Otto, Paula och Heinrich från Worpswedekolonin

För fyra år sedan besökte vi Worpswede på vår sommarresa, en liten ort i nordvästra Tyskland där ett antal konstnärer bildade en konstnärskoloni på 1890-talet. På den här resan skulle vi återbekanta oss med tre av dem.

I Fisherhude hittade vi Otto Modersohns museum längst bort på en liten slingrande väg. Museet skapades av Modersohns son Christian och hans fru Anna.

Otto verkar ha haft en otrolig dragningskraft på kvinnor. Han gifte sig tre gånger, men de två första fruarna, Helene Schröder och Paula Becker, avled båda efter några års äktenskap.

Jag var inte beredd på att jag skulle uppskatta Ottos konst så mycket som jag nu gjorde. Här fanns flera av hans teckningar

som skildrade livet i det flacka tyska moorlandskapet.

Rena sagoboksillustrationerna!

Här fanns många oljemålningar som visade på livet för dryga hundra år sedan, både de kalla vintrarna

och den ljuva blomningen om våren.

För tio år sedan hade jag knappt sett åt de här tavlorna, nu fascineras jag av mycket i dem.

En del val av motiv förundrar mig, samtidigt som jag ser skönheten. Hade jag sett motivet om jag gått förbi det där trädet på en promenad?

Med Helene fick Otto dottern Elsbeth, som Paula sedan blev styvmor till. En roll hon inte alls gillade. Hon ville också ses som konstnär!

Museet som sådant var en trevlig bekantskap, speciellt som vi var helt ensamma strax innan stängning.

Men Paula då. Hon som idag anses som en av de främsta. Hon som ville visa sig bättre än alla de förnäma manliga "genierna". Hon som ville leva livet och inte sitta instängd som styvmor ute på landet.

Hon hade en säregen stil som inte uppskattades. Målade många självporträtt.

Här har hon målat av lilla Elsbeth.

Men se, hon kunde också måla i den klassiska stilen. Detta porträtt hade jag inte trott var hennes.

Tavlorna jag visar av henne kommer från flera ställen, någon fanns i Fisherhude, någon i Worpswede och några i Paula Modersohn Becker hus i Bremen.

Att måla gravida eller ammande kvinnor hörde inte till vanligheterna och är en av de saker hon blev mest känd för.

Tyvärr blev jag besviken på hur lite som visades på det jag trodde skulle vara ett stort museum fyllt med hennes konst. Nej, här fanns mest andra utställningar som inte alls intresserade mig. Själva huset var fantastiskt, men de bilderna kommer i ett inlägg om Bremen.

Här ligger Otto och sover. Undrar hur han hade det när frun rymde till Paris?

Heinrich Vogeler var en av de andra tunga herrarna i bildandet av Worpswedekolonin.

För fyra år sedan besökte vi inte hans hus, men nu gjorde vi en tur till Worpswede enbart för detta besök.

Nog är det mycket Arts'n'Craft?

Här inne fick vi inte fotografera alls, vilket var synd eftersom Vogeler har en mycket speciell historia och hans konst utvecklades mycket mer än t ex Mondriaans. Han var verkligen en multikonstnär.

Den här gången hade jag också planerat in en fika i stationshuset, ritat av Vogeler. Men se, kommer man i lågsäsong är inte så mycket öppet ...

I mitt inlägg från förra besöket skrev jag mer om både Vogeler och Paula Becker, läs gärna där igen för jag vill inte upprepa mig. Jag är fortsatt fascinerad av dessa konstnärer och upptäckte när jag skrev detta inlägg att det också gjorts en spelfilm om Paula. Klart att jag vill se den!

EFIT - en julilördag i butiken

7.00
God morgon!
Det är lite svalare idag,
det går faktiskt att andas igen.
Skönt.

8.00
Kastruller som inte fungerar på induktion.
Vi bytte spis på Gotland
och tog med de gamla kastrullerna hem.
Sedan har de stått i hallen,
nu bär jag upp dem på vinden.

9.00
Jag gör många dagar på Castor nu,
men igår var en ledig dag
då jag kunde plocka bär.
Nu etiketterar jag mina burkar.
(Björnbären fanns i frysen,
vi får vansinniga mängder nya bär i år ...)

10.00
Biblioteket gav bort utgallrade böcker,
den här fick såklart följa med hem.
Nu väljer jag vad som ska med till Castor
och rusar sedan till bussen.

11.00
Bussen överfylldes med folk
och jag blev försenad till Gamla stan.
Hinner i alla fall öppna butiken i tid.
Nästan.

12.00
Mumsar lite vattenmelon
när det inte finns kunder i butiken.

13.00
Tappar en stor del av min lunch på golvet.
Suck.

14.00
Prismärker några pryttlar
till vår vintage- och loppishörna.
All vinst går direkt till vår butikshyra.

Så vi kan vara kvar.

15.00
Fotar de nya renskinnet
och gör ett facebookinlägg.

16.00
Spanar in folklivet på gatan.
Många skottar och tyskar idag.

17.00
Här blir det lite reklam för Razzys tenntrådsarmband.
Just dessa i färgerna för två stockholms- och ett solnalag.

18.00
Stänger butiken.
Skulle stängt för en timme sedan,
men det är folk både på gatan och i butiken.
Jag är hungrig.

19.00
Hämtmat och bubbel.
Maken har lagt upp snyggt på sin tallrik,
jag mumsar direkt ur kartongen.

Allt för att matcha mitt exklusiva champagneglas.

