Inte nog med att jag är sjuk (hello bihåleinflammation?) utan det är dessutom den värsta jävla dagen på hela året.
6 år sen idag.
6 år sen Fredrik dog, sen jag dog...
Den Lotta som fanns innan dess finns inte längre.
Hon dog där och då.
När jag kom hem och hittade mina barns pappa, mitt livs kärlek livlös.
När jag ringde 112 samtidigt som jag gjorde HLR på mannen jag lovat att älska tills döden skiljer oss åt.
Samtidigt som jag gjorde allt för att skydda våra barn från det onda.
När läkaren säger att det inte gick att rädda Fredriks liv.
Att han varit död i flera timmar. Och det visste jag ju innerst inne.
Jag såg ju fläckarna på hans hud.
Och jag hade ju känt det på mig hela dagen.
Något skulle hända.
Jag visste.
Men jag kunde inte ta in det.
Det kunde ju inte vara så.
Mannen i mitt liv, mitt livs kärlek, mina barns pappa - han kunde ju inte vara död.
34 år gammal.
Inte ens mitt i livet.
Men det var han.
Tiden läker inga sår.
Det är en lögn.
Man lär sig att leva igen, men såret och sorgen är lika stor.
Fredrik, vi älskar dig.
Vi saknar dig.
Du finns för alltid i våra hjärtan och i våra minnen.
https://m.youtube.com/watch?v=3pdkVMLEKQU
