Vilken underbar film jag just sett med Lilleman! Jag brukar alltid stå och stryka framför teven, men det gäller att ha rätt program på annars för koncentrationens skull. Ett annat språk än svenska/engelska går t ex inte, jag måste hänga med i handlingen även om jag tittar på strykbrädan då och då. Och att se på fotboll när jag stryker - nej - det är omöjligt! Då bränner jag fingrarna av mig!
Nu såg vi Zathura - ett rymdäventyr, med svensk dubbning så att jag skulle slippa läsa texten. Lilleman hinner att läsa, men det är ju kul om han hinner se det som händer också. Där är vi inte än.Filmen hade hög igenkänningsfaktor, jag skrattade gott åt tjuriga storebröder och stönande tonårssystrar. Fast i början hade jag svårt att se annat än det fantastiskt vackra huset med alla sina snickerier och detaljer...
Det är nog något ryggskottliknande jag drabbats av, men väldigt lindrigt. Känns när jag ska resa mig från sittande och nu när jag stått vid strykbrädan. Inga värktabletter har behövts, jag har smort rejält med tigerbalsam till natten, så det här ska nog snart vara över.
I onsdags var vi på ost- och ölprovning i ett vackert källarvalv i Gamla Stan. Efter en genomgång om ölets historia av en sommelier fick vi prova fem olika öl och kombinera dem med fem olika ostar.
Första ölen som kom fram var en Hefe Weissen från Bayern, en sådan där som maken alltid köper. Hu, säger jag. Men till min stora förvåning var den alldeles utmärkt till ostarna. Gissa om jag blev överraskad! Nu får han inte ha den ifred längre!
Däremot var min älsklingsöl, stouten, inte alls något god. Den var från Slottsbryggeriet i Uppsala och alldeles för skarp och vattning i smaken för mig. Jag vill ha min stout tjock och fyllig!
Föga förvånande smakade Kriek (körsbärsöl) utmärkt till Roquefortost, det blev en läcker smakbrytning mellan det söta ölet och den supersalta osten.
Chèvre, ja den passade till all öl, men parmesan inte till någon.Så nog går det att lära gamla hundar att sitta, alltid! I alla fall när det gäller öl och ostar...
(och oj, vad jag retade mig på att jag inte tagit med mig kameran!)
När jag reste mig från toastolen för att gå fram till handfatet i morse, var det som om någon tog tag i mitt bäcken och vred om. Det gjorde något så grymt ont. Helt utan förvarning! Lyckligtvis gick det akuta över ganska snabbt, men jag känner fortfarande att jag har svårt att göra vissa rörelser. Vad i all världen var det som hände?
Tanken på att röja i Lillemans rum fick jag glömma. I alla fall idag.
Tanken på att röja i trädgården, eftersom det faktiskt inte regnar, fick jag glömma. Tur att man har söner. Hehe.
Jag kunde i alla fall göra klart redigeringsjobbet jag håller på med och fixa biljetter till Melody Gardots konsert i vår (dumma Ticnet strulade som bara den!)! Sitta vid datorn går bra, att resa sig gör ont.
Lägg till detta ett kök som fortfarande är i kaos; köksbänkarna ska oljas några gånger till innan de får användas, vattenkokaren står på byrån i matsalen, micron står på vardagsrumsgolvet, sopskåpet är nyinrett och ovant, kastrullerna går inte att använda på induktionshällen, ugnen har jag just bränt ur - nu ska jag fatta hur den fungerar också - och fyra barn som antingen har höstlov eller tentavecka...
Dessutom ska de laga egen middag ikväll, vad ska jag hitta på som de kan laga i det mycket begränsade utbudet av kastruller?
Så.
Efter lunchen skickade jag ut tre söner som suttit inne med fyrkantiga ögon lite väl länge. Rensa hängrännor (ovanligt mycket barr i år!), sopa trädäck, plocka bort lite ettåringar, städa undan Lillemans leksaker. Sedan fick de äldsta gå och handla mat och mjölk. Mutade dem med att de fick köpa glass också.
Nu hoppas jag bara att det onda inte hindrar mig från att åka in till stan och gå på ost- & ölprovning i kväll. Och att det helt gått över till imorgon! Det var inte riktigt så här höstlovet skulle tillbringas...
