Sommarens Örebrosemester

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, augusti 14th, 2023

Jag kom fram till Örebro vid sextiden på kvällen. Åkte vid elva från Malmö. Öresundståget till Göteborg var fullproppat. Passagerare stod i gångarna. Det gick inte att röra sig. I Lund uppmanade konduktören Helsingsborgsresenärer att stiga av och byta till ett annat tåg som snart skulle avgå. Vårt tåg var så fullt att det riskerade att överstiga maxvikten för färd. Efter Helsingborg och Båstad blev det luftigare ombord. Vi var försenade redan från början. Under sommaren går inga SJ-tåg. Endast Öresundståg. Plus att det är nåt bygge, om det är Västlänken, som gör att man måste åka buss sista biten från Mölndal. Jag var orolig för att missa anslutningen. Delade oron med många andra. Talade med en som skulle till Nora. Vi skulle med samma förbindelse. Vi kom båda med första ersättningsbussen och hann med anslutningen med tre minuters marginal. Hon skulle åka vidare med buss från Örebro och sedan bli hämtad med bil. Bodde utanför Nora.

I samma vagn som jag från Malmö satt tyska turister. En mamma och tre barn. Yngsta pojken lekte med Star Wars-lego. Dom hade matsäck som dom distribuerade mellan varandra. Jag lyssnade på musik på vägen från Göteborg. Ganska lite folk på det tåget. Upptäckte gamla låtar av Slowgold. En outsinlig musikalisk källa. Lyssnade också på Spotifys indiepoplista. Det var några bra låtar där. Min bror mötte upp mig vid vår kusins lägenhet och gav mig nyckeln. Som vanligt satt vi i vardagsrummet och pratade ett tag. Det brukar vara så att det blir enda tillfället under årliga sommarbesöket som vi pratar med varandra. Vi får se hur det blir den här gången. Örebro SK hade spelat oavgjort borta mot Giffarna Sundsvall. Eldkvarn skulle återförenas i hemstaden Norrköping för sina sista spelningar. Min bror hade med sig punkaren Nike Markelius självbiografi Trumslag hjärtslag som jag fick låna. Det var sånt som vi talade om.

Min bror hade första semesterveckan. Vi tycker båda att det är svårt att ha semester. Det är ett privilegium. Samtidigt finns förväntningar och föreställningar. Förväntningar från omgivningen och från en själv antar jag. Vi slog följe ut en bit. Min bror sa att han tänkte cykla till Köping någon dag. Han hade hittat en cykelrutt som gick längs gamla Europavägen förbi Glanshammar, Rinkaby, Götlunda och Arboga. Vi sa att vi var uppvuxna i omkörningsläge på den gamla slingriga Europavägen mellan Köping och Örebro. Volvo 142, Ford Granada, Ford Scorpio.

När jag gick in i matbutiken gick min bror vidare hemåt. Jag hade inte ätit någonting sen klockan nio på morgonen. Jag köpte Bollnäsfil, müsli, jordgubbar, pasta, vegetarisk schnitzel, mjölk, juice och OLW:s dill och gräslök-chips. Jag var så hungrig att jag inte orkade laga mat. Jag tog bara fil och müsli. Och sen chipsen. Ägnade flera timmar åt att försöka få igång tv:n. Först hittade jag inte fjärrkontrollerna. Sen fattade jag inte vilka knappar jag skulle trycka på. Det var en massa olika val man skulle göra. Man skulle starta nån box också. Därför behövdes två fjärrkontroller. När jag väl lyckats lät jag tv:n stå på utan ljud. Jag ställde alarmet på telefonen på 06.55 så att jag skulle kunna se Sveriges VM-premiär mot Sydafrika. Jag gick och la mig i gästrummet. Läste lite i Nikes bok. Den inleddes med en kärleksfull beskrivning av morfar och mormor som bodde i en villa i Kevinge i Danderyd, granne med Harry Schein. Morfar Sven var arkitekt och en av den svenska funktionalismens förgrundsgestalter och mormor Ka var tecknare och textilkonstnär. Nike fick sitta i morfars knä och när hon blev större fick hon vara med honom ute i trädgården. Dom plockade krusbär, vinbär, hallon och jordgubbar till frukost. Hon älskade att krypa upp i mormors säng. Hos henne kände sig Nike alltid trygg och välkommen. Jag har inte läst många sidor. Kanske tio. Har boken i ryggsäcken nu.

Jag tittade inte bara på Sverige-Sydafrika utan även på Nederländerna mot Portugal och Frankrike mot Jamaica. Jag var nöjd med alltihop. Sändningen, produktionen, studion. Det var bara en expert som jag undvek. Han stod under ett paraply på plats i Wellington i Nya Zeeland. När han talade stängde jag av ljudet. Apropå att Frankrike består av många stjärnor och har svårt att få ihop laget citerade Lars Lagerbäck general de Gaulle som ska ha sagt att det är svårt att styra ett land som har 258 olika sorters ostar. Lagerbäck trodde att den nye förbundskaptenen Hervé Renard kunde lyckas. I halvtid i tredje matchen lagade jag lunch. Åt under andra halvlek.

Gick sedan upp mot stan. Den gamla vanliga vägen. Jag upptäckte nybyggen i Sörbyängen. I mina gamla kvarter på Öster hade det öppnat en italiensk restaurang i ett av de nya höghusen mittemot ishallen. Värmlandspizzerian hade bytt namn till Östers krog. När jag spanade in genom fönstret såg det ut som förut. Glest med besökare. Vid ett bord några män som drack öl. Många ägarbyten här. När Restaurang Engelbrekt öppnade i närheten blev det konkurrens. Där brukar fotbollssupportrar värma upp innan avspark. Ganska populärt. Jag har flera minnen från det ställe som numera heter Östers krog. En gång i tiden var det ett postkontor. Jag minns att jag följde med min syster dit när hon skulle posta paket. Hon arbetade på ett hälsokostföretag och skötte distributionen av olika produkter hemifrån. Hon bodde då i en etta på Oskarsvägen.

