varefter man satte dit sin officiella stämpel. Detta hjälpte föga. Efter noggrann läsning av skälen till att vi återigen fick tillbaka hela vår lunta med handlingar undersökte vi ordet ”apostille” som nämndes och förstod att apostille är en legaliseringsprocedur som gör att alla officiella dokument från alla EU-länder skall godkännas i samtliga andra länder. Sådan stämpel fås hos Notarius Publicus och kosta 600 kronor per dokument. Nu funkade allt och det var bara att vänta. Som kuriosa kan nämnas att det inte är någon enkel process att få fram officiella dokument om familjehändelser i Sverige där tingsrätt, församlingar och Riksarkivet kan komma ifråga. Som släktforskare klarade jag det dock. Den specialintresserade kan läsa här.
Två år senare hör vi av myndigheterna och blir kallade till en intervju. Vi hade i vår enfald trott att bedömningen av en EU-medborgare skulle vara lite enklare än för någon med ursprung utanför EU, men icke så. Vi hade även trott att vi skulle bedömas som ett par (anknytning som det heter) men så är inte fallet. Ett av kraven för att godkännas är kunskap i franska språket, ett annat är kunskap om franskt liv, fransk kultur, historia och regelverk, vilket skall framgå vid intervjun. Min fru talar flytande franska och jag kan klara mig att tala om alldagliga saker samt läser franska hyfsat bra. På grund av en hörselskada så har jag emellertid svårt att uppfatta allt man säger, vilket inte bara gäller franska för övrigt, men är naturligtvis svårare på ett språk jag behärskar sämre. Jag hade litat till att min fru skulle hjälpa mig med detta, men så blev det inte så jag insåg att jag knappast skulle kunna klara de språkliga kraven. Ofta är ju inte språkkraven något problem eftersom en stor grupp av de som söker medborgarskap just i Frankrike kommer från tidigare franska kolonier och har franska som första- eller andraspråk. Problemet uppstår emellertid för övriga EU-medborgare där bristande kunskap i franska språket ofta blir ett hinder.
Kommentar: För personer som inte är pensionärer krävs ett intyg på genomgången utbildning eller en skriftlig test. Vår översättare som är dansk-fransk och är auktoriserad tolk från skandinaviska till franska för domstolarna i Montpellier avkrävdes intyg om genomgången kurs trots att han var auktoriserad som tolk av samma prefektur som avkrävde intyget.
Handläggaren var emellertid tillmötesgående och gick med på att jag skulle få frågorna i skriftlig form under samtalets gång varför vi såg fram emot intervjun. I mellantiden träffade vi emellertid engelska bekanta som just genomgått sin intervju, vilket förskräckte oss båda på grund av sitt innehåll.
De berättade att hustrun ganska omgående fått beskedet att hon inte kunde få medborgarskap på grund av bristande språkkunskaper. Hennes man däremot skulle granskas närmare och besked skulle ges inom sex månader till ett år. Avgörandet berodde på hur han klarat av att visa att han assimilerats i Frankrike.
De hade avkrävts omfattande och detaljerade frågor om Frankrike, som att namnge franska filosofer och redogöra för deras tankar eller namnge en fransk konung och vad han främst var känd för, samt flera andra ämnen, som gemene man knappast är insatta i. Frågorna om fransk kultur och samhälle genereras slumpvis ur en databas så varje person får inte samma frågor utan de kan variera ganska mycket. Vidare fick våra vänner frågor om vilka TV-program de ser på och vilken fransk mat de lagar i hemmet. Alla svar nedtecknades ord för ord och skulle utgöra underlag för eventuellt godkännande.
Kommentar: När vi berättade för franska vänner om detta såg de mycket besvärade ut och erkände att de inte skulle klara någon av de frågor om landet som vi relaterade. I och för sig så lagar vi mycket franska mat och ser nästan bara på fransk TV och kan nämna och diskutera såväl franska filosofer som kungar, men vi stördes av det orimliga i situationen. Vi har ändå bott helt eller delvis i landet i 25 år och betalat skatt och försörjt oss själva. Vi blev särskilt störda av de mycket personliga frågorna om privatlivet och såg dessa som integritetskränkande. Speciellt som de nedtecknades ordagrant och utgjorde underlag för beslut.
För att göra en jämförelse mellan Sverige och Frankrike så tar enbart handläggningen av ett medborgarskapsärende nästan lika lång tid som det i vissa extrema fall tar i Sverige att få medborgarskap efter ankomst. Undersökning av ens historia och vandel, samt kraven på kunskap, anpassning till landets kultur och förmåga att försörja sig skiljer sig avsevärt mellan länderna. De utgör två extremer när det gäller krav.