Att vara sex år och bli utklädd i häxkläder, med spindlar, fladdermöss och syrrans svarta nagellack för att gå på kalas - det är kusligt! Man blir ju rent av rädd när man ser sig i spegeln!
Något annat kusligt hände igår. Jag hade handlat på Konsum och det var fel på kvittot. Kassörskan gick för att kolla vad som var det rätta priset, vilket gav den alkoholstinkade kunden bredvid mig ett ypperligt tillfälle att prata oväsentligheter och sprida sin andedräkt samtidigt som han packade ner sin falukorv, yoghurt och kexchoklad. När jag fått mina tjugo-för-mycket-betalda-kronor tillbaka av kassörskan och gick ut genom dörren till affären hörde jag ett rejält brummande från en Volvo som stod felparkerad. Iväg körde a-lagaren...
Kusligt är också att se hur puckar går på fel sida om stolparna. Hes och frustrerad blir man. Suck.
Det blir inte helt lätt att återge lördagens EFIT - ett foto i timmen, med enbart bilder och några meningar. Det är överhuvudtaget inte lätt att sortera intrycken efter en känslostark helg med internetvänner.
Vi samlades på fredagskvällen. Lillis kom med tåget, så hon och jag möttes upp med Maria på centralen. Catarina kom med flyget och Nica med taxi direkt från ett jobb. Öbon låg hemma. Magsjuk.
I Marias vackra, stilrena och oerhört inspirerande hem stod mannen i köket och lagade till de ljuvligaste tapas, serverade oss mousserande vin, sa varsågoda och försvann. Vi åt, drack, slickade fingrarna och åt ännu mer...
Vi skickade sms och mms till Fighter/Tindra/Me. Öppnade paket hon skickat till oss. Önskade att hon orkat vara med.
Och så småningom blev det lördag:
01.00 Massor av tända ljus och lyktor, mjuka soffor. Vi tittar på kvällens inspelade avsnitt av Idol, alla har sin favorit - utom Nica som lyssnar mer professionellt och berättar för oss andra huruvida artisterna faktiskt är bra på riktigt eller inte. Tror att vi alla var ganska eniga om att rätt person åkte ut.
02.00 Maria har inte bara öppnat sitt hem och skickat iväg sin karl efter att han fått laga vår mat, hon har dessutom lagt en utvald pocketbok, en ask praliner och ett vackert kort med personliga rader på varje säng. Så undrar hon om jag tycker att det var dumt att vi fick bädda själva. Jisses. En stund senare är vi isäng också. Jag som inte sovit natten innan, är inte trött nu heller. Trots allt vin.
09.00 Mörkt är det när jag vaknar. Vattenrören låter i väggen, någon är i badrummet. Jag har lagt armbandsur och läsglasögon på golvet bredvid sängen för att kunna se om det är dags att gå upp. Ok. Munnen är torr och klibbig som i en tecknad film. Jag behöver te!
10.00 Frukosten är framdukad, inklusive bautakannan med te. Jag dricker säkert en liter. Goda bröd, plommonmarmelader, ostar, yoghurt och fil. Kaffelatte. (nej, inte till mig) Maria och jag försöker fördela fotograferandet. Om jag tar varje hel timme, så kan hon ta varje halv. Detta präglar sedan hela vår dag - oj vad tiden går snabbt mellan bilderna. Ständigt undrar vi om vi är i fas eller vems tur det är att fotografera.
11.00 Tekannan är slut. Jag behöver mer. Maria säger att vi kan ta av middagsresterna till lunch. Jag undrar hur vi ska hinna äta lunch
när vi fortfarande äter frukost kl 11?
12.00 Med jämna mellanrum kopplar någon upp sig mot facebook eller bloggar. Vi kikar i Mes blogg och spelar upp en av hennes senaste länkar så att alla kan se och höra samtidigt. Hennes närvaro hos oss är så stark, tror inte att hon någonsin kan ana hur stark.
13.00 Vi kikar runt i trädgården, ser gamla och nya projekt
och släpps in i Marias ateljé. Hennes skapanderum, fullt av tavlor och scrapbookingprylar. Färgstarkt, vackert, lustfyllt. En riktig inspirationskick!
14.00 Jag hämtar lite choklad ur min packning. Några väl valda sorter med olika smaker. Och favoriten, den där bakersta. Vem behöver lunch när det finns choklad? Och te.