Någon gång i början på nittiotalet tror jag det blev Värmlandspizza. Menyn anknöt till det landskapet på olika sätt. Jag minns inte just nu pizzasorterna. Det skulle vara en lite lyxigare variant tror jag. Sedan flyttade jag alltså själv till det här kvarteret. Det blev min närmsta krog. Men jag var inte här särskilt ofta. Några enstaka gånger. Jag minns att jag var här när jag skulle flytta ut. Jag skulle flyttstäda det sista och sedan åka tillbaka till nya bostaden i Malmö. Jag tog tåget på julafton. Jag satt och pratade med en tjej som hade rest genom Sydamerika. Hon skulle hem till sina släktingar. Jag tror jag önskade att hon skulle ta med mig hem till sig. Kanske reste jag på julafton för att glömma bort julen. Fly från mig själv. Genomskinligt kanske. Kanske kom verkligheten ifatt mig på eftermiddagen. En tom lägenhet. Bara en madrass som jag skulle sova på. Jag gick till Värmlandspizzerian. Några män spelade flipper och drack öl. Det blev en revirstrid i baren. Två gäster bråkade med varandra. Bartendern var medlare eller åskledare i konflikten. Någon hade gått över en gräns. Ställt något på en annans plats. Vad handlade det om? Det handlade förstås om att vi var särskilt sårbara just på julafton. Och det behövdes ganska lite för att känslorna skulle fara i väg. Bartendern var famnen. Bartendern var kärlek. Bartendern var hamnen. Eller kanske ställföreträdande för hamnen som dom sökte. Dom var pojkarna som bråkade. Bartendern var pappan. Jag tror Kalle Ankas jul visades på tv:n medan jag väntade på beställningen. Det var nåt med när jag mötte männens blickar när jag gick ut därifrån. Kan inte riktigt minnas.

Jag städade och slängde skräp de följande dagarna. Laddade ner radioprogram som jag tror hette Svenska Ikoner som jag fördrev tiden med på kvällarna. Programmen handlade om Lennart Hyland, Povel Ramel, Ernst-Hugo Järegård och liknande. Hyresvärden var bortrest. Bankmannen. Som köpt huset ett par år tidigare. Jag la bara nycklarna i brevlådan när jag åkte därifrån. Vek ihop madrassen och slängde i soptunnan. Orkade inte ta med den på tåget. När jag flyttade in var Ragnhild hyresvärd. Hon bodde ovanför mig i en trea med två balkonger. Det stod inte hennes namn på dörren utan hennes mans. Han var död sen flera år. Ragnhild och jag lärde känna varandra. Vi satt uppe i hennes lägenhet och ute i trädgården. Hon bjöd på mat och kaffe. Hon bjöd mig även till sin födelsedagsfest som var hemma hos hennes sons familj i Lillån.

När jag skrev kontrakt för lägenheten hade jag sällskap av min pappa. Det visade sig att Ragnhild och min pappa hade gemensamma bekanta. Dom kände båda Kurre som drivit BP-macken i Lillån. Jag bodde mina första tre år i Lillån som ligger norr om stan. Efter ett par år blev Ragnhild senil och flyttade in på ett äldreboende. Det kom väl stegvis. Hennes söner upptäckte att hon blandade ihop saker. Sönerna tog tillfälligt över ansvaret som hyresvärdar. Jag hälsade på Ragnhild en gång på hemmet. Vi satt i dagrummet. Jag märkte att hon trodde att hon befann sig i sitt hem på Öster. Det var något om att personalen skulle gå ner i källaren och hämta fikabröd ur frysarna. Jag tänkte väl att jag skulle hälsa på henne flera gånger. Men det blev inte av. Bankmannen kom jag inte överens med. Vi hade en konflikt. Han gjorde flera studentrum av lägenheten ovanför för att tjäna mer pengar. Samtidigt var han opraktisk och klarade inte av att sköta fastigheten. Trädgården förföll.

Jag undviker att gå förbi där. Det är inte så att jag längtar tillbaka. Ett tag, första åren i Malmö, när jag inte trivdes, var det laddat. Jag idealiserade väl trädgården med äppelträden. Mitt vackra kök med utsikt åt två håll. Det blev en idealbild. Ställd mot min känsla av rotlöshet blev äppelträden bilden av det sammanhang jag saknade. Sanningen är att jag aldrig kände mig hemma i Örebro. Men jag tyckte om lägenheten, i alla fall de första åren när Ragnhild var hyresvärd.

Nu sitter jag på Sveas på Stortorget och dricker kaffe och äter en katalan. Vet inte om det går att beställa katalan i Malmö. Den är som en mazarin fast med hallonsylt under florsockerglasyren. Funderar på att gå och hämta min cykel som står i ett förråd i Baronbackarna. Använda den under Örebrovistelsen. Men det är en bit att gå. Har inte bestämt mig.

Kanske tittar jag på fotboll imorgon förmiddag igen. Jag gillar början av mästerskap. Att upptäcka olika landslag. När allt fortfarande är möjligt. Gruppspelet är den bästa tiden. Sa jag förresten att jag gillar Portugals nationalsång?

—

Magnus Gustafson