20.00
Ser en brittisk film med väldigt svart humor
och en del splatter.

21.00
Kommer på att en ny säsong av Blown Away
kom på Netflix i går.
Nu njuter vi jag glasblåsning!

22.00
Ser att tvättmaskinen gått klart ett program.
Lillhunken har tvättat, så jag lägger över hans kalsingar i torktumlaren.

Sedan får det vara slut för idag.
Jag ska tillbaka till Gamla stan imorgon och på måndag.

EFIT - Ett Foto I Timmen

Mondriaan - en konstnär med mer än rutor

I Amersfoort föddes Piet Mondriaan 1872, vilket är för 150 år sedan. Man kan utan att överdriva säga att staden är stolt över sin son.

Här är huset där Mondriaan föddes och bodde med sina föräldrar och fyra syskon. En skolbyggnad där pappan var rektor. Då var huset i dåligt skick för kanalen bredvid svämmade ofta över och husväggarna möglade. Mamman var sjuklig, så när lille Piet var 8 år flyttade familjen vidare till Winterswijk. Idag är huset ett museum.

Vid kanalen utanför huset står - som i alla städer i detta land - cyklar parkerade. Här gör de reklam för museet med sina karakteristiska cykelväskor.

Mondriaan i två åldrar är uppmålade på väggen i museets lilla servering.

Man känner till över 1500 av Mondriaans verk, det äldsta från 1897 och det yngsta, ofullbordade, från 1944 - det som jag visat i tidigare inlägg.

Nu inleddes rundturen med en bild- och musikföreställning som visade en del av konstens utveckling, framför allt den kubistiska.

Men konstnärens verk genomgick en enorm utveckling under åren. Att Piet hade talang upptäcktes tidigt och trots hans usla relation med sin pappa var det just pappan som stimulerade Piet att utbilda sig till teckningslärare. Farbror Frits var landskapsmålare och tog med sig brorsonen ut i naturen

för att lära honom grunderna, vilket ledde till att deras målningar påminner mycket om varandra. Piet ville bli konstnär, inte lärare. Pappan blev upprörd och vägrade betala skolavgiften till Rijksacademie i Amsterdam men Piet fick stipendium och klarade sin examen. Han stannade i Amsterdam och började tjäna pengar på sina landskapsmotiv.

Efter alla tavlor man får se med nakna kvinnor är det väl inte så dumt med en på en mogen man? Ovanligt motiv, minst sagt.

Piet gifter sig aldrig men förlovar sig två gånger. Första gången ändrar han sig ganska omgående eftersom han anser sig förblindad av hennes skönhet - han tappade rent fysiskt synen ett tag.

Andra gången var han 59 år och den unga Lily blott 21. Nu var det sann kärlek, men Lilys pappa motsätter sig det hela och förlovningen måste brytas.

Under första världskriget bor Piet i Laren där han skriver mycket om sina idéer och konstteorier. Tillsammans med tre andra konstnärer startar han tidskriften De Stijl, en väldigt teoretisk skrift som inte var populär då men som idag gett namn till en hel konströrelse.

I Paris ser Piet en utställning av Picasso, han träffar moderna konstnärer som Diego Rivera och Amadeo Modigliani och blir omedelbart inspirerad och påbörjar sin kubistiska konstbana. När kriget når Frankrike reser han hem till sin sjuke far och blir kvar tills kriget är över.

Tillbaka i Paris efter kriget blir han besviken på sina konstnärskollegor som inte utvecklats det minsta samtidigt som han själv har genomgått en konstnärlig revolution! Han målar sina svarta linjer och starka färger och hamnar i ekonomiska bekymmer eftersom ingen förstår hans konst.

Han börjar måla blommor för att kunna försörja sig.

I museet har man byggt upp en kopia på den studio han hade i Paris före

och efter den "konstnärliga revolutionen".

I studion projicerades en rörlig film som fick det att kännas som att Piet själv satt där i soffan.

Efter kriget började han lyssna på jazz och lärde sig dansa Charleston, han roade sig ordentligt på Paris uteställen. 1937 kom Disneys Snövit upp på biograferna och Piet såg filmen åtskilliga gånger, helt fascinerad. Samma år hamnade två av Piets tavlor på nazisternas utställning för Entartete Kunst (urartad konst) i München och han förstod genast allvaret. Han flydde till London i väntan på att få visum till New York. 1940 bombade nazisterna London och med flytvästen ovanpå sin rock, sittandes på sin väska med manuskript, satt den snart 70-årige Mondriaan ute på däck på ett mörklagt skepp hela resan till New York.

Fullständigt slutkörd av resan kom han så till New Yorks dynamik där man tog emot flyende konstnärer, författare och tänkare från Europa med öppna armar. Mondriaan sågs som frontmannen för abstrakt konst. En ny värld öppnades, hans konst utvecklades än mer och numera anses han vara en av 1900-talets viktigaste konstnärer. Han begravdes på Cypress Hill Cementery i New York i februari 1944.

Museet i Amersfoort är inte stort, men välmatat.

Här kan man bygga sitt egna konstverk i Lego.

Eller måla ett, som många, många tycks ha gjort genom åren.

Efter detta kommer fler konstnärer, för när vi lämnat Nederländerna och kört in i Tyskland igen blev det ett återbesök bland konstnärerna i konstnärskolonin Worpswede.