15.00 Som sagt. Lunch. Hehe. Vi spelar musik på hög volym från köket. Catarina vill ha disco, jag vill ha Bruce. Det blir blandat. Och vi sjunger med.
16.00 I detta fantastiska hem är allt vackert in i minsta detalj. Självklart gäller det även toaletten. Sist jag var här såg den helt annorlunda ut. Vacker och färgstark. Nu är den helt omgjord, grå och sober.
Ett ljudmeddelande kommer från Fighter/Tindra/Me. Jag sitter först och undrar vad det är för ett litet gult kuvert som hoppar på min mobil. Vi har så hög ljudvolym på musiken att jag inte hör hennes röst. Den är så liten, så liten där den kommer ur mobilen (eller är det min högtalare som är obefintlig?). Hon berättar att hon just satt på teven och det första hon får se är Bruce. Hon tänker på mig. Jag hör honom i bakgrunden, han överröstar nästan det hon säger. Det är starkt.
17.00 Catarina vill laga mat. Kollar hur läget ser ut i kylen. Vilka rester finns kvar? Vad behöver kompletteras? Sedan går hon och handlar, vill andas lite frisk luft.
18.00 Matlagning pågår. Catarina steker halloumi över vilken hon sedan häller
värmda halverade körsbärstomater och balsamvinäger. Hon blandar ihop röd quinoa med sparris, kikärtor och ruccolasallad. Tillsammans med resterna från gårdagens tapas
och en del ostar får vi en underbar måltid. Igen.
19.00 Det goda samtalet. Den goda maten. Det goda vinet. Det härliga sällskapet.
Öppna hjärtan.
Förtroenden.
Catarismen.
Vilken är vår innersta kärna -
Catarina vill skala och skala och skala... (jag är bara yta, säger jag)
20.00 Så blev det förstås en del disk. Nica tar hand om den. Det går ganska snabbt.
21.00 En högtidsstund. Nica har tagit fram gitarren och sjunger för full hals. Vilken styrka - vilken röst! Vi njuter och behärskar lusten att sjunga med. I alla fall jag, med alla mina tonarter. Så sjunger hon Gabriellas sång och jag måste messa till Me. Tänker så intensivt på henne. En stund senare hörs från köket Björn Skifs med Håll mitt hjärta. Då brister det för mig. Jag gråter en skvätt och skickar åter ett sms till Me.
22.00 Lillis fixar mangodessert. En blandning av socker och chili hälls över mangotärningarna. Smaksensationen är enorm! När Nica sjunger Halleluja plingar min telefon. I röstmeddelandet sjunger Me Håll mitt hjärta med Björn Skifs i bakgrunden.
23.00 Vinet är fortfarande gott. Tårarna är torkade. Vi dansar i köket. Hög volym.
0.00 Någon har slutat med vinet och hittat annat att dricka. Några smakar chips med sour cream och bearnaise. Inte jag. Vi sätter oss för att se det inspelade avsnittet av Körslaget. Vi behöver bara se sångerna säger vi, inte mellansnacket. Det slutar med att vi ser Olas manskör 10 gånger. Noga. Missar inte en detalj. Inte en pose. Vi jublar högt när de tar i. Catarina sprattlar på golvet av lycka .
Framåt tre kommer vi isäng.
Nica åker hem till febersjuk man. Jag kan inte somna nu heller.
Är hög av alla känslor och upplevelser. Vi äter frukost tillsammans på söndagsmorgonen. Catarina har ett flyg att passa. Jag och Lillis åker lite senare. Vi får alla skjuts till centralen av Marias fantastiske man. Äntligen ska han få sitt hem och sin kvinna tillbaka!
Bonusbild: Väl hemma öppnar jag ytterdörren
och möts av den gamla spisen, bänkskivor och ett kök i kaos...
Sitter och sliter med EFIT - ett foto i timmen, från igår. Hade tänkt lägga in fototrissen senare, men vad sjutton. Jag gör tvärtom!
Temat för veckans fototriss är rosa - rosa som i rosa bandet - rosa som i sisterhood - rosasom i kvinnokraft & girl power.
Jag har varit på tjejhelg, en magisk Gudinnehelg, hos Maria i östra förorten. Har pratat, ätit, skrattat, dansat, jublat och gråtit med fyra underbara kvinnor som jag lärt känna genom internet. Den femte ringde återbud i sista stund, stackaren låg hemma svårt magsjuk.
Då passar det bra med rosa. Speciellt som Maria har en del rosa i sitt hem. Håll tillgodo:
Ok, ytterligare en fotoutmaning. På Facebook vill man att jag ska fotografera dagens inköp (rödvin, te, choklad och lite kläder), men jag hoppar istället på torsdagsfoto eftersom veckans tema är djur och jag har min älskade ekorre!
Är ni igång med julklapparna än? Inte? Inte jag heller. Har två barn som ska få fira födelsedag först.
Däremot är jag bra på att köpa på mig presenter året om, man vet aldrig när de kan behövas. Ja, jag är en ekorre, har många lager!
Ibland skickar jag iväg en grej också. Utan avsändare. På skoj. Men med en tanke.
I december brukar barnen ha paketkalendrar i skolan. Alla ska ta med sig en sak, värd en viss summa, som ska passa både pojkar och flickor. Ofta blir det väldigt lyckat, men det händer också att någon inte tagit det på allvar. Någon som inte inser vad det betyder för barnet som får den undermåliga gåvan.
Mina barn har drabbats två gånger. Dottern var inte så gammal när hon äntligen fick sitt paket och det innehöll en trasig bananformad nyckelring från Teneriffa. Mellangrabben kunde lättare sucka över fjolårets paket. I hans sjua hade alla köpt godis för runt 30:- till paketen. Men grabben som köpt godiset till min sons paket hade ätit upp en del av det själv, där fanns inte så mycket kvar.
Ett julklappsbyte, en julklappsswap, som jag hoppas alla lägger ner lite omsorg och möda på, är den hos Julhuset. Jag tycker att det är en toppenkul idé - hoppas att ni andra som bloggar också gör det! Fram till sista oktober kan man anmäla sig och vara med!
I en familj med fyra barn ägnar man sig en hel del åt distributiv rättvisa, att fördela resurserna (mat, godis, pengar, nöjen, datortid, prylar, kläder etc) så att ingen känner sig förbisedd. Det är inte alltid självklart att man ska ha lika delar - det beror ju på vad som ska delas på! Ibland ska någon ha mer för att den äter mer, ibland ska någon få ett alternativ eftersom den inte gillar det de andra gillar. När det gnälls för att någon tycker att någon annan fått mera av något, brukar jag säga att det jämnar ut sig i det långa loppet. Allt måste inte vara rättvist just i ögonblicket.
Till jul brukar vi alltid göra pepparkakshus. Förr gjorde vi en skalenlig kopia av vårt eget hus, med veranda och allt. Maken satt en hel dag och gjorde ritningar. Något år gjorde vi en riddarborg med playmobilgubbar runt om. Nu när barnen är större köper vi Annas färdiga byggsatser istället, så får de dekorera sina egna. Då kommer rättvisan in igen - alla måste få godisdekorationer som just de tycker om!
Och ett år dekorerade jag hus åt fröknarna på fritids. Självklart skulle de också ha ett var och bilden på dessa blir mitt bidrag till temat rättvisa!
Andras tolkningar av rättvisa ser ni hos Tisdagstema!
Vilket drag det var på lördagskvällen! Nog framkommer det i rutan att det är ganska livat - men det är betydligt högljuddare än ni kan ana!
Jag var med om Körslaget på plats igår kväll. Direkt-sändningen från Frihamnen. Många konserter har jag varit på, men det här var nog det närmaste tinnitus-varning - framför allt Olas falsettskrikande hejarklack från Lund. Amys jönköpingsbor och dansbandsdiggarna från Älvdalen (inklusive Larz Kristerz själva) stod inte långt efter i volym, men de hade ett helt annat röstläge. Och allra lugnast var klacken där jag stod, vi blåa som hejade på Pontare.
Idag har jag sett reprissändningen på teve och fascinerats av hur annorlunda mixat programmet är - hade det låtit som i studion hade ni inte hört någonting av det som sades! Å andra sidan tycker jag att körnumren också var mycket maffigare på plats - och så är det roligt att se hur allt sköts rent praktiskt och hur liten studion är jämfört med vad den ser ut att vara i rutan.
Det var första gången jag var med om direktsändning (om man bortser från Nobelfesten, men den spelar liksom i en annan division). Här hade man kunnat ha med både dryck och tilltugg att mumsa på i pauserna - på inspelningarna av t ex Så ska det låta är sådant strängt förbjudet. Och då klipps ändå det programmet ihop efteråt!
Inte var det något problem att ha med kameran och ta bilder heller - även om det var lite svåra ljusförhållanden.
Det enda tråkiga var att jag inte lät Lilleman komma med, det sades vara åldersgräns på publiken. Men deltagarnas familjer var där och det fanns många barn inte bara bland dem. Pontare är Lillemans favoritartist (tillsammans med Mika, som han inte heller får följa med på i mars) och han skulle ha älskat att få se och höra honom live. Jag kan bara hoppas att jag får biljetter till ytterligare ett tillfälle och att Pontare inte röstas bort!
Jag gillar rost i trädgården, det är jag inte ensam om.
Har en hel del rostigt armeringsjärn som stöttar mina växter,
men även andra detaljer.
I en rabatt står en rostig fågel som gungar stilla
med hjälp av tyngden av en kula.
Jag har sedan tidigare en variant av samma fågel,
köpt i Arcen i Holland, men denna fann jag i Monschau i Tyskland i somras.
Min älskade ödla syns knappt där den sitter på tallstammen.
Man måste komma nära, trots att den är ganska stor.
Den är tillverkad i en by i Afrika där folket fått ny möjlighet
att få in pengar
tack vare tillverkningen av olika konstnärliga föremål
av gamla pantburkar och annat skräp.
Jag köpte ödlan och flera kamrater till den på
Chelsea Flower Show för ett antal år sedan.
Och så fontänen, blåmesjacuzzin.
Tunnan har jag penslat med sillspad för att den ska rosta fortare. Stenen fanns på tomten och maken har borrat hålet.
Fåglarna är lyckliga!
Äntligen fredag! Iskyla ute, men inget underkylt regn som meterologen varnade för igår - då hade det inte varit roligt att cykla!
Med tanke på det telefonsamtal jag fick innan jag åkte till ishockeyn igår, när jag stod och gräddade barnens pannkakor, så är matchresultatet världsligt:
Pappa är friskförklarad!
Kirurgen som opererade hans hjärta tog t o m bort Waranet, finns ingen anledning att ta det längre. Den enda medicin han nu behöver är ett litet hjärtstärkande piller, eftersom det inte är något högt tempo på hjärtat. Och så ska han ut och jogga. Se, det är riktig lycka det!
(Och självporträttet gjorde han som 17-åring)
På min veranda blommar hibiskusarna, som inte alls chockat så svårt av att flytta in som de brukar göra. Det är lycka i ett litet format. Fast på stora hibiskusar.
I eftermiddag åker Lilleman och jag direkt från skolan till biografen och ser Upp! Det blir inte 3D-versionen, för då måste vi ta oss in till stan, utan vi nöjer oss med 2D. Blir väl extra kul att se filmen med en åttaårig scout när den handlar om en åttaårig scout!
(Själv undrar jag över den där John Lasseter - en totalnörd, helt i min smak!)
På morgonen idag konstaterade Lilleman att jag köpt biogodis, det låg på köksbänken. Att jag hade tänkt det som lördagsgodis - och popcorn på bion - det var bara att glömma. Popcornen blir till Idol (heja Calle!) senare ikväll istället. Det ena ska väl inte utesluta det andra? Och så lördagsgodis imorgon... Hmm...
(Nej då, ni som kollar mig - jag ska INTE ha!)
Okey då, det kanske slinker ner lite choklad... jag bor ju i samma universum som ni andra... och jorden är den enda planeten med choklad på...
Det är nog något ryggskottliknande jag drabbats av, men väldigt lindrigt. Känns när jag ska resa mig från sittande och nu när jag stått vid strykbrädan. Inga värktabletter har behövts, jag har smort rejält med tigerbalsam till natten, så det här ska nog snart vara över.
Första ölen som kom fram var en Hefe Weissen från Bayern, en sådan där som maken alltid köper. Hu, säger jag. Men till min stora förvåning var den alldeles utmärkt till ostarna. Gissa om jag blev överraskad! Nu får han inte ha den ifred längre! 
Föga förvånande smakade Kriek (körsbärsöl) utmärkt till Roquefortost, det blev en läcker smakbrytning mellan det söta ölet och den supersalta osten. 
